Jag kom att tänka på lappen när jag satt på bussen någonstans mellan Sollentuna och Tensta idag; lappen som satt på väggen inne i farsans arbetsrum när jag var någonstans i tonåren. Han måste ha varit på något slags ledarskapskonferens för lappen hade några väldigt affärsmässiga illustrationer, men det var inte dem jag tänkte på utan texten. Det var nog en fyra, fem rader, men jag minns att jag sammanfattade innebörden i mitt eget talesätt:Det som man kan göra något åt finns det ingen anledning att hetsa upp sig över.
Det som man inte kan göra något åt tjänar det ingenting att hetsa upp sig över.
Typ.
Kortfattat:
Går det att fixa - varför få panik?
Går det inte att fixa - då blir det knappast fixat av att man får panik.
Jag kom att tänka på lappen när jag satt och funderade över intervjuer och hur jag skulle kunna förklara lite bättre hur jag fungerar när jag inte panikar i stressiga situationer på jobbet. Om det fanns ett slagkraftigt och kort sätt att förklara det på, istället för att svamla om inre lugn och att vara strukturerad, problemlösande, att stress skärper mina sinnen osv osv osv. Fast rent spontant kändes det som lite varning på att börja svänga sig med talesätt... Likaså att börja berätta om hur bergsvandringen fått mig att närma bråddjupen med lugn för att det alltid dyker upp en lösning när man väl nått fram till hindret, så jag har lärt mig att det inte finns någon anledning att börja krisa när man ser stupet på avstånd, det räcker med att lugnt förbereda sig på att det ska dyka upp för när man väl når det så dyker det upp en bred men gömd stig förbi det.
Och det var då jag kom att tänka på att jag var alldeles lugn, även där jag satt i bussen. Den 18 augusti, en dryg vecka kvar av månaden. Med en hundring i plånboken och en helgresa upp till Norrland framför mig. Med noll inkomster att vänta i slutet av månaden när både hyresvärden, elbolaget och CSN vill ha pengar av mig. Utan någon som helst aning om när jag får jobb. Och anledningen till att jag alls åkte till Tensta var för att besöka skatteverket och få ett papper som Socialtjänsten vill ha innan de avgör ifall de är beredd att sticka till mig lite fickpengar. Som jag "måste" få innan slutet av månaden ifall jag inte vill få betalningsanmärkning x3. Vilket skulle innebära att åtminstone alla myndighetsjobb är körda eftersom man måste vara prickfri. Och jag är i processen för ett sådant jobb och har sökt en fyra-fem till. (Så det vore ju typiskt att inte få jobben för att man inte har ett jobb...) Och dessutom skulle socialtjänstkvinnan "tänka över" hur hon skulle ta ställning till mina låsta £ - tillgångarna som finns men som inte går att nå... Och som i och för sig måste betala tillbaka lånet jag redan tagit, när jag väl får loss dem.
Och jag tänkte på vilket lugnt intryck jag gett på vårt möte på morgonen också, att jag faktiskt var helt lugn och saklig. Jag lade fram pappren de ville ha, berättade min historia och tackade för mig. Utan vare sig panik, förlägenhet eller skam. Frustrationen och upgivenheten framgick nog ändå i suckarna som jag ibland inte kunde hålla inne, framför allt i kombination med gestikulerande armar och en något höjd röst när jag berättade hur förbannat omöjligt det varit att få tillfälliga jobb. Ja, eller jobb. Punkt.
Har jag panikkänning? Nej. Ser jag stupet? Ja. Men jag gör vad jag kan tänka mig att jag kan för att undvika katastrofen. Jag söker jobb åt höger och vänster, springer på intervjuer hit och dit, snålar och söker lösningar. Och vad mer kan jag göra?
Ok, om jag inte får försörjningsstödet, då kan vi tala om högre blodtryck och stresshuvudvärk. Men som jag ser det finns det två sätt till snabba pengar i så fall:
1) Samla ihop alla böcker, CD, filmer och gamla hushållsapparater och sätta upp ett bord vid Täbys loppmarknad.
2) Tja, ett par heltidspass på Malmskillnadsgatan ska väl klara räkningarna?
2a) Ok, jag kan ju alltid råna en bank också. Om inte annat kanske jag åker fast och har de närmaste åren klara för mig.
No comments:
Post a Comment