När förutsättningarna är goda når man kanske toppen?

Eftersom ALLA påskplaner gick i stöpet så intalade jag mig att det vore mysigt att ta den där dagen i Pitlochry istället, kanske t o m stanna över natten. Men först skulle jag göra det... och sen det... och sen kände jag att jag var på väg att spricka så var tvungen att hinna ventilera lite också... och sen ville jag bolla och lösa det... Ja, jag kunde kanske grubbla på det när jag var i Pitlochry...

Jag fixade och donade och ventilerade i små pysningar under fredagen och lördagen. Stressen kom ut och nu lät jag den, för nu hade jag liksom tid. Så packade jag väskan för söndagen, ställde alarmet, somnade på fläcken, vaknade och... var så tveksam inför att åka att jag insåg att jag inte alls kände för det. Jag kände för att ligga i sängen och tryna. Jag undrade om jag kanske inte behövde lösa det största Detet innan jag kunde koppla av och njuta - av något.

Så jag stängde av alarmet, vände mig om och sov till kl 11. Sedan kollade jag upp, grubblade, bollade och fick slutligen en lösning klar för mig, jag fann trygghet och lugn och... helt plötsligt var luften lättare, ljuset ljusare och jag kollade upp Ben Vrackie. Nä, skulle inte kunna nå toppen på 841m höga berget, men tror absolut att jag skulle kunna nå dammen på 500m höjd.

Och nu känner jag verkligen för att ge mig ut! Fridfull natur, berg, utsikt - här kommer jag, och jag har ro nog att kunna njuta i fulla drag!