Voffo da da

Tog tillfallet i akt i fredags och pratade med min pratglada kollega pa taget hem. Jag tror hon har ett uppdamt behov av att prata just pa hemvagen, for munladret gar i ett under hela resan. Jag horde mig for om internet-policyn pa foretaget. De verkar inte ha nagon. Sa lange jobbet blir gjort sa verkar ingen bry sig vad man pysslar med. Tydligen sitter den sloa administratoren mitt emot mig (som jag kommit att undra vad hon egentligen pysslar med, for den har veckan verkar hon ha bokat nagra flygbiljetter, but that's it) och mailar mest hela tiden. Och jag har fatt forklarat for mig varfor det ar sa forjordat tyst pa jobbet - det ar for att alla sitter uppkopplade via MSN Messenger och chattar med varandra!!!

Programmerarna ar tydligen varst, enligt pratkvarnen chattar de mest hela dagarna.

Sa jag borjade ju undra om jag ar den enda som faktiskt jobbar pa det dar stallet? Naval, bra att veta att man kan kolla mailen om man vill. Och blogga!!!

Torsdag och Fredag var dock inte lika tysta som ovriga veckan. Och fonstren gick att oppna! :-o Sa sista tva dagarna har vi lyssnat pa en musikkanal pa tv:n (tv:n pa vaggen i ett horn, musik i hogtalare i taket), folk har faktiskt kommenterat saker(!) da och da och vi har kunnat andas. Livet har helt plotsligt blivit battre.

Fick ett brevhuvud till min mail, en inte sa diskret blaffa som tar upp ungefar dubbelt sa mycket utrymme som sjalva mailet. Oerhort fult. Pa visitkortet star "Junior administrator". Ja, jisses... det var ju det har med hierarki pa arbetsplatsen. I annonsen stod bara "administrator" och det kanns ju himla kul att knalla in som bland de aldsta pa foretaget och vara junior. Fast det verkar vara sa alla befattningar startar. En kille har just tagit klivet fran Senior-nanting till "Junior accountant". Later som ett hopp ner i mina oron. Jag sager ju att de har en skarpare hierarki an vad jag ar van vid!

Junior eller inte, i fredags satt jag och var uttrakad mest hela dagen. Jobbet ar oerhort simpelt, om man inte ar datoranalfabet, och om det ar det har jag ska pyssla med sa kommer jag inom kort krevera. Det ar jattebra traning att tala i telefon, ar det nagot jag behover sa ar det att tala engelska eftersom jag ar langt mer van vid att skriva, lyssna pa och lasa spraket, men de far nog allt ge mig fler arbetsuppgifter mellan samtalen. Det ar for tidigt att saga om det ar sa har det kommer se ut i framtiden, forstas, sa kanske ska jag bara ge mig till tals lite. Det vet ju inte an att de har med en snabblarande, rastlos, nyfiken, utmaningssokande person att gora med.

Chefen verkar ha begripit lite hur jag fungerar i alla fall. I borjan, och nar andra forklarar nya uppgifter for mig, sa visar de vad jag ska gora och sager "det ar oerhort simpelt (hm, inte ett satt att salja in en ide till nagon som vill ha lite utmaning...), du klickar har, skriver dessa siffror dar, klickar har, flyttar dessa siffror, kopierar detta, klickar har, klart". Och jag sitter som en fagelholk och fragar "vad gor jag?" varpa de borjar visa om igen, jag avbryter och sager "nej, vad gor jag nar jag flyttar dessa siffror". Jag hatar att gora saker som jag inte vet varfor jag gor dem! Slois mittemot tyckte inte om mina fragor utan menade att det rackte att veta hur en uppgift skulle utforas, varfor var helt irrelevant. Sa ar ju inte jag van att anvanda min hjarna. Om jag vet kontexten kan jag ju lattare se om nagot ar fel. Vad ar det for siffror jag bollar runt? Igar kom chefen och inledde instruktionerna med "kunder signar domaner for si och sa tid och nar de inte fornyar inom viss tid avslutar vi kontona och..." Sa dar ja. Nu vet jag vad det handlar om, visa mig hur jag gor detta. Helt min melodi. Och sa far man en kansla av hur foretaget fungerar.

Mitt bland allt sifferknackande saknar jag problematiseringen, att losa uppgifter, och jublar nar jag upptacker ett fel som jag kan ratta till. Igar t ex upptackte jag en hel serie order-koder som var ofullstandiga, vilket resulterade i att folks order inte nadde fram utan hamnade hos "bad requests". Men det var ju bara tack vare att jag efter nagra dagar listat ut vad de olika siffrorna och stegen i en viss uppgift gick ut pa. Jag visste hur jag kunde kolla upp koderna och hur det skulle se ut om de var riktiga. Denna problemlosning hade ju varit omojlig om jag hade nojt mig med att bara veta vilken siffra som ska in i vilken ruta, utan att fraga "varfor". Den viktigaste fragan i varlden, enligt min mening.