3 August 2009

Mest älskad av allt är trasdockan

Ett ämne som på en minut kan omvandla även den trevligaste fest till hänsynslöst skyttegravskrig är böcker. Rättare sagt, hanteringen av böcker. Vad ni än gör vid nästa julmiddag, kräftskiva eller dopfika; ta mitt råd och fråga inte om folk antecknar i böcker, plastar in dem eller viker hundöron...

Min svenskalärare på högstadiet fick synbar hjärtklappning varje gång någon gjorde finaste blyertsanteckning i en bok - må det vara en informationsbroschyr från skolsyster. Att använda plast, omslagspapper eller så bara stoppa in boken i en plastpåse var lika självklart som att ha tapeter på väggarna. Och jag trodde på fullaste allvar att tanten skulle dö när hon förskräckt tog sig för bröstet då en klasskamrat vek in hörnet på bänkboken.

Jag förstår inte fasan.

Jag älskar böcker. Jag älskar att lukta på nyinköpta böcker, för att inte tala om den lite fuktdammiga lukten av gulnade magasinböcker! Jag gillar ljudet av att öppna en nytryckt bok för första gången, det typiska ljudet då navelsträngen klipps och sidorna för första gången separeras. Jag älskar känslan av de nästan bomullsmjuka sidorna i en riktigt gammal bok. Jag håller andan av spänning när bladen bläddras och läderryggen knarrar så där illavarslande så att man tror att sidorna ska ramla ur.

Men framförallt älskar jag levande böcker. En bok som använts, som fraktats fram och tillbaka i väskan, som blivit konsulterad så ofta att den så fort den läggs på ett bord slår upp de mest eftersökta sidorna själv. En bok som har fått vara med, som bär tydliga spår av att vara ägarens bästa vän. Om så bara under en kort tid.

En rakryggad bok som femtio år senare ser oanvänd ut gör inget intryck hos mig. Inte heller en bok som så tydligt inte använts annat än som ritblock, anteckningsblock, bordsstabilisator eller toapapper.

Men en bok som lästs, som blivit nött i kanten av allt bussåkande, där små blyertsanteckningar antyder ställen läsaren fann extra intressanta, eller som väckte frågor, ilskna mothugg. En bok med vikta kanter som signalerar hur ofta läsaren varit tvungen att lägga den ifrån sig, hur ofta läsaren var tvungen att ta upp den trots att h-n bara hade en kort stund på sig att läsa, hur h-n fick mer än en timmes läsro då och då.

De böckerna är älskade. Likt trasdockan existerar inte bara boken - den lever. Och likt trasdockan blir boken mer än en bok - den blir en berättelse i sig.

Därför älskar jag nötta bokryggar, fläckiga sidor och hundöron. En docka är en docka på sin hylla, men en trasdocka är något så mycket mer.

Och jag älskar levande böcker.

2 comments:

Miriam said...

Du är suverän, älskade det här inlägget som du skrivit. Är det du som är Lars Kepler??

Carina D said...

*Skratt* No comment.