Edinburgh under ytan - ett besök i Mary King's Close

Mitt högerknä levde djävulen inne på Edinburgh castle och när jag lämnade vid sextiden haltade jag och hade en knäskål stor som en handboll. Men kvällen var ljuv och jag hade inte det minsta lust att åka hem. Inte att försöka hitta Cineworld heller, så jag beslutade att försöka hitta en av de där historie/litteratur/spökvandringarna som börjar på The Royal Mile.

På vägen gick jag förbi flera typiska och trånga gränder. För en gångs skulle rusade jag inte vidare utan jag kikade in, beundrade kringelikrokar på fasaderna, läste plaketter... och fann snart ingången till "Mary King's Close". Ni kanske har sett inslag om det på tv, eller läst om det i något resemagasin. I princip är det urtida, nåja, medeltida, gator som liksom löper under dagens gatunivå. Eller rättare sagt, stadshus.

Saken är att på 16-1700-talet så korsades Royal Mile av massor med trånga gränder, långt fler än idag. Med trånga gränder menar jag "du kan gå med armarna utsträckta och känna på båda sidor" - och på den tiden trängdes folk, fä och handelsmän i de gränderna. Husen på båda sidor kunde vara uppåt åtta våningar höga - och på den tiden fanns ju inga hissar! Med tanke på hur tätt husen stod så nådde ju inte solen ner till gautnivå. Gränderna på norra sidan (där utställningen ligger) löpte sedan brant nerför backen till en sjö, vilken numera är uttorkad och utgör istället Princes Street Gardens.

På 1700-talet skulle man bygga det som idag är stadshuset. För att få plats med det jämnade man ett par kvarter, däribland Mary King's Close - inte med marken, för då skulle huset luta brant, utan i nivå med Royal Mile. Åttavåningshusen kapades därför jäms tredje/fjärde/femte våningen - tjoff! Och stadshuset byggdes ovanpå resten.

På 1800-talet behövde man kapa fler hus, för att få plats med en utbyggnad, och det finns en rätt rolig historia om en man som vägrade flytta. Till slut köptes han loss, men han tog med sig allt från huset - inklusive dörrhandtag. Han hade dessutom sin arbetsverkstad i grannhuset, och fick faktiskt tillstånd att fortsätta använda den. Så, när City Chambers var byggt och alla gamla kvartersrester förvandlats till källare så fick gubben en nyckel så att han kunde fortsätta gå ner i källaren till jobbet. Verkstaden användes faktiskt fram till 1930-talet!

Det går falska historier om att när detta bygge startade på 1700-talet så byggdes folk in och fick leva resten av sina liv under jord (framförallt verkar en story om inmurade pestsmittade florera, för den hade t o m jag hört) men det är naturligtvis inte sant. Folk murades inte in, de kördes ut.

Ja, som ni förstår var allt detta för intressant för att motstås, så jag betalade £10 och gick på en av turerna. Jag hade turen att komma med en grupp som skulle knalla ner en timme senare, i övrigt var varenda tur slutsåld. Tips alltså, köp biljett i förväg!

Visst hade jag gärna knallat runt ensam där nere, eller ännu hellre med en guide, för jag undrar ju om det fanns fler bostäder lika "intakt" som de två förfallna som vi såg (resten var mer eller mindre uppgjorda), men tycker ändå turen gav en bred bild.

Vet inte om ni hört talas om den lilla spökflickan Annie. Jag såg något reportage om henne på TV för nåt år sedan, så jag visste att hon bodde i ett rum som vi skulle besöka. Det lustiga var att guiden började med att säga att Mary King's Close är fullt av spöken, ett av de spöktätaste gränderna. Sedan, när vi kom till Anne's rum så berättade han om när ett psycho... jag menar, psychic kom på besök så kunde hon inte känna något alls någonstans - förutom i detta rum där hon såg en liten flicka. Jag fick inte dessa två påståenden att gå ihop... å andra sidan tror jag inte på spöken heller. Fast när vi stod tryckta inne i detta rum och jag stod med ryggen åt väggen så kände jag byxbenen, framförallt det vänstra, smita åt baktill. Nä, tror inte att hon ryckte mig i benen, tror det drog från någon spricka i öppna spisen. Jag dröjde mig kvar utifall någon faktiskt ville mig något, men inget syntes, så... nä, tror fortfarande inte på spöken.

Men finns hon så måste hon vara världens mest bortskämda spökbarn. Det där psychot köpte en docka åt henne (därefter blev hon stilla, tydligen) och sedan dess kommer folk från hela världen och skänker dockor. Och småpengar. Fast en ung kille tog presenterna till en ny nivå när han i höstas lämnade - en Weslife CD!