I väntans tider

Kom hem till mina föräldrar vid halv ett på torsdag/fredagnatten men var alldeles för nervös, grubblig och spattig för att somna. Vid halv fyra fick jag dessutom panik eftersom jag skulle upp 2,5 timmar senare! Är inte det rätt lustigt egentligen, hur den här sömngrejen ibland blir en sån stor grej, trots att det inte är det, men det blir det för man blir alldeles nojjig?!

Jag måste dock ha slocknat till slut för jag vaknade med ett ryck av mobilen. Det är det andra intressanta, för man kunde ju tänka sig att man vore halvdöd efter en sån lång dag och natt, men icke. Adrenalin ut i hårtopparna så studsade jag iväg till anställningsintervjun. Jag studsade såpass att jag var nästan en timme tidig!

Hur det gick? Jag vet inte. Blev lite brydd över allra sista frågan. Det var inte många frågor alls, inga av alla dessa standardfrågor togs upp t ex, vi pratade mest om företaget och jobbet... Ja, så de där slipningarna på flyget och under natten var ju förgäves. Fick inte ens chans att berätta att jag är Henrik Larsson. Hm, det är en lång historia... och troligen så cheesy att det var bäst att den inte kom fram i ljuset... hm...

Nåväl, sista frågan han ställde var "tror du inte att du blir uttråkad av det här jobbet". Lustigt nog har samma fråga ställts förut, och lustigt nog verkar den alltid ställas när det är ett jobb jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha! Som det där på Skotska fotbollsförbundet... Och det första man tänker är ju; "Hjälp, har jag visat för hög energinivå under intervjun nu?" Och sedan undrar man vad sjutton man svarar på det, förutom det uppenbara - fast samtidigt ohövliga; "nä, det är klart jag inte tror, för i så fall skulle jag ju inte ha sökt, framför allt inte när jag redan har ett jobb jag trivs med, vad trodde du, att jag är masochist". Minns inte riktigt vad jag svarade till slut, tror att jag påpekade att det här jobbet innehåller alla gobitar från jobbet jag redan har och att det är en ny branch så jag ser fram emot att utveckla mig... eller nåt.

Sanningen är att jag verkligen ser fram emot en roll som denna. Jag tror att jag efter alla hektiska år faktiskt ser fram emot en paus! Visst, vi hade det körigt när jag jobbade med administration en sommar, men det var ändå aldrig hjärtattackvarning som det kan bli ibland i rollen jag har - och då måste jag även hela tiden ängslas över att någon gång, någon dag behöva hoppa på telefon när det krisar... Visst, jag kommer sakna träningen, men i ärlighetens namn får jag inte så många tillfällen i vilket fall - och det är den enda biten jag verkligen kommer sakna. Så det är lugnt. Jag kommer definitivt inte bli uttråkad - undrar om de fattar det, de också.

Jag går förresten fortfarande runt och surar för att jag inte fick det där "trista" jobbet på Skotska Fotbollsförbundet. Tror fortfarande att jag skulle ha gillat det.

Jag avvaktar nu besked om ifall jag gått vidare till "steg 2". Och nu inser jag ju att jag inte har råd att flyga kors och tvärs för en följetong - då har jag ju i slutändan inte råd att flytta! Så alla tummar och tår hålls nu för att de A) kan effektivisera och köra alla steg under en dag - ifall jag går vidare - och B) att det blir napp direkt.

Fortsättning följer.