Då var man student igen!

En sak i taget. Och nu när försörjningen är i hamn så är det dags för nästa punkt på Att Göra-listan. Ta examen.

Så för att göra det åkte jag idag till universitetet och snackade med olika pers på olika ställen om hur jag skulle kunna komma tillbaka och ta upp den där uppsatsen jag påbörjade men tappade lusten med - eller ännu hellre, hur jag kunde byta till ett ämne som passar mig bättre!

Det visade sig vara helt ok att göra som jag ville - och för juridiska fakulteten passade det t o m bättre. Så efter några timmars snack fram och tillbaka mellan två institutioner så är jag nu registrerad för att skriva examensuppsats i kriminologi! Ja, som jag sedan tillgodoräknar mig i jur. kanden - som jag nu bör kunna hämta ut i vår. Tjoho!

Femhundra spänn fattigare blev jag när kåren fått sitt (fick ju skriva in mig på nytt eftersom det var fem år sedan sist), men nu krävs bara ett par månaders grottillvaro och kraftansträngning med heltidsjobb och uppsatsskrivning så är jag färdig sedan. För alltid!

Vilket på ett sätt känns synd, för jag hann knappt kliva av tunnelbanan förrän jag kände mig hemma. Jag ska inte hymla, jag älskar att plugga! Det finns så mycket kul och intressant att lära sig mer om - och få ökad förståelse för. Och jag vill väl på ett sätt veta allt innan jag dör... Fick anstränga mig för att inte signa upp mig på några kurser som hade lediga platser - tvingades påminna mig om att jag har ett heltidsjobb att tänka på - och lära mig. Kom dessutom på att jag ju kunde lära mig en massa nytt efter examen också. Påbyggnadskurs i journalistik t ex, eller sitta ting!

Jag kommer få vara lite student närmaste veckan i alla fall. På torsdag är det infomöte och sedan räknar jag med lite materialinsamling. Det var visst någon kurslitteratur (i samhällsvetenskaplig uppsatsskrivning) man var tvungen att läsa. Lika bra, uppsatserna i juridik och kriminologi ser inte likadana ut. Märkte jag på B-nivån.

Jag ser SÅ fram emot att sätta igång. Problemet den här gången är att det finns för många ämnen jag skulle vilja skriva om! Och som jag skulle vilja gå djupare in på än vad jag har tid att göra nu. För nu gäller det bara att få färdigt skiten med godkänt resultat - rent ut sagt.

Och där måste jag framhålla att jag tror kriminologiinriktningen tjänar dubbla syften. Dels så är det ett disciplin jag brinner helt för i jämförelse med juridiken där jag bara brinner för det som har med, tja, kriminalitet att göra. Så jag kommer förhoppningsvis ha kul medan jag skriver. Dels så har den institutionen fler del-deadlines då man ska lämna in utkast. Och ärligt talat, jag fungerar faktiskt bättre med deadlines. Jag är en sådan som alltid levererar på och till deadline - aldrig före och inte troligt om deadlinen är flytande - men ge mig en deadline så glöder jag nära inpå den. Just därför tror jag att jag kommer bli klar den här gången.

Förresten. Nu är jag student - nu får jag luska reda på och utnyttja studentrabatter i ett helt halvår. Bonuskul!

Stjärnorna i bilen

Till min förskräckelse så insåg jag att jag slarvat bort mina mixade CDs - eller så tog jag helt enkelt inte med dem tillbaka... Hur som helst fick jag lite snabbt bränna några nya imorse innan jag satte mig för att köra 1,5 timme för att hälsa på en kompis. (Som jag inte sett på 15 år - så gissa om vi hade lite att ta igen!)

Det är lite intressant med bilmusik, för de följer inte alltid samma mönster för vilken musik man annars lyssnar på. Frågan är om den ska fungera som knappt märkbar bagrundsmusik, eller som soundtrack för resan och därmed passa in var man befinner sig längs vägen, om man ska lyssna på hög volym och dränka omgivningen - eller om man ska sjunga högt.

Idag tänkte jag sjunga högt. Fast samtidigt ville jag ha schysst musik att lyssna på, så det blev en intressant mix...

Jag började tänka på det här med att sjunga högt, för det tog inte lång tid innan vissa låtar ploppade upp i huvudet som självklara Sjunga-Högt-I-Bilen-Låtar, sådana som alltid funnits på mina mixade bilband sedan... ja, sedan jag tog körkort, faktiskt.

T ex:
* Lemon Tree med ???
* Music of the Night från Fantomen på Operan
* Moviestar med Harpo
* The one and only med Chesney Hawkes.
* Poison med Alice Cooper
* Word of mouth med Mike & The Mechanics.

Låtar man kan klämma i från tårna, som ligger i min tonart och som jag därför kan sjunga högt, klart och klockrent. Tycker jag. När jag sitter i bilen och sjunger dessa känns det som om jag står på scenen i Royal Albert Hall och tonerna når utan problem sista bänkraden. Jag är världens bästa sångare. I bilen.

Idag blev det två snabbt ihoprafsade CD's, men jag fick ändå gott om tillfälle att yla klockrent. Och i slutet av dagen hade jag en självklar repertoar för nya bilturnén:

* Music of the night (tror fortfarande att långtradaren framför hörde mig när jag klämde de höga tonerna...)
* Loch Lomond med Runrig
* Viva la vida med Coldplay
* Vehicles and Animals med Athlete
* Weight of the world med Editors
* Galway girl med Pogues
* Willie Maley med Charlie and the Bhoys
* I'm yours med The Script

Åsså körade jag så klart kanonbra med The Killers, Glasvegas, Snow Patrol och en koppel andra artister. Och jag tänkte att kanske kommer framtidens bilband se något annorlunda ut från och med nu.

Fast Moviestar saknade jag. "You feel like Steve McQueen when you're driving in your car..."

När dirigerade du en tecknad film senast?

Min moster hade gratisbiljetter till en konsert på Konserthuset där även pianisten Peter Jablonski medverkade, så igår blev det musik!

I ärlighetens namn befästes min åsikt om pianomusik, att det i mitt tycke är lite väl plonkigt och liksom stör det fina när det får dominera. (Jag är alltså inget fan av Robbert Wells. Eller Jablonski.) Dessutom var styckena som Jablonski spelade alldeles för mycket oljud för mina öron. Ge mig däremot stråkar eller gitarrer! Och stråkar fanns det gott om.

Resten av konserten var därför helschysst. Det är rätt fantastiskt hur stråkar låter när det är många av dem, och hur de kan liksom viska... superfint.

Dirigenten var dansk - och härmed min nya favoritsnubbe! Eh... vad han nu hette... Nåväl, första låten - ja, eller stycket - började jättefint och jag njöt så där för mig själv. Efter hand ändrades det dock och blev lite mer fartigt. DÅ kom dansken igång! Jäsiken vilken sprutt det var i kroppen, han verkade hålla en egen show där framme. Efter ett tag lät stycket som bakgrundsmusiken i en tecknad disneyfilm. Jag kunde nästan se vargen som föll nerför stup, kaninen som sprang, de lustiga ekorrarna som virrade omkring... ja, visste jag inte bättre så skulle jag säga att dansken dirigerade Kalle Anka.

Och då hade jag svårt att hålla mig för skratt. En engagerad dansk som sprätter runt för att dirigera Disneyfilm och så sitter en stor skara pretentiösa människor med allvarlig min och följer det hela med kännarmin. Hysteriskt!

Å andra sidan, visst vore det kanonskoj om de satte upp en sådan konsert - en film snurrar på duken bakom och så spelar de musiken live? Coolt!

Kulturfyran om rökförbud

Lustigt, jag hade tänkt blogga en kort reaktion till nyheten jag hörde igår. Den om att Stockholms Stad ska införa rökförbud för alla sina anställda. Men nu när Kulturfyran tar upp samma ämne så kan jag ju lika gärna göra det i Q&A-format. :-)

Den 1 maj nästa år införs rökförbud på arbetstid för Stockholms stads cirka 45.000 anställda. De anställda kommer inte få ta rökpauser under arbetstid. Däremot kan de röka under lunchen, eftersom det är obetald arbetstid, berättar Dagens Nyheter.
Här börjar veckans kulturfyra.

1. Röker du?
Nej.

2. Vad tycker du om rökförbud för anställda på arbetstid? Det pågår en hetsjakt på rökare, säger en person till DN. Vad tycker du? Är det en hetsjakt?
Jag är benägen att hålla med. Jag förstår tanken bakom att vårdanställda springer ut för ett kort bloss och sedan kommer in och luktar rök, men allvarligt talat - någonstans får vi väl ändå dra gränsen för hur sterilt vårt samhälle ska vara! Det är ingen som under normala förhållanden blir sjuk av detta. Visst, man kanske inte gillar det, men då skulle jag hellre vilja förbjuda folk som luktar illa i allmänhet!

Jag minns t ex när jag gick i skolan. Visst, det fanns lärare som luktade rök. Men hellre tre av dem än den där majjen som luktade svett. Och vi ungar med rökande föräldrar hade också kläder som luktade rök.

Dessutom tycker jag snarare det är föredömligt att de springer ut tre minuter på en snabbrast. Fler borde ta efter! Visst kan man räkna två minuter här och fem minuter här om man vill vara kinkig och sedan multiplicera med antal dagar om året, eller hur man nu vill göra, och säga att det går åt massor med timmar på rökning på arbetstid. Fast jag ser det snarare som korta välbehövliga pauser. Då tycker jag snarare man ska förbjuda icke-rökare som sitter stilla alla timmar mellan start-lunch-slut och blir allt segare i huvudet - DE borde köras ut fem minuter varje för- och eftermiddag!

Och slutligen har jag själv jobbat fyra år på en arbetsplats som under två år försökte upprätthålla just den där regeln att man bara får röka på lunchen. Vakterna gjorde många fåniga ingripanden... och till slut slopades denna fåniga regel.

3. Kan du känna att du blir störd av andras rök?
Ja, men det är en annan diskussion. Jag gillar inte att sitta där folk röker, dels för att jag är allergisk mot rök (tobak, rökelse, starka doftljus et c) så att det kliar i ögon och hals och dels för att mina kläder och håret luktar rent äckligt.

4. Kan du tänka dig att kyssa någon som har snus i munnen?
Eventuellt med portionssnus. Men det beror på om det smakar märkligt. Det blir ju inga tungkyssar i alla fall...

Kommentarer till kommentarerna om frisläppte Lockerbie-bombaren

Det är ju mycket snack nu om huruvida det var rätt eller inte av Skottland att benåda Lockeribie-bombaren Abdelbaset Ali al-Megrahi. Ända sedan Libyska terrorister sprängde ett plan över skotska byn Lockerbie 1988 har det varit strul, både med att få fast personer, få dem utlämnade, få dem dömda och att avtjäna straffet. Till slut utlämnade Libyen al-Megrahi till domstolen som hölls i Haag men under skotsk lag. al-Megrahi dömdes till livstid, mot sitt nekande.

Han har i år avtjänat ca 7 år av straffet. Men så kom beskedet att han drabbats av cancer, och när diskussionerna om hans frisläppande började så hade han enligt läkarna lite mindre än ett år kvar att leva.

Ja, för det här beslutet är ju inget som Skottland tagit på en vecka, om nu någon trodde det. Det har diskuterats länge i Skotska riksdagen och i medier. Jag minns inte exakt hur länge för jag tyckte det alltid diskuterades om det här fallet, alla fem år jag bodde i landet, men jag vill minnas att det satte fart då för ett år sedan när han fick "dödsdomen".

al-Megrahi frisläpptes "av humanitära skäl". Det är en möjlighet enligt skotsk lag där "terminal ill prisoners", d.v.s. fångar som av läkare fått mindre än 12 månader kvar att leva, kan släppas fri så att de kan dö hemma hos sin familj. Efter långa diskussioner och många läkarutlåtanden, och när al-Megrahi bara blev sämre och sämre, så kom man till slut fram till att han inte var någon större fara för omvärlden så han kunde släppas så att han fick dö hemma hos sig.

Men självklart gick inte frisläppandet världen förbi. Reaktionerna lät inte vänta på sig, både från politiker, media och anhöriga. Och förutom att man kan bli trött för mindre när t ex USA visar sitt oförstånd i hur lagar och regler fungerar i Europa så måste jag säga att jag blir lite trött över vissa människors blodtörst också.

* USA kritiserar "Brittiska regeringens beslut", vilket är lustigt eftersom de inte hade med saken att göra. Beslutet ligger i Skotska regeringens händer eftersom det handlar om ett skotskt mål under skotsk lag.

* Bl a USA kritiserar dessutom "Brittiska regeringen" för att de inte lade sig i. Men det kan de ju inte - lika lite som Sverige kan lägga sig i Norska regeringens jobb och Norska lagarna.

* För till syvende och sist - Skotska regeringen har följt Skotsk lag. Enligt skotsk lag får en fånge släppas av humanitära skäl enligt punkter som i det här målet har beaktats.

* Några (amerikaner) har hävdat att frisläppandet påverkats av Libyens och Storbritanniens oljeintresse. Jag finner detta föga trovärdigt och det faller snarare tillbaka på de oljefixerade amerikaner som uttalat detta. Framförallt som Storbritannien inte har med frisläppandet att göra och som Skottland faktiskt bara följt sin inhemska lagstiftning.

* Man kan förvisso tycka att det är ett hån att bara sitta 7 år i fängelse när man dömts till livstid, men
1) Han hade ju fått sitta längre om Libyen inte gömt och skyddat honom i så många år.
2) Eftersom han nu har mindre än tre månader kvar att leva så HAR han ju faktiskt suttit, typ, livstid.

* Jag får något illasmakande i munnen när jag då hör "upprörda röster" påkalla "rättvisa" och att han borde ruttna i fängelset och dö där eftersom hans offer dog ifrån sina familjer. Visst, så är det ju, men kom inte och påstå att det är för att skipa rättvisa dessa vill att han ska dö i fängelset, det är ju rent krasst p.g.a. ett rent hämndmotiv. Och hämndlusta är en känsla man har rätt till, framförallt om man har anhöriga som dödats, men jag är just därför glad över att det inte är lynchmobben som sköter rättsväsendet. Och att rättsväsendet inte grundas på känslor.

* Som sagt, han ska ju dö, vilken dag som helst. Vad är problemet? Hade han släppts fri åratal i förväg så hade jag kunnat förstå reaktionerna och invändningarna, men nu talar vi om veckor. Om något så kan man ju se det som att Skottland sparar pengar i ett par veckor eftersom de inte behöver föda honom, ge honom sjukvård, sedan ordna med begravningstransport.

* Visst förstår jag att det sticker i ögonen hos anhöriga när al-Megrahi blir emottagen som en hjälte i Libyen. MEN, tänk då på 1) om det varit en svensk som suttit i fängelse utomlands för ett brott som svensken hela tiden nekat till, och om 2) svensken dömts för att ha varit med i ett attentat mot en regim som svenskar ogillar - och så kommer svensken hem. Eller tänk en amerikan som suttit fängslad mot sitt nekande i Irak för att ha bombat ett plan med talibaner... Vill bara sätta situationen i sitt sammanhang och hur Libyerna kan se saken.

* Personligen anser jag att denna lagenliga möjlighet är något varje modernt rättssamhälle bör ta efter. Om man kan skilja mellan Rättvisa och Hämnd. Straff och Vedergällning.

Jag minns ett fall för några år sedan då en grov brottsling släpptes för att han hade hjärntumör, tror jag det var, och bara hade några månader kvar att leva. Och jag minns att jag tänkte att hans straff på något sätt togs över av det 'värre' tillstånd av att vara så pass sjuk och på vippen att dö. Jag menar, i slutändan måste man ju fråga sig vad syftet är med straffet, en rättsfilosofisk diskussion man i och för sig kan hålla till döddagar. Men oavsett om det är för att markera att någon gjort fel, skydda samhället, rehabilitera eller avskräcka så uppnås ju alla syften av två enkla skäl; 1) Mannen dömdes till ett uttalat straff i proportion till brottet 2) Han dör. Case closed, liksom.

Jag har personligen inga problem med det här frisläppandet - lagen följdes, frisläppandet kom efter grundlig diskussion och utredning, karln ska dö när som helst.

Då hade jag större problem med när Brittiska regeringen släppte Pinochet av humanitära skäl, strax efter att man slutligen lyckats döma honom för alla folkrättsbrott. Det kändes som ett hån. Men jag minns att frisläppandet mest nämndes i notiser - troligen för att han var polare med både Thatcher och amerikanska höjdare...

Läs mer:
BBC: Gordon Brown pressad att uttala sig
BBC: Skotska justitieminister står fast vid sitt beslut
BBC: Film: Lockerbie-bombaren frigiven
Aftonbladet: Skotska justitiemintern försvarar sig
DN: Amerikansk senator utan koll på rättsväsendet...

En helg hos klanens Gudmoder.

Hur många fullvuxna ryms det i en Saab-nånting?

Det låter som en rolig historia fast svaret är fem. Och det var inte fem knäppa supportrar som mörsade in sig för att åka på bortamatch, utan fem familjemedlemmar som skulle upp till Norrland och fira Gudmoderns 90-årsdag.

Det var brorsan som kom på namnet, i baksätet någonstans längs E4:an. Gudmodern är klanens äldste, min farmor. Krutgumman är en sån där skön tant, en mycket liten men ärtans alert tant. En sån som sitter tyst och ler för sig själv på en stol så att man tror att hon är i sin egen värld - för att sedan vakna till och ge en knivskarp kommentar som visar att hon har järnkoll på vad som händer i rummet. En sån man tror ska ha för mycket krämpor för att kunna göra annat än gnissla runt med rullator i lägenheten, men som åker utomlands och gör utflykter. En sån man hoppas att man själv är när man fyller 90.

Vi åkte upp till Sundsvall på fredagen och tillbringade kvällen på hotellets pub. En himla mysig pub med bra whiskyutbud och The Only Gay in the village(?) i baren. Utvilade - efter fruskost och världens bästa müslibuffé (man fick blanda sin egen från olika behållare) - drog vi på lördagen vidare till byn där Gudmodern har sommarstället och delar av klanen numera bor.

Det visade sig att byn är precis så där liten som man fasar för att byar utanför Stockholm är... Alla visste att det var fest på G och hela byn var nyfiken på vad som skulle ske i det stora partytältet i trädgården. Vad som skedde var en massa syskon och kusiner som träffades alldeles för sällan, som vanligt, och hade kanonskoj hela kvällen.

Och byn fick nog ännu mer att tala om när natthimlen plötsligt lystes upp av.... ja, vad var det? Starkt lysande stjärnor? För vid ett tillfälle kunde se nästan hela karlavagnen. Eller var det UFOn? Skulle vara kul att gå på ICA och Konsum idag och höra pratet - efter att vi skickat upp en massa Thailändska rislyktor i skyn! Himla stillsamt mäktigt, måste jag säga. Häftigare än fyrverkerier t o m. Det är som luftballonger där man tänder på en vaxring, värmen fyller risballongen och så sticker den till väders. Högt!

Regnet öste ner, men jag värmde mig på bästa sätt - genom ett antal glas Laphroig. Och jag insåg att jag blandat ihop den whiskyn med en annan! Det var ju inte alls den som var som att dricka en skorsten - den var ju kanongod, och mer 'peaty' än 'smoky' i mitt tycke. Hm, undrar om det var Ardbeg som var skorstenen...? Får utforskas.

Det är ingen risk att ta miste på Bävern dock. Har ni druckit "Bävergäll", även kallat "bäverhojt"? Det är vodka gjort på bäver. Jag säger inget mer... just nu. Smaken är väldigt rökig och vild - som att dricka rökt vildkött! Men sen - sen kommer en hel lång rad eftersmaker, vilket gjorde hela upplevelsen rätt speciell. Efter det rökta köttet kom smaken av i tur och ordning; bränt, sot, bränt träflis, träslöjd, thinner, lacknafta, lacknaftat trädäck, milt rökigt, mild rök och viltkött - och det höll i sig exakt hur länge som helst. Så det gick inte att dricka whisky på en halvtimme. Fast vi upptäckte att After Eight lindrade eftersmaken "något"... Kort sagt, initialt var det gott, sedan rent äckligt, sedan blev det gott igen.

Vad det är gjort på? Tja, torkat sekret från två pungar vid bäverns anus. Det är doftkörtlar med vilka bävern markerar sitt revir. Snaps på bäverarsle - det ni! Eller som man säger; bara i Norrland... ;-)

Efter ett parti midnatts-yatzy blev det skönsömn i campingstuga före söndagens långa körning hem. Med viss huvudvärk och seghet i kroppen. Och jo, tanten på campingen visste precis var vi varit och vad vi gjort... som sagt, vissa byar utanför Stockholm är obehagligt små!

Det var en underbar helg i alla fall. Både festen, att träffa klanen man träffar alldeles för sällan och att resa med familjen. Och det känns faktiskt skönt att inte åka vidare från Stockholm, utan att faktiskt bo här nu. Om inte annat blir det lättare när man i höst ska gå ut och ta en öl med kusinerna - som också tyckte vi sågs alldeles för sällan!

Jag har sagt upp mig!

Fredag eftermiddag kommer nog gå till historien som "Timmen då allt hände".

Jag satt i bilen strax före Uppsala när Försäkringskassan ringde.
"Vi vill ha dig."

Jag var halvt förvarnad, för strax innan jag lämnat huset hade en referent emailat och talat om att de ringt henne. De brukar ju bara ringa som sista grej, när de vill ha en... så jag hade som tur var redan haft en timme att väga för- och nackdelar och panika och vara helt euforisk. Det tog därför bara två sekunder för mig att tacka ja till jobbet som handläggare!

Sedan fick jag ringa och säga upp mig. Kändes ju helt sjukt - och underbart på samma gång!

Det måste vara det här som kallas Ketchupeffekten! Tre månader av ingenting, och så får man två jobb på två dagar! Det kändes ju helt sjukt att först skriva kontrakt med ena jobbet, för att sedan säga upp sig från det och få kontrakt med nästa. Jo, företaget var ju måttligt roade, men ibland måste man vara äckligt egoistisk. För min egen utveckling är det här nya jobbet SÅ kanon! Trots att jag har ett antal reservationer...

Nåväl, jag ser det som ett karriärsteg. Inte bara ett steg - en skjuts! Alla reservationer åsido, det känns som ett steg framåt. Vilket känns skönt efter alla sidosteg... Och bara det att ha ett jobb! Med arbetskamrater! Och lön!

Nu har jag dessutom tre veckor semester innan jag börjar nya jobbet. Tre veckor då jag inte behöver lyfta ett finger. För inte kan det väl helt plötsligt dyka upp småjobb där de behöver mig för de närmaste två veckorna?? Nä, tänkte väl inte det.

Wow. Nytt jobb. Redan. Ibland är det knappt man själv hänger med. Och i ärlighetens namn gör jag nog inte det, för än idag känns det märkligt. Jag som var så inställd på Förra jobbet. Känns som att jag saknar det fast jag inte ens började!

Hm, antar att jag inte får komma på Förra jobbets sommarfest på torsdag dårå...

Inte riktigt säker på om jag drömmer eller är vaken än

Jag känner mig nästan lite stygg som sitter här och knappar en stund - utan att ha besökt en enda jobbsökarsida idag. Det spritter i fingrarna att åtminstone kolla vad som finns, men jag har gjort det till en grej att inte göra det. Idag ska jag vara helt jobbsökarfri!

Igår var en märklig dag. Först så fick jag ju jobbet, sedan skrev jag kontrakt, och under de timmarna var jag en leende sprickpåse som bara ville dansa och vissla och sjunga och tjoa av glädje.

Men så gick det några timmar, och på kvällen blev jag nästan osäker på om det var sant! Hade jag verkligen ett jobb? Var det inte bara en övning? Ett spel? På lek. Jag var faktiskt tvungen att kolla in kontraktet som låg på köksbordet. Men jo då, jag var tydligen anställd...

Och det var jag imorse också! Tjoho!

En liten kul notering var att kvinnan på firman igår berättade att hon ringt mina referenser, men erkände att hon hade svårt att förstå vad de sa och undrade liksom hur tusan jag klarat att bo där i Skottland så länge. Hon verkade nästan inte tro att det "bara" skulle ta 8-9 månader att komma in i 'språket'. Det roliga med det här var att jag idag emailade och tackade mina referenter och fick ett svar från chefen att "jo, det ringde någon här men jag trodde inte hon förstod vad jag sa, men troligen gjorde hon det ändå så grattis till jobbet". Ja, eller så antog hon att han sa något positivt, ha, ha...

Idag har jag därför haft det stora nöjet att åka och skriva ut mig från Arbetsförmedlingen och att lämna en kopia av kontraktet hos Soc med meddelandet att krisen verkligen ÄR tillfällig. Kändes skönt, för även om jag bara snyltar på mina vänners skatteintäkter (jodå, det har jag fått tillåtelse till!) så har ju jag också en viss stolthet i kroppen...

Nu ska jag strax iväg med fyra andra familjemedlemmar på en roadtrip till Norrland och farmors 90-årskalas. Ska bli himla kul - framförallt nu när luften är så lätt att andas!

Om jag får pengar till hyran nästan vecka? Det vet jag inte. Jag sa inte att ALLA problem är lösta och ALLA orosmoln borta. Men en sak i taget. Och helgen blir ju knappast roligare om jag skulle oroa mig för nåt jag inte kan påverka. Så då gör jag inte det. Nu är det helg!

Kulturfyran om vänner

Veckans kulturfyra tar avstamp i att Jörn Donner sägs varit vän och ovän till Ingmar Bergman och om denna relation har Donner skrivit en bok.

1. Vad är en vän?
Tror Jörn Donner är kärnan på spåren. En vän för mig är någon som både är ens vän och ovän, så till vida att de inte bara känner till ens goda sidor eller sidorna man helst vill visa upp. De känner även till ens onda sidor och dem man inte alls vill att de ska känna till. Det innebär att de "tyvärr" inte uppfattar en så som man själv vill att de ska uppfatta en, utan de känner en alldeles för väl för det. "Warts and all."

Det är därför som "bekanta", folk som inte känner en så bra, stryker en medhårs, håller med och tror på allt man säger och de sidor man väljer att visa upp. Vännen går inte på den luringen. De känner en så pass väl att du kan skrika dig blå att "jag är sån här!" medan vännen helt enkelt skakar på huvet och säger "du är inte sån, du är så här". Och visst, då kan man tjura lite för att de missuppfattat en så katastrofalt (hm...) - fast egentligen är det tvärtom. JAG tror att jag är sån, men DE talar om hur jag uppfattas av omvärlden. Och om jag då vill vara sån som jag TROR att jag är, ja, då är det ju upp till mig att ändra mig. Eller att acceptera att jag inte är sån utan en sån om vännen avslöjar en att vara. Förstår ni hur jag menar?

Vännen är en märklig människa. För de känner till ens mörka sidor, de uttrycker att man driver dem till vansinne, de får utbrott - men är ändå knäppa nog att vilja vara ens vän. Vännen känner en ibland bättre än en själv, jobbigt nog... Jag tror dessutom att vännen är masochist.

2. Hur många vänner kan man ha?
Det är nog personligt. Det finns ju så många olika slags vänner, olika slags cirklar. Alla definierar ju vänner olika också. I skolan kunde ju tjejer bara ha en vän - av någon anledning. Så de byttes ut efter humör. Måste vara jobbigt att ösa ur sig totalt till en människa, för att sedan bryta upp och börja om från början med nästa... Andra räknar ju alla sina 1458 facebookvänner som vänner. Själv tror jag att det blir svårhanterligt med fler än en handfull nära vänner, sedan kan ju bekantskapscirklarna vara fler och större. Och idag finns ju både IRL-vänner och nät-vänner. Och de fungerar ju på olika sätt. Jag tror t ex bara att IRL-vänner kan vara "riktiga" vänner. Man kan vara öppenhjärtlig och ösa ur sig till en nät-vän, men de kommer ju aldrig känna en riktigt på riktigt - för de ser ju bara sidorna man själv väljer att visa upp. Det jobbiga kommer ju när IRL-vänner "avslöjar" en.

Tror svaret på frågan är "förvånansvärt många med tanke på vilket skitstövel man kan vara ibland." :-)

3. Bästa boken om vänskap?
Spontant tänker jag på "Ronja Rövardotter", faktiskt. Fast jag måste nog fundera mer för det finns säkert fler...

4. Har du en bästa vän?
Jag har på något märkligt sätt lyckats skaffa mig ett par masochistiska iglar som jag räknar som mina bästa vänner och ovänner. Warts and all.

Det gick!

Jag tänker inte ens räkna antalet ansökningar jag skickat under sommaren, men en snabb överslagsräkning får det till ungefär 80-100 skulle jag tro, med tanke på de där två veckorna då det knappt blev ett per dag, några veckor med flera per dag + uppläggningar i sökregister, hos bemanningsföretag et c. Men sedan jag flyttade tillbaka har jag varit på 9 intervjuer fördelade på 5 jobb.

Idag fick jag jobb!

Företaget jag träffade igår för en andra intervju är ett internationellt känt dagligvaruföretag som säljer kända märken till livsmedelsbranchen. Jag vågar påstå att ni allihopa köper deras produkter. De behövde nu någon på deras "Customer service operation", vilket inte alls innebär vad jag trodde. Jag trodde väl att man skulle få sitta i telefon och ta emot ordrar... och var väl måttligt intresserad. Men som jag sagt så många gånger, jag är inte i en position att vara kräsen.

Nu visade det sig istället handla om en mer problemlösande administrativ tjänst där man kollar ordrar, justerar, kompletterar, fixar med felleveranser osv. Man jobbar mer med datorn, email och listor och telefonen är mer ett arbetsverktyg när man håller kontakt med olika avdelningar samt butiker.

Det låter helt ok i mina öron! Bort från kundtjänst, och hela dagarna med pyssel, knåp, detektivjobb och problemlösning. Perfekt! Då kan jag lugnt sitta där medan jag inväntar det där perfekta jobbet. Och lönen är ungefär vad jag hade innan, tror jag att jag har räknat fram till.

Hur som helst. Det är en lön!!

Hm. Som jag inte får än på ett tag. Så firandet får bli lågmält. Fick i och för sig en 50kr-premiecheck av Coop så jag skulle ju kunna inhandla en festmåltid i deras butik.

Eller så går jag bara runt resten av veckan och njuter. Av att vara ledig. Att inte behöva lusläsa alla mina fyrtioelva jobbsökarlänkar varje dag. Inte ens idag - jag har avbrutit jobbsöket med omedelbar verkan! Njuta av att ha ett jobb att gå till på måndag!

Ja, det gör jag!

Besviken

Trodde jag träffat guld när jag såg på Platsbanken att Försvarsmakten sökte en Inhämtare. Trodde jag skulle få knalla runt i stugorna och släpa med motvilliga värnpliktiga.
"Kom med här nu, du ska göra lumpen."
"Jag viiiiill iiiiiinte."
"Håll klaffen och kom med!"

Suck. Åsså visade det sig vara en trist spiontjänst. Typ.

Mon the Hoops!

Idag saknar jag Gallowgate. Blev jättesugen på att klämma in mig på sniskan i en packad bar, läppja på en IrnBru och kolla på matchen med en massa likasinnade som också är klädda i grönvitt, svär och tjoar - och sjunger med i kampsången som barstereon spelar i halvtid.

Hade luskat reda på åtminstone en bar på Söder som skulle visa Celtic - Arsenal i UEFA-cupen idag. Planen var därför att åka dit och läppja på en mineralvatten, räkna med ett antal tjommar i fel grönvita klädsel, vilket innebär att jag inte direkt vill åka dit i grönvitt för att jag är ensam om att bära rätt... och så kolla på matchen med en handfull som ens bryr sig.

Men så visade det sig att en av mina, typ, tre kanaler visar matchen ikväll! Tjoho! Så nu sitter jag redan här i grönvitt. IrnBrun - den som jag sparat sedan flytten för ett 'högtidligt' tillfälle - är på kylning. Nu blir det tjo och tjim i soffan ikväll - bland 100% likasinnade. Jag, mig själv och hela Celtic Park. Mon the Hoops!

Lugn, det är bara ett krisläge.

Jag kom att tänka på lappen när jag satt på bussen någonstans mellan Sollentuna och Tensta idag; lappen som satt på väggen inne i farsans arbetsrum när jag var någonstans i tonåren. Han måste ha varit på något slags ledarskapskonferens för lappen hade några väldigt affärsmässiga illustrationer, men det var inte dem jag tänkte på utan texten. Det var nog en fyra, fem rader, men jag minns att jag sammanfattade innebörden i mitt eget talesätt:

Det som man kan göra något åt finns det ingen anledning att hetsa upp sig över.
Det som man inte kan göra något åt tjänar det ingenting att hetsa upp sig över.

Typ.

Kortfattat:
Går det att fixa - varför få panik?
Går det inte att fixa - då blir det knappast fixat av att man får panik.

Jag kom att tänka på lappen när jag satt och funderade över intervjuer och hur jag skulle kunna förklara lite bättre hur jag fungerar när jag inte panikar i stressiga situationer på jobbet. Om det fanns ett slagkraftigt och kort sätt att förklara det på, istället för att svamla om inre lugn och att vara strukturerad, problemlösande, att stress skärper mina sinnen osv osv osv. Fast rent spontant kändes det som lite varning på att börja svänga sig med talesätt... Likaså att börja berätta om hur bergsvandringen fått mig att närma bråddjupen med lugn för att det alltid dyker upp en lösning när man väl nått fram till hindret, så jag har lärt mig att det inte finns någon anledning att börja krisa när man ser stupet på avstånd, det räcker med att lugnt förbereda sig på att det ska dyka upp för när man väl når det så dyker det upp en bred men gömd stig förbi det.

Och det var då jag kom att tänka på att jag var alldeles lugn, även där jag satt i bussen. Den 18 augusti, en dryg vecka kvar av månaden. Med en hundring i plånboken och en helgresa upp till Norrland framför mig. Med noll inkomster att vänta i slutet av månaden när både hyresvärden, elbolaget och CSN vill ha pengar av mig. Utan någon som helst aning om när jag får jobb. Och anledningen till att jag alls åkte till Tensta var för att besöka skatteverket och få ett papper som Socialtjänsten vill ha innan de avgör ifall de är beredd att sticka till mig lite fickpengar. Som jag "måste" få innan slutet av månaden ifall jag inte vill få betalningsanmärkning x3. Vilket skulle innebära att åtminstone alla myndighetsjobb är körda eftersom man måste vara prickfri. Och jag är i processen för ett sådant jobb och har sökt en fyra-fem till. (Så det vore ju typiskt att inte få jobben för att man inte har ett jobb...) Och dessutom skulle socialtjänstkvinnan "tänka över" hur hon skulle ta ställning till mina låsta £ - tillgångarna som finns men som inte går att nå... Och som i och för sig måste betala tillbaka lånet jag redan tagit, när jag väl får loss dem.

Och jag tänkte på vilket lugnt intryck jag gett på vårt möte på morgonen också, att jag faktiskt var helt lugn och saklig. Jag lade fram pappren de ville ha, berättade min historia och tackade för mig. Utan vare sig panik, förlägenhet eller skam. Frustrationen och upgivenheten framgick nog ändå i suckarna som jag ibland inte kunde hålla inne, framför allt i kombination med gestikulerande armar och en något höjd röst när jag berättade hur förbannat omöjligt det varit att få tillfälliga jobb. Ja, eller jobb. Punkt.

Har jag panikkänning? Nej. Ser jag stupet? Ja. Men jag gör vad jag kan tänka mig att jag kan för att undvika katastrofen. Jag söker jobb åt höger och vänster, springer på intervjuer hit och dit, snålar och söker lösningar. Och vad mer kan jag göra?

Ok, om jag inte får försörjningsstödet, då kan vi tala om högre blodtryck och stresshuvudvärk. Men som jag ser det finns det två sätt till snabba pengar i så fall:
1) Samla ihop alla böcker, CD, filmer och gamla hushållsapparater och sätta upp ett bord vid Täbys loppmarknad.
2) Tja, ett par heltidspass på Malmskillnadsgatan ska väl klara räkningarna?
2a) Ok, jag kan ju alltid råna en bank också. Om inte annat kanske jag åker fast och har de närmaste åren klara för mig.

Lördag med Rikard Wolff på söder och geordies i Gamla Stan

Som SvD så träffande skrev idag; "Den som inte hittade något att göra i Stockholm igår måste vara väldigt kräsen."

Bl a kördes Mälaren runt med MC, amerikanska bilar cruisade nerför Sveavägen, Ung 08 körde aktiviteter, likaså Kulturfestivalen, det var Bondens marknad och en uppsjö annat. Och det var dagtid.

När jag åkte in vid fyratiden på eftermiddagen kändes det som att resa i rusningstrafik. Oroväckande många hade picknickkorgar, vilket nästan fick mig att tro att hela staden skulle dit jag skulle - till Rikard Wolffs konsert i Vitabergsparken.

Lyckligtvis var det inte så, men när jag kom vid femtiden så var det mer än halvfullt. Fick dock en kanonplats ganska mitt i mitten. Satt sedan och försvann in i amerikanska inbördeskriget (bok) och käkade svenska plommon och bigaråer. Undrar nu om det är dem som satte igång min mage idag...

Vid sex var nästan alla sittplatser slut. När konsertern började kl 7 så stod folk längs sidorna, där bak och satt i varenda trapp. Populär parkteater, kan man säga!

Enligt Rikard var det några år sedan han var där, så jag vet inte om han varit där sedan det där året då jag skulle se honom men konserten regnade in. Jag är SÅ glad över att jag nu fick chansen igen!

Kvällen var kanon. Underbara sånger och hans raspiga, teatrala röst är ju bara så underbar när han tolkar texter. Jag stortrivdes. Fick lite sorgsna tankar under några sånger, blev varm av några, fann någon ny favorit, upptäckte någon låttext jag inte riktigt tänkt på förut - ja, så där som det kan bli när man blir berörd av något mycket bra.

Tacksamt nog höll sig regnet borta.

Efteråt, då alla hundratals skulle ta sig därifrån, uppstod lite förvirrat snack om huruvida bussarna skulle gå eller inte. Midnattsloppet skulle ju börja 1,5 timme senare. Kvällen var skön - trots lite blåst och hotande regn - så jag tog en promenad. Stockholm är verkligen vackert från Fjällgatan!

Och snart var jag vid Slussen, där det visades gratisbio på en skärm vid Stadsmuseet. "Adam & Eva". Jag kollade en stund innan jag strosade vidare mot Gamla Stan. Upptäckte där två pubar som jag vill bekanta mig med, och en av dem tror jag att jag skulle kunna bli stammis på. Wirströms. Dels för att de kör pub quiz (tjoho!) och dels för att de kör brittisk fotboll (tjoho!) och dels för att det var en skön publik. Skön publik och irländskinspirerad trubadur fanns på O'Connells, som jag också vill bekanta mig med. Jag gick t o m in och såg förvirrad och vilsen ut en stund innan jag beslöt att inte köpa en mineralvatten och hänga i baren... Hm. Gick istället förbi Lifferty som jag också vill lära känna. Där fastnade jag ett tag då jag började snacka med några geordies vid uteserveringen. De var på semester och vi snackade uteliv i Glasgow. Jag såg dock inget om vare sig pub quiz eller fotboll, så jag antar att jag får gå dit när jag vill ha irländska trubadurer.

Fast helst vill jag ju ha skotska. Gärna skotska komiker också! Nåväl, kan pricka in whiskyprovning på Wirströms i alla fall.

Fast på tisdag ska jag undvika bajarna på Southside, tror jag, såvida ingen annan pub visar Celtic-Arsenal på tv!

Det blev ingen mineralvatten på Liffertys heller. Trots att regnet kom och jag verkligen var på pubhumör. Kändes dumt att stå där själv och hänga, får släpa med mig någon nästa gång! (Någon, hör ni!)

Så jag tog t-bana tillbaka till söder och stod och hejade på en massa gröna gubbar istället. Ja, tydligen skulle man bära grön tröja när man sprang midnattsloppet. Förvånansvärt mycket folk slöt upp en lördagkväll. Ja, och några verkade så klart stanna till på vägen från ena puben till den andra...

Sedan åkte jag hem, men var så pigg efter en sån skön lördagskväll att jag klev av några hållplatser tidigt och gick hem i kvällsregnet. Nynnandes på lite Wolff.

Är inte livet för kort för att orka gå runt och tjura?

Jag ställer mig frågan när jag - igen - möter människor som minsann inte tänker göra si eller träffa så för att den och den minsann aldrig någonsin i hela sitt liv ids göra så eller träffa si. Det blir ett slags tjurigt hjul där ena oförrätten hämnas för att sedan bli hämnad tillbaka för att...

Jag orkar inte.

Ger inte orden "aldrig i hela sitt liv" en ledtråd till hur effektiv hämndaktionerna kommer bli? Vuxna människor går inte att ändra på så att de passar in i den mall man önskar. De är som de är - så länge de inte själva vill ändra på sig. De har sina goda sidor, de har sina dåliga - de har till och med sina djävulska och högst irriterande sidor. Det finns tillfällen då man gapar över hur illa de beter sig, andra tillfällen då man blir förbannad, tredje tillfällen då man blir djupt sårad. Visst, vi bär oss alla illa åt då och då, men för det mesta kan vi se det, ångrar oss (observera att det inte är detsamma som att be om ursäkt) och ändrar på oss "till nästa gång". Men det är stor skillnad mellan att ångra sig och att be om ursäkt. Ursäkt är en ytlig handling, men den betyder ingenting om man inte ångrar sig, om man inte ändrar på beteendet. Man kan be om ursäkt utan att ändra sig - men det är en tom ursäkt utan någon som helst betydelse. Ånger är däremot nyckeln; om man inombords ångrar vad man gjort och anstränger sig för att ställa saker till rätta och för att inte upprepa vad man gjort, ja då är man ursäktad. Vare sig man ber om ursäkt eller inte.

Men så finns det dem som någonstans, hur märkligt det än verkar för oss andra, inte verkar förstå hur de beter sig, eller påverkar andra, som kanske inte ens vill/kan/förstår att de bör ändra sig - och vad ska man göra? Då är de ju så. Man kan ju knappast tvinga dem, sätta dem i ett personlighetsförändringsprogram. Man får helt enkelt ta den dåliga sidan som en del av dem. Eller gå runt och tjura.

Personligen orkar jag inte det.

Precis som för de flesta andra här i världen så finns det människor där ute som sårat mig - vissa djupare än andra. Och jag har säkert sårat och irriterat ett par stycken jag också i mina dagar. Men hur mycket jag i mina passionerade stunder än skulle vilja hämnas på, läxa upp, skälla ut, klippa bort "värstingarna" så känner jag ändå så här; livet är kort. Livet är kort och vill jag verkligen aldrig mer ha med den människan att göra, p.g.a någon gammal oförrätt? Vänta tills vi dör, tills en av oss troligen står vid den andres gravsten och tänker "det var väl själva fan att vi inte fick chans att fika och snacka skit bara för att vi tjurade". Nej, jag vill inte hamna där. Jag vill inte stå där vid gravstenen. Alltså accepterar jag att den där dåliga sidan är en del av personens personlighet - och så tar vi en fika. Den viktiga frågan för mig är; de goda sidorna den personen har, uppväger dem det där som jag blir vansinnig/irriterad/arg/sårad över? Än så länge har jag alltid funnit att de gör det, att det goda segrar.

Sedan kan jag förstås inte påverka hur andra resonerar.

Och det är väl därför vi står här - igen. Med en människa som sårar och gör folk vansinniga. Och med andra människor som minsann inte tänker göra si eller träffa så för att de känner sig sårade och irriterade. Trots att det står klart att den där människan inte alls kommer ändra på sig. Och medan de tjurar och hämnas så går livet vidare och snart kommer vi inte kunna fokusera på de goda sidorna längre. För då är det för sent.

Å andra sidan, om de är nöjda med att låta tjurandet och långsintheten slå ut vänskapen, så får de väl fortsätta. Jag kan ju som sagt inte ändra på dem bara för att jag anser att de slösar bort livet.

Fast själv går jag och tar en fika med irritationsmomentet. Högst medveten om vad som väntar. Och jag tänker förbise alla fel och brister och ha jättekul!

Kulturfyran om läsning (igen?)

Japp, vi har väl haft det här förut, i vart fall säger autominnet att jag skrivit samma rubrik förut... Nåväl, böcker är ju en förbrukningsvara så... Över till kulturfyran:

Jag kan periodvis vara en bokslukare - men ibland hittar jag en bok som jag inte kan läsa snabbt, där jag vill njuta av vartenda ord och ta in alla bilder och dofter som boken förmedlar, ta in alla tankar den sätter igång.

Ja, hur läser vi? Veckans kulturfyra handlar om läsning.

1. Hur läser du?
Det beror på, som sagt. Ibland bläddrar jag mest igenom och ströläser, ibland läser jag allt men bladen bläddrar sig själva och boken tar slut alldeles för fort, ibland är det som att trampa i lera, ibland är det som att suga på en god pralin som man aldrig vill ska ta slut.

2. Hur många böcker läser du i månaden?
Det beror också på. Ibland 1, ibland 8, ibland 1 på tre månader...

3. Vad läser du, vilken slags böcker? Vad läser du inte för slags böcker?
Det beror på hur stämning och intresset är för stunden. Helst äventyr, historiska böcker från perioder som intresserar mig (och det kan ju ändra sig), saker byggda på verkliga händelser, fakta, romantik ibland... Tenderar att inte gilla sliskig romantik (Jane Austen och Harlequin hamnar i samma fack) eller drakar och demoner, eller vampyrer, eller djupsinniga filosofiska verk (lättfilosofiska är intressanta dock) och science fiction gör sig bäst på film. Deckare har jag tröttnat på. Förläste mig säkert på Olov Svedelid när jag var yngre...

4. Vilka böcker står på tur att bli lästa av dig nu?
Håller på med en bok om rättegångar i Stockholm under 1600-1700-talet (jätteintressant att läsa historierna bakom målen och statistik som faktiskt slår hål på några myter...) "Copperhead" (och det är en sån som ibland känns som en lerbok, för amerikanska inbördeskriget är måttligt intressant i detaljstudie. Just nu i alla fall, för femton år sedan hade jag nog slukat den) och efter det är det dags för del 3 i serien, "Battle Flag". Har även Bokhandlaren i Kabul, nån chick lit om nån 30-åring i London åsså nån Cookston-bok. Och jag har sagt att jag måste läsa dem innan jag springer iväg till English Shop och köper en klassiker för 39kr. Finns några jag vill läsa, bl a av Walter Scott...

Psssst....

... någon får gärna köpa en biljett för mycket till Coldplays konsert på Stadion, nu när extrabiljetter släpptes idag.

:-)

Fem punkter helt utan samband

1. Rätt dosering av tvättmedlet Via Colour Compact för en maskin tvätt är 2 glasskopor.

2. Varför börjar jag prata i en flott accent när jag går in i Pralinhusets butiker?

3. Man kan ta buss från Sergels Torg ända hem till mig mellan 15.05 och 18.35 mån-fre.

4. Det är rätt intressant att kolla igenom sånger, ramsor och sagor från min generations barndom - och bakåt. Jisses, den världen är ju en helt annan värld! Sexistiska, rasistiska, auktoritära och rent barnfientliga. Tror nästan jag inte kommer visa dem för mina barn förrän de är gamla nog att se hur gammaldagsa alla dessa är - så att de inte tar efter...

5. Om man kan dra några växlar av hur bra en intervju känns och intrycket man får av hur intervjuarna uppfattar en, så tror jag att jag snart har jobb... Faktiskt. Fast det har jag väl sagt förr...? Äh, hopp och förtvivlan, låt oss åka berg-och-dalbana i tillvaron, det livar upp!

Ny taktik som nygift

Jag läste en artikel i någon av morgontidningarna med Mikael Niemi. Ni vet, Pajala-författaren som skrev "Populärmusik från Vittula". Han håller på med en ny bok, men sa att han inte tänkte diskutera den. "För då finns risken att den aldrig blir färdig."

Visst, det kan ju vara lite som att man inte vill jinxa. Som när man inte vill avslöja namnen man har på bebisen förrän den fötts, eller tala om tävlingen förrän den är över.

Men jag funderade på det där medan jag målade hus under helgen (kanonavkoppling!) och jag tror att det finns en poäng med hans taktik. Ibland kan jag ha en scen eller en story i huvudet som bankar och slår för att komma ut. Men ibland, om jag börjar berätta om den, så försvinner den. Det är som om den var nöjd med att komma ut, oavsett kommunikationsform, så när den väl är berättad så är buren tom och jag får inte ner ett ord när jag sätter mig för att skriva.

Min nya taktik - för att bli klar med en viss novell i tid - är därför att inte yppa ett ord om storyn den här gången. Trots att den bygger på en scen som jag är alldeles sprickfärdig av att vilja berätta! Den är så het! Så cool! Så... ackompanjerad av en helt underbar låt. Som fått en helt ny innebörd nu!

Scenen kom som en musikvideo när jag hörde sången i ipodden, kan jag avslöja. Helst skulle jag vilja spela in den som just musikvideo, för texten i låten utgör själva scenen. Men i brist på kamera och skådespelare så skriver jag. Jag får väl lägga till en instruktion att slå på skivan innan man börjar läsa. Lite som de där Lyssnarböckerna man hade när man var liten.

Något jag kan berätta däremot, är att jag är gift. Tre nätter i rad har jag nämligen nu drömt om mig och min man - och vilken man! Han börjar med Gerry och slutar med Butler. Han var inte alls som jag trodde, fast nästan bättre, mer levande, p.g.a. det. I drömmen gillade jag hans rumpa. Jag måste nog spana in hans rumpa, för jag trodde inte att han hade någon...

I en av drömmarna blev han så glad när jag dök upp på hans hotell under en PR-turné att han ogenerat sträckte sig över en ätande dam för att pussa mig. Sedan låg vi på hotellrummet och pratade om dagen som varit. Helt avspänt. I en blev jag lite generad över hans "flickaktiga" skratt. Det var som om jag ville säga "ja, ja, det är bra nu, SÅ roligt var det inte" bara för att få honom att hålla tyst, men jag nöjde mig med att lägga en hand på hans arm. Vi var ute på stan och folk uppmärksammade honom och gillade så klart hans skratt, jag var nog ensam om att irritera mig på det. Så där som när man varit ihop länge... I den tredje drömmen var han sååååå bedårande:

Han stod framför spegeln, t-shirt i hand, och såg lätt bedrövad ut. Jag kom upp bakifrån och frågade vad som stod på. Han lät så där genuint ledsen när han sa:
"De är borta."
Som om hans kära fåglar flygit bort, eller nåt. Det visade sig istället röra sig om... hans sex-pack. Som han hade i ett par månader i samband med en viss avklädd film för flera år sedan! Han tyckte att han blivit tjock. Jag tyckte han var underbar! Kramgo och härlig. Jag fick trösta HANS utseende-hang ups. Vilket liksom förstärkte känslan av att drömmen var på riktigt. Ja, för hur snygg och läcker miljoner kvinnor tycker att han är så, i vårt badrum, så var han lika orolig och fåfäng som alla vi andra. Min man.

Ja, för visst finns det någon regel som säger att om man ofrivilligt drömt om samma man och samma gifta status tre nätter i rad - då är man gift på riktigt? Jag tror det.

Inget skämtsamtal till socialförvaltningen

Jag hör ju själv hur det låter, men efter en sekunds tystnad - nästan som om tanten kort undrade om hon var utsatt för ett skämtsamtal - så bokade hon in mig till ett möte på socialkontoret.

Det är en story som är lika absurd som den låter och med så många "det är en lång historia, men" att en irländare framstår som kortfattad. Men den är sann; jag har en lång och bred arbetsbakgrund, god utbildning, är arbetsvillig, söker jobb "mer än aktivt" (som tanten så klockrent uttryckte det), har försökt klara mig utan samhällets hjälp och har ett litet kapital fastsatt i en brittisk bank (som i och för sig oavkortat måste gå till att återbetala det jag lånat av några snälla själar, vilket jag förklarade). Men trots allt så kommer jag i slutet av månaden inte klara att betala räkningarna.

Det känns absurt på ett personligt plan, men kanske är det också på ett lika absurt sätt symptomatiskt med samhällsläget idag. Att det är så effektiviserat, uppköpt, uppgraderat och omorganiserat att få får göra mer, resten inte får plats och att arbetsgivarna kan plocka sina favorit Non Stops ur ansökningshögarna. "Jag vill ha en billig" = 20+. "Jag vill ha nån som redan kan det här jobbet på sina fem fingrar = hon som gjort samma uppgifter i tre år (så vissa andra av oss undrar om hon inte snarare borde utveckla sig...)

Dessutom verkar det råda en intressant men märklig attityd till kvalifikationer.
1) Saknar man EN kompetens så ses det inte som en möjlighet att få en medarbetare som är nyfiken, hungrig på att utvecklas och som därmed kan beräknas vara kvar i organisationen länge - nej, då är man underkvalificerad (se ovan, helst ska man vara på vippen att bli uttråkad i tjänsten, då är man tydligen perfekt).
2) Har man gått vidare inom förra organisationen så visar man inte framfötter, är pålitlig och ses som ett kort att satsa på - nej, då är man överkvalificerad (se ovan, helst ska man ha gjort samma sak i tre år och det bör vara samma sak man nu ska göra).

Mina kollegor på förra jobbet gapade när jag berättade att jag ansetts som smått överkvalificerad för en tjänst som jag och mina kollegor på förra jobbet (enligt samma absurda premisser som under exempel nr 1) kategoriskt ansågs som underkvalificerade för.

Men vad som förvånat mig mest - och som gjort mig mest frustrerad - är att samma principer gäller för tillfälliga korttidsjobb. Av de café-, butiks-, receptionist-, hemtjänst- och allt-i-alla-jobb jag sökt under sommaren så har jag inte hört ett ljud ifrån någon - inte någon! Ok om jag saknar lång erfarenhet, men det är faktiskt inte kärnfysik vi talar om och jag kan faktiskt prata med folk, svara i telefon, kopiera papper, städa hem eller vad sjutton krävs - i fyra veckor! Och ok om jag är överkvalificerad eller av andra skäl troligen inte är intresserad av en karriär inom deras område, men tjänsten gäller 4 veckor. Vad tror de ska hinna hända på 4 veckor, att jag ska ta över stället?

Frustration är en känsla jag stiftat mycket nära bekantskap med under sommaren.

Och om en dryg vecka kommer jag stifta bekantskap med socialkontoret också. Nej, jag skäms inte. Jag går dit med högburet huvud, medveten om att jag banne mig gjort vad jag rimligtvis kan - och lite till - för att slippa ligga samhället till last, för att söka försörja mig själv, för att slippa slösa skattemedel som jag i ärlighetens namn inte tycker att man ska behöva slösa på mig eftersom jag både KAN och VILL jobba. Men jag måste betala hyran och eftersom det inte alls gått som planerat så söker jag nu försörjningsstöd.

Det enda jag hoppas är att sådant inte syns i de där eknomiska kontroller som vissa arbetsgivare (främst myndigheter) gör före anställning... Fattas bara att jag inte får ett jobb för att jag inte har ett jobb så att jag kan försörja mig! Snacka om moment 22.

Fast om inte annat ger cirkusen utmärkt material till mina memoarer. Och nåt ska väl de där skatterna ni betalat senaste året gå till! Känner ni inte mig? Ingen fara, jag plockar mitt försörjningsstöd ur potten som släkt och vänner betalat, så slipper jag ligga främlingar till last. Det lär nog finnas en bra pott att ta ur...

Mitt liv i twitterformat

Halvstressad, bara 140 tecken tillåtet per meddelande - perfekt. Jag twitterbloggar idag.

Ser fram emot att träffa mina två kompisar och busa och leka på 4H-gården i Aspudden idag! Ja, ser fram emot att träffas deras mamma och den andra studiekamraten också.

Gick igenom till andra intervjun på Försäkringskassan - yassss! Ska dit på tisdag. Vore själva fan om inte...

Det slår aldrig fel. Dagarna precis före mens, det är som om kroppen tror att den ska dö varje månad! K-ordet är bara förnamnet... :)

Gjorde uträkning på nätet, senaste två månaderna har jag levt under socialbidragsnormen. Coolt! Tur att jag till nästa månad ska ansöka om att tangera den...

Det är ju själva fan att det inte ens ska gå att få korta tillfälliga vikariat!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

"Hej, du verkar trevlig, lite för mycket fart och fläkt för min smak bara." Ja, så varför messar du mig bara för att tala om det då! Vill du ha en soffpotatis kan du väl besöka deras sida, för du trodde väl inte att jag skulle ändra personlighet för DIN skull, ärthjärna!

Förra inlägget var längre än 140 tecken.

Ikväll ska jag ut i spenaten för att måla sommarstuga. Ja, eller förrådsbyggnader. Hur många ryms det på en tomt?! Fast solbrännan blir fin och måla är kul, en helg.

Insåg just att jag gått i shorts och linne precis varenda dag sedan jag flyttade tillbaka. Om inte ute så inne. Det har jag inte kunnat göra på flera år. :)

Varför känner man inte för blodpudding och falukorv när hela disken är full? Varför känner man för haggisfylld kyckling med bacon...

Svenskt bacon har för mycket fett.

Nu börjar jag banne mig undra var det där bankkortet är någonstans. Undrar vart Joe skickade det... eller om han skrev avsändaradress, ifall de inte hittar min adress den här gången heller...

Jag älsar Abbe! "Ssch, det är Beck. Stäng dörren." =)

"Oh, en polly till. Oh, en polly till. Oh, en polly till. Oh, en polly till."

Om jag sover midnatt till kl 7 så är jag dödstrött. Om jag sover kl 3 till kl 8 så är jag pigg. Märkligt.

Man förhöjer lätt smaken på fiskpinnar och potatis om man krossar lite rosmarin och strör över potatisen.

Salta, rostade solrosfrön och pumpafrön var kanske inte vad man skulle använda att garnera brödbullar med. Men den där lilla sältan blev faktiskt himla gott!

Ok, NU går bussen.

Kulturfyran om Lars Kepler

Är det bara jag som inte går runt med kronisk sömnlöshet för att jag inte vet vem som står bakom pseudonymen "Lars Kepler"? Om jag nu ska ägna lunchen (ja, faktiskt) till att engagera mig så tycker jag det är mer intressant att får svar på varför h-n skriver under pseudonym än vem denne egentligen är.

Brontë skrev under pseudonym för att hon som kvinna knappast skulle bli publicerad annars, på hennes tid. Ledin skrev under pseudonym för... tja, för att han troligen själv inte tyckte "Snabbköpskassörskan" var värt att stå bakom. Men kriminalromaner är väl knappast pinsam litteratur idag? Och med säljande kvinnor som Läckberg och Marklund så torde krass försäljningsiver inte heller ligga bakom, väl?

Såvida det inte är Läckberg eller Marklund som på försök ser om de säljer bättre om de skriver under ett manligt namn...?

Frågan är om det är en kändis eller en okänd bakom. Är verkligen boken ett sånt stycke kriminalkonst att stora Bonnier skulle publicera den om författaren kom från ingenstans, under en lika okänd pseudonym? Det verkar, i mina ögon, som om det är en medveten strategi från författarens sida, men att denne inte heller räknar med att vara okänd för alltid - bilden och flera anonyma intervjuer tyder på det. Så frågan är om Bonnier inte publicerar för att de vet att denna strategi dels kommer sälja böcker - och när författaren träder fram så kommer det sälja ännu fler?

Vilket tyder på att det är en känd person. Och svaret på frågan "varför" märker ni att jag redan har en teori om. Det intressanta vore att se om jag har rätt, eller varför sjutton människan gör det!

Ok, en kulturfyra om detta, nu då.

1. Vem tror du är Lars Kepler?
Eftersom jag ska engagera mig den här lunchen så... Hm, från bilden att döma torde det vara någon liten och spinkig som antingen är kvinna eller inte drar sig för att dra på scenkläder. Magnus Uggla? Thomas DiLeva?

2. Tycker du det är bra att en författare skriver under pseudonym?
"Bra" är ett märkligt ordval. Det kan vara nödvändigt ibland, eller önskvärt - t ex för att skydda människor. I övrigt är det väl inte konstigare än att ta sig ett artistnamn, som i vilken branch som helst.

3. Skulle du kunna tänka dig skriva under pseudonym?
Javisst. Om jag skrev avslöjande saker som jag av någon anledning vill nå ut med, men som kunde ställa till trubbel om man visste var de kom ifrån eller vad texten egentligen handlar om. Eller om jag fick i uppdrag att skriva heta stories av en typ som troligen skulle genera folk i min närhet - men ge mig bra betalt, he, he.

4. Hypnotisören handlar om en läkare som hypnotiserar en tonåring. Vad tänker du om hypnos, har du varit hypnotiserad?
Har inte varit hypnotiserad. Är lika skeptisk som till heta stenar, analysera bläckplumpar och spå i te. Men förstår att man på något sätt kommer i sån lugn ställning att det undermedvetna liksom blir mer mottagligt. Och tycker folk det funkar, så visst. Each to their own.

Mest älskad av allt är trasdockan

Ett ämne som på en minut kan omvandla även den trevligaste fest till hänsynslöst skyttegravskrig är böcker. Rättare sagt, hanteringen av böcker. Vad ni än gör vid nästa julmiddag, kräftskiva eller dopfika; ta mitt råd och fråga inte om folk antecknar i böcker, plastar in dem eller viker hundöron...

Min svenskalärare på högstadiet fick synbar hjärtklappning varje gång någon gjorde finaste blyertsanteckning i en bok - må det vara en informationsbroschyr från skolsyster. Att använda plast, omslagspapper eller så bara stoppa in boken i en plastpåse var lika självklart som att ha tapeter på väggarna. Och jag trodde på fullaste allvar att tanten skulle dö när hon förskräckt tog sig för bröstet då en klasskamrat vek in hörnet på bänkboken.

Jag förstår inte fasan.

Jag älskar böcker. Jag älskar att lukta på nyinköpta böcker, för att inte tala om den lite fuktdammiga lukten av gulnade magasinböcker! Jag gillar ljudet av att öppna en nytryckt bok för första gången, det typiska ljudet då navelsträngen klipps och sidorna för första gången separeras. Jag älskar känslan av de nästan bomullsmjuka sidorna i en riktigt gammal bok. Jag håller andan av spänning när bladen bläddras och läderryggen knarrar så där illavarslande så att man tror att sidorna ska ramla ur.

Men framförallt älskar jag levande böcker. En bok som använts, som fraktats fram och tillbaka i väskan, som blivit konsulterad så ofta att den så fort den läggs på ett bord slår upp de mest eftersökta sidorna själv. En bok som har fått vara med, som bär tydliga spår av att vara ägarens bästa vän. Om så bara under en kort tid.

En rakryggad bok som femtio år senare ser oanvänd ut gör inget intryck hos mig. Inte heller en bok som så tydligt inte använts annat än som ritblock, anteckningsblock, bordsstabilisator eller toapapper.

Men en bok som lästs, som blivit nött i kanten av allt bussåkande, där små blyertsanteckningar antyder ställen läsaren fann extra intressanta, eller som väckte frågor, ilskna mothugg. En bok med vikta kanter som signalerar hur ofta läsaren varit tvungen att lägga den ifrån sig, hur ofta läsaren var tvungen att ta upp den trots att h-n bara hade en kort stund på sig att läsa, hur h-n fick mer än en timmes läsro då och då.

De böckerna är älskade. Likt trasdockan existerar inte bara boken - den lever. Och likt trasdockan blir boken mer än en bok - den blir en berättelse i sig.

Därför älskar jag nötta bokryggar, fläckiga sidor och hundöron. En docka är en docka på sin hylla, men en trasdocka är något så mycket mer.

Och jag älskar levande böcker.

Betraktelser från en Prideparad

Varför får jag för mig att det vore smartare att köra igång Pridefestivalen med paraden än att avsluta med den? Jag menar, det råder ju ingen tvekan om att den är populär och drar intresse till sig. 350'000 kantrade gatorna i centrala Stockholm, 35'000 deltog i tåget och fanns det något media som inte tog upp händelsen på nyheterna?

Med den starten, den feststämningen och genom att människor på tryggt(...) men nära håll kommer i kontakt med en uppsjö människor som "inte passar in i heteronormen" så tror jag att fler skulle bli nyfikna på att besöka resten av festivalen. Och därmed träffa ännu fler som kanske inte passar in i heteronormen.

Homosexuella, bisexuella, transexuella, tjejer som ser ut och beter sig som typiska killar, killar som ser ut och beter sig som typiska tjejer, fjollor, läderbögar och folk man inte kan placera in i fack. Vilket väl just vore toppen, att folk är folk och man umgås oavsett och ovetandes om vilka alla helst pussar på.

Jag tror att en parad i början av festivalen skulle locka fler hetero att besöka andra delar av festivalen, träffa dessa "udda" människor och därmed skulle väl murar rivas och broar byggas och allt sånt där. Och det vore väl bra för samhället i stort?

Å andra sidan tror jag inte att det är det som är målet med festivalen. Jag har förstått att en del ser den som sin chans att vara sig själv och parta på sina premisser. Att risken med för många heteros är att festivalen i slutändan blir en jäkla vattenfestival. Och visst, jag förstår den synvinkeln också.

Äh, skit samma förresten, paraden är en fest, närhelst den hålls.

Jag stod vid Slussen. Inklämd mellan en mamma med två småtjejer som väntade på en bekant i tåget (som hette Anna och knallade med sin vän som hette Hanna. Anna hade lytt kvinnans råd och bar lågskor, men Hanna hade ont i fötterna.), två storväxta män i svarta t-shirts och kepsar som väntade på när de andra storväxta männen kom i tåget - då klev de under repet och följde med - och slutligen ett medelålders par där kvinnan dels upplyste sin man (och mig) om vilka politiker och kändisar som gick förbi och dels roade mig med sina ibland fördomsfulla, ibland korkade och ibland sköna kommentarer.

Ett exempel: Ekipagen hade spelar allt från Alcazar till Michael Jackson till någon avgrundsvrålande metallrock. Då säger hon: "Det är ju tydligt att De har sin speciella musik liksom."
Eh, ja, DE har väl ungefär lika speciell musik som P3...

Annat värt att notera:

Det tog säkert 1,5timme för tåget att passera mitt ställe.

Mina absoluta favoriter var "Golden Ladies". Dessa äldre homosexuella par var så gamla (såg åtminstone ut att vara över 70år) att de dels åkte cykeltaxi, dels - och detta slog mig som så beklämmande att jag faktiskt blev arg inombords - så var deras sexuella läggning kriminell när de var små (jag tror nog att de föddes före 1944 då homosexualitet blev, eh, laglig) och dels så var de klassade som sjuka ända till slutet av 70-talet! För dessa äldre så klappade mitt hjärta lite extra. Att bli accepterad innan man dör - det känns som en självklarhet idag.

Gruppen något före dem gav mig dock en klump i halsen. De bar på en kista, hade silvertejp över munnarna och bar på plakat som påminde om att det kan vara tufft att komma ut i "vårt relativt toleranta samhälle"(sic!) men att det finns samhällen där man inte KAN komma ut. Banderollen löd: "Marching for those who can't."

Flest folk följde ett lastbilsflak som jag tror tillhörde QX? Värsta partyt var det i alla fall och folk trängdes för att få plats mellan avspärrningarna.

Störst applåd fick gruppen "Stolta föräldrar till homosexuella barn".

Näst största applåden fick Armén.

Tredje största applåden fick Polisen.

Tyckte det var grymt bra att grupper som man kan se som väldigt strikt hetero var representerade; som polisen, brandkåren, olika vaktbolag, armén... och svenska kyrkan. Fler prästkragar i leden, tack!

Jag skulle förresten vilja framhålla Regnbågsfamiljerna. I vissa agendor pratar man om samma-kön-föräldrar som om de vore ett världshot, som om det vore lika illa att låta barnen ha två mammor/pappor som att låta dem bo hos människoätande heroinister. Men som en skylt på en barnvagn kort förkunnade - "efterlängtad". I regnbågsfamiljer finns inga barn som kommit till av en olyckshändelse.

(Vill då också nämna DNs bilaga "På Stan" som den här veckan intervjuade en barnpanel om diverse saker. Befriande nog, när talet om homosexuella föräldrar kom på tal så var det INGET barn som tyckte det verkade konstigt på något sätt att ha två mammor/pappor. De var medvetna om att andra kanske tyckte det, men isåfall tänkte de (barnen) tala om för dessa att det inte alls var konstigt. Som vanligt är det vuxna som gör saker konstiga...)

Gulligast i hela paraden var en liten Spindelman (kan han varit 8 år?) som gick runt och spände sig. Underbart!

AIK, Djurgården och Hammarby skickade någon flagga och ett par, tja, flest tjejer faktiskt. Skärpning! Jag vet att det sitter långt inne i idrottsvärldens homofoba själ, men Alla kommer inte accepteras i samhället förrän idrotten accepterar Alla. När ska vi få se idrottsMÄN visa att de accepterar homosexuella? De accepterar dem ju redan i omklädningsrummet - ja, för de finns. "Alla" vet, men ingen vågar erkänna det öppet. Det är för bövelen 2009 - är det inte dags att öppna dörren och komma ut?!

Förresten, var det någon mer som lade märke till Sushin som gick omkring? Var var det om...

Mer bilder finns på Facebook.

Life is like a box of chocolate

Julafton inföll i veckan. Det råkade falla sig så att en rea-bok jag beställt, ett paket med 100 gratis(!) framkallade digitalbilder samt en överraskning från Tyskland dök upp samma dag.

Paketet från Tyskland var bra mycket större än jag väntat mig. Hade nog tänkt mig ett vadderat kuvert, men fick nu pallra iväg till ICA och hämta något som såg ut som en brun portfölj... Jag visste direkt vem det var ifrån. Och vad det innehöll - choklad!

För att göra en lång historia kort så hjälpte jag en kompis kompis i våras. Hon bor i Tyskland och behövde en bok till sina studier, men hittade den bara på Amazon och de levererade bara till Storbritannien. Så boken skickades till mig och jag skickade den till Tyskland. Hon ville ersätta portokostnaden, men jag vet att det kostar mer än själva summan för henne att föra över £10 till mitt bankkonto. Så jag föreslog att hon kunde få skicka mig en påse av min favoritchoklad från Tyskland om hon ville - Ferrero Küsschen. Det är inte samma som Ferrero Rocher, men innehåller också nötter, mer om man frågar mig. Och är kanongoda!

Hon skickade ett paket i början av Maj - i slutet av Maj flyttade jag till Sverige. Paketet hade inte dykt upp. Jag accepterade att det säkert hamnat där en annan kompis påskägg hamnade för ett par år sedan - det måste sitta någon tullgubbe nånstans och mumsa choklad...

Trots att jag menade att gesten var nog och att vi var kvitt så insisterade kompis-kompisen på att skicka ett nytt paket, till Sverige. Bara det att den här gången ägnade hon veckor åt att leta Ferrero Küsschen! Hon bad t o m sina föräldrar och andra kompisar att hålla utkik. Till slut visade det sig att chokladen tagit sommarledigt! Så då skickade hon det som jag nu hämtade ut.
Vad ska man säga? Den där boken måste ha varit väldigt viktig för henne!

Och jag tackar, så klart. Nu ligger lådan i köket. Det är lite som när man var liten och d-r-ö-m-d-e om att ha en hel låda med godis. Wow... Ja, så nu när jag har det vill jag liksom inte käka upp det. Det är så kul, att liksom bara gå förbi lådan i köket, glänta lite på den och... en kista med guld kunde knappast pirrat mer i magen! Wow...

Och som grädde på moset - eller strössel på chokladen - så tog hon för någon vecka sedan kontakt med mig via Facebook och vi har emailat litegrann. Vi är både ense om att nästa gång jag åker och hälsar på kompisen nere i Tyskland så måste vi också träffas. Och sånt är kul!

Nästan roligare än en låda choklad.