NW Highlands 1: Brochs, rådjur och änglar i Durness

Tre dagar semester. Planerad och klar in i minsta detalj. Campingkök och skåprensad mat i väskan. Täcke och kudde i baksätet. Vandringsprylar lättillgängligt. CD-skivor i framsätet. Då var det bara att lämna Glasgow och blåsa A9 rakt upp i norr!

Jag avsåg inte att stanna förrän tidigast i Inverness, 3,5timmar senare. Målet för helgen var "allra högst upp i norr", d.v.s landskapen Caithness och Sutherland.

Första målet för dagen var Carn Liath. Nej, inte berget som är en del av Beinn a Ghlo-massivet utanför Blair Atholl (och som jag knallade uppför 2007), utan ruinen efter ett urtida Broch längs Cathness östkust. I korthet kan ett broch beskrivas som ett högt, runt torn, vilka det fanns massor av för ca 2000 år sedan(!). Det intressanta är att den bara har en öppning - en pytteliten dörr som man behövde huka sig djupt för att komma in genom. Brochen avnändes på Picternas (urtida skottar, innan Skottland fanns...) tid och användes bl a till försvar. Konstruktionen gjorde det omöjligt att använda stock för att ramma dörren, och det fanns inga andra vägar in, så de attackerade kunde lugnt stå 15m upp på toppen av tornet och kasta ner grejer på fienden tills de gav upp och reste vidare.

Ruinen var väldigt välbevarad och jag ägnade lång tid åt att förundras över konstruktionen. Nu tror man att just Carn Liath kanske mer var skapt som ett tecken på status än till rent försvar - vilket låter troligt med tanke på hur många byggnader som låg utanför själva brochet.

Från brochet kunde man också se Dunrobin Castle (gillar man tinnar och torn och flashiga, exklusiva ägor så kan det nog vara värt ett besök) och uppe på berget står fortfarande statyn av Duken av Sutherland och hånar lokalbefolkningen. Ja, redan för sex år sedan hörde jag om hur det debatterades att den borde tas bort, och efter lite snack med lokalbefolkningen i Bora så verkar debatten vara lika livlig fortfarande. Duke of Sutherland tömde i princip hela området själv under de ökända "Highland clearances" när befolkningen drevs ur sina hem för att göra plats åt får - vilka gav bättre avkastning för markägarna än hyra från boende. Så man kan ju förstå att det sticker i ögonen att skrytstatyn fortfarande står och påminner alla om vad snubben uträttade. Fast å andra sidan hävdar en del att det är just därför den borde stå kvar, så att människor aldrig glömmer vad som en gång hände. Nåja, jag lämnar debatten åt lokalbefolkningen.

Istället åkte jag genom ett böljande, gult landskap mot Helms deep, jag menar Helmsdale... "Broom":en blommade för fullt och om jag bara kunde beskriva hur härligt sötblommigt de buskarna luktar den här tiden på året! Jag hävdar ändå att det är viss doft av kokosnöt - a la Hawaiian Tropic - inblandat...

I Helmsdale skar jag av nästan tvärt väst (främst för att Wick och Thurso är dötrista städer och jag i min tidsnöd inte såg skäl att fortsätta långa vägen runt kusten). Underbart höglandslandskap med porlande bäckar, forsande floder, böljande färgrika kullar - och rådjur. Första gången jag stötte på en jättehjord så tog jag foto och gapade. Nästa gång njöt jag, nästa tyckte jag det var lite kul... men därefter vande man sig lite trist nog så resten av kvällen krävdes det liksom att de gjorde något innan de fångade mitt intresse.

Mitt ute i ingenting slogs jag av två saker. Dels att de här nordligaste delarna av Sutherland och Cathness inte alls såg ut som jag trodde. Jag hade nog förväntat mig lite kargare landskap, likt Assynt. Istället såg det ömsom ut som Rannoch moor (vilket man kan se vid Glen Coe) och dels som Cairngorms, d.v.s östra highlands. Kort sagt: Kuststräckan å sido, om man vill uppleva Högländerna så behöver man inte alls åka längst upp i norr. Inte första vändan till Skottland i alla fall.

Det andra jag slogs av var en sten. Helt plötsligt stod en sten där och hälsade mig välkommen till "Mackay country". Jag blev jätteglad! Ja, det känns som att jag har ett litet personligt förhållande med Clan Mackay efter att jag började efterforska om dem inför en eventuell story. Det coola med Mackays är, för mig, inte att de var den dominerande klanen i Sutherland, utan att de faktiskt slogs med Gustav II Adolf i 30-åriga kriget! Över 5000 skottar bidrog de med. Respekt!

Fast knappt hade jag kommit in i Mackay Country förrän det började hällregna. Så småningom kom jag till Tongue, såg en slottsruin fast knappt något mer genom regnmolnen. Fast jag kunde se bensinmätaren. Det såg.... tveksamt ut. Eftersom jag räknade med att vara uppe i bergen hela söndagen och jag, vis från tidigare erfarenhet, inte kunde räkna med 1) söndagsöppna bensinmackar, 2) bensinpumpar som tar betalkort, 3) bensinmackar med generösare öppettider än 9-18 så beslutade jag att ta en omväg till Durness redan den här kvällen. Frågan var om jag skulle hinna före kl 18...

Kom dit 18.05. Fast det gjorde inget - för bensinmacken stängde 17.30! Och enligt en lapp tänkte den inte öppna igen förrän på tisdag! (Måndag var röd dag) Jag fick kalla kårar längs hela ryggen...

Då kom Ängeln. Ett par med hund svängde just ut bilen från trädgården bredvid. Mannen stannade till och frågade hur krisigt läget var. Jag sa ju som det var, att visaren inte riktigt var på rött men att det inte skulle räcka till nästa ort med bensinpump - var farao detta närmsta ställe kunde ligga. Mannen visade sig då vara bensinmacksägaren! Och han hoppade ur och öppnade en pump åt mig.
"Fast jag kan bara ta kontanter och har ingen växel så blir bensin för jämna £30 ok?"
Så klart!

Durness är nog den sorgligaste hoppfulla lilla by jag stött på. Hela den här delen av landet tömdes ju på folk under "Highland clearances" på 1700- och 1800-talet . Det finns en jättebra och informativ halvtimmespromenadslinga strax norr om byn där man går förbi ruiner efter en hel by som på bara ett år gick från att vara en livlig och hårt arbetande by på 100 pers till att totalt överges och hysa 0 invånare... Idag syns spår överallt i högländerna, ruiner efter övergivna bostäder. Så även i Durness. Överallt! Förutom utspridda ruiner i landskapet så syns de mitt i byn. Bland villorna, bakom krön, till och med i trädgårdarna eller som del av en tomtgräns! Och effekten av denna blandning, av ruinerna efter ett samhälle som en gång var - mitt i ett samhälle som nu byggts upp, det gav åtminstone mig en bitterljuv smak i munnen. Sorglig men hoppfull på samma gång liksom.

I Durness ligger också Smoo Cave. En stor grotta i kustklippan som man når genom att knalla nerför trappor till vattennivån och sedan går in den vägen. Är väderförhållandena rätta (inte för blåsigt, inte för regnigt) och man kommer under öppettiderna (före 17.00) så kan man för £3 ta del av en guidad tur i grottans samtliga tre kamrar. Om man som jag kommer efter kl 5 en dag då det har regnat kraftigt så får man nöja sig med att besöka första kammaren.

Fast det gjorde mig inte ett dugg! Jag gick med öppen mun från första trappsteget ända in till kammaren med vattenfallet som dånade genom taket. Och då menade ändå en gubbe som också var där att vattenfallet var rätt "pytte" just ikväll... Grottan i sig såg ut som gjord för sjörövar- och smuggelhistorier, där den låg längst inne i en vik och hade en ingång så stor att den verkade rymma en finlandsfärja! Ja, eller en vikingabåt i alla fall. Man har hittat bevis för att vikingarna byggde/lagade skepp vid grottan. Och enligt sägner har grottan används både för smuggelgods, som olagligt whisky distilleri och som mordplats.

Minns ni campingspisen jag packade? Med kvällssolen i ryggen lagade jag middag och käkade varmt vid en sandstrand. En sandstrand som såg ut som om den hörde hemma i Grekland - men vilken verkligen inte inbjuder till bad, för som vi alla vet; Atlanten är svinkall!

Efter en sväng förbi Ben Loyal, ett gäng rådjur och ett gäng till, så valde jag en lagom undangömd plats i närheten av Ben Hope där jag slog läger. Vilket i mitt fall betydde att jag backade upp bilen, fällde ner passagerarsätet och la mig tillrätta.

Där jag somnade tämligen ovaggad efter en händelserik, intrycksfull men underbart avkopplande dag.

Gisslandrama i centrala Glasgow

Gårdagen började med intensiv packning och framförallt tejpning. Jag hade fem kartonger att skeppa iväg till Sverige och vis efter tillsägningen sist, då när jag pluggat här och skeppade en kartong över, så såg jag nu till att paketen var både tajta och vältejpade. Så där så att de skulle kunna slängas omkring utan större besvär. Ja, om man nu vill slänga 25-28kg kartonger...

Vilket ledde till nästa fas av dagen. Att få ner dessa kartonger tre trappor. Efter att nästan ha brutit ryggen med den första fann jag en gul pulka (!) i ett av rummen här - perfekt! Så likt en egyptisk slav fraktade jag så byggstenar, jag menar tunga kartonger, nerför trapporna. Utan större besvär, faktiskt.

Desto större besvär blev det att försöka få en taxi att frakta oss till Mailbox ETC. Tyvärr jobbar ju alla bekanta i veckorna så jag fick ju försöka lösa allt på egen hand. Taxi hade låtit som en smidig lösning. Men se, det tyckte inte taxichaufförerna.
"Jag är ingen flyttfirma", fräste en och körde iväg.
Någon hänvisade mumlande till nån viktrestriktion, vilket lät helt påhittat. En annan föreslog flera rundor, med extraavgift. Vi pratade då om samma pengar som att hyra bil en dag. Och jag blev på så dåligt humör att jag bestämde mig för att göra just så.

Depositionen från helgens utflykt (mer om det i andra blogginlägg) hade inte ens kommit in på kontot förrän det var dags att hala upp VISA-kortet igen. Med egen bil och nedfällt baksäte blev frakten en barnlek.

Nu är det ju så att min erfarenhet av det här landet är att man inte gärna organiserar saker smidigt utan liksom... bara 'gör det'. Så för britter är det inget konstigt alls att lägga en fraktfirma på en gata utan parkeringsmöjligheter. Ja, eller med två parkeringsrutor. Resten av den sidan av gatan har en enkel gul linje dock, med två gula precis runt hörnen. Dubbel gul betyder att du inte får stå där, gul betyder att du får stå där. Jag ställde mig på enkel gul linje och började lassa ur mina tunga lådor.

Medan vi fixade med allt inne på fraktfirman så kastade jag ett getöga ut lite då och då för att se om en parkeringficka blev ledig. Sista tio minuterna behövdes jag "vid datorn", men efter ca 20min - och suverän service! - kunde jag lämna stället.

Och upptäcka att bilen var borta.

Putsväck. Jag visste att jag låst den. Nu hade jag ju händerna fulla med kartong men lamporna blinkade och det sa "ticktick", så där som när bilen låses. Jag visste därför inte om bilen blivit stulen - eller bortbogserad? Men jag stod ju på enkel gul linje. Jag stod inte i vägen. Jag hade till och med lagt i en peng i mätaren bara för att liksom göra rätt för mig.

Jag visste vad jag föredrog i alla fall. Jag hade för mig det skulle kosta sisådär £300 att kvittera ut en bil - så jag hoppades den var stulen. Ja, såvida de inte ifrågasatte ifall jag låst den, för då kunde jag tänka mig en dyr process... fast eftersom jag var säker på att jag gjort det - stulen. Hoppas, hoppas, hoppas bilen är stulen.

Efter ett besök hos hyrfirman (för att få råd om hur jag bäst tar reda på vad som hänt) och sen hos polisen, så visade det sig.... att den blivit bortbogserad och nu hölls gisslan av Glasgow City Council. TVÅ minuter innan jag kom ut på gatan!!

Ärligt talat beundrar jag deras effektivitet. Jag kikade ju ut regelbundet, förutom de sista tio minuterna. Så på tio minuter måste de ha upptäckt bilen, skrivit bot, tillkallat bogserbil, lastat på bilen och kört iväg. Under tio minuter! Britterna må styra samhället men parkeringsvakterna här är avgjort effektiva tyskar.

Fast sedan blev jag sned. För de hänvisade till "olaglig parkering" och polisen spekulerade i att jag nog stått för nära gathörnet och blockerade för utryckningsfordon. Det argumentet håller inte. Trottoaren på den gatan är "inbyggd". D.v.s trottoaren sticker ut runt hörnen, sedan går den in mot husväggen längs gatan innan den går ut runt nästa hörn igen. Alla parkerade bilar står därför i en ficka och står inte ivägen för något alls, och utryckningsfordon rundar hörnen utan problem eftersom den utbyggda trottoaren eliminerar risken för hindrande fordon. Dessutom var det en enkel gul linje = jag torde få stå där.

Som ni ser på bilden är det inte bara jag som genuint tror att det är ok att stå där. Faktum är att min bil stod något längre in på gatan än vad bilen på bilden gör. Och som ni ser så står den inte i vägen för någonting.

Men det var tydligt att någon tänkt dra in pengar på min bil just den dagen, så jag fick ta mig ut till ett industriområde mellan där jag bor och Celtic Park och betala lösensumman för hyrbilen. £180 skulle kidnapparna ha.

Tja, då har jag åtminstone upplevt det här också! Och med tanke på att jag inte har något jobb och ska byta land så kommer ju den här extrauppgiften synnerligen lägligt - vilket gör närmsta framtiden till ännu mer av en utmaning.

Men det kan ju å andra sidan motivera mig till storverk. Och nu är väl ingenting omöjligt - nu när jag överlevt ett gisslandrama också! Visst, en del av mig vill överklaga det här, men när jag läste texten på p-boten så verkade det vara en Parkering Förbjuden även på enkel gul linje mellan vissa klockslag. Var nu skylten som upplyste om det satt någonstans! Så en annan del av mig har lust att överklaga på en juridisk teknikalitet. Men... ytterligare en annan del vet att sånt tjafs kostar mer här borta än vad det gör i Sverige, och jag har varken tid eller lust att övertala nån advokat att tjafsa åt mig. Så jag biter i det sura äpplet, går vidare och tar nya tag. Som sagt, jag blev ju en erfarenhet rikare i alla fall!

Hoppas nu bara att ingen förväntade sig något annorlunda av rubriken...

Nu är det sluuuut

Som elefanten i Fem Myror skulle säga. Och inte en tår spilldes. Tror att jag liksom vant mig vid tanken under de senaste fem veckorna, för det kändes mycket värre dagen då jag sa upp mig. Kan ju också bero på att jag inte fattat det, att jag inbillar mig att jag bara ska åka på semester och att jag skjuter upp Farvälet hela tiden - för på fredag är det ju Avskedsfest på ett av de nya vattenhålen i stan. Vi får se hur jag tar det då...

Schemamässigt hade jag en rätt full dag, och den blev minst sagt intressant - och i ärlighetens namn, på eftermiddagen förväntade sig ingen något jobb alls, vilket var bra för det var knappt jag hade tid att jobba. Jag hade mina två sista coaching sessioner på morgonen och på den allra sista betedde sig en chef som en mupp vilket dels ledde till mitt sista utbrott och dels ledde till att 12-åriga chefen och hans polare ännu mer liknade två tolvåringar - som någon snackat skit om på skolgården. Vilket i och för sig ledde till rätt roliga utbrott på kvällen efter några öl.

Dagen var full av överraskningar, för att ta några:
* En chef som jag bara jobbat med under de senaste månaderna kom över på morgonen med en en jättefin presentpåse. "Det är bara något litet", säger hon innan hon ger mig en presentförpackning dyra läppglans och ett jättefint halssmycke i glas, som jag råkar veta inte alls är billigt! Hon sa några jättefina ord också, och saken är att hon nog mer än någon annan förstår och direkt uppmuntrar mig att göra det jag nu gör. Hon missade liksom chansen i en liknande situation. En underbar kvinna förresten, är inte förvånad att hon i vintras utnämndes till Storbritanniens näst bästa chef i ett stort, nationellt sammanhang.
* En halvt vilsen men så söt (ja, moderskänslor här...) polsk kille kom över spontant och sa hej då. Jag har bara haft en coaching session med honom, men han helt "tog" till mig och jag tror delvis det var för att han såg att det fanns en till utlänning och att det faktiskt går att lyckas. Typ. Han har nämligen en viss språkbarriär och därmed dåligt självförtroende, i onödan, för det är inga stora problem alls. Gulligt och oväntat att han dök upp.
* Det verkade som att jag betraktades som Säker, nu när jag lämnar idag, för helt plötsligt fick man höra både den ena och den andra "sanningen", utbrottet, skvallret - ja, helt enkelt en hel massa saker som folk verkade sprickfärdig med men som inte liksom går att ventilera utifall det skapar problem på jobbet. Det var riktigt kul!
* Email droppade in från högst oväntade håll, så ett tag var jag mest upptagen med att svara på mail - vem har tid att jobba!

Ja, så det blev nästan lite panik med att rensa skrivbordet mitt bland allt. Ha, ha, ett skrivbord som var översköljd med ballonger och serpentiner och inte inbjöd till jobb i vilket fall.

Lustigt nog verkade folk ha en allmän uppfattning om att ifall man ska sluta så bryr man sig inte om jobbet och därmed förväntas man inte göra något. "Men varför gör du det där, du slutar ju, låt det vara, det kommer ju inte komma tillbaka och biter dig i alla fall". Eh? Tror vi har lite olika arbetsmoral där...

Jag nämnde att kollegorna hintat att jag borde hyra bil till helgen. På eftermiddagen kom de över med ett stort kort och en Riktig Goody bag!! Jag fick mycket riktigt bensinpengar som nog kommer ta mig både fram och tillbaka och troligen räcka till lite resgodis också! Dessutom.... och nu gav jag omgivningen ett sista skratt när jag helt spontant utbrast "Holy fucking Chri..." innan jag tvärt kom på mig och höll för munnen. Tja, folk vred sig redan av skratt, men jag undrade ju om jag kunde smäda mer än så... Men vad ska jag göra när gänget ger mig en Celtic matchtröja!! Wow... snacka om att några känner mig väl! Dessutom ett inramat foto av gänget och lite annat smått och gott Skottland/Celtic-inspirerat. "För ditt nästa skrivbord."

Såg ut som att jag varit ute och shoppat i exklusiva butiker - vad med de fina påsarna - när mitt team begav sig till Secret Garden på kvällen. Thai tapas-restaurangen var precis lika bra som förra gången! Och vi hade en underbar kväll.

En kollega skjutsade hem mig och mycket kryptiskt bad han om min adress, för han hade något åt mig... som "nog" inte blir klart innan jag åker... så han tänkte skicka det... Men vägrade säga vad det är. NU är jag nyfiken!

Sicken knasig men rolig dag. Jag tror att jag ska säga upp mig fler gånger!

Fast nu ska jag upp och vandra - med bensinpengar i fickan och campingspisen i ryggsäcken. Och knottmedlet redo.

Kulturfyran om heliga skrifter

1. Har du läst Bibeln eller delar av den? Har du i så fall någon favoritdel?
Jag har faktiskt läst den, nån gång i tonåren. Tja, minns att gamla testamentet var mer intressant än nya, framförallt de blodiga och våldsamma delarna som ingen minsann läste för oss i skolan! Fast den där delen med alla regler i nya var rätt rolig. På sitt sätt.

2. Har du läst något ur andra religioners skrifter?
Har läst delar av Koranen, Talmud (eller var det Toran? Minns inte) och Baghavagita (eller hur det stavas...)

3. Vad betyder religion för dig? Vad associerar du ordet religion med?
Jag är fascinerad av företeelsen, av att människan under tusentals år faktiskt gått ihop sig och anpassat sina liv efter religioner. Lite maffigt på något sätt, att människan inte stannat upp och liksom sagt "men vänta nu, vad håller vi på med, varför behöver vi påhittade väsen och varför behöver vi gruppera oss?" Fast någonstans tror jag att mänskligheten behöver de påhittade väsena, för att vi vill veta allt. Människans drivkraft är att veta allt, och vet vi inte så måste vi finna ett svar för annars blir vi tokiga, så när vi inte vet eller förstår så hänvisar vi till Gud och så kan vi andas ut. Och människan är ett flockdjur så vi söker oss väl till gemenskapen inom en viss religion.

Fast personligen är jag en av dem som är ok med att inte veta eller förstå allt. Och jag tycker religioner är lite läskiga, just för att man grupperar sig p.g.a. hur man inbillar sig att påhittade väsen vill att man ska vara - och sedan styr allt utifrån det.

Tro har jag inga problem med, men organiserad religion ser jag bara problem med.

4. Finns det någon bok som för dig är så viktig som Bibeln är för kristna, eller som inspirerar dig i dina livsval?
Nej. Fast jag minns att när min kristna tyska kompis hänvisade till Bibeln hela tiden så ruttnade jag och började hänvisa till Shakespeares samlade verk - och upptäckte att det gick precis lika bra!

Oj, nu ljög jag. "The Munros" är min bibel, den inspirerar mig till vartenda vandringsval!

Sista "vi ses imorgon"

Äh, jag vet, smått sentimentalt patetiskt att räkna ner. Men nu är det så där läskigt påtagligt - jag jobbar min sista dag imorgon! Märkligt. Jag som var på väg att planera handlingsplaner idag... å andra sidan, någonstans är jag glad att jag inte behöver kämpa med "den där obstinata grabben" för det går ändå inte att lära en häst att dricka om han inte vill gå till vattnet. Eller hur ordspråket gick.

Lustigt det där, hur vissa människor förväntar sig att andra ska fixa dem. Att någon ska komma och liksom vifta med sin stav och så rättas vad som nu är fel till. Bara så där. Utan att man behöver anstränga sig märkbart. Man bara vaknar upp och så är man så där som man vill vara fast inte är. Det är otroligt påfrestande att ha att göra med såna människor, för det enda som funkar är ju om de själva ändrar sig - jag kan inte ändra dem! Jag kan hjälpa dem att få upp ögonen för vad som kanske felar. Jag kan ge förslag på åtgärder. Jag kan påpeka när de gör sånt som inte funkar och jag kan uppmuntra när de gör nåt som funkar. Men jag kan inte fixa dem! En del förstår att det hela vilar på dem, men andra - som den obstinata grabben - tror att vi coacher ska ändra honom. Åt honom. Aaargh!

Förlåt, fick bara ett litet utbrott där. Mitt sista utbrott! Ha, ha.

Minns hur jag blev känslosam när jag sa upp mig. Men nu har jag nog vant mig, för idag överraskades jag två gånger utan att fälla en endaste tår. Först kom fyra tjejkompisar med en ursöt parfymflaska (vars parfym jag är rädd att jag kommer hälla ut och ersätta... men flaskan är underbar, ser ut som en japansk docka!) och sedan tre andra tjejkompisar med vin och choklad. (Ska inte ens börja prata om hur 12-åriga chefen reagerade... eller, ok. Det är två PA:n till högre chefer samt en chef, och min 12-åriga chef verkade se det som prestige att ha "vänner högre upp" och i princip uttalade han en önskan om att de andra i teamet nu tar vid där jag lämnar av.... ok, jag rodnar bara av att skriva det - hur patetiskt barnslig får en chef bli?!?!) Chokladen ska teamet mumsa på imorgon, vinet bestämde jag mig för att faktiskt ta hem och prova.

Jag tycker inte om vin, mår liksom illa bara av lukten, men flaskan var fin och det stod att vinet skulle vara full av "juicy raspberries and a hint of spice" så jag tänkte faktiskt prova! Och det gjorde jag. Fast jag tyckte ändå inte om det. Vaddå hallon... smakade vin. Tacka vet jag hallonsaft!

Det är mycket att stå i med när man slutar, har jag upptäckt. Förutom att fixa avslutningsmiddag åt teamet imorgon, finna smarta lösningar så att mitt arbetsmaterial finns tillgängligt efter jag slutar och försöka hitta tid att rensa ut skrivbordet så fick jag idag emaila och bjuda in folk till avslutningsfesten nästa fredag. Man vet att man varit på ett ställe länge och har med lagom många team att göra när man upptäcker att i princip hela kontaktcentret är inkluderade i emailet... Och jag tror att det kan bli en riktigt kul kväll! Som sagt, nästa lördag ska jag bara sova och i värsta fall krypa ut och ligga på soffan och dricka IrnBru och käka pommes med ost tills baksmällan lossnar...

Fast det ska jag inte göra den här helgen. Den här helgen ska jag köra bil - och vandra. Pank som en kyrkmus så hade jag halvt lyckats räkna ut hur jag skulle få råd med en sista vandringshelg innan återflytten till arbetslösheten. (Nja, inte många veckor räknar jag med, men ändå.) Jag har redan en campingspis, hittade ett presentkort på TISO (trodde jag använt upp allt!) så jag köpte en liten lättviktskastrull och voila - varm frukost och middag! Och maten, ja det är rester från skåpen - förutom bröd för 69p... Jag tänker bilcampa igen. D.v.s. sova i bilen. Så så långt är allt gratis!

Så för nån vecka sedan, just när jag velade om jag verkligen skulle hyra bil eller inte, så hintade kollegor att jag "definitivt" skulle det. Först trodde jag bara de var mån om att jag skulle ta med mig ett toppenminne hemåt, men det verkar.... ja, jag vet ju inte, men med tanke på hur angelägna de var så undrar jag om jag inte kommer få, tja, bensincheckar eller pengar eller nåt imorgon... såvida jag inte helt misstolkat alla tecken! Ha, ha, isåfall får jag improvisera.

Hur som helst så blir ju det här min semester i år - den här tredagarshelgen. Så oavsett vad så visst ska jag upp i bergen en sista gång! Jag hade en tanke på att knipa Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg. Men insåg ju att jag bara gjorde det för att, tja, ha gjort det... Stigen upp är trist, berget är rätt trist och att trängas med horder av turister och puckon som tror att de ska kunna knalla över 1300m upp i luften i shorts och flip-flops, nja, det lät inte som en naturupplevelse... Framförallt inte som vädret kommer vara molnigt och lite regn = ingen som helst utsikt från toppen. Kan spara det berget till någon klar dag något annat år...

Istället är nu siktet helt ställt på nordväst. Planen är att köra upp till Durness högt upp på Skottlands nordvästkust och besöka Smoo Cave (en grotta i kustklippan) (via ett broch (runt urtida fästningstorn) på vägen samt Tongue och Castle Varrich), sedan knalla uppför Skottlands nordligaste munro - Ben Hope - besöka brochet precis bredvid och sedan göra en dalvandring mellan spektakulära berg i Torridon. Mycket mindre folk, fantastisk utsikt, både berg, kust, broch, slott och vatten - ja, helt enkelt en perfekt bild att ha på hornhinnan när man åker tillbaka till Sverige.

Fick dessutom användning av AA:s utmärkta Reseplanerare. Nä, alkoholister har inte sin egen, det är typ Motormännen... Den ger inte bara avstånd - vilket är värdelöst i Skottland - utan även beräknad resetid. Det är användbart! Spelar ju ingen roll att det är 20mil mellan Durness och Torridon när vägarna är smala och krokiga. Då är det nyttigare att veta att det beräknas ta 4 timmar att köra.

En dag kvar. Märkligt att samtidigt längta till helgen och samtidigt inte riktigt vilja att fredagen ska ta slut. Tur att tiden inte tar hänsyn till mina sentimentala fånerier!

Världens elakaste mamma?

Så du är benhård Celticsupporter ända in i benmärgen. Du hatar Rangers passionerat. Du hatar Rangersspelaren Nacho Novo ännu mer passionerat (he, he, som de flesta Celtic...). Du är väldigt sjuk och åker in och ut på sjukhuset hela tiden. Strax före din 18-årsdag ligger du så inne, mycket sjuk och mycket svag. Mamma är vid din sida varje dag.

Celtic och Rangersspelare besöker regelbundet diverse barnsjukhus et c. När Celticspelarna kom till din avdelning så var du alldeles för omtöcknad och dålig för att ens orka titta mot dörren när dina idoler knackade på. När Rangersspelarna kom så låg du medvetslös.

Så vad gör mamma?

Hon vinkar in Nacho Novo, som intet ont anande leende poserar för ett foto bredvid dig - nu lyckligtvis medvetslös - och din flinande mamma.

Du kommer se fotot intejpat i gratulationskortet på din 18-årsdag på lördag...

Ingen kommer klandra dig om du därefter stryper din mamma!

(*skratt* Fast samtidigt som jag måste säga att min kompis är en mycket, mycket elak mamma så kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är lite busigt roligt. Så pass att jag gjorde mig själv till medbrottsling när jag hjälpte henne att få färgutskrift på jobbet. Ska bli kul att höra vad som händer sen! Ni skulle se fotot... fast det publicerar jag så klart inte.)

De-e rent fel accent, vetvajamenar

När jag "floorwalkade" idag fick jag ett antal frågor angående att det är sista veckan, att jag flyttar tillbaka till Sverige osv. En tjej vände sig om, med ett sånt där uttryck man får när man just slagits av något, och utbrast:
"Men de kommer väl inte ens förstå dig, nu när du pratar med skotsk accent!"
Jag fick ju förstås invända:
"Men jag pratar ju inte svenska på skotska heller."

Ja, så de undrade ju hur jag pratar svenska. Jag ska erkänna att jag inte bjudit på någon svensk reportoar, nästan någonsin, jag brukar mest bara skämta bort det, så frågan var befogad. Och jag tänkte att jag nog kunde bjussa på lite "babbel" innan jag åker.

En kille föreslog att jag skulle säga hur mycket jag gillat att jobba med just honom och att han är bäst i hela världen, typ. Så jag började:
"Duncan..."
Sen var jag faktiskt tvungen att avbryta mig. En tjej manade på mig och jag var faktiskt tvungen att - med ett skratt - erkänna att jag var tvungen att översätta vad jag skulle säga!

Till slut sa jag att jag gillat att jobba med honom och att jag kommer sakna honom jättemycket nu när jag flyttar hem.

Det var helt tyst.

Jag skojar inte, medan jag pratade tystnade folk runt omkring! Till slut utbrast en tjej:
"Oh, herregud, vad var det där?!"
Innan folk började skratta lite sådär som när marsianer öppnat munnen. Roat så enades de i alla fall om att
1) svenska inte låter som kocken i mupparna
2) jag inte pratade svenska på skotska...

Fast en kille hävdade att jag påminde om hans morföräldrar i Aberdeen...

Duncan bokade f ö soffplats hemma hos mig, eftersom hans polare berättat hur snygga tjejerna är i Stockholm. Fast han avbokade när han hörde att en öl kostar £4-5. Ja, det är ju knappt jag fattar det själv. Vi som är vana med drinkar för motsvarande 20kr och öl motsvarande 30. Om två veckor blir jag nykterist!

Och börjar träna upp min svenska accent på allvar. Vetvajamenar.

Vi är bäst!

Jag kommer sakna utmärkelsekulturen. Faktiskt. Fast det kan ju bero på att jag varit så lyckosam sista året, ha, ha!

För två veckor sedan (ni ser, jag är så van att jag t o m glömmer att blogga om det!) så fick vi veta att mitt team vunnit en nationell utmärkelse för vårt jobb att introducera ett Frågekortssystem för företaget vi jobbar med. I princip så gör det arbetet på golvet lättare, framförallt för "floorwalkern". Det har tagit tio månaders hårt arbete för att få det att fungera så smidigt som idag dock! Jisses, jag minns när vi sprang omkring som skottspolingar i höstas och fick nästan hundra frågor om dagen. Idag får vi i värsta fall ca 40... Och det är "riktiga" problem, inga "dumma" frågor som i början.

Hur som helst. Det blir till att spara finklänningen (ehrm, ja, fast om jag hittar en finare på Kappahl så åker blomschabraket i soporna!) för i December ska vi till London på nationell gala!

Och chefern i det närmaste beordrade mig att närvara.

Jodå, kommer de ihåg att bocka för mig när tiden kommer så kommer jag. Fast jag flyger ju till Glasgow förstås, för man kan ju inte missa det roligaste av allt - flygresan ner och upp! Det kan bli en riktigt kul teamnight - och återseendekväll.

Dessutom, en av de högre cheferna fixade £100 till min farvälmiddag på fredag - så att vi kan fira utmärkelsen i förtid.

He, he, dags att uppdatera CV:t igen...

Sista tisdagen i sista veckan

Nu börjar det bli väldigt påtagligt, att det börjar dra ihop sig... att det är officiell nedräkning till min sista arbetsdag. Och jag tror de på jobbet försöker göra allt för att samtidigt driva iväg mig och se till att jag stannar kvar.

För det första har jag lyckats bli överhopad med jobb den här, sista, veckan - medan jag nästan kunde slöa lite de tidigare två.

Igår gick jag till jobbet med den där "åh, idag är det sista måndag"-känslan. Ni vet, den där tanken man kommer upprepa tills man själv är less på det. Sista måndagen, sista tisdagen, sista... ja, ni förstår. Och jag såg fram emot att liksom nästan glida runt, göra färdigt jobben jag hade, städa ur lite lådor, softa...

Men en kollega var sjuk så PANG så blev jag inkastad som utbildarvikarie. För det första så försvann ju den där "sista måndagen" för innan jag hunnit blinka hade ju dagen gått! För det andra så var det ju så kul att träna! En del av mig undrade därför om det var deras sista försök att få mig att ändra beslut (åtminstone tydde pikarna och skämten på att tanken slagit även mina kollegor). Medan en del av mig skänkte en sån där tacksam tanke för att jag fick chansen att göra det jag älskar mest av allt - en sista gång. Tack, Grant för att du var sjuk! :o) Fast samtidigt ville en del av mig dra i nödbromsen, för det var jösses vad den här veckan blev packad med jobb helt plötsligt!

Nu har jag tränat i två intensiva men roliga dagar, hamnat efter i kvalitetsgranskningen, i och för sig sluppit två trista "floorwalking" halvdagar, fast därmed förväntas jag ju vara lite flexibel resten av veckan, fått boka om coaching sessioner och, tja, man kan väl säga att jag i varje fall inte bara sitter av sista veckan.

Efter fyra år i olika team på en stor arbetsplats så är det dessutom inte så konstigt att flera frågar när min "leaving night" är. Det har nu utkristalliserat sig till två. På fredag ska teamet ut och käka middag (sponsrat av cheferna p.g.a att mitt team vunnit en nationell utmärkelse!). Men alla är panka så Utekvällen blir fredagen efter. Det passar bra. Dels för att jag ska köra bil på lördag, men också för att jag inte ska göra det nästa lördag, då när alla fått lön och har råd att köpa mig en drink. Ja, för jag kommer ju inte behöva köpa några själv. Såvida inte skottarna ändrat sin kultur sedan förra veckan så kommer jag ramla hem full vare sig jag vill eller inte... så det blir skönt att kunna sova ruset av sig på lördagen innan jag ska vara nykter för säkerhetskontrollen på söndag, ha, ha.

Men först har jag tre dagar kvar. Tre... wow, när blev det så få... kanske dags att ta en titt på de där lådorna som skulle städas ur dårå... ehrm.

Carina är...

Du vet hur det är, man ser något och så måste man testa själv. Så jag såg hur Günther googlade på "Günther är" och sedan skrev ner de tio första träffarna, och då måste ju jag också testa!

Carina är för feg för att ställa upp i Idol 2009.
Carina är ny ordförande i Ekokött.
Carina är ägare till stans äldsta butik.
Carina är redan bästis med kronprinsessan Mary.
Carina är koppelbärare.
Carina är en våffla.

Tja, blev inte så många "är", var mest andra meningsbyggnader.

Vad är du?

07:52

Ljudet kommer inte som en plötslig överraskning utan smyger på en så att man vaknar till utan att riktigt förstå varför, förrän man hör taktfasta bom - bom - bom - bom. När man vaknat till såpass att man registrerar att det är trummor så uppfattar man flöjterna också. Jag sneglade sömndrucket på klockan. 7:52. Lördag morgon. Och jag som tänkt sova till långt in på förmiddagen!

Men det satte en Orange Order stopp för. Marschsäsongen har tydligen börjat nu.

När jag precis flyttade hit till Glasgow 2005 så skrev jag om the Orangea marscherna och de Orangea ordrarna. Och igår morse insåg jag att om det var något jag inte kommer sakna så är det att bli väckt hela sommarhalvåret - 07:52 en lördagmorgon.

Morgongruppen var ungefär 50 pers stor. På eftermiddagen gav sig en dubbelt så många ut på helgpromenad. Det var ett tjejband den här gången, följt av små barn i blå jackor, finklädda kvinnor i hatt och en lång rad finklädda män med vita handskar - samtliga med orangea band runt halsen och ledda av ett par män som stolt vajar diverse fanor.

Jag ryser fortfarande varje gång jag ser denna tydliga uppvisning i religiös sektarianism, intolerans, ignorans, trångsynthet. Bigotteri.

Jag känner ett par människor som är involverade i orangea marscher och någonstans frågar jag mig "varför", hur kan de vara... såna? Lite som när man lär känna människor som visar sig vara med i Ku Klux Klan. Det är i mina ögon precis samma sak, fast med olika mål.

Det sorgligaste är att se barnen marschera stolt i sina blå jackor. Jag kan föreställa mig hur stort, viktigt och speciellt det måste kännas för en sjuåring att få gå med i en marsch. Men jag tänker att så länge barnen lockas med så kommer ju trångsyntheten fortleva.

Och folk kommer fortsätta väckas 07:52 en lördagmorgon.

Vill ni se en stjärna, se på mig

För ett par veckor sedan tillbringade jag en svärande kvart med att försöka naila ett par sekunders kort presentation av vår personaltidning. Framför kameran. Spektaklet lämnade två män gapande över hur mycket svordomar som kunde komma ur min mun under en så kort tid, men till slut fick vi en tagning som alla var nöjda med.

Igår fick jag se filmen. Det är en fyraminuters presentation av vår arbetsplats, som ska användas dels vid en ackrediteringsprocess (typ Michelinstjärnor fast för kontaktcenter) och dels vid rekryteringskampanjer.

Hjälp.

Är det där jag?!

Visst, kameran lägger på 5kg - men var den tvungen att lägga allt i ansiktet! Och vad är det för jätte jag talar till, varför tittar jag uppåt?

Självkritik åsido. Filmen var superbra. Och jag ska få en kopia innan jag flyttar, vilket kan bli ett kul minne. Min bit kommer i början och sätter liksom temat för resten av filmen, som i princip går ut på att "vi gör ett jobb, men har attans så roligt medan vi gör det"!

Och som jag och mina kollegor spontant utbrast:
"Wow, vilket ställe, där vill jag också jobba! Hur söker man?"

Vad man ser på Arran

Ute på ett fält, gömd bland bergen, stod en Stångstötningsmaskin. Antar att deltagarna i Highland Games tränar här om vintrarna.







Om man ligger gömd bland gräset en regning dag och är tyst så kan det hända att man stöter på ett exemplar av den sällsynte Bergshopparen. Häckar mest i vattenpölar.






Söderhavsö? Eller Brodick Bay?







Sandstrand, Goatfell och Brodick Castle (till höger i bild). Helt ok vykort att skicka hem.







Loch Ness-odjuret i all ära - men spana in Arran-monstret som kryper upp på land! Aaaaaaaaahhhhh!









Hur var det ordspråket gick? Bättre en krabba i handen än...










En sovande båt i hamnen, med Goatfell i bakgrunden.











Det är så avkopplande på Arran att till och med fiskarna sover.











Allt på Arran har Goatfell i bakgrunden, till och med kinamaten.

Bland-bergsvandring i Glen Rosa på Arran

Arran är Skottland i miniatyr, sägs det. I södra änden av ön är marken relativt platt med sandstränder och golfbanor. I norr finns berg och slott och distilleri. Det finns en del att se och göra så jag har väl alltid tänkt mig en längre resa till Arran, för att ta in allt.

Men tidspress gjorde att jag valde att göra en dagsutflykt för en avkopplande vandring i Glen Rosa, som liksom kilar in bakom Goatfell (högsta toppen) och slutar där den skarpa Cuillin-liknande åsen tar vid. Tåg och båt gick på £16 tor, vilket ju är ett toppenpris!

Blev nästan lite orolig på båten för förutom pensionärer, barnfamiljer och semesterfirare så fanns massor av vandrare! Och jag som sett fram emot lite lugn och ro... Tja, som tur var satte lämmeltåget av mot Goatfells uppfart från Brodick Castle så jag knallade ensam mot Glen Rosa.

Jag hade en underbar dag med allt från solsken till skyfall. Fick även en liten pratstund med en underbar gammal gubbe som såg ut att komma direkt från någon pittoresk målning med sina brun-gröna kläder från förra sekelskiftet, vitt skägg och hatt. I övrigt var det lugn och ro, härlig bergsmiljö med en livlig bäck och frisk luft.

På eftermiddagen spöregnade det i ungefär en timme, så jag satt på en grönmossig mur under ett träd och drack te medan regnet smattrade mot allt det träffade, inklusive trädkronan ovanför mitt huvud. Men sedan kom solen och tog en klarblå himmel med sig. Fram emot kvällen hittade jag Brodick Bay och tog en timmeslång, romantisk promenad längs stranden. Tog även av mig barfota när jag försökta korsa några vattendrag.

Kvällen avslutades med kinamat i Brodicks hamn innan båten korsade ett alldeles stilla vatten tillbaka till fastlandet. Det var underbart att sitta på däck och ta in kvällssolen. Sedan tog det underbara slut. Ett kabelproblem längs tåglinjen, vilket innebar stillastående och ersättningsbuss viss sträcka, förlängde kvällen med två timmar.

Fast det var en världslig sak. Laddad med ny energi kan man ta vad som helst!

Hemma på prov

Fick panik idag. Pack-panik, tids-panik, flytt-panik.

Pack-paniken var lätt att handskas med. Vissa kartonger väger mer än vad jag trodde, innan allt är packat, så jag får nog rensa lite och stuva om för att fördela vikten. Om inte annat så att jag orkar bära ner dem för trapporna.

Tids-paniken bekräftar vad jag sa redan i höstas - att jag skulle behöva en sista sommar att ta tillvara på här så att jag kan vandra mig medvetslös och är redo att flytta lagom till höststormarna. Nu har jag två (2!) helger kvar på mig att hinna njuta av det jag älskar mest i hela världen. Det finns så mycket jag vill göra, så många ställen jag vill besöka. Och nu när jag långsamt börjat uppskatta bland-bergsvandring också så vidgas möjligheterna... Detta var ju något jag var medveten om redan i höstas, och jag var beredd på att den här paniken skulle komma, vilket på ett sätt kanske gör det lättare fast samtidigt inte alls gör det för det är fortfarande panik.

Flytt-paniken. Fick en enkel fråga från en kompis om hur det kändes att komma hem och jag började stortjuta. För jag är ju hemma! Vaddå komma hem?! Alla frågar - med all rätt - om hur det känns att lämna här och åka dit, jag finner det svårt att svara på. Jag kan inte säga att det ska bli "skönt". Jag kan inte säga att jag "längtar". Jag kan inte säga att det är "kul". Det är bara. Och jag både vill och inte vill. Jag vill hellre få det att funka här, få här och där att vara samtidigt. Vilket naturligtvis är barnsligt, för det går ju inte. Men jag vill!

Medan jag tjöt fick jag en deja vú. Det slog mig att vad jag kände var liknande känsla som när jag tvingades åka hem i förtid från USA! Jag ville inte alls. Ok, då tjöt jag nonstop från Washington till Wien, och så illa kommer det ju, väl, inte vara. Men... Jag vill inte åka. Jag klamrar mig fast. Jag är ständigt på vippen att ta tillbaka min uppsägning.

Det enda som hindrar mig är tanken på hur situationen blir om jag gör det.

Jag vet, det låter virrigt och komplicerat. Och det är det! Det är svårt att flytta hemifrån. Och det är svårt att vara hemifrån.

Och det var då jag bestämde mig. Jag flyttar inte permanent. Jag flyttar tillbaka till Sverige på prov! Jag åker tillbaka och träffar familj och vänner, bor i min lägenhet, skaffar ett svenskt jobb, ser ifall det känns bra. Om det känns rätt. (Ok, kom inte nu med några invändningar, jag försöker lura mitt psyke här!) När jag tänker så så är det inte lika läskigt längre. Trivs jag med livet i Sverige, tja, då får vi väl se vad som händer. Känns det helt fel, tja, då får vi väl se vad som händer.

Hur sjutton det nu skulle kännas fel. Jag flyttar ju hem! Och jag är lite nyfiken på hur det vore, hur det kommer bli. Ja, jag längtar efter att träffa allihopa, jättejättemycket! Jag längtar efter att bo in mig i min egen lägenhet igen. Fast jag kan inte säga att jag längtar efter att flytta. Men jag är nyfiken på det! Och nyfikenhet är en stark drivkraft för en äventyrare som jag.

Testa kan man ju alltid!

Tung förlust mot korpande hyresvärd

Kom hem i söndags kväll och skulle ta ett glas vatt... nähä, inte ett glas, tydligen, för hela skåpet var tomt! Såg mig om och upptäckte genast att både diskställ, olivolja och salt var borta. Eftersom hyresvärden håller på att måla köket och fixa inför uthyrningsverksamheten när jag har flyttat ut så tänkte jag att han nog bara stoppat undan allt medan han arbetat. Så jag gick och la mig.

Igår morse skulle jag göra fruktsallad. Men... var är mina druvor som stod på bänken? Och... var är alla plastboxar?? Och skärbrädan? Och, och...

Efter ett kvickt sms fick jag veta att det nog blev "överdrivet städat". Nähä, tycker du?

Det enda som var kvar var några tallrikar, muggar och bestick. Och mitt skåp, tack och lov - fast min låda var rensad och innehöll bara kokbok, folie och plastfilm. Jag tänkte först, efter att ha ventilerat ordentlig irritation i en lyckligtvis tom lägenhet, att jag nog kunde improvisera de resterande 3 veckorna. Även om jag behöver shakern för såser och röror, tillbringaren för smeter, tänkt ha plastmugg och plastskål för utflykt och använder plastklämmorna dagligen.

Fast sedan upptäckte jag att tyska kompisens present - en relativt dyr fotbollsplansdesignad brödplatta - var borta. Likså Olivers tunga - upphängningsanordningen för en urgullig designslev i plast, som var löjligt dyr trots att den köptes till lägre pris på Koziol-fabriken i Tyskland. Och då kontaktade jag hyresvärden igen.

Som kom över, för han hade lyckligtvis plastsäckarna i bagageluckan fortfarande. Vi stod sedan som två kriminella och gick igenom grejerna ute på gatan. Och jag kunde plocka på mig saker som jag faktiskt behöver tills jag flyttar.

Det enda som nu saknas är Olivers tunga. En röd plasttunga med sugkopp. Oliver är inte sitt vanliga charmiga jag utan sin utstickande tunga. Och Moritz, handdukskroken i badrummet, saknar sin kompis. Namnen är inte fingerade. Och för 8 Eurosar vore det väl farao om grejerna inte fick ett personligt namn också!

Jag har bett hyresvärden hålla ögonen öppna. Han kan gott dyka ner i säckarna och leta denna lilla nål - kanske kan lära honom att gå fram som en dammsugare.

Kolla förresten gärna in Koziols utbud, jag skulle lugnt kunna piffa upp mitt hem med deras små gubbar lite här och var! http://www.koziol-shop.de/index.php?cl=start

Irländsk folkmusik på tyska

Min tyska kompis Franzi och hennes pojkvän Torsten är superinne på allt keltiskt. Torsten spelar flera musikinstrument - allt från säckpipa till bodhran, och det ligger "tinwhistles" och dräller överallt i hans lägenhet. För en tid sedan filmade de sig själva när de satt hemma och lirade. På kul, så där. Så skickade Torsten in filmen till en Tysk tinwhistle-tävling (vet inte vad jag ska kalla flöjten på svenska...) och de vann! Så nu är de 200 Euros rikare. Och filmen - när de spelar "Humours of Tullycrine" - kan ni se om ni klickar på filmen uppe till höger. Nästa gång har de lovat att le också, så som man gör. Men som Franzi sa: "du får ha tålamod med oss, vi är trots allt tyskar!"

Hetero kvinna i en homos kropp?

Är man ett gäng bestående av nästan 50/50 gay och straighta som går ut tillsammans så är det väl inte mer än rätt att man alternerar barer.

Vi började med ett pa... antal drinkar på Lloyds. Joe, Gail och jag delade på tillbringare med "Wicked Vimto" (Wkd Blue och Port) och "Frilly Tutu" (vodka, apple sourz, cherry sourz, ananansjuice, apelsinjuice och soda) och hade man frågat mig så hade jag gärna suttit kvar och gått igenom resten av coctaillistan. £7.15 för en kanna cocktail, vilket räcker till ca 4-5 glas. Det är ungefär lika mycket som ETT cocktailglas kostar i Sverige!

Jag insåg förresten igår att det nog är bra med dyra drinkar - som i Sverige - för då tänker man verkligen efter och suger på den man har så länge som möjligt = dricker mindre. Här, där de flesta ställen erbjuder diverse alkohol för ca £2 (24kr), så rinner gärna småmynten genom fingrarna, och drinkarna ner i strupen...

Fast det var inte det jag tänkt skriva om.

Natalie och jag var båda på span-humör. Vi spanade oss blå, tills ögonen sved av allt stirrande. Men förutom två gubbar i min pappas(!) ålder som flirtade varenda gång jag gick till baren så var utdelningen minst sagt torftig. Och jag som satt i min blommiga top och log och tyckte jag såg så fager så fager ut. Natalie fick några napp som hon ratade, och jag önskade att jag också fick rata någon. Äh, gubbarna räknas inte, de hade som sagt kunnat vara min pappa!

Vi hamnade så småningom på Del (Delmonicas) i Glasgows gaykvarter. Jag gillar stället för att det är urmysig interiör, Gail gillar det för att det står en skål med gratis kondomer och glidmedel utanför toaletterna. Japp, hon försvann ner i källaren innan vi ens hunnit beställa. Antar hennes man blev lycklig den kvällen...

Hur som helst, vi skrattade och hade kul i en av soffgrupperna när Joe puttade till mig och gjorde mig uppmärksam på att en tjej spanat in mig "i flera minuter". Först trodde jag att han bara retades, men när jag kollade mot tjejen så fick jag ett litet men ändock tydligt smile och ögonkontakt.

Jag delades tvärt i två delar. Ena delen fick fjärilar i magen och ville flirta tillbaka, bara för att jag var så inibången smickrad över att nån - som inte kunde vara min pappa - faktiskt flirtade med mig! Inte bara inbillning eller hoppfull tolkning, utan så att till och med min polare uppfattade det. Tjoho, ett tillfälle att öva flirtning! Fast. Hon var ju... tja, en hon. Så andra delen av mig ville inte riktigt leka flirt-övning för det vore pinsamt om det ledde till snack och... gu, va knäppt att då förklara att man inte var intresserad... utan att man bara flirtat, tja, på skoj.

Så jag släppte det hela, fortsatte skämta med mina polare och var noga med att inte kolla åt tjejens håll. (he, he, kollade åt grannsoffan istället, där en riktig goding satt!). Men jag kunde inte låta bli att undra om jag sände ut något slags homo-vibbar. Jag menar, med tanke på hur gay-polarna identifierar folk på jobbet, även vissa som liksom kommit ut först senare, och med tanke på att jag inte är någon Jessica-Rabbit-kvinna, så... kanske kunde jag uppfattas som...

Hm, vore intressant att veta om inte annat. Ska nog fråga mina gaypolare till veckan.

Vi gick vidare till TigerTiger, där Natalie försvann med någon hon träffade i baren. Och där jag var osynlig igen. Fanns inte ens en gubbe i pappas ålder att flirta med. Typiskt. Jag som fått lust att öva flirtning - med vem som helst. Hade inte Gail erbjudit mig att åka med i hennes taxi så hade jag nästan gått tillbaka till Del. Hm, fast då lockade gubbarna på Lloyd nästan mer.... nästan.

Vad man kan hinna med en vanlig torsdag

* Hämta paket på posten innan man åker till jobbet.
* Skicka vidare paketet till Tyskland på lunchen. (Det var en bok en kompis kompis beställt men som bara kunde leveraras inom UK, så jag agerade langare och som tack kommer jag få antingen "Nussen Ecke" eller "Ferrero Kusschen". Oavsett så blir det smarrigt - och väl värt besväret, ha, ha.)
* Stänga ner ett bankkonto. (Fast det tog ju lite tid eftersom kortet är hos föräldrarna i Sverige... Först ville inte killen stänga kontot ("vi måste få tillbaka kortet") men sen fick jag svara på säkerhetsfrågor och i princip rabbla upp trafiken på kontot de senaste månaderna, så gott det gick. Till slut sneglade han lite extra i passet och så stängdes Clydesdalekontot för gott.)
* Ta kosingen som var kvar från den banken och sätta in det på kontot jag fortfarande har med Abbey. (Tur att bankerna låg vägg i vägg. Ja, inte för att det var mycket, men.)
* Ja, sedan var jag tvungen att belöna mig med en Fudge Cream Donought på Aulds... (Även det på lunchen.)
* Kolla in blus och kavaj för jag har ju insett att jag bara har EN top att söka jobb i! (Fast det var väldigt vad just MIN storlek var populär! Till slut hittade butiken på Argyle Street min storlek - i en butik i Silverburn Shopping centre.)
* Ta bussen till Silverburn Shopping centre. (Där jag ägnade en timme åt att prova blusar och kavajer innan jag bestämde mig - och fick 20% rabatt på allt! F ö är kläder billigare här än i Sverige så jag vågade inte vänta heller...)
* Varva ner med en middag på Yo! Sushi. (Man sitter vid ett löpande band mitt i köpcentret och så plockar man de små färgade assietter man vill ha, sedan betalar men beroende på färgen. Sushin var himmelsk!)

Ja, och däremellan jobbade jag, emailade diverse kompisar och slänger nu iväg min andra blogg. Se vad produktiv man kan vara om man vill! Och måste, för det var fasligt vad det dyker upp småsaker hela tiden som måste göras innan man kan flytta...

Fanig elefantjakt med pil och bage

"Jag skot elefanten med endast en pil." Skrot kvinnan och poserade med pilbagen i hand bredvid jaktbytet.

 

Forvisso tycker jag val att det ar onodigt att jaga djur bara for att det ar coolt - jag har svart att se 'nyttan' med att jaga elefant - fast en del av mig kunde anda inte lata bli att bli lite imponerad. Tanka sig, skjuta en elefant med pilbage och doda det med ett skott!

 

Tja, tills jag laste att hon skadade elefanten och sedan lat den ligga och sjalvdo under natten! Vad ar det for fasoner?

 

For det forsta ar det otroligt och onodigt grymt att lata ett djur ligga skadat och sjalvdo. Om man nu ska jaga djur sa anser jag att man atminstone ska se till att det dor sa snabbt och smartfritt som mojligt.

 

For det andra, att bara skada ett djur ar val ingen sport. Kom igen nar du har skjutit och dodat det. Med ett skott. Tills dess ar jag inte imponerad. Bara o-imponerad, som de skulle saga i Norrland.

 

Las mer har: http://www.telegraph.co.uk/earth/wildlife/5289118/Woman-hunter-kills-elephant-with-bow-and-arrow.html

 

Hur kommer det sig...

... att £20 låter mer överkomligt än 249:-?

Jag: "Jag kan väl inte betala 249:-/mån i två år för en telefonräkning, må vara inklusive en mobil med en bättre kamera än min digitalkamera och må vara att det är 33tim taltid och 4000 SMS inkluderade, vilket gör att jag inte ens kommer komma i närheten att använda upp hela potten så priset är garanterat i två år?"
Kompis: "Men vad betalar du för telefon just nu?"
Jag: "Ok, nu ringer jag ju Sverige från landlinan så det är väl i snitt £30/mån och så tankar jag mobilen för kanske £20/mån."
Kompis: "Och hur många pund kommer du betala totalt för telefoni inklusive mobil med bättre kamera än din digitalkamera?"
Jag: "...£20..."
Kompis: *tystnad*
Jag: "Ok, jag ser vad du menar."

Men hur kommer det sig, att svenska siffror låter högre än brittiska? Är det för att de är tresiffriga...?

Så, nu ska jag bara beställa paketet så att jag har billig telefon från dag 1. De tre första månaderna är ju nämligen själva abonnemanget gratis! Och det är billigt även på svenska.

Kulturfyran om läsning

1. Vilka böcker planerar du att läsa i sommar?
Ett koppel billiga och bra pocketböcker som fångar mig på Pocketshop - ååh, vad jag längtar till den affären!

2. Vilken bok läser du just nu?
Phantom of the Opera av Gaston Leroux (ja, jag tänkte att jag har ju sett filmen, sett musikalen, sett filmen byggd på musikalen, så varför inte svälja boken också?) och Copperhead av Bernard Cornwell (bok nr 2 i Starbucks-serien)

3. Hur mycket läser du varje vecka?
Det beror på vilken bok det är, vad annat som finns på schemat och om boken är resvänlig. Vissa veckor läser jag nonstop, varenda ledig stund, men andra veckor läser jag bara litegrann innan jag går och sover.

4. Om du skulle beskriva vad som är viktigast med en bok, med tre ord, vilka tre ord väljer du då?
Fängslande, fantasieggande, faschinerande. Oj, de behövde inte börja med F? Äh.

Skotsk-Svensk kulturkrock

På jobbet har jag sedan flera år mer eller mindre betraktats som skotte, så pass att folk tar för givet att jag "minns" samma barndomsminnen som de minns, hänger med på alla kulturella referenser och förstår alla samhälleliga fenomen. Och med tiden anammar man ju saker, saker man inte själv alltid märker förrän man byter miljö.

Nu när jag ska flytta tillbaka till Sverige så får jag en hel del frågor. Minns jag svenskan? Tror jag att jag kommer få det svårt att byta språk? Har Sverige förändrats under mina år här? Fast det är samma musik, va? Har jag ändrat matvanor sedan jag flyttade hit och kommer jag ändra tillbaka nu? Vad tror jag kommer vara största förändringen? Vad? Hur? Tror?

Och det slog mig plötsligt en dag att, jisses, jag kommer faktiskt få gå igenom en ny kulturkrock!

Jo, jag minns svenskan. Fast ibland märker jag att det kan bli svengelska, även i skrift kan meningsbyggnaden ibland bli engelsk fast med svenska ord (precis som det kan bli tvärtom...) och när jag var på intervjun upptäckte jag hur vissa ord liksom fastnade i halsen tills jag hade översatt dem från engelska. Fast det kommer väl jämna till sig rätt snart.

Jo, Sverige har förändrats, precis som alla länder har förändrats de senaste fem åren. Vi får väl se vilka förändringar som blir tydligast...

Nä, det är inte alls samma musik! Och jag tänker att precis som jag läste veckotidningar första tiden här i Glasgow så får jag nog göra samma sak nu i Sverige - så att jag hänger med i vardagssnacket. (Bästa sättet att komma in i gänget på arbetsplatser! Ta det som ett tips.) För jag vete sjutton vad folk yrar om när de refererar till Bengtsing och Gylling och Ugglas och faraos moster. Och de där hitsen och de där komikerna och de där tv-programmen och reklamen....

Alla populärreferenser kommer jag ju få arbeta på att byta ut. Tänk, ingen kommer ju fatta vad jag menar med "I am who I am because of Vicky" och ingen kommer ju haka på och dansa på bordet när de hör mig nynna "duttduttedutt"-introt från "Chelsea Dagger" med Fratellis. Det är nog det svåraste, tycker jag, att svälja roliga referenser. Så som jag fått göra här med allehanda Astrid Lindgren... jo faktiskt, ingen känner ju till Pilutta!

Och visst har jag anammat skotsk matkultur. Förutom ljunghonung & havrekakor, scones med sylt och grädde och Kiplings hela sortiment så äter jag mer currygrytor, steak & ale pie med pommes, haggisfylld eller ostfylld kycklingbröst inlindat i bacon, diverse brödad fisk/kyckling, Irn Bru, mackor till lunch och till och med pommes frites med smält cheddar... Fast jag ser samtidigt fram emot matiga pastasallader utan majonäsklägg men med massor av grönsaker.

Dessutom kommer det ju bli en smärre kulturkrock att förändra sätt att tala och uttrycka sig på. Och hur man hanterar och förhåller sig i vissa sociala och arbetssituationer. På gott och ont.

Jo, det kommer bli en kulturkrock att "flytta hem" - men en spännande sådan. En del av människans utveckling är ju att anamma influenser man gillar och göra något nytt av det. Precis som jag har gjort här under fyra år. Så det ska bli intressant att se hur min Skotsk-Svenska vardag kommer att se ut nu - i Sverige.

Hemma bra men hemma bäst

På jobbet undrar folk ideligen hur det känns att flytta. Själv försöker jag ju inte att tänka på det, för då känns det bara knas. Någonstans vet jag att det är rätt beslut - men om det är rätt, varför känns det då så fel?

Jag vet att det är en situation där oavsett vilket beslut jag tar så kommer det vara rätt - och fel. Kanske är det svårt att acceptera för att jag fortfarande bor här och varje dag känner hur rätt det är att bo här. Nu. Just idag. Kanske kommer det kännas mer rätt när jag väl är i Sverige.

Jag har ju redan identifierat att jag känner mig hemma både i Stockholm och Glasgow. Att både Sverige och Skottland är HEMMA. Och att jag omöjligt kan bo på båda ställen samtidigt.

En del av mig får panik när jag tänker att jag bara har tre helger att ta tillvara på, tre helger att vandra på. Samtidigt som en del av mig inte riktigt har fattat att jag ska flytta. En del av mig undrar om jag vet vad jag håller på med och undrar om jag inte ska avbryta hela operationen och stanna. För det känns ju så rätt.

Och fel.

Jag försöker minnas känslorna från i julas, fast de är långt borta, och det är nog därför jag tvekar. Samtidigt som jag nu är så nära Deadline att jag får panik. Men i julas kändes det så RÄTT att vara bland familj och nära vänner - inte bara bekanta, utan vänner. Och tanken att åka "hem" till lägenheten och leva vardagsliv i Stockholm kändes så naturlig. Så naturlig att jag var på vippen att göra upp fikaplaner med folk ett par veckor framåt!

Den känslan kommer nog infinna sig igen när jag väl är på plats. I Stockholm. Men jag är inte där just nu. Det är därför det känns så rätt att vara här. Och fel att åka. Samtidigt som...

Det här skulle kunna bli en evighetsblogg. Jag har ju redan konstaterat flera gånger genom åren att jag har två Hem. Och jag har ju redan konstaterat flera gånger genom åren att jag känner mig hemma på båda ställen.

Det är få förunnat. Att ha två hem. Efter att ha läst grubbelbloggen från i höstas minns jag dessutom varför jag beslutade att flytta hem till Sverige. Ok, slutgrubblat för sjutton gubbar, det är ju RÄTT! I allt väsentligt är beslutet rätt. Så vad klagar jag på? Jag ska ju flytta hem!

Och jag kan ju alltid åka hem och hälsa på.

Bland ugglor och fårgrisar på Skotska landsbygden

Tre dagar härlig ledighet. Jag tillbringade lördagen i byn Cardross strax utanför Glasgow. En kompis som flyttade ner till London för ett par år sedan var hemma på besök så vi träffades hemma hos hennes mamma och passade på att snacka skit, snacka allvar och spana in ugglor på deras CCTV.

Jo, jag skojar inte. Hennes mammas partner hade installerat en kamera i uggleholken, så man kunde se ugglemamma och uggleunge snussa live på tv:n i vardagsrummet. Det var fasligt förtrollande... vi satt i över en timme och stirrade på en grå-vit massa. Och vi hade tur! Ugglorna vaknade och bökade runt lite. Ugglemamman tjattrade (inget "hoo-hoo" utan mer ett tjatter) och uggleungen gläfsde som en hund. Det var först när mamman flyttade sig ur bild och vi fick se lille ungen som vi var säkra på att det inte låg en liten cocker-spaniel i holken...

Tillsammans med kompisens mamma åkte vi också till en "farm shop", en affär på en lantgård. Det var ett sådant där ställe man skulle vilja handla på jämt - om man bodde nära och hade råd... Affären såg inbjudande ut redan när man steg innanför dörren, med alla lokalprodukter - allt från saft till hembakt bröd till ostar och grönsaker - uppradade på lantliga trähyllor och med handskrivna skyltar. Priserna var ju något högre än på Tesco, om man säger så, men å andra sidan så brukar hemgjort smaka SÅ mycket bättre! Och visst fanns det massproduktionsmärken där också, om än i liten skala. Bl a svenska pepparkakor och aladåber! Märkligt... Nåväl, massprodukterna var prissatta så att det inte skiljde så mycket mot lokalprodukterna. Vilket jag måste säga var klokt, för tjänar man bara några tioöringar så kan man ju lika gärna köpa Hemgjort.

Medan kompisen och hennes mamma fyllde rottingkorgar så att de såg ut som riktiga torggummor så unnade jag mig en hembakt limpa med en massa frön, ljung-honung och en kolsyrad hallondryck. Kompisen överraskade mig med en jättesöt liten burk med hallonsylt. Så gissa vad jag åt till frukost idag? Och jo, hembakt och hemlagat smakade jättegott!

Från farmen hade man underbar utsikt över River Clyde och böljande kullar. Vi beundrade den ett tag, innan vi hälsade på fyrtioelva höglandskossor (samtliga hade tydligen namn och bonden kunde tydligen se skillnad på de lurviga kopiorna...), lite höns och ett par otroligt lurviga grisar! Såg ut som om några får varit otrogna, men det finns tydligen ludna grisar... Hm, jag undrar jag. Fåret i hagen bredvid såg rätt pilsk ut...

Det var skönt att knalla runt i lantligt lugn och frisk luft och ta igen förlorad tid med kompisen. Jag blev dessutom helt kär i hennes mammas stuga från 1600-talet. Den har förvisso byggts ut i olika omgångar, men de hade ändå lyckats behålla det gammaldagsa i flera avseenden. Badrummet kunde ha klippts ut ur en inredningstidning och köket ur en lanttidning. Det var så mysigt där att jag till och med glömde bort att vara allergisk mot katterna! Lustigt det där, jag kände inte av någonting, trots att katterna var ena långhåriga saker...

Oh, upptäckte en ny grönsak också. "Butternut squash" (och inte "Butterscotch Nut" som mammans partner envisades med att säga). Jag vet inte vad den heter på svenska men den ser ut som en kalabass ungefär, som en gulbrun blandning mellan squash och ett jättestort päron. Det råa köttet luktade som persika och såg ut som kålrot... Hur som helst, grönsaken var god, så nu har jag ännu en att inkludera! Fast vi åt vanlig kyckling till. Ingen fårgris.