Turinresan, del 4, "Due - Due"

Reglerna på Stadio Delle Alpi är enkla; allt är förbjudet. Förvisso är burkar, flaskor, dartpilar etc förbjudna i Sverige också, men i Italien är även tändare, paraplyer och stora bältesclips bannlysta! De rökande svenskarna fick raskt övergå till patriotiskt snusande.

Tänder man en bengal eller ett fyrverkeri blir man arresterad direkt, två dagar senare är det rättegång och sedan får man antingen punga ut med dryga böter eller spendera närmaste halvåret i Italienskt fängelse. Tänk, det var så man önskade att vissa personer fått med sig ett signalljus in... Men det hade de inte, för herrarna poliserna visiterade allesammans. Däremot lyckades några komma in med vinbuteljer. HM! Så dessa fick ju vi ta hand om.

Arenan såg ut som en gryta och det fanns helt enkelt inte några dåliga platser. Hela grytan hade tak förutom över planen, vilket förklarade den häftiga effekten av spöregnet i andra halvlek; det såg ut som en oval regnpelare i mitten, som något beam-grejs från Star Trek. Ja, för vi noterade bara ett stilla regn under första halvlek, spöregnet satte in vid paus. Nu har jag sett matchen på video och på tv ser det ut att hällregna från första stund. Där ser man. Ännu en sak tv förvanskar. ;-)

Banderollerna som syftade på 2-2 matchen mellan Sverige - Danmark i EM var fyndiga och härligt kaxiga. Däremot hann inte supportrarna mer än in på arenan förrän de började skandera; "Juve, Juve, vaffan culo!" Det är inte smart. Fuck off är stötande, vaffan culo är för italienare vad "te jodes" är för spanjorer - ofantligt mer stötande än ett simpelt fuck off. Den grövsta av grövsta förolämpningar. Det enda som skulle kunna vara värre vore väl att väva in italienarnas mamma i uttrycket... Alltså började hela arenan busvissla och innan matchen ens börjat hade morfar och farfar på långsidan rest sig och utstött förbannelser och gjort hätska gester mot Djurgårdarna. (Faktum är att när man hörde busvisslingar på tv så var det alltid sekunderna efter att Djurgårdarna skanderat sin favoritramsa.)

Men grenar av Djurgårdarna tyckte bara det var coolt att vara ute i stora världen och vara "internationell huligan". Vissa grenar ville, och gjorde allt för, att morfar och farfar skulle tappa fattningen och skjuta iväg en raket emot dem. Helst att hela familjen skulle klättra över det höga sektionsstaketet och starta upplopp.

Ett antal "Juve, Juve, vaffan culo" senare gjorde DIF 1-0 - och fick målet bortdömt för offside. Talkören satte i gång starkare än någonsin, samtidigt som den trevligaste grenen i gruppen kastade plastflaskor och mynt på sittplatspubliken. PANG! Morfar och farfar och hela familjen ställde sig naturligtvis upp och kastade tillbaka grejerna - med ränta. Småkusinerna lyckades dessutom ta sig till en avstängd sektion ovanför våra supportrar och kastade mynt och spottade uppifrån. Jag stod mitt i kaoset och kände mig som om jag var i Bagdad. Mynt haglade, en fylld flaska missade huvudet med en centimeter, en kille bredvid mig fick ett 2 Euro-mynt i huvudet, själv förvånades jag över att de där 1 centarna kunde få både huvudet och mina knogar (när jag började skydda huvudet) att blöda. Kravallpolis kom in på båda sidor om staketet och en vecka senare lyckades den, som vanligt, illa organiserade polisen få upp några man till småkusinerna också. Lugnet återvände.

Och Djurgården gjorde 1-0 på riktigt. 1-0 (!) på Juventus (!!) på bortaplan (!!!) i Champions League kvalet (!!!!). Sedan var det paus och hela Djurgårdessektionen gick omkring i ett lyckorus. Och drack vatten. Kvavt, varm och kvalmigt som det var så fick de små gubbarna som sålde dricka jobba för högvarv. Hoppas de jobbade på provision...

Något senare kom Det Största Ögonblicket I En Djurgårdares Liv. Tobias Hysén slår in 2-0 till Djurgården! 2-0!!! Alla, inklusive jag, skrek rakt ut tills rösten sprack, kramades, skrattade, grät, skakade. Det händer inte! Det är helt sjukt! Det finns inte! Helt plötsligt kommer jag på mig själv att stå helt paralyserad. Underkäken darrade, armarna och händerna var utsträckta som om jag skulle ta emot något och de skakade som av frossa. Jag kunde inte andas, bara flåsa, och skallen var helt tom. Jag visste inte vem jag var, var jag var eller vad som hände. Man hade kunnat släppa en bomb bredvid mig utan att jag hade reagerat. Lika plötsligt vaknade jag till och kom ihåg varför jag var där, återgick till min roll och kollade om de runt omkring var ok. Killen bredvid mig såg död ut, han var lika paralyserad som jag varit nyss. En Italienare snett bakom mig dansade och gav mig en kyss. Killen bakom mig stod och grät. Alla vände sig om och närmast viskade till varandra; "Det är helt sjukt, det är helt sjukt..."

Med facit i hand, om det där helt sjuka hade hänt l-i-t-e senare i matchen är det mycket möjligt att vi lyckats göra en ännu större bragd än vad vi gjorde. Juventus vaknade ju vid 0-2 och fick in två mål innan matchen var slut. Vi dansade chockade över 2-2 resultatet, men Djurgården och regnet kunde mycket väl ha fixat en 2-1 seger...

Slutet av matchen såg jag inte. Djurgårdarna skulle hållas kvar på läktaren ett tag efter matchen så vi blev flyttade ut till avspärrningen bakom läktaren. I regnet. Kravallklädda poliser stod bakom ett staket och vi ställde oss mellan poliserna och staketet. Vi kan tala svenska... En polisman frågade vad det stod, jag sa "due - due" och poliserna började tjattra hela högen. De såg nog ironin...

Oavsett vad svenskar får för bild av färgglada bilder från stämningsfulla italienska fotbollsmatcher och myspysiga reportage från någon italiensk familjerestaurang så är fotboll verkligen religion i Italien. Och fansen är galna. Vi talar inte om engelska huligangäng-galna, utan om hela familjen-som-går-på-match-och-tar-det-på-allvar-galna. I Italien har man problem med både rasistiska fans (och då talar vi om hela stadion, inte en klick i en klack), fyrverkerier som skjuts ur kurs (därav sträng lag) och rena slagsmål, både mellan spelare och publik. Därför förstår jag inte varför polisen på Djurgårdens sektion såg så himla nervösa ut! Såvida de inte snackat med den överspända polisen i Köpenhamn så kan de bara ha fått positiva omdömen om Djurgårdens supportrar från de andra länderna vi varit i. Men när man tittade på de små sparrisarna i Italien (bakom hjälm, sköld och benskydd såg de rätt klena ut, faktiskt) var det en samling nervösa skolpojkar som flackade med blicken, bet på naglarna, fipplade med kläderna, skrapade med foten och såg ut att önska sig in i pansarbilarna. När några supportrar började bli otåliga av att vänta och gjorde ett utfall mot staketet klev vi ett steg framåt, medan polisen hoppade till av rädsla och såg ut att vilja springa runt hörnet. Trodde de verkligen att svenskarna var huliganer, eller var det bara det att nordborna var minst ett huvud längre än dem som fick dem att rygga bakåt?

Förresten måste det finnas ett mysko strumpätardjur i Italien. När vi skulle byta om la jag byxor, tröja och strumpor i en prydlig hög på golvet. Jag tog av mig mina byxor, en minut senare skulle jag ta på mig strumporna - då var de borta! Jag letade i hela rummet, under varenda väska, men de var verkligen borta. Hur tusan gick det till? Som tur är fick jag låna ett par, men jag skulle bra gärna vilja veta vilka varelser som tuggat i sig mina svarta sockor. Smaklig måltid.