Med finklänning på galamiddag i Birmingham

Ett par dagar före påsk var det dags för den där galamiddagen, i företagets regi, som snöade in i februari. Vid lunchtid den 8:e April stegade därför ett tiotal pers ut från kontoret och tog taxi till flygplatsen, där:
1) jag förvånat - och till allas skratt - upptäckte att vi fått sittplatser... jag menade ju bokade sittplatser, men fick förstås höra resten av resan att jag kunde stå i mittgången om jag ville.
2) vi grundade med fri baileys och irländsk whiskey i taxfreen - såpass att kvinnan som bjöd på Bowmore inte tyckte vi behövde mer...
3) så vi drog till baren där vi inväntade flyget.

Nere i Birmingham stod redan ett koppel taxibilar och väntade. Vi kände oss som kungligheter när de tog våra väskor och visade oss till bilarna. Vi var säkra på att vi var kungligheter när vi kom till Forest of Arden. Hotellet såg ut som en stor engelsk herrgård och låg vid en golfbana. Spa, tennisbanor och golf ingick i hotelldealen - men ingen hade talat om det för oss! Kändes lite småtjurigt att man inte tagit med badkläderna faktiskt. Istället gick vi halvt vilse i korridorerna innan vi hittade våra rum. Våra egna rum! Det kändes superlyxigt med stor dubbelsäng (vissa fick t o m två!) och badrum med härligt badkar. Och en minibar som visade precis hur fint hotellet var... Jag beslöt att inte låtsas om att den fanns, slår vad om att de skulle dra av £2 bara jag öppnade dörren.

Jo, förresten, när jag checkade in frågade faktiskt kvinnan om jag önskade en eller två nycklar. Va?! Jag övervägde faktiskt frågan ett tag, men beslutade att det nog vore lite väl framfusigt att under kvällen sticka en nyckel i någon stackars mans hand... Raggade jag upp någon fick jag väl i vart fall följa med honom till rummet!

Gänget samlades i hotellbaren och jag unnade mig en dyr hotelldrink. £3.50 för en vodka lime! Oj, glömde att ni är svenskar, så det var väl billigt för er... ehrm. Sedan skrattade jag roat åt Scott som försökte impa på ett par tjejer (från andra delar av kontoret) med sin hi-tech mobil. De var måttligt roade... Tjejerna blev dock räddade av de gulliga änderna som knallade runt på området. Vi fastnade alla för dem och funderade snart på hur vi skulle kunna smuggla dem förbi säkerhetskontrollen och ta med dem hem! Vi hade långtgående planer, vill jag säga, så det var nog bra att vi senare skulle bli så glada i knoppen att vi glömde allt.

Någon timme före champagne-receptionen så försvann allihop till sitt för att svida om. Jag fick dessutom hoppa in som rörmokare eftersom pluggen i handfatet fastnat... Jag vet, först när jag lyckats lossa luckan under handfatet och stod med armen inklämd mellan rör så slog det mig - roomservice! Varför ringer jag inte bara roomservice! Fast det kändes som att det just då skulle gå snabbare att göra det själv.

Snart stod jag där, omsvidad i den glansigaste klänning jag någonsin ägt. Blommigare än jag någonsin varit. Nä, tycker definitivt inte klänningen kvalificerar som Aftonklänning, men för £15 och mycket lite planer att bära aftonklänning igen så fick det bli så. Tyvärr visade det sig att jag gått upp mer än jag kanske vågat ana sedan i februari, så den satt lite tajt under brösten... Äh, bidrog säkert till den mycket raka och värdiga hållning jag knallade runt med under kvällen!

Kanske inbillade jag mig bara, men när jag gick genom receptionen och passerade en grupp andra festdeltagare - i fotsida, glansiga, diskret enfärgade festkreationer - så tyckte jag allt de såg lite så där sidledes på mig... Som om jag vore en katt bland hermelinerna. Igen, äh! Jag känner inte dem, det är bara en kväll och precis som på Oscarsgalan så brukar det ju alltid vara någon som inte följer normen utan sticker ut! Tja, jag är väl TCF-galans Björk dårå. Jag hade åtminstone ingen död svan runt halsen... oj, kanske borde ha nackat en and!

Fast jag var ju inte ensam om att sticka ut. Glasgowkontorets favoritengelsman, Scott, var ensam kiltbärare - i ett tartan som festligt nog tillhör Scott-klanen! Han har bott i Glasgow så länge att han i princip är hedersmedborgare, fast pratar med utpräglad Devonshire-dialekt. Detta skapade ju en rätt intressant kombination på festen. Fast under champagne-mottagningen var alla fortfarande för nyktra och blyga för att prata med honom...

Festsalen i sig var utsmyckad helt i vitt - jättetjusigt! Vårt Glasgow-gäng upptog nästan två bord, fast jag måste säga att jag blev lite besviken när jag upptäckte att vi i princip satt tillsammans. Inte bara för att jag natten innan drömde om en charmig bordsgranne med sexig Yorkshire-accent (inte de-tröga-kusinerna-från-landet-varianten utan den sexiga varianten!) utan även för att det skulle ha varit kul att prata med lite nytt folk liksom.

Nåväl, vi hade en strålande kväll. Maten var god, och väldigt brittisk... Förrätt: laxbulle (som potatisbulle fast med lax i också) med nåt slags löv och vit sås. Varmrätt: Fläskkött stoppad med blodpudding (japp!) och inlindad i bacon, med potatismos och grönsaker. Efterrätt: Créme Brulée med chokladkaka (småkaka).

Efter maten - någongång vid nio-tiden... - började själva prisceremonin. Filmer visades upp från varje kontor (från sex olika ställen i Storbritannien) och min babblande harang var bortredigerad. Ha, ha, tja, det lät ju inte ens logiskt i mina öron, så... Men det roliga var att de övriga ställena hade en, två eller tre pers som blev uppropade på scenen. När det var vår tur blev alla tio uppropade! Så vi invaderade scenen och fick trängas ihop för att rymmas på fotot. Vi fick även inramade diplom. Oj, vilket jag nu inser att jag såklart borde ha tagit kort på! Äh, ni har väl fantasi.

Ännu roligare, av de tre sammanlagda vinnarna så kom både 3:e-pristagaren och vinnaren från vårt kontor! Kvinnan som vann är en av cheferna på vår avdelning och hon blev så rörd att hon faktiskt brast ut i tårar - och det innan hon fick ta emot en stående ovation när hon gick fram till scenen. Hon är värd det. Den utmärkelsen också, för hon har vunnit ett koppel senaste året. Bl a kom hon tvåa i, typ Företagarföreningens Nationella utmärkelse för Bästa Chef i hela Storbritannien. Det är tungt.

Tja, så allt sammantaget så kan man ju säga att vårt kontor är bäst. :-)

Sedan festade vi. Jag var inte på party, party-humör, men hann dansa lite, ta några gratisdrinkar (och t o m betala för en, för just som Scott och jag lämnade baren så annonserade de att baren var fri...), se vissa göra bort sig, se en normalt sett bitchig chef bli så pinsamt full att hon ramlade runt i fintklänningen, dansa med en man som verkade rädd för att snudda folk och strax efter midnatt såg jag och alla andra vad Scott hade under kilten. För den pinsamt fulla bitchen kunde inte hålla fingrarna i styr... Nåväl, efter det kändes det som att det var läge att utnyttja badkaret, så jag och en annan tjej drog oss tillbaka till våra rum och jag njöt av ett varmt midnattsbad. Kom nog i säng vid 2-tiden.

Vilket var tidigare än vissa andra. Några stannade till 4.30, en chef mindes inte ens att hon gick och la sig!

Så vi var en samling tröttmössor vid frukostbuffén. Sedan delade vi upp oss på taxibilar och jag och de två tjejerna i vår bil kunde se hur taxibilen framför oss inte ens lämnade hotellområdet förrän bakdörren öppnades och den högre chefen, som åkte med enkom som Högsta Hönset på resan, lämnade sitt visitkort... han lämnade några i papperspåsar på flyget också.

Resten av oss var tysta, trötta, bakfulla men rätt lyckliga. Tre av oss skulle tillbaka till kontoret... Ja, vaddå, kan väl inte slösa semesterdagar heller! Fast jag kan erkänna att jag inte var direkt produktiv. Först hämtade jag pommes frites med smält ost och en flaska IrnBru i restaurangen (toppenmat och toppendryck för blykepsar...) och sedan - färglade jag en påskteckning. Det låg ett ark på varje skrivbord, och det kändes precis som ett jobb tungt nog för mig just då. Ja, fast när kollegornas gliringar blev för många så skickade jag iväg några email också. Men det var inte tu tal om att kvalitetsgranska samtal. Alldeles för hög ljudnivå...

Hur som helst, det här var kul! Det här kan jag göra fler gånger! Och nu har jag ju en klänning - som sticker ut.