Vi och Dom

"Alla ar vi lite framlingsfientliga lite till mans", sa en arbetskollega en gang. Jag har funderat mycket over detta sista tiden for har ser man den i lite annorlunda skepnad mot vad jag ar van vid, saklart, eftersom det ar annorlunda nationaliteter inblandade.

Engelsman verkar inte vara omtyckta nagonstans; skottarna och irlandarna har ju sina historiska skal, men dessutom har Sabina (min tyskfodda, sydafrikaemigrerade roommate) berattat att i sydafrika pratar man inte ens med dem och man ger dem garna fel vagbeskrivning… I Australien gillar man dem inte for att de, ja, drottningen ar drottning over dem och for att man har ett band. Typ. Men fransman har det samre for de far inte ens VISA efter karnvapenproverna dar nere.

Sabina har dessutom svart for polacker. Rattare sagt, hon har vaxt upp och blivit lard att hata dem. Hon ar 50+ och hennes familj kommer fran det omrade i Tyskland som Polen tog kontroll over efter andra varldskriget. Polackerna var inte snalla mot lokalbefolkningen. Det ar ju en sida man inte hor ofta; men varfor skulle ena sidan vara snallare an den andra egentligen? Och naturligtvis var Sabinas familj lika oskyldiga som polackerna tyskarna gav sig pa, for de var inte inblandade pa nagot satt i det som hande, hennes foraldrar var lika obekvama med nazisterna som deras motstandare.

Och just nu kryllar det av polacker har, for ett gang man har precis anlant. Markligt nog har till och med polacker svart for polacker. En av dem som redan bodde har kom tydligen och bad om ett las till ett skap idag, av radsla for att det nya ganget skulle vilja sno nagot. Hans egna landsman!

Det ganget ar en modern historia i sig. En av klassikerna som jag nu mott pa lite narmare hall. Mannen betalade 5000 kronor var plus reskostnad for att komma fran Polen och hit. Det var lovade jobb pa plats. De kom till en lagenhet, modernt utrustad och allt verkade bra, da kravde de tva skottarna ytterligare 5000 kronor var av dem (har inte raknat, men de ar nog 6-7 stycken – det blir pengar det!). Polackerna kunde inte betala det och da akte de ut pa gatan direkt. Och har ar de nu och har inte sa himla mycket kvar, sa jag vet inte vad som hander nar pengarna tar slut. De forsoker fa jobb, men ingen av dem talar engelska… Sa nu sitter de nere i vardagsrummet och pratar hela tiden, det later ofta som om de gralar, och sa ringer de pa den enda mobilen ganget har och slar upp ord i ordlistan och soker rad av de tva andra polackerna som bor har. De tva som talar engelska, har jobb och ar oroliga over att deras landsman ska sno prylar av dem.

Dessutom hade vi besok av en grupp Pakistanier och da borjade folk ocksa stuva undan sina prylar mer noggrant. Jag bara betraktar och noterar, for jag tycker det ar oerhort intressant beteende. Rent kriminologiskt stammer mina ron an sa lange battre an deras fordomar:

- Det enda problem vi haft var en galen kanadensare.