En lördag med Sharpe på Edinburgh Castle

Slott eller klippa, buss eller tåg? Jag valde tåg till Edinburgh för att 1) jag alltid annars tagit bussen, 2) Waverley ligger ett par kvarter närmare dit jag skulle än busstationen... 3) det torde väl bara skilja några pund..? Ok, tre pund dårå.

Väl i Edinburgh studerade jag moln och vind och ett antal skyltfönster på väg upp till Royal Mile innan jag studerade klockan och beslutade att slottets öppettider fick bestämma Slott eller promenad längs Arthur's Craig. Slottet hade öppet fyra timmar till, vinden vände frisyren bak och fram och jag beslutade att det var dags för ett återbesök till Edinburgh Castle.

Det var nog fyra-fem år sedan sist, så visst hade saker förändrats. Biljettkontoret hade flyttat innanför murarna t ex. Och min favoritbit av vägen in genom inre porten var helt förstörd av en svart kur och biljettkontrollanter! Den biten som alltid triggade min fantasi till max; de branta, höga murarna och porten där man nästan kan ana soldater med spjut.

En annan sak som förändrats sedan förra besöket är Sharpe, och därmed intresset för Napoleonkrigen. Så helt plötsligt såg jag väldigt stor anledning att besöka de två militärmuséerna på slottet. Med regnet och vinden smattrande mot rutorna gick jag runt National War Museum och tittade på Sharpe's gevär, Sharpe's axelbälte, en porslinsfigur av Sha... nja, såg snarare ut som Cooper, och en hel monter tillägnad saker Sharpe tog från Tippoo Sultan av Mysore efter det att Sharpe dödat honom.

Ja, nu hängde ju ingen tavla av Sharpe bredvid montern utan en av Sir David Baird, född skotte, lieutenant-colonel vid fajten i Saringapatam. Han togs tillfånga av Tippoon, satt fängslad i fyra år, släpptes och återvände för att besegra honom. Enligt informationsbladet. Fast vi vet ju att han fortfarande satt fängslad där när Sharpe också blev tillfångatagen, och att Baird lärde Sharpe att läsa och skriva under fängelsetiden, innan Sharpe såg till att de kom ut och kunde fajtas inifrån medan armén attackerade utifrån. Det var ju Sharpe som såg till att britterna kunde komma in, inte en indisk förrädare som informationsbladet sa. Fast man kan ju inte begära att museer ska få alla fakta rätt. :-) Det var kul att se Tippoons svärd med tigerfäste på riktigt, den omnämns en del i böckerna.

Sedan gick jag vidare till The Royal Scots Dragoon Guards Museum och tittade på Sharpes svärd och på en riktig, äkta fransk guldörn! Wow... Inte den som Sharpe tog, för den finns på Horseguards i London, utan den som... vänta nu lite... Ensign Ewart? Det vet väl alla som läser Sharpe att ensigner dör, hela tiden, det är allt de gör, dör. De plockar inga franska örnar! Det måste också vara ett faktafel. Fast det finns en silverskulptur av när Ensign Ewart tog den (står framför Sharpes svärd i montern) och tavlan av samma händelse hänger i slottets Stora Sal.

Tyvärr sålde inte shoppen några Riflemen, inte ens som plastgubbe. Men de sålde medaljer och örnar. Jag stod länge och velade mellan en medalj från Waterloo eller en från Badajoz och beslutade till slut att Badajoz är min favoritfajt i hela kampanjen (Se Sharpe's Company) så nu har jag en medalj på väggen. Nördigt... Dessutom har jag en fransk guldörn på vandringsstaven. Det fanns små plaketter som man sätter på vandringsstavar, så jag kunde ju inte låta bli.

Sedan var jag tvungen att ta en kopp te och en scones på Redcoat Café och liksom låta fantasin flyga. Eh, eller kanske landa...

Slutligen upptäckte jag ännu en förändring sedan mitt förra besök. Då fick man gå in i en källare och med fantasins hjälp föreställa sig krigsfångar där. Nu hade man byggt en hel utställning, komplett med sängar och ljudspår. Bra gjort!

Ja, dagen handlade inte bara om Sharpe, förstås, fast jag har nog lugnt skaffat mig ett öppnare sinne för militärhistoria! Den enda besvikelsen under dagen var faktiskt att det inte fanns mer information om skottarnas roll under Gustaf Aldolfs krig på 1600-talen. Eller som filmen kallade honom, Gustavus Adolphus. De nämnde ju att många skottar deltog, men det var allt. Jag vet att t ex MacKay-klanen uppifrån Sutherland var högaktade under 30-åriga kriget. För de var hänsynslösa och oövervinnerliga. Jag hade gärna sett en utställning om det.

Nåväl, det var välspenderade £12. Priset är högt, men varje gång jag går så finner jag ändå att det är värt det. Den här gången traskade jag runt i fyra timmar, sedan stängde de. Jag skulle lugnt kunna spendera en hel dag innanför slottsmurarna. Nästa gång kanske.