Ben Vrackie - 600 av de 841 metrarna i alla fall

Jag knallade uppför större delen av Dumgoyne i Maj 2008, men före det var jag uppe på höghöjd senast i September 2007. 1,5 år sedan! Inte undra på att det spratt i benen!

Annandag påsk packade jag väskan och tog tåget till Pitlochry. Jag var först osäker på vilken av de utsedda turerna jag skulle göra, dels för att jag inte visste hur lång tid det skulle ta i nuvarande (brist på) form och med knäet, dels för att jag inte riktigt visste hur brant det var, med tanke på doktorns order att stanna där det är flackt...

Jag läste kartkonturer och kollade upp bilder och ruttbeskrivningar på internet - och häpnade över att det nog verkade som att jag kanske, eventuellt faktiskt nog kunde knalla uppför större delen av Ben Vrackie! Corbitten strax utanför Pitlochry. Den är 841m hög, har ett hotell med eget (och enligt ryktet gott) ölbryggeri vid foten och verkade bjuda på snitslad bana och flack backe upp till ca 600m höjd. Sista toppbiten såg på kartan alldeles för brant ut för mig, så som läget är.

Men, 600m höjd! Genom ljungklädda kullar, upp till ett plant bergspass med sjö, där jag enligt kartan lätt kunde knalla runt en liten topp och se utsikten från en annan vinkel också. Allt detta samt soldis var alldeles för bra förutsättningar för att kunna motstås.

Från Pitlochry tog det bara en kvart att gå 1,5km till byn Moulin där det där hotellet med bryggeri låg. Jag följde vägen bakom hotellet och kom strax till en parkering. Framför mig, mellan träden, såg jag Ben Vrackie's topp. På andra sidan ett fårfält, inbäddad bland träd framför en kulle ståtade ett stort, vitt slott. Japp, Perthshire visade sig från sin finaste sida!

Första delen av stigen genom skogen var relativt brant faktiskt... men den var inte direkt lång. Så fort man kopp upp ovanför trädgränsen planade stigen ut och resten av vandringen skedde i gradvis och relativ flack uppförsbacke. Jag upptäckte ändå att min kondis var körd i botten. Stenhårt i botten. Jag fick vila rätt ofta och ta det lugnt, men vem hade bråttom!

Märkligt nog, det verkar som att när man väl har hittat den där bergsvandrarlunken så sitter den i. Trots att jag inte varit ute på jättelänge (utflykten i Januari enda undantaget på nästan ett år) så hittade jag snart en lugn och stadig takt - och andning - och jobbade mig uppför, ett steg i taget. Till min egen förvåning vilade jag därmed inte på en hel timme! Det var bara att andas och gå. Sedan tvingade jag mig liksom att vila, för kroppens skull.

Utsikten var strålande bakåt - Pitlochry vid foten och floden Tummel som ringlade mellan böljande kullar. Runt om mig var färgen kompakt brun, vilket innebär att det i Augusti/September torde vara lila ljung. Jo, fast min erfarenhet är ju att oavsett om ljungen är lila, rosa eller vit så, när man är ute och vandrar bland den så är den likförbannat brun... Märkligt det där.

Jag följde en liten stig runt den lilla sjön/pölen/poolen och fortsatte sedan att följa stigen genom ljungen bort till nya trakter. När jag såg Blair Castle och Blair Atholl bland soldiset rakt framför mig och Beinn a Ghlo-massivet (som jag gjorde för två år sedan) mellan några kullar till höger så slog jag mig ner bredvid ett får och tog lunch. Insvept i dubbla jackor och mössa för det blåste jävulen i varenda vinkel, bara något mindre jävulen i lä.

Sedan fortsatte jag, men fåret som vägvisare, genom ljungen tills den smala stigen korsade ett slags landsväg. Följde jag nedförsbacken till höger skulle jag komma till Killiekrankie, gick jag åt vänster uppför kullen skulle jag komma till ursprungliga stigen. Så jag knallade upp, och fick gradvis en alltmer underbar utsikt mot byn Blair Atholl i norr och kullarna som böljade om vartannat åt väster. Bortom dem såg man toppen av Schiehallion.

Precis innan jag nådde den ursprungliga stigen skulle jag ta mig nedför ett rätt brant parti. Ta i trä, men det gick förvånansvärt bra! Knäet kändes stadigt, kändes som att jag mest var försiktig för att inte kana på småstenar och liksom få det att hoppa ur igen. För er som tycker det låter som att det var ostadigt, förut så var liksom knäet på väg att skifta bara av att gå...

Jag vilade en hel del på nedvägen, och i slutet av vandringen var jag rätt trött i fötterna. Men det var liksom det! Förvånansvärt nog hade jag ingen vidare knäsmärta! Kanske var det vandringskängornas förtjänst, de har ju himla bra styrsel och stuns, eller kanske var det de mjuka stigarna och omväxlande gången. Men det kändes toppen! Troligen hade det också att göra med terrängen - jag kan rekommendera Ben Vrackie till alla vandrare, oavsett erfarenhet, kondis eller syfte. Ett toppenberg för nybörjare tror jag, eftersom det inte är jättehögt, har snälla stigar och man får fin och varierad utsikt.

Totalt var jag ute 5tim 30min, inklusive pauser. Men som sagt, vem har bråttom? Och jag hade en helt fantastisk dag - tillbaka på bergen igen!