Betraktelser från en Prideparad

Varför får jag för mig att det vore smartare att köra igång Pridefestivalen med paraden än att avsluta med den? Jag menar, det råder ju ingen tvekan om att den är populär och drar intresse till sig. 350'000 kantrade gatorna i centrala Stockholm, 35'000 deltog i tåget och fanns det något media som inte tog upp händelsen på nyheterna?

Med den starten, den feststämningen och genom att människor på tryggt(...) men nära håll kommer i kontakt med en uppsjö människor som "inte passar in i heteronormen" så tror jag att fler skulle bli nyfikna på att besöka resten av festivalen. Och därmed träffa ännu fler som kanske inte passar in i heteronormen.

Homosexuella, bisexuella, transexuella, tjejer som ser ut och beter sig som typiska killar, killar som ser ut och beter sig som typiska tjejer, fjollor, läderbögar och folk man inte kan placera in i fack. Vilket väl just vore toppen, att folk är folk och man umgås oavsett och ovetandes om vilka alla helst pussar på.

Jag tror att en parad i början av festivalen skulle locka fler hetero att besöka andra delar av festivalen, träffa dessa "udda" människor och därmed skulle väl murar rivas och broar byggas och allt sånt där. Och det vore väl bra för samhället i stort?

Å andra sidan tror jag inte att det är det som är målet med festivalen. Jag har förstått att en del ser den som sin chans att vara sig själv och parta på sina premisser. Att risken med för många heteros är att festivalen i slutändan blir en jäkla vattenfestival. Och visst, jag förstår den synvinkeln också.

Äh, skit samma förresten, paraden är en fest, närhelst den hålls.

Jag stod vid Slussen. Inklämd mellan en mamma med två småtjejer som väntade på en bekant i tåget (som hette Anna och knallade med sin vän som hette Hanna. Anna hade lytt kvinnans råd och bar lågskor, men Hanna hade ont i fötterna.), två storväxta män i svarta t-shirts och kepsar som väntade på när de andra storväxta männen kom i tåget - då klev de under repet och följde med - och slutligen ett medelålders par där kvinnan dels upplyste sin man (och mig) om vilka politiker och kändisar som gick förbi och dels roade mig med sina ibland fördomsfulla, ibland korkade och ibland sköna kommentarer.

Ett exempel: Ekipagen hade spelar allt från Alcazar till Michael Jackson till någon avgrundsvrålande metallrock. Då säger hon: "Det är ju tydligt att De har sin speciella musik liksom."
Eh, ja, DE har väl ungefär lika speciell musik som P3...

Annat värt att notera:

Det tog säkert 1,5timme för tåget att passera mitt ställe.

Mina absoluta favoriter var "Golden Ladies". Dessa äldre homosexuella par var så gamla (såg åtminstone ut att vara över 70år) att de dels åkte cykeltaxi, dels - och detta slog mig som så beklämmande att jag faktiskt blev arg inombords - så var deras sexuella läggning kriminell när de var små (jag tror nog att de föddes före 1944 då homosexualitet blev, eh, laglig) och dels så var de klassade som sjuka ända till slutet av 70-talet! För dessa äldre så klappade mitt hjärta lite extra. Att bli accepterad innan man dör - det känns som en självklarhet idag.

Gruppen något före dem gav mig dock en klump i halsen. De bar på en kista, hade silvertejp över munnarna och bar på plakat som påminde om att det kan vara tufft att komma ut i "vårt relativt toleranta samhälle"(sic!) men att det finns samhällen där man inte KAN komma ut. Banderollen löd: "Marching for those who can't."

Flest folk följde ett lastbilsflak som jag tror tillhörde QX? Värsta partyt var det i alla fall och folk trängdes för att få plats mellan avspärrningarna.

Störst applåd fick gruppen "Stolta föräldrar till homosexuella barn".

Näst största applåden fick Armén.

Tredje största applåden fick Polisen.

Tyckte det var grymt bra att grupper som man kan se som väldigt strikt hetero var representerade; som polisen, brandkåren, olika vaktbolag, armén... och svenska kyrkan. Fler prästkragar i leden, tack!

Jag skulle förresten vilja framhålla Regnbågsfamiljerna. I vissa agendor pratar man om samma-kön-föräldrar som om de vore ett världshot, som om det vore lika illa att låta barnen ha två mammor/pappor som att låta dem bo hos människoätande heroinister. Men som en skylt på en barnvagn kort förkunnade - "efterlängtad". I regnbågsfamiljer finns inga barn som kommit till av en olyckshändelse.

(Vill då också nämna DNs bilaga "På Stan" som den här veckan intervjuade en barnpanel om diverse saker. Befriande nog, när talet om homosexuella föräldrar kom på tal så var det INGET barn som tyckte det verkade konstigt på något sätt att ha två mammor/pappor. De var medvetna om att andra kanske tyckte det, men isåfall tänkte de (barnen) tala om för dessa att det inte alls var konstigt. Som vanligt är det vuxna som gör saker konstiga...)

Gulligast i hela paraden var en liten Spindelman (kan han varit 8 år?) som gick runt och spände sig. Underbart!

AIK, Djurgården och Hammarby skickade någon flagga och ett par, tja, flest tjejer faktiskt. Skärpning! Jag vet att det sitter långt inne i idrottsvärldens homofoba själ, men Alla kommer inte accepteras i samhället förrän idrotten accepterar Alla. När ska vi få se idrottsMÄN visa att de accepterar homosexuella? De accepterar dem ju redan i omklädningsrummet - ja, för de finns. "Alla" vet, men ingen vågar erkänna det öppet. Det är för bövelen 2009 - är det inte dags att öppna dörren och komma ut?!

Förresten, var det någon mer som lade märke till Sushin som gick omkring? Var var det om...

Mer bilder finns på Facebook.