10 August 2009

Inget skämtsamtal till socialförvaltningen

Jag hör ju själv hur det låter, men efter en sekunds tystnad - nästan som om tanten kort undrade om hon var utsatt för ett skämtsamtal - så bokade hon in mig till ett möte på socialkontoret.

Det är en story som är lika absurd som den låter och med så många "det är en lång historia, men" att en irländare framstår som kortfattad. Men den är sann; jag har en lång och bred arbetsbakgrund, god utbildning, är arbetsvillig, söker jobb "mer än aktivt" (som tanten så klockrent uttryckte det), har försökt klara mig utan samhällets hjälp och har ett litet kapital fastsatt i en brittisk bank (som i och för sig oavkortat måste gå till att återbetala det jag lånat av några snälla själar, vilket jag förklarade). Men trots allt så kommer jag i slutet av månaden inte klara att betala räkningarna.

Det känns absurt på ett personligt plan, men kanske är det också på ett lika absurt sätt symptomatiskt med samhällsläget idag. Att det är så effektiviserat, uppköpt, uppgraderat och omorganiserat att få får göra mer, resten inte får plats och att arbetsgivarna kan plocka sina favorit Non Stops ur ansökningshögarna. "Jag vill ha en billig" = 20+. "Jag vill ha nån som redan kan det här jobbet på sina fem fingrar = hon som gjort samma uppgifter i tre år (så vissa andra av oss undrar om hon inte snarare borde utveckla sig...)

Dessutom verkar det råda en intressant men märklig attityd till kvalifikationer.
1) Saknar man EN kompetens så ses det inte som en möjlighet att få en medarbetare som är nyfiken, hungrig på att utvecklas och som därmed kan beräknas vara kvar i organisationen länge - nej, då är man underkvalificerad (se ovan, helst ska man vara på vippen att bli uttråkad i tjänsten, då är man tydligen perfekt).
2) Har man gått vidare inom förra organisationen så visar man inte framfötter, är pålitlig och ses som ett kort att satsa på - nej, då är man överkvalificerad (se ovan, helst ska man ha gjort samma sak i tre år och det bör vara samma sak man nu ska göra).

Mina kollegor på förra jobbet gapade när jag berättade att jag ansetts som smått överkvalificerad för en tjänst som jag och mina kollegor på förra jobbet (enligt samma absurda premisser som under exempel nr 1) kategoriskt ansågs som underkvalificerade för.

Men vad som förvånat mig mest - och som gjort mig mest frustrerad - är att samma principer gäller för tillfälliga korttidsjobb. Av de café-, butiks-, receptionist-, hemtjänst- och allt-i-alla-jobb jag sökt under sommaren så har jag inte hört ett ljud ifrån någon - inte någon! Ok om jag saknar lång erfarenhet, men det är faktiskt inte kärnfysik vi talar om och jag kan faktiskt prata med folk, svara i telefon, kopiera papper, städa hem eller vad sjutton krävs - i fyra veckor! Och ok om jag är överkvalificerad eller av andra skäl troligen inte är intresserad av en karriär inom deras område, men tjänsten gäller 4 veckor. Vad tror de ska hinna hända på 4 veckor, att jag ska ta över stället?

Frustration är en känsla jag stiftat mycket nära bekantskap med under sommaren.

Och om en dryg vecka kommer jag stifta bekantskap med socialkontoret också. Nej, jag skäms inte. Jag går dit med högburet huvud, medveten om att jag banne mig gjort vad jag rimligtvis kan - och lite till - för att slippa ligga samhället till last, för att söka försörja mig själv, för att slippa slösa skattemedel som jag i ärlighetens namn inte tycker att man ska behöva slösa på mig eftersom jag både KAN och VILL jobba. Men jag måste betala hyran och eftersom det inte alls gått som planerat så söker jag nu försörjningsstöd.

Det enda jag hoppas är att sådant inte syns i de där eknomiska kontroller som vissa arbetsgivare (främst myndigheter) gör före anställning... Fattas bara att jag inte får ett jobb för att jag inte har ett jobb så att jag kan försörja mig! Snacka om moment 22.

Fast om inte annat ger cirkusen utmärkt material till mina memoarer. Och nåt ska väl de där skatterna ni betalat senaste året gå till! Känner ni inte mig? Ingen fara, jag plockar mitt försörjningsstöd ur potten som släkt och vänner betalat, så slipper jag ligga främlingar till last. Det lär nog finnas en bra pott att ta ur...

2 comments:

equaltonone said...

Sanslöst! I maj kom min dotter kom hem från fem månader på amerikanskt universitet. När hon åkte var hon tjänstledig från ett fast jobb, när hon kom hem var hon arbetslös pga konkurs. Hon gick till Arbetsförmedlingen. Gjorde allt hon skulle och sökte ALFAkassa som dom sa att hon var berättigad till. Nu är det augusti och på måndag börjar hon på svenskt universitet. Hon har fortfarande inte hört någonting från ALFA kassan. Inte ens ett besked om hon FÅR några pengar. 16 veckors handläggningstid. Om hon nu inte får något så innebär ju det att hon borde gått till socialförvaltningen i våras och sökt stöd....Dom lär ju inte hjälpa henne retroaktivt...Alltså..Dom (jag och familj) som har hjälpt till att försörja tösen i sommar får inte tillbaks det vi har lånat henne...HON kommer att få ångest och må dåligt!
Lycka till!!!

Carina D said...

Amen.

Ännu ett exempel på hur saker - inte - fungerar. Som du säger, de där veckorna hon inte hade nåt då!

Och ALFA-kassan verkar ju vara en veritabel mardröm. Jag är nästan förvånad över att det inte är FLER som ligger hos kronofogden, med de handläggningstiderna. Hoppas hon åtminstone får positivt besked till slut - för att lätta lite på den där berömda knuten i magen...