På bussen berättar en kille i yngre tonåren om ett möte med en extremt dryg och kaxig kille.
A: ... åsså frågade jag vilken skola han gick - Hertig Karl!
B: Oj.
A: Är man kristen, alltså riktig kristen, ska man inte vara kaxig.
B: Nä.
A: Man ska vara så där... du vet... typ...
B: Ja... så där...
Hur skulle man vara som kristen? Tyvärr klev vi av och gick åt olika håll, så jag fick aldrig höra.
***************************************************
En liten, skuttig tjej på Livrustkammaren:
- Titta, mamma, en hoppla-häst!
***************************************************
En mamma med två små barn kommer till kassan. Barnen och jag småpratar och när det är dags att ge tillbaka växel uppmanar jag dem att hålla koll på skålen (Cash guard, ni vet). Glada visar barnen upp en enkrona var.
Jag: Oj, vad rika ni blev nu.
Tjejen: Jaa!
Mamman: De där kan ni stoppa i sparbössan när vi kommer hem.
Tjejen, pekar på Röda kors-bössan: Eller där.
Mamman: Eller där.
Tjejen, till mig: För vet du, barnen som finns i vågen har inga leksaker. Alla leksaker åkte ner i havet och man kan inte dyka efter dom.
Barnen stoppar i enkronorna.
Tjejen: Nu kanske barnen får en docka för min peng.
Pojken: Eller Game-boy! Men dom är så dyra så man kan inte köpa dom, man kan bara få dom av tomten för han köper inte leksakerna utan nissarna gör dom själva. Mamma, finns tomten i vågorna?
Mamman: Eh, jag tror det.
Pojken: Vad bra, då kan dom få ett Game-boy!
Flickan: Dummer, dom tål inte vatten, ju.
Vilken härlig föreställningsvärld, på något sätt. :-)
9 January 2005
7 January 2005
Nordirland: Provisional IRA utpekas för rekordrån
Idag meddelade Nordirlands högste polischef Hugh Orde att polisen misstänker Provisional IRA för att ligga bakom världsrekordrånet på Northern Bank 20 December. Bytet blev inte mindre än 26 miljoner pund (ca 338 miljoner kronor) - i sedlar! Banken planerar nu att dra in alla sedlar och trycka nya, med ny design och färg, och Hugh Orde säger i Belfast Telegraph:
"Det här har därmed blivit den största stölden av skräppapper någonsin i Nordirland, pengarna kommer inte vara värda ett öre efter det här."
Polisen har fram tills nu varit förtegen om sitt arbete, av utredningstekniska skäl. Nu avslöjar man att både spaningsarbete och bevis lett fram till misstankarna om IRA's inblandning. Redan tidigt gjorde man "hembesök" hos kända republikanska ledare, något republikaner hävdade var rena trakasserier och något polisen gjorde bara för att de nu fick en god ursäkt för att jävlas. Enligt polisen vimlar dock hela rånet av "IRA-fingeravtryck". Än så länge finns inga konkreta misstänkta utan polisen har bara ringat in sökområdet.
Tyvärr innebär ju det här att vi med all säkerhet har sett slutet för denna omgångs försök att återskapa delad regering i Nordirland. Som om alla brandbomber under December inte var nog så är väl det minimala förtroendet för republikanerna hos lojalisterna nu definitivt krossat. Oavsett om det i slutändan visar sig att det var IRA som låg bakom rånet eller inte så räcker ju misstanken i det här skedet för att spoliera fortsatta samtal. (Vilka i och för sig ändå är strandade.) Det spelar ju ingen roll om IRA skrotar alla sina vapen - med bilder och allt - om de har 26 miljoner pund att köpa nya för. Vet ni hur många granatkastare man kan få för det?
Alla är överrens om att politiska framsteg inte kan nås om inte all paramilitär verksamhet upphör, på båda sidor. Men det är ju lättare sagt än gjort, organiserad brottslighet är nämligen gruppernas främsta sysselsättning. En del drar in pengar på narkotikahandel, andra på beskyddarverksamheter - många blandar nog friskt - och en grupp tänkte tydligen göra sig ekonomiskt oberoende för lång tid framöver.
Man kan ju fråga sig vad dessa paramilitära grupper är ute efter egentligen; ensamt herravälde, fortsatt lekstuga? Inte är de ute efter att prova på politiskt samarbete och demokratisk utveckling i alla fall. Efter det här kan jag inte tänka mig att vi kommer att få se en Nordirländsk regering på ett bra tag framöver. Det var väl själva fan också.
Läs mer på:
BBC
News Letter
Belfast Telegraph
"Det här har därmed blivit den största stölden av skräppapper någonsin i Nordirland, pengarna kommer inte vara värda ett öre efter det här."
Polisen har fram tills nu varit förtegen om sitt arbete, av utredningstekniska skäl. Nu avslöjar man att både spaningsarbete och bevis lett fram till misstankarna om IRA's inblandning. Redan tidigt gjorde man "hembesök" hos kända republikanska ledare, något republikaner hävdade var rena trakasserier och något polisen gjorde bara för att de nu fick en god ursäkt för att jävlas. Enligt polisen vimlar dock hela rånet av "IRA-fingeravtryck". Än så länge finns inga konkreta misstänkta utan polisen har bara ringat in sökområdet.
Tyvärr innebär ju det här att vi med all säkerhet har sett slutet för denna omgångs försök att återskapa delad regering i Nordirland. Som om alla brandbomber under December inte var nog så är väl det minimala förtroendet för republikanerna hos lojalisterna nu definitivt krossat. Oavsett om det i slutändan visar sig att det var IRA som låg bakom rånet eller inte så räcker ju misstanken i det här skedet för att spoliera fortsatta samtal. (Vilka i och för sig ändå är strandade.) Det spelar ju ingen roll om IRA skrotar alla sina vapen - med bilder och allt - om de har 26 miljoner pund att köpa nya för. Vet ni hur många granatkastare man kan få för det?
Alla är överrens om att politiska framsteg inte kan nås om inte all paramilitär verksamhet upphör, på båda sidor. Men det är ju lättare sagt än gjort, organiserad brottslighet är nämligen gruppernas främsta sysselsättning. En del drar in pengar på narkotikahandel, andra på beskyddarverksamheter - många blandar nog friskt - och en grupp tänkte tydligen göra sig ekonomiskt oberoende för lång tid framöver.
Man kan ju fråga sig vad dessa paramilitära grupper är ute efter egentligen; ensamt herravälde, fortsatt lekstuga? Inte är de ute efter att prova på politiskt samarbete och demokratisk utveckling i alla fall. Efter det här kan jag inte tänka mig att vi kommer att få se en Nordirländsk regering på ett bra tag framöver. Det var väl själva fan också.
Läs mer på:
BBC
News Letter
Belfast Telegraph
Fredagsfyran v. 01
Tema: vardag.
1. Hur är ditt förhållande till vardagen? En gammal vän eller en fiende?
Vore det en fiende vore livet jobbigt. Vardagen heter ju så för att den kommer var dag. Vårt förhållande är väl... ständigt under utveckling.
2. Finns det någon tjusning med vardagen?
Ja, att den är så där lagom tråkig att man har något att längta till; antingen att se fram emot eller tänka tillbaka på. Det är där man finner drivkraft, det är min fasta övertygelse.
3. Har du något tips för hur man förgyller vardagen?
Unna sig saker man annars brukar förpassa till ledighet och festligheter för att man fått för sig att det är då man kan/ska göra just detta. Så mitt i vardagen kan man t ex avsätta en stund för sig själv och en god bok istället för att glo på tv, en kväll i simhallen, ett museibesök, oxfilé en onsdag... Det bästa tipset är att prioritera bort övertid ingen tackar en för och istället bjuda hem vänner på spagetti. Ger en kraft att ta tag i det där jobbet dubbelt så resolut dagen efter.
4. Måste man sträva efter någonting mer än vad vardagen har att erbjuda?
Det finns inget man måste. Men jag tror att om man inte har några drömmar så stannar allt och livet känns trött, så även om man inte tänker jobba häcken ur sig för den där jorden runt-resan så tror jag även vardagen blir lite lättare att leva i om man hoppas att man någon gång hittar pengar så att man kan ge sig iväg på en.
1. Hur är ditt förhållande till vardagen? En gammal vän eller en fiende?
Vore det en fiende vore livet jobbigt. Vardagen heter ju så för att den kommer var dag. Vårt förhållande är väl... ständigt under utveckling.
2. Finns det någon tjusning med vardagen?
Ja, att den är så där lagom tråkig att man har något att längta till; antingen att se fram emot eller tänka tillbaka på. Det är där man finner drivkraft, det är min fasta övertygelse.
3. Har du något tips för hur man förgyller vardagen?
Unna sig saker man annars brukar förpassa till ledighet och festligheter för att man fått för sig att det är då man kan/ska göra just detta. Så mitt i vardagen kan man t ex avsätta en stund för sig själv och en god bok istället för att glo på tv, en kväll i simhallen, ett museibesök, oxfilé en onsdag... Det bästa tipset är att prioritera bort övertid ingen tackar en för och istället bjuda hem vänner på spagetti. Ger en kraft att ta tag i det där jobbet dubbelt så resolut dagen efter.
4. Måste man sträva efter någonting mer än vad vardagen har att erbjuda?
Det finns inget man måste. Men jag tror att om man inte har några drömmar så stannar allt och livet känns trött, så även om man inte tänker jobba häcken ur sig för den där jorden runt-resan så tror jag även vardagen blir lite lättare att leva i om man hoppas att man någon gång hittar pengar så att man kan ge sig iväg på en.
En tyst minut som var tre
I onsdags kl 12 skulle vi vara tysta i 3 minuter för att hedra offren i Tsunami-katastrofen. Tysta minuter är alltid lika spännande. Jag har upplevt ett flertal på ishockey- och fotbollsläktaren och det är nästan så att man satsar pengar på hur många sekunder, ja sekunder, det är tyst. Det är alltid någon tuffing som busvisslar, ropar "HIK" eller bara brölar "Ohoh". Och då kan andra inte låta detta vara, och låta idioten göra bort sig ensam, utan då ska andra väsa "ssssccchhh" eller, min favorit, skrika "håll käften!". Jag brukar filosofera över vad jag finner mest störande; killen som busvisslar eller killen som skriker "håll käften"?
Min arbetsplats är en lång kassalinje mitt i ett köpcentrum. Klockan tolv meddelade man i högtalaren att de tre tysta minutrarna började. Vi lade ner arbetet, stängde av rullbanden och satt stilla. Folk stod stilla i kön. Utanför affären uppfattade människor vad som hänt och stannade till. Två män som pratade konstigt språk fortsatte prata, men de förstod nog inte ens det svenska meddelandet. Ett "sscchh" senare var de också tysta.
Några människor kom insläntrande, upptäckte att köpcentrumet var dött och stannade. Någon pratade med sin fru, men en väsande kommentar senare tystnade han. Sedan var det tyst. Absolut tyst. Så tyst är det nog inte ens i köpcentrumet nattetid. Det var mäktigt.
3 minuter är långt. 1 minut kan vara så kort att man knappt hinner få tyst på folkssamlingen, men efter 1,5 minut börjar tystnaden nästan trycka. Det var oundvikligt att reflektera över varför man var tyst. Kollegan mittemot bet ihop käkarna.
När högtalarna förkunnade att arbetet skulle återupptas kände man sig nästan lite tafatt. Hur startar man efter en sådan här abrupt och känslofylld paus? Kunden som stod näst i tur blev synbart tagen av situationen. Hennes ögon var blanka och hon undvek att prata, då skulle hon ha börjat gråta.
Den här gången fungerade verkligen den tysta minuten - i vårt köpcentrum. Ingen busvisslade. Ingen skrek "håll käften". En tyst minut som är tyst kan vara något oerhört mäktigt.
Min arbetsplats är en lång kassalinje mitt i ett köpcentrum. Klockan tolv meddelade man i högtalaren att de tre tysta minutrarna började. Vi lade ner arbetet, stängde av rullbanden och satt stilla. Folk stod stilla i kön. Utanför affären uppfattade människor vad som hänt och stannade till. Två män som pratade konstigt språk fortsatte prata, men de förstod nog inte ens det svenska meddelandet. Ett "sscchh" senare var de också tysta.
Några människor kom insläntrande, upptäckte att köpcentrumet var dött och stannade. Någon pratade med sin fru, men en väsande kommentar senare tystnade han. Sedan var det tyst. Absolut tyst. Så tyst är det nog inte ens i köpcentrumet nattetid. Det var mäktigt.
3 minuter är långt. 1 minut kan vara så kort att man knappt hinner få tyst på folkssamlingen, men efter 1,5 minut börjar tystnaden nästan trycka. Det var oundvikligt att reflektera över varför man var tyst. Kollegan mittemot bet ihop käkarna.
När högtalarna förkunnade att arbetet skulle återupptas kände man sig nästan lite tafatt. Hur startar man efter en sådan här abrupt och känslofylld paus? Kunden som stod näst i tur blev synbart tagen av situationen. Hennes ögon var blanka och hon undvek att prata, då skulle hon ha börjat gråta.
Den här gången fungerade verkligen den tysta minuten - i vårt köpcentrum. Ingen busvisslade. Ingen skrek "håll käften". En tyst minut som är tyst kan vara något oerhört mäktigt.
6 January 2005
Fantomen på Operan
Ska du se EN film i vinter - se Fantomen på Operan.
Den är så vacker så det gör ont! Bilderna, fotot... Musiken är ju helt underbar, men det är redan känt, skivan har snurrat ett antal varv här hemma genom åren. Men filmfotot... Herreminskapare vad vackert! Klippningen. Effekterna. Färgerna. Bilderna... Jag skulle faktiskt kunna se filmen utan ljud och ändå njuta.
Men passa på att se den på bio. Storslagenheten kommer försvinna på tv-rutan, även på en 32" wide-screen. Bor du i Stockholm har du tur, för den visas bara på en biograf - Astoria. Stor duk, stor salong, sköna säten, gott om plats för benen. Perfekt.
Jag rös redan under första sången, sedan rös jag tills jag frös. Tills sist visste jag inte om jag frös för att jag rös eller om det var kallt i salongen. Jag slutade varken rysa eller frysa förrän filmen var slut. Då grät jag.
Så, se den! Se den och njut. Och njut av Emmy Rossums (Christine) röst. Och av Gerard Butler (fantomen), han är snygg! Som min kompis sa direkt efteråt; "Du, vad hette fantomen? Är han så snygg även när han är ful, då är det kört, då är jag såld."
Den är så vacker så det gör ont! Bilderna, fotot... Musiken är ju helt underbar, men det är redan känt, skivan har snurrat ett antal varv här hemma genom åren. Men filmfotot... Herreminskapare vad vackert! Klippningen. Effekterna. Färgerna. Bilderna... Jag skulle faktiskt kunna se filmen utan ljud och ändå njuta.
Men passa på att se den på bio. Storslagenheten kommer försvinna på tv-rutan, även på en 32" wide-screen. Bor du i Stockholm har du tur, för den visas bara på en biograf - Astoria. Stor duk, stor salong, sköna säten, gott om plats för benen. Perfekt.
Jag rös redan under första sången, sedan rös jag tills jag frös. Tills sist visste jag inte om jag frös för att jag rös eller om det var kallt i salongen. Jag slutade varken rysa eller frysa förrän filmen var slut. Då grät jag.
Så, se den! Se den och njut. Och njut av Emmy Rossums (Christine) röst. Och av Gerard Butler (fantomen), han är snygg! Som min kompis sa direkt efteråt; "Du, vad hette fantomen? Är han så snygg även när han är ful, då är det kört, då är jag såld."
"Vilken tsunami? Är det svallvågen du menar?"
En arbetskollega kom hem från Phuket i måndags. Igår kom hon till jobbet och uttryckte sin förvåning över "allt ståhej". Hennes mobil, som hon lämnat hemma, hade så mycker SMS och meddelanden att minnet inte räckte. Folk hade sökt henne medan hon låg på stranden och solade i godan ro.
Hon bodde precis vid stranden där vågen kom, fast en bit upp. Hennes pojkvän stod ute på verandan och sa:
"Oj, vilken stor båt det måste ha varit som gjorde den där vågen."
I bungalowen bredvid sa hennes väninna till sin man:
"Det verkar blåsa ute idag, vågorna går höga."
Sedan stod de båda paren på sina verandor och såg Den Stora Vågen skölja in över stranden. De såg att den sköljde ovanligt högt upp, men från deras vinkel så syntes tydligen inte att den drog med sig hus och människor också...
Sedan åkte paren iväg, så som de planerat, och befann sig inåt landet under dagen. Dagen efter gick de ner till stranden för att bada. Det var då de såg förödelsen. De såg inga människor, utan bara bråte och raserade hus. Thailändare jobbade bland bråten och kollegan och hennes vänner bråkade sinsemellan om huruvida det faktiskt kunde vara en båt och isåfall vilket slags som orsakade den där svallvågen. Någon trodde det berodde på en orkan ute till havs. De sökte upp en annan strand, med mindre förödelse.
På onsdagkvällen tänkte de besöka en restaurang - som inte längre fanns. Det var då de fick veta att folk omkommit. Resten av veckan visste de att vågen orsakat död och förödelse, men att det var en "tsunami" eller exakt hur omfattande döden och förödelsen var, att det drabbade området var större än deras strand, det gick upp för dem först när de hörde "rykten" vid utcheckningen och sedermera köpte tidningar på flygplatsen när de skulle åka hem.
Personligen kan jag tycka det är svårt att tro att man ska kunna befinna sig så nära katastrofen, under så lång tid, utan att riktigt begripa vad som hänt, men det är uppenbarligen möjligt. Kollegans man skulle under onsdagen ringa UD (om han inte fått veta att "listan" bytt ägare tills dess, förstås) för någon av deras föräldrar hade trott att de kunde ha blivit anmält saknade. Föräldern hade det inte, han/hon visste inte ens att det var till Thailand de tänkt åka under jul.
Jag tycker att det är en smått fascinerande historia. Jag börjar förstå att det nog är nu vi lite mer säkert kan få veta hur omfattande katastrofen är för svensk del, nu när semesterfirarna börjar komma hem igen efter alla julhelger. Det kanske finns fler som min kollega, som befunnit sig i döda vinkeln hela veckan, och fler som den gamle föräldern, som missat att släktingen/vännen varit/är på plats.
Det kanske finns fler turister där nere som fortfarande går runt och tror att översvämningen orsakades av en något överdimensionerad svallvåg.
Hon bodde precis vid stranden där vågen kom, fast en bit upp. Hennes pojkvän stod ute på verandan och sa:
"Oj, vilken stor båt det måste ha varit som gjorde den där vågen."
I bungalowen bredvid sa hennes väninna till sin man:
"Det verkar blåsa ute idag, vågorna går höga."
Sedan stod de båda paren på sina verandor och såg Den Stora Vågen skölja in över stranden. De såg att den sköljde ovanligt högt upp, men från deras vinkel så syntes tydligen inte att den drog med sig hus och människor också...
Sedan åkte paren iväg, så som de planerat, och befann sig inåt landet under dagen. Dagen efter gick de ner till stranden för att bada. Det var då de såg förödelsen. De såg inga människor, utan bara bråte och raserade hus. Thailändare jobbade bland bråten och kollegan och hennes vänner bråkade sinsemellan om huruvida det faktiskt kunde vara en båt och isåfall vilket slags som orsakade den där svallvågen. Någon trodde det berodde på en orkan ute till havs. De sökte upp en annan strand, med mindre förödelse.
På onsdagkvällen tänkte de besöka en restaurang - som inte längre fanns. Det var då de fick veta att folk omkommit. Resten av veckan visste de att vågen orsakat död och förödelse, men att det var en "tsunami" eller exakt hur omfattande döden och förödelsen var, att det drabbade området var större än deras strand, det gick upp för dem först när de hörde "rykten" vid utcheckningen och sedermera köpte tidningar på flygplatsen när de skulle åka hem.
Personligen kan jag tycka det är svårt att tro att man ska kunna befinna sig så nära katastrofen, under så lång tid, utan att riktigt begripa vad som hänt, men det är uppenbarligen möjligt. Kollegans man skulle under onsdagen ringa UD (om han inte fått veta att "listan" bytt ägare tills dess, förstås) för någon av deras föräldrar hade trott att de kunde ha blivit anmält saknade. Föräldern hade det inte, han/hon visste inte ens att det var till Thailand de tänkt åka under jul.
Jag tycker att det är en smått fascinerande historia. Jag börjar förstå att det nog är nu vi lite mer säkert kan få veta hur omfattande katastrofen är för svensk del, nu när semesterfirarna börjar komma hem igen efter alla julhelger. Det kanske finns fler som min kollega, som befunnit sig i döda vinkeln hela veckan, och fler som den gamle föräldern, som missat att släktingen/vännen varit/är på plats.
Det kanske finns fler turister där nere som fortfarande går runt och tror att översvämningen orsakades av en något överdimensionerad svallvåg.
5 January 2005
"Omaka par" = jag och farser.
Jobbet bjöd på teaterbiljetter till ikväll; en publikrepetition av Omaka Par, som har premiär på Maximteatern på fredag. Om ni inte är hängivna fans av farser, Ulf Brunnberg, Claes Månsson eller alla tre så behöver ni inte se den.
Jag gick dit utan förväntningar och med öppna sinnen. Jag satt lutad mot räcket med huvudet vilande i handflatan - helt oberörd.
Farser - eller... är de farser allihop? Nåja, "sådana där roliga pjäser som brukar sättas upp på privatteatrarna och kosta multum med pengar" har sin mall; Först och främst ska publiken roas, till varje pris. Poängerna är billiga och förutsägbara, men det är så det ska vara. Det ska vara minst en, men inte gärna fler än tre för då stjäl de ljus från varandra, stjärnor av typen Ulf Brunnberg, Ulf Larsson, Inga Lill, Claes Månsson, Lasse Berghagen, Robert Gustafsson, Dan Ekborg o.s.v. Folk alla känner till och som är kända för att vara roliga. Minst en karaktär ska flörta med publiken. Det ultimata publikfrieriet är när skådespelarna "gör bort sig" på scen. Antingen när de snubblar och fnittrar till, glömmer bort sig och fnittrar till eller bara gör en min och de andra fnittrar till. Detta är lika förutsägbart och beräknande som de billiga skämten. Karaktärerna i sig ska så klart inte vara djupare än en våt bakplåt, men däremot lätta att känna igen. Publiken förväntas applådera "spontant" när "stjärnan" gör entré första gången - även om han kommer rasande från taket och börjar med en känslosam monolog. Men det gör han inte.
Låter jag cynisk? Jag har väl sett ett antal farser genom åren. Sanningen att säga är det något jag undviker nu för tiden, jag föredrar välskrivna och välspelade komedier där skämten är med subtila eller oväntade. Efter ett tag börjar man se mallen i varenda fars man ser, och då är det inte roligt längre.
Ta bara det där med skådespelare som kommer av sig; as if. Vi talar om skådespelare som är ansedda som några av de bästa i landet, stor risk att de bara skulle gå "halvvägs" in i sin roll och därmed påverkas av att blanda ihop två ord. Jag gör det, för jag går inte helt in i min roll utan halva jag stannar utanför och tittar på. Då börjar jag flina när något verkar komiskt. En riktig skådespelare gör inte så. Inte omedvetet. Det var säkert 15 år sedan jag började notera detta - ända sedan Poppes pjäser - och kan nu avslöja att jag inte sett en enda sådan här fars/privatteaterkomedi utan att skådespelare gjort bort sig.
Märkligt nog händer det aldrig på Stadsteatern, Dramaten eller ens på amatörteatrar - om de inte spelar fars.
I andra akten kommer två spanjorskor (spelade av Birgitte Söndergaard och Petra Nielsen) in i bilden och då levererades faktiskt skämt - både i manus och i agerandet - som även jag skrattade åt. Inte helhjärtat, men lite leende så där. I övrigt tyckte jag nog att idén var kul (en slusk och en pedant delar lägenhet, hm, kunde nästan ha varit en pjäs om vår lägenhet i Glasgow...) men sedan tog man inte tillvara på den goda idén utan gjorde en slätstruken fars av den istället.
Jag sätter inget betyg, men tror du att du har liknande tycke som jag så råder jag dig att köpa ett par DVD-filmer för de 400 spänn(!) biljetterna kostar istället.
Jag gick dit utan förväntningar och med öppna sinnen. Jag satt lutad mot räcket med huvudet vilande i handflatan - helt oberörd.
Farser - eller... är de farser allihop? Nåja, "sådana där roliga pjäser som brukar sättas upp på privatteatrarna och kosta multum med pengar" har sin mall; Först och främst ska publiken roas, till varje pris. Poängerna är billiga och förutsägbara, men det är så det ska vara. Det ska vara minst en, men inte gärna fler än tre för då stjäl de ljus från varandra, stjärnor av typen Ulf Brunnberg, Ulf Larsson, Inga Lill, Claes Månsson, Lasse Berghagen, Robert Gustafsson, Dan Ekborg o.s.v. Folk alla känner till och som är kända för att vara roliga. Minst en karaktär ska flörta med publiken. Det ultimata publikfrieriet är när skådespelarna "gör bort sig" på scen. Antingen när de snubblar och fnittrar till, glömmer bort sig och fnittrar till eller bara gör en min och de andra fnittrar till. Detta är lika förutsägbart och beräknande som de billiga skämten. Karaktärerna i sig ska så klart inte vara djupare än en våt bakplåt, men däremot lätta att känna igen. Publiken förväntas applådera "spontant" när "stjärnan" gör entré första gången - även om han kommer rasande från taket och börjar med en känslosam monolog. Men det gör han inte.
Låter jag cynisk? Jag har väl sett ett antal farser genom åren. Sanningen att säga är det något jag undviker nu för tiden, jag föredrar välskrivna och välspelade komedier där skämten är med subtila eller oväntade. Efter ett tag börjar man se mallen i varenda fars man ser, och då är det inte roligt längre.
Ta bara det där med skådespelare som kommer av sig; as if. Vi talar om skådespelare som är ansedda som några av de bästa i landet, stor risk att de bara skulle gå "halvvägs" in i sin roll och därmed påverkas av att blanda ihop två ord. Jag gör det, för jag går inte helt in i min roll utan halva jag stannar utanför och tittar på. Då börjar jag flina när något verkar komiskt. En riktig skådespelare gör inte så. Inte omedvetet. Det var säkert 15 år sedan jag började notera detta - ända sedan Poppes pjäser - och kan nu avslöja att jag inte sett en enda sådan här fars/privatteaterkomedi utan att skådespelare gjort bort sig.
Märkligt nog händer det aldrig på Stadsteatern, Dramaten eller ens på amatörteatrar - om de inte spelar fars.
I andra akten kommer två spanjorskor (spelade av Birgitte Söndergaard och Petra Nielsen) in i bilden och då levererades faktiskt skämt - både i manus och i agerandet - som även jag skrattade åt. Inte helhjärtat, men lite leende så där. I övrigt tyckte jag nog att idén var kul (en slusk och en pedant delar lägenhet, hm, kunde nästan ha varit en pjäs om vår lägenhet i Glasgow...) men sedan tog man inte tillvara på den goda idén utan gjorde en slätstruken fars av den istället.
Jag sätter inget betyg, men tror du att du har liknande tycke som jag så råder jag dig att köpa ett par DVD-filmer för de 400 spänn(!) biljetterna kostar istället.
4 January 2005
Se upp med vart pengarna går
På T-centralen idag såg jag en medelålders man i skitiga och illaluktande kläder och ovårdat och härjat yttre som gick runt med Röda Korset-band över axeln och en sparbössa i handen. Jag kan inte tro att den mannen var något annat än en uteliggare som kommit över attiraljerna och nu tog tillfället i akt att fixa extrapengar. Fy fan vad lågt.
Och var hans intentioner, hur lite jag än kan tro det, goda så får insamlare nog allt tänka lite på hur de tar sig ut - så att de inte blir tagna för tiggande uteliggare.
Jag har noterat att folk frikostigt lägger i pengar i både Röda Korsets och Frälsningsarméns bössor. På jobbet har jag sett kunder som först lägger ner växeln - även hundralappar - i Röda Kors-bössorna vid kassan (de har alltid stått där, men har fram tills nu mest bestått av några femtioöringar och ett busskvitto) för att sedan gå fem meter bort och stoppa en slant i Frälsis gryta också. Det är en mäktig syn faktiskt.
Men idag lutade sig en kvinna fram och frågade med låg röst:
"Vet du vilka de där är?" och nickade mot de två Frälsismännen som stod givakt vid grytan. Kvinnan fortsatte;
"Min son har rätt, man kan inte lita på alla som samlar in pengar nu. Hur vet man att pengarna går till vågoffren?"
"Nä," sa jag, "men Frälsningsarmén och Röda Korset är ju säkra mottagare. De är ju båda kända i hela världen för sitt arbete. Däremot alla småorganisationer..."
"Men hur vet jag att just han jobbar för Frälsningsarmén, han kanske bara bär deras kläder?"
O.s.v.
Nu tyckte jag kanske att hon i just det här fallet var lite väl misstroende, men när jag berättade att de stått där under hela julen, även före katastrofen (de har bara förlängt sitt framträdande, så att säga), så blev hon lugn. Fast hon har ju en poäng. Och den fick jag se själv på T-centralen. Man ska nog vara lite misstänksam och på sin vakt idag. Det är lätt för oseriösa gnidare att utnyttja situationen, framförallt när det råder ett slags kollektivt känslomässigt behov av att hjälpa till, så givarna är både fler och frikostigare än normalt.
Det finns andra ändamål som också behöver pengar, men var det dit du tänkt skänka dina? Se upp med var du stoppar pengarna!
Och var hans intentioner, hur lite jag än kan tro det, goda så får insamlare nog allt tänka lite på hur de tar sig ut - så att de inte blir tagna för tiggande uteliggare.
Jag har noterat att folk frikostigt lägger i pengar i både Röda Korsets och Frälsningsarméns bössor. På jobbet har jag sett kunder som först lägger ner växeln - även hundralappar - i Röda Kors-bössorna vid kassan (de har alltid stått där, men har fram tills nu mest bestått av några femtioöringar och ett busskvitto) för att sedan gå fem meter bort och stoppa en slant i Frälsis gryta också. Det är en mäktig syn faktiskt.
Men idag lutade sig en kvinna fram och frågade med låg röst:
"Vet du vilka de där är?" och nickade mot de två Frälsismännen som stod givakt vid grytan. Kvinnan fortsatte;
"Min son har rätt, man kan inte lita på alla som samlar in pengar nu. Hur vet man att pengarna går till vågoffren?"
"Nä," sa jag, "men Frälsningsarmén och Röda Korset är ju säkra mottagare. De är ju båda kända i hela världen för sitt arbete. Däremot alla småorganisationer..."
"Men hur vet jag att just han jobbar för Frälsningsarmén, han kanske bara bär deras kläder?"
O.s.v.
Nu tyckte jag kanske att hon i just det här fallet var lite väl misstroende, men när jag berättade att de stått där under hela julen, även före katastrofen (de har bara förlängt sitt framträdande, så att säga), så blev hon lugn. Fast hon har ju en poäng. Och den fick jag se själv på T-centralen. Man ska nog vara lite misstänksam och på sin vakt idag. Det är lätt för oseriösa gnidare att utnyttja situationen, framförallt när det råder ett slags kollektivt känslomässigt behov av att hjälpa till, så givarna är både fler och frikostigare än normalt.
Det finns andra ändamål som också behöver pengar, men var det dit du tänkt skänka dina? Se upp med var du stoppar pengarna!
3 January 2005
Identifiering av tsunami-offer
Det finns två åsikter jag har hört en hel del de senaste dagarna:
1) Att UD borde offentliggöra listan över saknade personer, så att man kan få veta om man känner någon och kanske även vet om den är saknad eller inte.
2) Att det borde finnas en websida med bilder på upphittade människor, så att anhöriga smidigare kan hitta de sina och identifiera dem.
Jag har två åsikter själv på dessa punkter;
1) Inte än.
2) Absolut inte!
Vad gäller listorna är de både ofullständiga och opålitliga, de ändras ideligen. Vi vet inte ens om alla saknade var i området, en del av dem kan ligga på en strand på andra sidan halvön och inte fatta någonting, andra kanske befinner sig i Kina. Det vore onödigt att publicera namnen och skrämma upp släkt och vänner i onödan - och bjuda in skruppelfria inbrottstjuvar. Bekanta till min morbror semestrade ca 6 mil ifrån katastrofområdet i Thailand. De fick kännedom om katastrofen först på nyårsafton. Alla som varit på solsemester vet att tiden har en tendens att stå stilla under veckan. Det finns ingen tv på stranden och alla är inte som jag, som letar upp ett internetcafé direkt, en del lyckas faktiskt undvika Världen en hel resa (se; min familj).
Någon gång kanske listorna offentliggörs, jag vet inte. Men det borde isåfall inte göras förrän man "med säkerhet" vet att personerna saknas och anhöriga redan hunnit vidta åtgärder hemmavid. För de närmast anhöriga behöver nog ingen lista, de vet ju om de saknar en bror eller en hustru. Resten av oss får fortsätta att läsa de lätt förvirrade sjukhuslistorna och efterlysningarna anhöriga publicerat på internet. Hur var det med Estonia, blev passagerarlistorna någonsin offentliga?
Vad gäller bildpublicering, i någon form, så säger jag ett bestämt nej. Har du sett en död människa som är några dagar gammal? Har du sett en död människa som legat i vatten? En som legat i värme? En som börjat ruttna? En som gjort allt ovan? Det är ingen vacker syn. Det är nästan omöjligt att känna igen en sådan människa. Lägg därtill blåmärken, mörbultning och skador orsakade av vassa objekt så är uppgiften ännu svårare. Traumat synen kan orsaka är nästan av underordnad betydelse, det är lättare att identifiera dessa människor med tandkort, fingeravtryck och DNA. Jo, fingeravtryck kan man faktiskt ofta ta av även såpass förvandlade kroppar, även dem som legat lång tid under vatten. (Kruxet där är väl bara att hitta något att matcha med, men det kanske anhöriga i Sverige kan hjälpa till med. Någon personlig pryl måste man ju kunna ta fingeravtryck ifrån. Undrar om en nationell insamling av detta görs förresten?) Låt foton bli den absolut sista utvägen, inte den första.
Man skulle ju däremot kunna tänka sig att den här katastrofen skulle ge vatten på kvarnen åt dem som vill införa ett nationellt DNA-register. Detta är faktiskt en situation då jag skulle gå med på att ett sådant används. Men inte i brottsbekämpning, det duger det inte till.
1) Att UD borde offentliggöra listan över saknade personer, så att man kan få veta om man känner någon och kanske även vet om den är saknad eller inte.
2) Att det borde finnas en websida med bilder på upphittade människor, så att anhöriga smidigare kan hitta de sina och identifiera dem.
Jag har två åsikter själv på dessa punkter;
1) Inte än.
2) Absolut inte!
Vad gäller listorna är de både ofullständiga och opålitliga, de ändras ideligen. Vi vet inte ens om alla saknade var i området, en del av dem kan ligga på en strand på andra sidan halvön och inte fatta någonting, andra kanske befinner sig i Kina. Det vore onödigt att publicera namnen och skrämma upp släkt och vänner i onödan - och bjuda in skruppelfria inbrottstjuvar. Bekanta till min morbror semestrade ca 6 mil ifrån katastrofområdet i Thailand. De fick kännedom om katastrofen först på nyårsafton. Alla som varit på solsemester vet att tiden har en tendens att stå stilla under veckan. Det finns ingen tv på stranden och alla är inte som jag, som letar upp ett internetcafé direkt, en del lyckas faktiskt undvika Världen en hel resa (se; min familj).
Någon gång kanske listorna offentliggörs, jag vet inte. Men det borde isåfall inte göras förrän man "med säkerhet" vet att personerna saknas och anhöriga redan hunnit vidta åtgärder hemmavid. För de närmast anhöriga behöver nog ingen lista, de vet ju om de saknar en bror eller en hustru. Resten av oss får fortsätta att läsa de lätt förvirrade sjukhuslistorna och efterlysningarna anhöriga publicerat på internet. Hur var det med Estonia, blev passagerarlistorna någonsin offentliga?
Vad gäller bildpublicering, i någon form, så säger jag ett bestämt nej. Har du sett en död människa som är några dagar gammal? Har du sett en död människa som legat i vatten? En som legat i värme? En som börjat ruttna? En som gjort allt ovan? Det är ingen vacker syn. Det är nästan omöjligt att känna igen en sådan människa. Lägg därtill blåmärken, mörbultning och skador orsakade av vassa objekt så är uppgiften ännu svårare. Traumat synen kan orsaka är nästan av underordnad betydelse, det är lättare att identifiera dessa människor med tandkort, fingeravtryck och DNA. Jo, fingeravtryck kan man faktiskt ofta ta av även såpass förvandlade kroppar, även dem som legat lång tid under vatten. (Kruxet där är väl bara att hitta något att matcha med, men det kanske anhöriga i Sverige kan hjälpa till med. Någon personlig pryl måste man ju kunna ta fingeravtryck ifrån. Undrar om en nationell insamling av detta görs förresten?) Låt foton bli den absolut sista utvägen, inte den första.
Man skulle ju däremot kunna tänka sig att den här katastrofen skulle ge vatten på kvarnen åt dem som vill införa ett nationellt DNA-register. Detta är faktiskt en situation då jag skulle gå med på att ett sådant används. Men inte i brottsbekämpning, det duger det inte till.
Bokslut 2004
Årets bok: "Jamie-böckerna", den romantiska äventyrsserien om engelska Claire som på 1940-talet via en stensättning hamnar i 1700-talets Skottland. Diana Gabaldon heter författarinnan. Läste en sida - fast. Och nu har epidemin smittat till andra närstående...
Årets kaniner: Mina DVD-filmer. Jag vet inte hur, men de jävlarna förökar sig hela tiden!
Årets affärsidé: "Shoot-n-go sightseeing". En biltur i skotska högländerna där man stannar mitt i gatan vid en fin vy (för de fina vyerna finns inte där p-fickorna finns), turisterna rusar ut och knäpper en bild, man kastar sig in igen och kör innan bilen bakom hunnit ikapp.
Årets galning: Mia. (se nedan)
Årets present 1: Resan till London där jag fick se Judi Dench på en teaterscen! (Tack, söstra mi! Nu ska jag bara göra skäl för examenspresenten - och ta examen...)
Årets present 2: Det finns presenter, och så finns det Jennys presenter. Hennes extremt kluriga pyssel - i tre delar - höll mig sysselsatt i en vecka. Och mynnade ut i...
Årets tänk-att-du-hittade-hem-till-slut: Gizmo, som hittade hem till mig efter alla dessa år! Han är så gullig...
Årets scen 1: The balcony scene!
Årets scen 2: När Keanu Reaves masseras i Mycket väsen för ingenting. Det är nog dags att köpa en ny DVD-film snart, risken är att CD:n slitits på ett visst ställe... Slurp!
Årets stewards: Fab 5-spanjorerna på flyget hem ifrån Skottland.
Årets euforiska ögonblick: När Djurgården gjorde 2-0(!) borta(!!) på Juventus(!!!)
Årets krig: SMS-kriget mellan holländska Minke och jag under fotbolls-EM.
Årets promenad: Det ska gå att besöka Londons alla sevärdheter under en och samma dag!
Årets fotograf: Mia. (se ovan)
Årets låt: Mandy med Westlife. För alltid förknippad med nyåret i Edinburgh.
Årets såpa: Knutby.
Årets psykbryt: Spekulationerna kring Mijailovic.
Årets bunker: Fotbollsarenan i Utrecht. Skulle göra Bodström avundsjuk.
Årets positiva överraskning: Helena Bergström som Hamlet. Hon grät ju inte ens!
Årets berg: Alperna sedd strax uppifrån från flygplanet. Wow...
Årets ökenupplevelse: Dag 3 på semestern på Fuerteventura. Det är inte ofta man cyklar på sådana där typiska ökenvägar, packade med sprickor, eller susar nedför en backe i nästan 5 minuter medan ödlorna flyr för livet. Tystnaden i öknen var en upplevelse i sig. För att inte tala om att vandra uppför en vulkan med fotfäste av typen grushög. På den toppen kände jag mig verkligen som King Of The World - för världen var jag i en öken...
Årets solbränna: Armar och ben är en sak, dem är man vana vid, men när vänstra örat svällde upp till dubbla storleken och jag var tvungen att gå med pirat-duk om huvudet i två dagar, det var nytt. Medan kloka spanjorer tog siesta knallade jag uppför berg ute i öknen. Sånt straffar sig.
Årets uppsats: Inte min i alla fall...
Årets chock 1: Tsunami-katastrofen.
Årets chock 2: När min kollega blev värre skadad än vad någon trott då jag körde på henne...
Årets Mission Impossible: Att skaffa ett jobb jag kan bygga en karriär på.
Årets vad-är-det-som-går-och-går: Min strävan att flytta till Skottland. Kommer jag någonsin fram till dörren?
Årets Farbror Resande Mac: Jag. 5 resor till 5 olika länder under samma år. Har inte hänt förr.
Årets höghus: Marseille-supportrarna under UEFA-cupfinalen. T. o.m. jag blev nog hög av all cannabisrök...
Årets nära på avstånd, fjärran i närheten: Jenny flyttade äntligen hem från Skottland och OJ vad vi skulle ses ofta nu när vi bor i samma stad igen. Eller hur... fan för arbetstider som går omlott!
Årets förlåt-att-jag-är-sen-men: ... jag hjälpte en misshandlad uteliggare runt hörnet. Har någon använt den ursäkten på en date förr? Visste jag inte att det var sant skulle jag tro att det var en dålig ursäkt.
Årets väckarklocka: Sedan en tid tillbaka sätter grävskoporna igång 07.00 prick på andra sidan vägen. Varför kommer aldrig byggarbetare sent till jobbet...
Årets nattlampa: Strålkastarna på lyftkranen när gubbarna glömt att släcka dem. Bright light, bright light!
Årets avbockning på uppfyllda-barndomsdrömmar-listan: Fäktning. Och det var så kul så det tänker jag fortsätta med! Nu är det nog bara "köra ismaskin på riktigt" och "besöka Hockey Hall of Fame i Toronto" kvar, tror jag. Inte illa.
Årets status quo: 2004. Det känns inte som att jag har tagit ett enda steg framåt.
Årets kaniner: Mina DVD-filmer. Jag vet inte hur, men de jävlarna förökar sig hela tiden!
Årets affärsidé: "Shoot-n-go sightseeing". En biltur i skotska högländerna där man stannar mitt i gatan vid en fin vy (för de fina vyerna finns inte där p-fickorna finns), turisterna rusar ut och knäpper en bild, man kastar sig in igen och kör innan bilen bakom hunnit ikapp.
Årets galning: Mia. (se nedan)
Årets present 1: Resan till London där jag fick se Judi Dench på en teaterscen! (Tack, söstra mi! Nu ska jag bara göra skäl för examenspresenten - och ta examen...)
Årets present 2: Det finns presenter, och så finns det Jennys presenter. Hennes extremt kluriga pyssel - i tre delar - höll mig sysselsatt i en vecka. Och mynnade ut i...
Årets tänk-att-du-hittade-hem-till-slut: Gizmo, som hittade hem till mig efter alla dessa år! Han är så gullig...
Årets scen 1: The balcony scene!
Årets scen 2: När Keanu Reaves masseras i Mycket väsen för ingenting. Det är nog dags att köpa en ny DVD-film snart, risken är att CD:n slitits på ett visst ställe... Slurp!
Årets stewards: Fab 5-spanjorerna på flyget hem ifrån Skottland.
Årets euforiska ögonblick: När Djurgården gjorde 2-0(!) borta(!!) på Juventus(!!!)
Årets krig: SMS-kriget mellan holländska Minke och jag under fotbolls-EM.
Årets promenad: Det ska gå att besöka Londons alla sevärdheter under en och samma dag!
Årets fotograf: Mia. (se ovan)
Årets låt: Mandy med Westlife. För alltid förknippad med nyåret i Edinburgh.
Årets såpa: Knutby.
Årets psykbryt: Spekulationerna kring Mijailovic.
Årets bunker: Fotbollsarenan i Utrecht. Skulle göra Bodström avundsjuk.
Årets positiva överraskning: Helena Bergström som Hamlet. Hon grät ju inte ens!
Årets berg: Alperna sedd strax uppifrån från flygplanet. Wow...
Årets ökenupplevelse: Dag 3 på semestern på Fuerteventura. Det är inte ofta man cyklar på sådana där typiska ökenvägar, packade med sprickor, eller susar nedför en backe i nästan 5 minuter medan ödlorna flyr för livet. Tystnaden i öknen var en upplevelse i sig. För att inte tala om att vandra uppför en vulkan med fotfäste av typen grushög. På den toppen kände jag mig verkligen som King Of The World - för världen var jag i en öken...
Årets solbränna: Armar och ben är en sak, dem är man vana vid, men när vänstra örat svällde upp till dubbla storleken och jag var tvungen att gå med pirat-duk om huvudet i två dagar, det var nytt. Medan kloka spanjorer tog siesta knallade jag uppför berg ute i öknen. Sånt straffar sig.
Årets uppsats: Inte min i alla fall...
Årets chock 1: Tsunami-katastrofen.
Årets chock 2: När min kollega blev värre skadad än vad någon trott då jag körde på henne...
Årets Mission Impossible: Att skaffa ett jobb jag kan bygga en karriär på.
Årets vad-är-det-som-går-och-går: Min strävan att flytta till Skottland. Kommer jag någonsin fram till dörren?
Årets Farbror Resande Mac: Jag. 5 resor till 5 olika länder under samma år. Har inte hänt förr.
Årets höghus: Marseille-supportrarna under UEFA-cupfinalen. T. o.m. jag blev nog hög av all cannabisrök...
Årets nära på avstånd, fjärran i närheten: Jenny flyttade äntligen hem från Skottland och OJ vad vi skulle ses ofta nu när vi bor i samma stad igen. Eller hur... fan för arbetstider som går omlott!
Årets förlåt-att-jag-är-sen-men: ... jag hjälpte en misshandlad uteliggare runt hörnet. Har någon använt den ursäkten på en date förr? Visste jag inte att det var sant skulle jag tro att det var en dålig ursäkt.
Årets väckarklocka: Sedan en tid tillbaka sätter grävskoporna igång 07.00 prick på andra sidan vägen. Varför kommer aldrig byggarbetare sent till jobbet...
Årets nattlampa: Strålkastarna på lyftkranen när gubbarna glömt att släcka dem. Bright light, bright light!
Årets avbockning på uppfyllda-barndomsdrömmar-listan: Fäktning. Och det var så kul så det tänker jag fortsätta med! Nu är det nog bara "köra ismaskin på riktigt" och "besöka Hockey Hall of Fame i Toronto" kvar, tror jag. Inte illa.
Årets status quo: 2004. Det känns inte som att jag har tagit ett enda steg framåt.
Ring, ring...
Jag kommer ju aldrig få något jobb om jag hoppar högt och skiter knäck varje gång telefonen ringer och jag inte känner igen numret. Nu blev jag så nervös och övade på hälsningsfraser så länge att telefonsvararen gick igång. Som tur var ringde människan på mobilen direkt.
Det var inget jobb. Tur det. Nästa gång ska jag vara beredd.
Det var inget jobb. Tur det. Nästa gång ska jag vara beredd.
Nordirland:även polisen måltavla för brandbomber
I sitt nyårstal beklagade Nordirlands statssekreterare Paul Murphy att någon överrenskommelse angående återinförandet av en Nordirländsk samregering inte kommit till stånd. Duh...
========================
Och medan samtalen står still fortsätter brandbomberna hagla över Belfast. 16 brandbomber har man nu hittat i olika affärer. Några har brisserat och ett flertal affärer har brunnit ner. Än så länge har man mirakulöst nog klarat sig undan allvarliga personskador.
I lördags skedde dock något som verkligen fick folk att känna en fläkt av 'den gamla goda tiden'. En taxichaufför blev under pistolhot tvingad att köra med en brandbomb - liggandes insvept i en sopsäck i baksätet - till Grosvenor Roads polisstation. Som tur var kunde armétekniker desarmera bomben, vilken innehöll en stor mängd bensin. Continuity IRA har tagit på sig skulden.
Jag upprepar; den som har svaret på vad sjutton dessa grupper tror att de har att vinna på detta, var vänlig maila mig. Försöker de använda upp allt krut (bensin...) innan politikerna tvingar dem att avväpna sig totalt, eller vad? De stärker ju inte direkt republikanernas aktier om man säger så.
========================
Och medan samtalen står still fortsätter brandbomberna hagla över Belfast. 16 brandbomber har man nu hittat i olika affärer. Några har brisserat och ett flertal affärer har brunnit ner. Än så länge har man mirakulöst nog klarat sig undan allvarliga personskador.
I lördags skedde dock något som verkligen fick folk att känna en fläkt av 'den gamla goda tiden'. En taxichaufför blev under pistolhot tvingad att köra med en brandbomb - liggandes insvept i en sopsäck i baksätet - till Grosvenor Roads polisstation. Som tur var kunde armétekniker desarmera bomben, vilken innehöll en stor mängd bensin. Continuity IRA har tagit på sig skulden.
Jag upprepar; den som har svaret på vad sjutton dessa grupper tror att de har att vinna på detta, var vänlig maila mig. Försöker de använda upp allt krut (bensin...) innan politikerna tvingar dem att avväpna sig totalt, eller vad? De stärker ju inte direkt republikanernas aktier om man säger så.
2 January 2005
Femman v. 53
1. Vad är du mest nöjd med från 2004?
Hm, det var svårt.... Höjdpunkten var ju att få se Judi Dench på teaterscen i London, men av sådant jag själv åstadkommit (det där var ju en present) så... Inte mycket, faktiskt. Att jag tog mig i kragen och började fäktas kanske. Shit, det här har verkligen varit ett uselt år.
2. Vad är du mest missnöjd med?
Jaa du, att jag låtit uppsatsen rinna iväg, det totala jättemisslyckandet i International Criminal Law, att jag inte hittat ett jobb, att jag fortfarande inte flyttat till Skottland... Det är nog jämnt skägg mellan dessa.
3. Har du någon speciell ceremoni på nyårsafton, t ex vid tolvslaget?
Njae, de gånger då jag ser "ring, klocka, ring" så brukar jag faktiskt stå upp med ett finglas i handen hela stunden. Det blir lite högtidligt då. Annars är väl min ceremoni att hela dagen gå runt och tänka igenom året som gått. Jag blir alltid förvånad över hur mycket jag hunnit glömma.
4. Avlade du något nyårslöfte i år? Vad? Varför inte?
He, he, jag brukar inte ge nyårslöften (tycker det verkar fånigt att pressa fram löften på kommando) men i år slog jag på stort, bara för skojs skull: jag lovar att äta onyttigt och parta minst en gång i månaden. Någon gång ska man väl kunna hålla vad man lovat!
5. Vilket är ditt bästa nyårsminne? Ditt sämsta?
Jag tror mitt bästa är förra året när jag var med Mia och Jenny i Edinburgh. Även om festen blev inställd så var förfesten (jäger-mama!) och kramkalaset på Princess Street kanonskoj. Jag njöt av varje sekund. Mitt sämsta är nog den gången då jag lessnade på allt och tillbringade hela kvällen på stan. Käkade på ett jäkla McDonald's och på tolvslaget stod jag på Fridhemsplans t-baneperrong. Det var riktigt misslyckat.
Femman finns här.
Hm, det var svårt.... Höjdpunkten var ju att få se Judi Dench på teaterscen i London, men av sådant jag själv åstadkommit (det där var ju en present) så... Inte mycket, faktiskt. Att jag tog mig i kragen och började fäktas kanske. Shit, det här har verkligen varit ett uselt år.
2. Vad är du mest missnöjd med?
Jaa du, att jag låtit uppsatsen rinna iväg, det totala jättemisslyckandet i International Criminal Law, att jag inte hittat ett jobb, att jag fortfarande inte flyttat till Skottland... Det är nog jämnt skägg mellan dessa.
3. Har du någon speciell ceremoni på nyårsafton, t ex vid tolvslaget?
Njae, de gånger då jag ser "ring, klocka, ring" så brukar jag faktiskt stå upp med ett finglas i handen hela stunden. Det blir lite högtidligt då. Annars är väl min ceremoni att hela dagen gå runt och tänka igenom året som gått. Jag blir alltid förvånad över hur mycket jag hunnit glömma.
4. Avlade du något nyårslöfte i år? Vad? Varför inte?
He, he, jag brukar inte ge nyårslöften (tycker det verkar fånigt att pressa fram löften på kommando) men i år slog jag på stort, bara för skojs skull: jag lovar att äta onyttigt och parta minst en gång i månaden. Någon gång ska man väl kunna hålla vad man lovat!
5. Vilket är ditt bästa nyårsminne? Ditt sämsta?
Jag tror mitt bästa är förra året när jag var med Mia och Jenny i Edinburgh. Även om festen blev inställd så var förfesten (jäger-mama!) och kramkalaset på Princess Street kanonskoj. Jag njöt av varje sekund. Mitt sämsta är nog den gången då jag lessnade på allt och tillbringade hela kvällen på stan. Käkade på ett jäkla McDonald's och på tolvslaget stod jag på Fridhemsplans t-baneperrong. Det var riktigt misslyckat.
Femman finns här.
1 January 2005
Fredagsfyran v. 53
Som motvikt till all död och elände kommer årets allra sista Fredagsfyran handla om någonting helt annat än katastrofer.
Tema: Nyårsfirande
1. Vad betyder nyårsfirandet för dig?
Press. Nyårsstressen är grymt underskattad. Man ska på fest. Man ska ha glitterkläder. Man ska ha kul. Man ska fira med en massa kompisar. Man ska äta gott. "Va, ska du bara käka tacos framför tv:n?!" När jag var liten tyckte jag dagen var jättesorglig. Det var som om det gamla året skulle dö. Nu tycker jag nog att det är en tid för reflektion. Tror att det är bra att tänka tillbaka på senaste året och summera både bra och dåliga saker, ofta rullar saker bara på utan att man stannar upp. Nyåret ger ett bra tillfälle för det.
2. Vad saknar du i ditt nyårsfirande?
Inget. Brukar nog göra ganska precis vad jag känner för just det året. Fast nu när man firat Hogmanay i Skottland två år i rad så kan man ju sakna festligheterna, de spontana danserna på gatan och alla kramar man får från totalt främmande människor.
3. Vad önskar du dig av det kommande året?
Ett jobb. Och får jag välja var; i Glasgow.
4. Vilken känd person, levande eller historisk, skulle du vilja bjuda in till din nyårsfest?
Vem vill man ha just till nyår...? En partymänniska, en man snackar med eller en man.... Äh, det känns lite för seriöst att bjuda in Raoul Wallenberg, mitt ständiga förstaval, men... någon att kyssa vid tolvslaget kanske? Skicka ett kort till Edward Burns, vetja, så kan vi snacka film först.
Tema: Nyårsfirande
1. Vad betyder nyårsfirandet för dig?
Press. Nyårsstressen är grymt underskattad. Man ska på fest. Man ska ha glitterkläder. Man ska ha kul. Man ska fira med en massa kompisar. Man ska äta gott. "Va, ska du bara käka tacos framför tv:n?!" När jag var liten tyckte jag dagen var jättesorglig. Det var som om det gamla året skulle dö. Nu tycker jag nog att det är en tid för reflektion. Tror att det är bra att tänka tillbaka på senaste året och summera både bra och dåliga saker, ofta rullar saker bara på utan att man stannar upp. Nyåret ger ett bra tillfälle för det.
2. Vad saknar du i ditt nyårsfirande?
Inget. Brukar nog göra ganska precis vad jag känner för just det året. Fast nu när man firat Hogmanay i Skottland två år i rad så kan man ju sakna festligheterna, de spontana danserna på gatan och alla kramar man får från totalt främmande människor.
3. Vad önskar du dig av det kommande året?
Ett jobb. Och får jag välja var; i Glasgow.
4. Vilken känd person, levande eller historisk, skulle du vilja bjuda in till din nyårsfest?
Vem vill man ha just till nyår...? En partymänniska, en man snackar med eller en man.... Äh, det känns lite för seriöst att bjuda in Raoul Wallenberg, mitt ständiga förstaval, men... någon att kyssa vid tolvslaget kanske? Skicka ett kort till Edward Burns, vetja, så kan vi snacka film först.
Ett nyår med nazister och retsamma systrar
Mmm, nyår. Fest, glamour och - nazister? Mia och jag dukade fram chips och dip, tände ljus och tänkte mysa framför tv:n. Vad ser man bäst för att roa sig en nyårsafton? Conspiracy. En film om när Eichmann och Heydrich samlade en massa nassar runt ett bord i Wannsee för att besluta om Den slutgiltiga lösningen över en bit mat och ett glas vin. Kalla det inträffade sjuk humor, men det var fan ingen humor i den filmen! Flera gånger fick vi pausa för att inte missa något väsentligt medan vi uttryckte våra ilskna stön och upprörda reflektioner. Filmen kan starkt rekommenderas.
Fast det blev ju lite märkligt när man pausade filmen för att lyssna på läskiga Jan Malmsjös klockor. Jo, han är läskig. Folk brukar säga att Staffan Westerberg förstörde en hel generation född på 70-talet, men jag är född 75 och han har inte förstört mig och mina polare. Vi kollade ju knappt på Vilse i pannkakan, för den var så konstig. Däremot skrämde Jan Malmsjö slag på oss i Fanny och Alexander! Och det sitter i. Gubben må se snäll ut, men han är läskig. Även på Skansen.
Sedan, när grannarna smällt upp alla raketer, fortsatte vi att titta på nazisterna. Det läskiga med filmen är ju inte bara det som sägs utan att gubbarna framställs som ett affärskollegium som, typ, bara diskuterar problemet med ett parti skämda bananer. "Har alla fått en matbit? Lite vin? Bra, då fortsätter vi mötet". Brrr... Och Heydrich ler och är uppsluppen ibland, för att visa sin hårda sida när folk ifrågasätter. Diplomatiskt får han över alla på sin sida. För egentligen är ju besluten redan tagna, nu ska de ju bara se till att alla är med på det också. I god demokratisk ordning. Läskigt.
Så för att avrunda kvällen kollade vi på när "Fru Råbiff" skulle rösta.
"Jazzzå du dänker zzzååå..."
"Ja, så här är det snälla partiet som vill ha fred och bra miljö och här är det dumma partiet som eldar med små barn. Vad röstar då frun på?"
"Nazzizzterna."
Ha, ha, en av Killing-gängets bästa!
Stresspunkten på Nyårsafton är att få iväg alla "Gott Nytt År-SMS" före tolvslaget. För sedan är det ju kört. Pappas sms fick jag vid fyratiden imorse...
Det tog 1 timme och 28 minuter innan syrrans SMS kom:
HA, HA, HA! I år blir DU 30!!! Skojigt va'?
Så jag svarade kort och gott:
GÅ OCH DÖ!
... o nu blev d 1 mindre att bjuda på festen...
Vafan, kan de sluta påminna mig nångång. Jag är 25+. Punkt.
Och nu ska jag iväg och fira morfar. Han blir 75. Men det kan man ju vara stolt över åtminstone!
Fast det blev ju lite märkligt när man pausade filmen för att lyssna på läskiga Jan Malmsjös klockor. Jo, han är läskig. Folk brukar säga att Staffan Westerberg förstörde en hel generation född på 70-talet, men jag är född 75 och han har inte förstört mig och mina polare. Vi kollade ju knappt på Vilse i pannkakan, för den var så konstig. Däremot skrämde Jan Malmsjö slag på oss i Fanny och Alexander! Och det sitter i. Gubben må se snäll ut, men han är läskig. Även på Skansen.
Sedan, när grannarna smällt upp alla raketer, fortsatte vi att titta på nazisterna. Det läskiga med filmen är ju inte bara det som sägs utan att gubbarna framställs som ett affärskollegium som, typ, bara diskuterar problemet med ett parti skämda bananer. "Har alla fått en matbit? Lite vin? Bra, då fortsätter vi mötet". Brrr... Och Heydrich ler och är uppsluppen ibland, för att visa sin hårda sida när folk ifrågasätter. Diplomatiskt får han över alla på sin sida. För egentligen är ju besluten redan tagna, nu ska de ju bara se till att alla är med på det också. I god demokratisk ordning. Läskigt.
Så för att avrunda kvällen kollade vi på när "Fru Råbiff" skulle rösta.
"Jazzzå du dänker zzzååå..."
"Ja, så här är det snälla partiet som vill ha fred och bra miljö och här är det dumma partiet som eldar med små barn. Vad röstar då frun på?"
"Nazzizzterna."
Ha, ha, en av Killing-gängets bästa!
Stresspunkten på Nyårsafton är att få iväg alla "Gott Nytt År-SMS" före tolvslaget. För sedan är det ju kört. Pappas sms fick jag vid fyratiden imorse...
Det tog 1 timme och 28 minuter innan syrrans SMS kom:
HA, HA, HA! I år blir DU 30!!! Skojigt va'?
Så jag svarade kort och gott:
GÅ OCH DÖ!
... o nu blev d 1 mindre att bjuda på festen...
Vafan, kan de sluta påminna mig nångång. Jag är 25+. Punkt.
Och nu ska jag iväg och fira morfar. Han blir 75. Men det kan man ju vara stolt över åtminstone!
Subscribe to:
Posts (Atom)
