... vad gäller någonting. För att tajma bussen till Skavsta fick jag gå upp halv två inatt, efter blott 2, 5 timmars sömn. Jodå, jag var i säng i tid (dvs 9 som jag bestämt), men inte fasen kunde jag sova, trots att jag gick och la mig sent i torsdags och gick upp redan kl 6 på fredagen för att vara riktigt trött igår kväll.
Vi hade maximal otur med flyget, som var ett, vad jag kallar, "bussflyg". Sätena var stenhårda och fastgjutna i uppfälld position och man har ingen ficka att lägga grejer i. Skaffade lite nackspärr och slumrade större delen av resan.
Just den t-banelinje vi skulle ta var avstängd för reparation hela helgen. Istället släpade vi väskorna runt i labyrinterna och fick ett riktigt smakprov på vad folk menar när de säger att de ibland går fortare att gå i London än att åka kommunalt...
Rummet på vandrarhemmet såg INTE ut som på bilderna och dessutom såg våningssängen Mia skulle sova i ut att ramla ihop när som helst. Min var inte bäddad än.
Butter gubbe på Gielgud-teatern gav oss i vart fall biljetterna vi förköpt.
Förväntansfullt kom vi så in på teatern och tog plats nere på parkett. Jag hade medvetet undvikit recensioner så jag visste inte vad vi hade framför oss, annat än en föhoppningsvis kul, vad skulle det stå på DVD-omslaget, "dramakomedi"?
Sköna, stoppade stolar, mörkt i salongen och lugnt prat i långsamt tempo - såklart min kropp skrek "tjoho" och ville sova! Har ni varit med om att ni vill sova, men inte får, och så anstränger ni er för att inte somna, och så hör ni folk som pratar men så märker ni att ni inte ser dem och just då upptäcker ni att ni suttit och blundat gud vet hur länge? Det hände ett par gånger och vissa gånger "vaknade" jag först när huvudet nickade till. Första akten var ett riktigt sömnpiller.
Världens godaste glass, Ben & Jerry's Cookie Dough (som de döpt om den till, kanske folk tyckte det var för krångligt att säga "chocolate chip cookie dough"...), i pausen fick både Mia och mig att vakna. Vi erkände lite skamset för varandra att vi "nästan somnat" så vi var åtminstone lika stora syndare...
I andra akten började äntligen historien på riktigt och det verkade som att skådisarna också fått lite Ben & Jerry för nu var tempot klart bättre. Inga sömnproblem nu inte!
Första akten till trots, det är alltid trist när man inser att något man sett fram emot länge håller på att ta slut. Dessutom kände jag mig lite snopen för det slutade inte alls som jag trott/förväntat. All's well that ends well har liksom Measure for measure ett rätt öppet slut. De både kan få och inte få varandra, beroende på hur man väljer att spela det. Jag trodde peronligen att de skulle välja att spela att de skulle få varandra, men hur som helt trodde jag på ett ställningstagande. Nu lämnade de slutet helt öppet med Helena och Bertram stående på varsin sida av scenen tvekandes ända tills ridån gick ner. Vafan! Frustrerande var ordet.
Oh, men även om det här inte var en pjäs av samma sort som den jag ville se ifjol (med mer utagerande för Dench's del) så vet man att man har en riktigt bra skådespelare på scen när man bara genom att se på dennes ansikte får hela scenen klar för sig. Att se Judi Dench reagera på vad alla andra tog sig för var nog den stora behållningen idag. Och jag är så tacksam över att fått se henne på scen. Tack Mia!
Efteråt promenerade vi förbi Trafalgar Square och längs Southbank tills vi avnjöt (jo, faktiskt!) En McDonald's middag på en uteservering med utsikt över House of Parliament i solnedgången. Det var så vackert. Och varmt. Vi satt i t-shirt ända till strax efter åtta.
Tillbaka till vandrarhemmet hade de fortfarande inte bäddat min säng och dessutom verkade det som att någon fortfarande "bodde" där. En förvirrad kille fixade två nya sängar i ett annat rum, bara för natten. Strul... Vilken härlig början på semestern.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment