Två distillerier och ett vattenfall i Pitlochry

Taggad efter den underbara dagen på Ben Vrackie - och lite känslan av att det är bäst att passa på medan man kan - så planerade jag nästa vandring redan till i lördags. Tanken var att ta tåget till tågstationen mitt ute på Rannoch Moor, den utan någon som helst annan förbindelse, inte ens en väg, för jag hade sett några små kullar som verkade möjliga att ta sig upp och se lite utsikt ifrån. Men av någon anledning trodde jag att jag skulle kunna vakna kl6 på morgonen utan att ställa väckarklockan!

Så det blev utflykt tillbaka till Pitlochry på söndagen istället. I och för sig var det klokt, för då prickade jag in årets första sommardag. När jag så upptäckte at rutten till Killiekrankie och tillbaka var 18,5km så valde jag att följa doktorns rekommendation och stanna på Låg Nivå och göra en liten utflykt istället. En promenad förbi två whisky-distillerier och ett vattenfall.

Med den överflödiga jackan nedknövlad i ryggsäcken så knallade jag på i shorts och t-shirt. Solen sken från klarblå himmel och luften var definitivt varmare än internets utlovade +12 grader.

Jag gick förbli Blair Athol-distilleriet, hemmaplan för Blair Athol single malt och Bell's, och det är ju lite lustigt att stället ligger i Pitlochry... genom åren måste det väl ha varit en del som åkt till Blair Atholl, någon mil bort, och letat ihjäl sig! Jag tänkte dock inte betala för två rundturer, så jag knallade vidare och in i ett skogsområde där jag såg ett slott. Ja, eller ett hotell med tinnar och torn i alla fall. Snobbigt som attan, med egen golfbana och allt. Fast i min fantasi var det ju inget hotell...

Efter att ha lyssnat på pippifåglar och njutit av solen medan jag knallade uppför en backe full av vitsippor så kom jag till Black Spout-vattenfallet. Lägligt nog hade man byggt en nisch och en bänk så att man kunde kolla på det 60m höga vattenfallet bekvämt. Kan tänka mig att det ser rätt mäktigt ut efter att det har regnat.

Det bästa med vattenfallet är att det ligger i Edradour burn, vilket betyder att om man följer bäcken uppåt så kommer man snart till Edradour distilleri! Och dit var jag på väg. Fast först utforskade jag en stig som visade sig gå till en fårhage, och eftersom det är lammsäsong så kunde jag ju inte gena däröver, utan jag fick snällt gå tillbaka och börja om från början.

Så då slog jag mig ner vid ett mindre vattenfall och hade lunch. Faktum var att jag hade lunch, sedan satt jag i solen och njöt i fyrtiofem minuter!

Sedan gick jag till Edradour-distilleriet. Det är Skottlands minsta distilleri, och därför väldigt exklusivt. De producerar nämligen bara femton tunnor i veckan så de exporterar knappt någonting och säljer bara till vissa butiker. Man hittar inte Edradour i matbutiken, om man säger så. Fast det visste jag. Däremot fick jag lära mig lite annat småskoj under rundturen - som var gratis! Och i gratisturen ingick även ett gratisglas whisky! Som att vinna bingo och lotto på samma gång, eller hur?

En stackars man från Sydafrika blev gruppens hackkyckling för han gjorde bort sig totalt - två gånger -redan under turens första tio minuter. Vi tågade in i en liten stuga för att se på video, och tog då whiskyglaset på vägen in. Alla tog sina glas, så också sydafrikanen - som slentrianmässigt slog i en skvätt vatten från en karaff! Guiden, en skön gammal tant, flämtade ljudligt:
"Och vi som ägnat tio år åt att få ut vattner ur whiskyn!"
Efter filmen, när guiden frågade lite om våra favoritwhiskys (tanten och jag fastnade lite på västkustprat eftersom mina favoriter är Talisker, Oban och Glengoyne till vardags), så säger sydafrikanen utan att blinka:
"Jag har ingen direkt favvo, jag blandar i alla fall med diet Coke."

Det fick hela rummet att flämta...

Ja, så resten av turen fick han så klart höra detta - både att han blandar med vatten och, inte ens Coke, utan diet Coke. Amatör.

Efter denna trevliga och skrattfyllda tur fortsatte jag genom åkrar och soliga skogsområden och följde floden Tummel tillbaka till tågstationen. Där jag gick raka vägen till Co-op och köpte kyckling & pastasallad. Co-op är faktiskt enda matkedjan som kyckling & pastasallad, så som jag vill ha den - utan majonäsklegg och med grönsaker. Så satt jag i solen sista halvtimmen och åt, njöt av sommarvärmen och... halvsvor över knäet, som värkt senaste timmen.

Vad ska jag säga. Så går det när man följer doktorns rekommendationer? Måndagen uppe på Ben Vrackie kändes toppen. Söndagen nere i dalen värkte jävulen - och idag, torsdag, är knäet fortfarande svullet och värker jävulen när jag går! Även om jag har walking-skor så tror jag att vandrarkängorna har bättre studs. Dessutom, mitt knä gillar inte asfalt och hårt underlag - nere i dalen är det bra mycket mer asfalt än uppe i bergen!!

Nästa gång blir det myrmark på Rannoch Moor. Relativt plant - och mjukt.