You'll never walk alone - Minns Hillsborough, 20 år.

Idag var det exakt 20 år sedan katastrofen på Hillsborough stadium, då när 96 Liverpoolsupportrar klämdes till döds. 15 April 1989. Det känns som om det var igår.

Jag minns när det hände. Det var cupmatch mellan Liverpool - Nottingham Forest och folk hade forcerat spärrarna och vällde in på en redan överfull läktare. Man såg folk klämmas mot staketet längst fram, ett staket för högt för att med lätthet klättra över. För att stoppa huliganer. Skräcken lös i människors ögon. Tills ögonen förlorade fokus och liksom bara stirrade tomt, livlöst. Människor klämdes ihjäl där de stod.

Människor försökte klättra över staketet. De försökte klättra över till andra sektioner. Åskådare sträckte fram händer för att hjälpa till, drog folk upp till sektionen ovanför.

Polisen motade folk tillbaka. Prioritet nummer ett var att förhindra planinvasion, huliganattack. Säkerhetstänkandet 1989 var främst inriktat på huliganer. Inte på överfulla läktare. Faktum var att under lång tid efteråt skulle man fortfarande skylla tragedin på "huliganer", innan en utredning slutligen fann att det berodde på organisationsmässiga brister.

Till slut stängdes grindarna. Flödet stoppades. Till slut lyckades åskådare hjälpa människor över staketet. Döda människor, döende människor, överlevande.

Många dog där på fotbollsplanen. En del avled senare på sjukhus. 96 Liverpoolsupportrar dog sammanlagt, många fler skadades. Och polischefen som slutligen tog beslutet att stänga en tunnel - och därmed räddade många men samtidigt tog död på en del - han blev så djupt traumatiserad av händelsen att han hamnade på psyket.

Och fotbollsvärlden fick en väckarklocka. Man hade gått för långt i kampen mot huliganism - ogenomträngliga staket skapade en dödsfälla. Ståplats angavs som skäl till att det gick som det gick, krav på 100% sittplats slog igenom. Man kan diskutera ifall det verkligen är ståplats "fel" - det var snarare ett organisationsfel. Och ett plankningsfel. Människor utan biljett forcerade spärrarna för att få se en cupmatch - och klämde därmed ihjäl sina medsupportrar.

Nästan på dagen ett år efter händelsen var jag på plats på Anfield Road och såg ligamatchen mellan Liverpool-Nottingham Forest. Det var det mest känslosamma jag varit med om. Inte bara för att hela stadion stod upp och sjöng "You'll never walk alon" så det ekade genom stadsdelen. Röda ballonger släpptes mot skyn i halvtid och både Liverpoolare och Nottinghamsupportrar höll en tyst minut. Innan samtliga höll upp halsdukar och än en gång sjöng "You'll never walk alone". Sånt sätter spår hos en femtonårig tjej som besöker sin första engelska ligamatch.

I lördags visades minnesfilmer på tv - nog för att få vem som helst att bli lite våt i ögonvrån. Idag minns inte bara Liverpoolsupportrar, utan en hel fotbollsvärld. Och jag hoppas vi inte bara minns tragedin och de 96 döda, utan också vad tragedin skapade.

Publikvärdar. Sittplatser. Ökad arenasäkerhet i kombination med bekvämlighet. Lägre staket. Nödplaner. Samarbete mellan polis och föreningar i publikfrågor. De 96 människorna dog inte förgäves - fast alldeles, alldeles i onödan.

You'll never walk alone.