14 August 2009

Är inte livet för kort för att orka gå runt och tjura?

Jag ställer mig frågan när jag - igen - möter människor som minsann inte tänker göra si eller träffa så för att den och den minsann aldrig någonsin i hela sitt liv ids göra så eller träffa si. Det blir ett slags tjurigt hjul där ena oförrätten hämnas för att sedan bli hämnad tillbaka för att...

Jag orkar inte.

Ger inte orden "aldrig i hela sitt liv" en ledtråd till hur effektiv hämndaktionerna kommer bli? Vuxna människor går inte att ändra på så att de passar in i den mall man önskar. De är som de är - så länge de inte själva vill ändra på sig. De har sina goda sidor, de har sina dåliga - de har till och med sina djävulska och högst irriterande sidor. Det finns tillfällen då man gapar över hur illa de beter sig, andra tillfällen då man blir förbannad, tredje tillfällen då man blir djupt sårad. Visst, vi bär oss alla illa åt då och då, men för det mesta kan vi se det, ångrar oss (observera att det inte är detsamma som att be om ursäkt) och ändrar på oss "till nästa gång". Men det är stor skillnad mellan att ångra sig och att be om ursäkt. Ursäkt är en ytlig handling, men den betyder ingenting om man inte ångrar sig, om man inte ändrar på beteendet. Man kan be om ursäkt utan att ändra sig - men det är en tom ursäkt utan någon som helst betydelse. Ånger är däremot nyckeln; om man inombords ångrar vad man gjort och anstränger sig för att ställa saker till rätta och för att inte upprepa vad man gjort, ja då är man ursäktad. Vare sig man ber om ursäkt eller inte.

Men så finns det dem som någonstans, hur märkligt det än verkar för oss andra, inte verkar förstå hur de beter sig, eller påverkar andra, som kanske inte ens vill/kan/förstår att de bör ändra sig - och vad ska man göra? Då är de ju så. Man kan ju knappast tvinga dem, sätta dem i ett personlighetsförändringsprogram. Man får helt enkelt ta den dåliga sidan som en del av dem. Eller gå runt och tjura.

Personligen orkar jag inte det.

Precis som för de flesta andra här i världen så finns det människor där ute som sårat mig - vissa djupare än andra. Och jag har säkert sårat och irriterat ett par stycken jag också i mina dagar. Men hur mycket jag i mina passionerade stunder än skulle vilja hämnas på, läxa upp, skälla ut, klippa bort "värstingarna" så känner jag ändå så här; livet är kort. Livet är kort och vill jag verkligen aldrig mer ha med den människan att göra, p.g.a någon gammal oförrätt? Vänta tills vi dör, tills en av oss troligen står vid den andres gravsten och tänker "det var väl själva fan att vi inte fick chans att fika och snacka skit bara för att vi tjurade". Nej, jag vill inte hamna där. Jag vill inte stå där vid gravstenen. Alltså accepterar jag att den där dåliga sidan är en del av personens personlighet - och så tar vi en fika. Den viktiga frågan för mig är; de goda sidorna den personen har, uppväger dem det där som jag blir vansinnig/irriterad/arg/sårad över? Än så länge har jag alltid funnit att de gör det, att det goda segrar.

Sedan kan jag förstås inte påverka hur andra resonerar.

Och det är väl därför vi står här - igen. Med en människa som sårar och gör folk vansinniga. Och med andra människor som minsann inte tänker göra si eller träffa så för att de känner sig sårade och irriterade. Trots att det står klart att den där människan inte alls kommer ändra på sig. Och medan de tjurar och hämnas så går livet vidare och snart kommer vi inte kunna fokusera på de goda sidorna längre. För då är det för sent.

Å andra sidan, om de är nöjda med att låta tjurandet och långsintheten slå ut vänskapen, så får de väl fortsätta. Jag kan ju som sagt inte ändra på dem bara för att jag anser att de slösar bort livet.

Fast själv går jag och tar en fika med irritationsmomentet. Högst medveten om vad som väntar. Och jag tänker förbise alla fel och brister och ha jättekul!

2 comments:

Jenny said...

Det låter väldigt ädelt av dig, och jag beundrar dig för det. Antingen har du helt ärligt ingenting emot det, eller så gör du det ändå. Vilket som, så är det beundransvärt. Själv kan jag känna ibland att jag har fått nog. Och då kan det kanske vara värt att klippa banden. Om det är alltid eller inte ska man kanske inte uttala sig om, för vem vill inte ha chansen att ångra sig?

Carina said...

Ädelt skulle jag inte vilja kalla det, nyckeln ligger nog i "gör det ändå". Visst har jag emot att den och den är si och så och aldrig ändrar sig. Men vad ska jag göra åt det? Och eftersom jag inget kan göra så väljer jag att acceptera att de är så och liksom bara svälja förtreten. Jag menar, är det STORA si och så så behöver jag ju inte umgås intensivt! Men jag vill ändå hålla kontakten.

Sedan ska man väl medge att det är lättare att låta personer rinna ut i sanden när man aldrig haft någon djupare relation. Jag menar, ytliga bekanta kan lättare gå från sporadisk till noll kontakt.

Men däremot har jag hittills inte sett någon anledning att gå från nära till noll kontakt. Och framförallt inte när det gäller äldre människor, som vid tillfället när jag bubblade över och skrev bloggen. Helt krasst, vad gör det om de är "si och så" när det ändå inte är så lång tid kvar att se dem alls? Då ser jag dem hellre "trots allt" än att tjura och missa chansen. Det är min inställning i alla fall.