Fuerteventura - del 3

Vilken underbar dag jag hade idag - fram till halv fyra...

Cyklade an en gang ut i oknen mot "mitt" berg. Svangde av en vag rakt ut i oknen och fullkomligt njooot. Hur ofta far man chansen att cykla pa en san dar packad sandvag med sprickor i - en typiskt okenvag - med vulkanoken sa langt ogat nar. Det ar en ratt markligt maktig kansla att cykla helt ensam ute i ett tyst ingenting.

Den har gangen attackerade jag berget fran andra sidan. Jag sag nat liknande jeepspar en bit uppfor berget, sa jag riktade inte mig pa den uppfarten. Det blaste ratt friskt sa hettan kandes inte. Ratt skont. Det var inget jatteberg, snarare en stor kulle pa ca 350m, sa det tog lite drygt 45-50 min upp. Hogre an Arthurs Seat i Edinburgh, men lagre an en corbit, om man sager sa. Fast en helt annan bergsgrund och en helt annan hetta, saklart. Det var en flackare sida an igar, sa jag kunde vandra och slapp anvanda hander till stod. Tog mig upp pa en bergsrygg och attackerade toppen sidledes. Det var ratt coolt att na toppen pa ryggen och se den platta vulkankratern framfor sig. Det blev tydligt att det faktiskt var en vulkan man var uppe pa.

Nagot som slog mig var alla snackor. Snackor mitt ute i oknen k-u-n-d-e ju forklaras med att de blast dit eller nat, men snackor uppe pa en bergstopp? On har sakert rests ur havet en gang, men borde inte sa gamla snackor sa att saga forsvunnit av sig sjalv nu? Det finns sakert en logiskt forklaring, jag tyckte det var lite kul.

Satt uppe pa toppen ett bra tag och tittade ut over oknen. Sag Corralejo (dar vi bor) langt borta i dynerna, on Lobos och svagt konturerna av bergen pa Lanzarote. Det var alldeles tyst, bara jag och hela varlden for oss sjalva. Vilken underbar stund. Som sa manga ganger forr uppe pa en bergstopp tankte jag; "Det har ar livet".

Nedfarden tar som vanligt (for mig) langre tid an upp, sa 1 tim 15 min senare hade jag fast oken under fotterna. Ett gang getter hade blockerat vagen sa jag tog en lang promenad runt dem, for att inte stora. Sedan kom dagens beloning. En laaaang nedforsbacke med mountainbiken. Det ar grymt kul att susa fram, och det tar grymt mycket pa laren... Jag kunde knappt ga pa kvallen.

Funderade pa att ta ett berg till, men beslot att cykla till fiskebyn El Cotillo istallet och spara berget till imorgon. Tog en rast i Lajares och lyckades kopa vatten, juice och glass pa ett fik helt pa spanska! Yes! Inga avancerade fraser, men anda. Till min besvikelse var inte affaren spansk-inriktad har heller. Kanske vi fortfarande var for nara chartermalet for att slippa all brittisk och tysk mat.

Hela vagen till El Cotillo hade jag varsta medvinden sa jag susade fram i en rasande fart. Hur underbart som helst! Eftersom jag skulle fortsatta kustvagen hem sag jag fram emot en susande snabb hemfard. El Cotillo var mysig och hade perfekta surfingvagor. Kollade lite pa surfare och fiskare. Nagot ratt... intressant... var att mitt ute i oknen fanns ett perfekt rutnat av vagar, trottoarer och gatlyktor - men inga hus! Sag ut lite som nar man spelar Sim City... Det var ocksa ett satt att anlagga en stad, om man sager sa.

Halv fyra tog den underbara dagen slut. Jag var trott och sag fram emot att komma hem. Da upptacker jag att den dar vagen pa kartan mellan El Cotillo och Corralejo inte finns pa riktigt! Det var bara en sandstig, och om jeeparna sag ut att ha det tufft sa var det inget mot vad min 200m fard pa cykel var. Jag fragade folk om det verkligen var vagen till Corralejo, men alla hanvisade mig tillbaka den vag jag kom. Joder!

Hela vagen tillbaka hade jag jordens motvind. Bitvis gick det fortare att ga! Trott, hungrig, torstig och annu trottare trampade jag i max dubbel ganghastighet pa lagsta vaxeln. Ett tag var jag radd att jag inte skulle hinna hem fore morkret, sa jag borjade stalla in mig pa att promenera i natten...

Jag kom hem innan morkret, men jag var grymt trott. Och hungrig. Vi kakade an en gang pa Don Camillo, en restaurang med jattebra personal och kanonmat. At en jattegod pasta, men var sa hungrig att jag at for fort for att hinna njuta av den. Upptackte ocksa att solen straffat mig rejalt idag. Hela vanstersida var brand, totalt. Armen, orat (!), benet, ansiktet. Dessutom hade cykelhjalmen och baclavan (huvudsjal, typ) fixat en fin rand i pannan. Imorgon maste jag nog tacka hela ansiktet forutom en centimeter hogst upp vid harfastet, annars kommer jag se knapp ut.

Efter middagen hann vi precis till The Underground, en brittisk pub, for andra halvlek av Celtic - Barcelona. Dessutom var det Liverpool - Marseille, sa jag hade fullt upp att hanga med pa alla tv-apparater. Kandes underbart att sitta med en WKD Irn Bru och kolla pa Celtic. Fick mig att langta tillbaka till Skottland. Igen.