Ring, Ring

Nu när jag ska emigrera och immigrera igen - dvs byta land - så är det ju en hel del praktiska göromål som måste tas tag i. Som att låsa upp min mobil, för den är låst till O2... Och sedan skaffa ett svenskt abonnemang. Ett nytt, eftersom mitt gamla liksom förfallit.

Jag minns att jag redan innan jag flyttade övervägde att säga upp min fasta telefon och bara köra med mobil - eftersom jag upptäckte att det var mest den jag använde i alla fall och att jag för den fasta telefonen brukade betala något så löjligt som en femtiolapp eller så i samtalskostnad - ovanpå den fasta avgiften på 300-nånting. Kändes inte försvarsbart. (Och fasta telefonen sa jag sedemera upp när andrahandshyresgästen inte heller använde det utan betalade tomma pengar.)

Nu när jag kollat upp mobilabonnemang så har jag (via en sajt som fint räknade ut de mest fördelaktiva abonnemangen med hänsyn till mina samtals/sms-vanor) hittat något som låter alldeles för bra för att vara sant. Så nu vill jag höra era åsikter/erfarenheter!

Någon som har erfarenhet av "Glocalnet Mobil FRITT"? 99kr/mån för 2000(!) samtalsminuter (till fast nät, Telia och Comviq - vilket torde täcka in samtliga jag känner) och 4000(!!) SMS? Allt jag betalar är 99öre öppningsavgift/samtal - men även den näst billigaste, Tele2 Snackis, tar 69öre i öppningsavgift + 19öre/min. Så på bara ett enminutssamtal talar vi om samma pengar. Och hur jag än räknar får jag inte ihop 4000 SMS/mån - och då sms:ar jag bra mycket mer än vad jag ringer! I samtal räknade jag in ett par långsamtal och kom ändå inte upp i 2000min/mån - det är 33 timmar samtal...

Så, vad är haken? Finns det en hake? Eller är det verkligen så bra som det är sagt??

Visst, det är ett abonnemang, inget kontantkort - vilket jag av säkerhetsskäl känt mig lugnare med... å andra sidan har ju tusentals människor abonnemang så det måste ju funka bra...

Hm, och ska jag nu skaffa abonnemang så brukar man ju ofta få en mobil för 1:- eller så. Ok, kanske inte Glocalnet-för-bra-för-att-vara-sant, men... Som sagt, någon som känner till några fallgropar? Brukar de skicka en massa luftfakturor? Eller vägrar de låta en gå efter ett par år? Eller... eller är det alldeles, alldeles underbart?

Far vi be samtliga passagerare ga till Gaten 31 maj

Da var det gjort. Flygbiljetten ar kopt. 31 Maj flyttar jag tillbaka till Sverige. Och vet ni, nu borjar det faktiskt kannas helt ok. Jag ar redo. Och jag ser SA fram emot att se alla igen!

 

Jag kommer nog for evigt sta pa den dar bron mellan Sverige och Skottland, utan att veta at vilket hall jag bor ga. Men pa den svenska on finns allt som betyder nagot i det stora hela - familj och vanner. Naturen, bergen och de skona manniskorna pa den andra on kan jag halsa pa. Det gar ju trots allt en bro dit.

 

31 maj. Vi ses!

En kvinna och hennes skor

Carinas kappsäck packas, och nya upptäckter görs hela tiden. Idag slog det mig t ex att man grovhugget kan dela in mitt liv - eller, ja, åtminstone mina ägodelar - i fyra delar: bergsvandrarprylar, böcker, DVD:s och.... skor! Skor? Jo då, fråga mig inte hur, men på något sätt har jag lyckats samla ihop en imponerande skosamling, troligen större än Carrie Bradshaws! Fast inte lika sofistikerad, förstås.

Hur som helst, när man då står här med en överfull IKEA-kasse plus en hög skor på golvet, så inställer sig ju frågan; vilka ska få följa med mig hem till Sverige? Gympaskorna - som jag använt ca fyra gånger sedan Friskis&Svettis och vars studsförmåga förmodligen är borta? Finskorna - som klapprar på trägolv och som använts en gång och mest passar till mörka klänningar, när jag nu ska bära det igen? De rosa gummiskorna - som hjälpt mig hålla balans i både bäckar och badkar, som är en befrielse för fötterna efter en lång dags äventyr, men som är, ehrm, fula?

Det står redan klart att jag kommer flyga i vandrarkängorna, eftersom de väger mest. Vad gäller resten... saken försvåras av att jag har stl 42 och alltid haft svårt att hitta skor, så nu när jag kunnat handla på Deichmann - som har min storlek i allt! - så har jag ju samlat på mig. Tja, vilka som i slutändan får haka på får jag nog se i sista stund. Det beror på vad jag kan trycka ner...

F ö vill jag minnas att jag i julas såg en Deichmann i närheten av Sergels Torg. Kan det vara rätt? De kanske också säljer rosa gummiskor!

Carina städar - inte bara bort utan fram

Jag minns när jag var liten och blev beordrad (ni trodde väl inte jag gjorde det självmant!) att "storstäda" rummet. Det slutade med en plan att stöka igenom det snabbast möjligt så att man kunde göra annat sedan - och slutade alltid med att man satt mitt på golvet bland en hög serietidningar och försjönk nostalgiskt i Finn & Fiffi, Bamse och Pelefant. Tidningar som man inte läst på flera år, som mamma troligen räknade med att man skulle slänga 'den här gången', men som det slutade med att man med ett ömt leende sortera ner i en skrivbordslåda för "de äääär ju så charmiga. Egentligen. Om man bara tog sig tid att läsa dem. Varför gjorde man inte det oftare?"

Med fem veckor tills flyttflyget går till Sverige, och en erfarenhet av hur mycket som ploppar upp i sista minuten trots att man trodde att man tänkt på och planerat allt, så bestämde jag för att börja packa idag.

Tanken är att skeppa 3 flyttkartonger á 25kg och en kartong med stereon.

Starten på städ-, röj- och pack-dagen började bra. Pang så stod två flyttkartonger med ovärderliga saker och fyra plastsäckar med skräp. Fast det var då jag frågade mig själv hur sjutton resten av rummet skulle rymmas i en flyttkartong...

Och någonstans där, när jag började kolla igenom gamla brev och kort och foton och allsköns prylar för att rensa bort överflödet, det var då jag fastnade. Jag fastnade på golvet bland en hög brev, kort och foton omkring mig och med ett ömt leende läste jag ett fyra år gammalt brev från Jenny, ett gratulationskort med tillhörande Kronblomserie från mormor och morfar och fnissade åt foton tagna vid en biljard-och-bingo-runda med syskon och kompisar i Stockholm för några år sedan.

Jag har nu en stor IKEA-påse med papper som ska slängas. Men ett mindre urval sparade jag i en mapp. En Lycko-Mapp. En mapp man blir glad och lycklig av. Ibland behöver man bara läsa ett gammalt brev eller titta på ett gammalt foto för att påminnas om vilka härliga vänner man har, vilken skönt tokig familj man har - och hur världsligt allt annat egentligen är.

Ja, fast lite grejer vill man ju ha. Sisådär tre flyttkartonger...

Arbetsplatspolitik

Jag hann ju knappt lämna över uppsägningsbrevet förrän kollegorna frågade när avskedsfesten skulle hållas. Ville jag ha stor fest, liten fest, curry-karaoke, middag, bowling, shots på Revolution, drinkar på Capitol...?

Till slut beslutade vi att göra ett återbesök på suveräna Secret Garden. Deras Thai tapas är så underbara att det känns bra att avsluta med det innan jag åker. En av kollegorna föreslog Di Maggios, men pizza kan man ju äta när som helst - och när jag flyttar till Sverige t.o.m riktiga italienska pizzor!

Så, datum och plan är klar. Och hela teamet är inbjudet.

Eller, nä, det där var ljug. Hela min halva av teamet är inbjudet. De under vår manager. Den andra halvan, under den andra managern, har inte blivit inbjudna. Än...

Det är där politiken kommer in. Min 12-åriga chef vill ju inte gärna ha med dem att göra i såna här sammanhang. D.vs. när man ska ut med "teamet". För de är ju inte "teamet"... Men saken är, att det är min fest. Och jag har jobbat här i fyra år - tre av vilka med folk från Det Andra Teamet. Och i ärlighetens namn finns det fler jag gillar där... snarare, jag ogillar kompisattityden i vårt team. D.v.s chefen har ett antal polare i teamet, och de är en klick i sig... Jo, man kan tro att jag jobbar på mellanstadiet... suck!

Så. Jag grubblar över om jag ska bita ihop och bara gå med 'mitt' team, med chefen jag ogillar, eller om jag ska bjuda in Hela vårt stora team, med chefen och fler folk som jag gillar? Frågan är förresten inte om utan hur?! På ett diplomatiskt, godtagbart sätt. Utan att 12-åringen tjurar att "de är inte i Ditt team, faktiskt, det här skulle ju bli en team-grej ju, faktiskt".

Jag har i och för sig redan argument i att jag jobbat för båda sidor. Men jag tror jag måste fråga Secret Garden om man kan boka så att tjugo pers kan sitta ihop. För det värsta som kan hända är ju att vi blir åtskiljda bord lik förbaskat...

Politik. Jag hatar arbetsplatspolitik!

Två distillerier och ett vattenfall i Pitlochry

Taggad efter den underbara dagen på Ben Vrackie - och lite känslan av att det är bäst att passa på medan man kan - så planerade jag nästa vandring redan till i lördags. Tanken var att ta tåget till tågstationen mitt ute på Rannoch Moor, den utan någon som helst annan förbindelse, inte ens en väg, för jag hade sett några små kullar som verkade möjliga att ta sig upp och se lite utsikt ifrån. Men av någon anledning trodde jag att jag skulle kunna vakna kl6 på morgonen utan att ställa väckarklockan!

Så det blev utflykt tillbaka till Pitlochry på söndagen istället. I och för sig var det klokt, för då prickade jag in årets första sommardag. När jag så upptäckte at rutten till Killiekrankie och tillbaka var 18,5km så valde jag att följa doktorns rekommendation och stanna på Låg Nivå och göra en liten utflykt istället. En promenad förbi två whisky-distillerier och ett vattenfall.

Med den överflödiga jackan nedknövlad i ryggsäcken så knallade jag på i shorts och t-shirt. Solen sken från klarblå himmel och luften var definitivt varmare än internets utlovade +12 grader.

Jag gick förbli Blair Athol-distilleriet, hemmaplan för Blair Athol single malt och Bell's, och det är ju lite lustigt att stället ligger i Pitlochry... genom åren måste det väl ha varit en del som åkt till Blair Atholl, någon mil bort, och letat ihjäl sig! Jag tänkte dock inte betala för två rundturer, så jag knallade vidare och in i ett skogsområde där jag såg ett slott. Ja, eller ett hotell med tinnar och torn i alla fall. Snobbigt som attan, med egen golfbana och allt. Fast i min fantasi var det ju inget hotell...

Efter att ha lyssnat på pippifåglar och njutit av solen medan jag knallade uppför en backe full av vitsippor så kom jag till Black Spout-vattenfallet. Lägligt nog hade man byggt en nisch och en bänk så att man kunde kolla på det 60m höga vattenfallet bekvämt. Kan tänka mig att det ser rätt mäktigt ut efter att det har regnat.

Det bästa med vattenfallet är att det ligger i Edradour burn, vilket betyder att om man följer bäcken uppåt så kommer man snart till Edradour distilleri! Och dit var jag på väg. Fast först utforskade jag en stig som visade sig gå till en fårhage, och eftersom det är lammsäsong så kunde jag ju inte gena däröver, utan jag fick snällt gå tillbaka och börja om från början.

Så då slog jag mig ner vid ett mindre vattenfall och hade lunch. Faktum var att jag hade lunch, sedan satt jag i solen och njöt i fyrtiofem minuter!

Sedan gick jag till Edradour-distilleriet. Det är Skottlands minsta distilleri, och därför väldigt exklusivt. De producerar nämligen bara femton tunnor i veckan så de exporterar knappt någonting och säljer bara till vissa butiker. Man hittar inte Edradour i matbutiken, om man säger så. Fast det visste jag. Däremot fick jag lära mig lite annat småskoj under rundturen - som var gratis! Och i gratisturen ingick även ett gratisglas whisky! Som att vinna bingo och lotto på samma gång, eller hur?

En stackars man från Sydafrika blev gruppens hackkyckling för han gjorde bort sig totalt - två gånger -redan under turens första tio minuter. Vi tågade in i en liten stuga för att se på video, och tog då whiskyglaset på vägen in. Alla tog sina glas, så också sydafrikanen - som slentrianmässigt slog i en skvätt vatten från en karaff! Guiden, en skön gammal tant, flämtade ljudligt:
"Och vi som ägnat tio år åt att få ut vattner ur whiskyn!"
Efter filmen, när guiden frågade lite om våra favoritwhiskys (tanten och jag fastnade lite på västkustprat eftersom mina favoriter är Talisker, Oban och Glengoyne till vardags), så säger sydafrikanen utan att blinka:
"Jag har ingen direkt favvo, jag blandar i alla fall med diet Coke."

Det fick hela rummet att flämta...

Ja, så resten av turen fick han så klart höra detta - både att han blandar med vatten och, inte ens Coke, utan diet Coke. Amatör.

Efter denna trevliga och skrattfyllda tur fortsatte jag genom åkrar och soliga skogsområden och följde floden Tummel tillbaka till tågstationen. Där jag gick raka vägen till Co-op och köpte kyckling & pastasallad. Co-op är faktiskt enda matkedjan som kyckling & pastasallad, så som jag vill ha den - utan majonäsklegg och med grönsaker. Så satt jag i solen sista halvtimmen och åt, njöt av sommarvärmen och... halvsvor över knäet, som värkt senaste timmen.

Vad ska jag säga. Så går det när man följer doktorns rekommendationer? Måndagen uppe på Ben Vrackie kändes toppen. Söndagen nere i dalen värkte jävulen - och idag, torsdag, är knäet fortfarande svullet och värker jävulen när jag går! Även om jag har walking-skor så tror jag att vandrarkängorna har bättre studs. Dessutom, mitt knä gillar inte asfalt och hårt underlag - nere i dalen är det bra mycket mer asfalt än uppe i bergen!!

Nästa gång blir det myrmark på Rannoch Moor. Relativt plant - och mjukt.

Kulturfyran om Vlovl... f'låt, Volvo

1. Vad tycker du om bilmodellen Volvo? Vad betyder den för dig?
240. Sverige (även om bilen befinner sig i skotska högländerna, se bild). Första förälskelsen.

2. Gillar du bilar och att köra bil?
Jag gillar att kolla på läckra bilar och jag älskar att köra - allt från hundkojor till... tja, har ju inte direkt kört någon Ferrari än. Till och med trögstyrd dieselbil var rätt lattjo när man fick snits på det.

3. Vilken är din favoritbil?
En liten sak som passar på snirkliga landsvägar och är lätt att parkera, och som är pigg och snabb, kör mjukt och med bra väggrepp. Och som har A/C och CD-spelare, eller ännu bättre, ipod-uttag.

4. Om du fick besked idag att du få gå från ditt jobb: vad skulle du göra då?
Jag gav dem besked i måndags. Och jag ska flytta till Sverige och ta ett bra jobb från någon sate som blivit uppsagd. Eller, troligen inte, för de verkar säga upp folk i helt andra branscher än dem jag tänker på.

Ben Vrackie - 600 av de 841 metrarna i alla fall

Jag knallade uppför större delen av Dumgoyne i Maj 2008, men före det var jag uppe på höghöjd senast i September 2007. 1,5 år sedan! Inte undra på att det spratt i benen!

Annandag påsk packade jag väskan och tog tåget till Pitlochry. Jag var först osäker på vilken av de utsedda turerna jag skulle göra, dels för att jag inte visste hur lång tid det skulle ta i nuvarande (brist på) form och med knäet, dels för att jag inte riktigt visste hur brant det var, med tanke på doktorns order att stanna där det är flackt...

Jag läste kartkonturer och kollade upp bilder och ruttbeskrivningar på internet - och häpnade över att det nog verkade som att jag kanske, eventuellt faktiskt nog kunde knalla uppför större delen av Ben Vrackie! Corbitten strax utanför Pitlochry. Den är 841m hög, har ett hotell med eget (och enligt ryktet gott) ölbryggeri vid foten och verkade bjuda på snitslad bana och flack backe upp till ca 600m höjd. Sista toppbiten såg på kartan alldeles för brant ut för mig, så som läget är.

Men, 600m höjd! Genom ljungklädda kullar, upp till ett plant bergspass med sjö, där jag enligt kartan lätt kunde knalla runt en liten topp och se utsikten från en annan vinkel också. Allt detta samt soldis var alldeles för bra förutsättningar för att kunna motstås.

Från Pitlochry tog det bara en kvart att gå 1,5km till byn Moulin där det där hotellet med bryggeri låg. Jag följde vägen bakom hotellet och kom strax till en parkering. Framför mig, mellan träden, såg jag Ben Vrackie's topp. På andra sidan ett fårfält, inbäddad bland träd framför en kulle ståtade ett stort, vitt slott. Japp, Perthshire visade sig från sin finaste sida!

Första delen av stigen genom skogen var relativt brant faktiskt... men den var inte direkt lång. Så fort man kopp upp ovanför trädgränsen planade stigen ut och resten av vandringen skedde i gradvis och relativ flack uppförsbacke. Jag upptäckte ändå att min kondis var körd i botten. Stenhårt i botten. Jag fick vila rätt ofta och ta det lugnt, men vem hade bråttom!

Märkligt nog, det verkar som att när man väl har hittat den där bergsvandrarlunken så sitter den i. Trots att jag inte varit ute på jättelänge (utflykten i Januari enda undantaget på nästan ett år) så hittade jag snart en lugn och stadig takt - och andning - och jobbade mig uppför, ett steg i taget. Till min egen förvåning vilade jag därmed inte på en hel timme! Det var bara att andas och gå. Sedan tvingade jag mig liksom att vila, för kroppens skull.

Utsikten var strålande bakåt - Pitlochry vid foten och floden Tummel som ringlade mellan böljande kullar. Runt om mig var färgen kompakt brun, vilket innebär att det i Augusti/September torde vara lila ljung. Jo, fast min erfarenhet är ju att oavsett om ljungen är lila, rosa eller vit så, när man är ute och vandrar bland den så är den likförbannat brun... Märkligt det där.

Jag följde en liten stig runt den lilla sjön/pölen/poolen och fortsatte sedan att följa stigen genom ljungen bort till nya trakter. När jag såg Blair Castle och Blair Atholl bland soldiset rakt framför mig och Beinn a Ghlo-massivet (som jag gjorde för två år sedan) mellan några kullar till höger så slog jag mig ner bredvid ett får och tog lunch. Insvept i dubbla jackor och mössa för det blåste jävulen i varenda vinkel, bara något mindre jävulen i lä.

Sedan fortsatte jag, men fåret som vägvisare, genom ljungen tills den smala stigen korsade ett slags landsväg. Följde jag nedförsbacken till höger skulle jag komma till Killiekrankie, gick jag åt vänster uppför kullen skulle jag komma till ursprungliga stigen. Så jag knallade upp, och fick gradvis en alltmer underbar utsikt mot byn Blair Atholl i norr och kullarna som böljade om vartannat åt väster. Bortom dem såg man toppen av Schiehallion.

Precis innan jag nådde den ursprungliga stigen skulle jag ta mig nedför ett rätt brant parti. Ta i trä, men det gick förvånansvärt bra! Knäet kändes stadigt, kändes som att jag mest var försiktig för att inte kana på småstenar och liksom få det att hoppa ur igen. För er som tycker det låter som att det var ostadigt, förut så var liksom knäet på väg att skifta bara av att gå...

Jag vilade en hel del på nedvägen, och i slutet av vandringen var jag rätt trött i fötterna. Men det var liksom det! Förvånansvärt nog hade jag ingen vidare knäsmärta! Kanske var det vandringskängornas förtjänst, de har ju himla bra styrsel och stuns, eller kanske var det de mjuka stigarna och omväxlande gången. Men det kändes toppen! Troligen hade det också att göra med terrängen - jag kan rekommendera Ben Vrackie till alla vandrare, oavsett erfarenhet, kondis eller syfte. Ett toppenberg för nybörjare tror jag, eftersom det inte är jättehögt, har snälla stigar och man får fin och varierad utsikt.

Totalt var jag ute 5tim 30min, inklusive pauser. Men som sagt, vem har bråttom? Och jag hade en helt fantastisk dag - tillbaka på bergen igen!

Höjden av hyckleri är...

... att sprinkla socker på nygräddade våfflor - och sedan sleva på lättsockrad sylt.


Jag sa inte att jag är smart. Bara att jag var sugen på våfflor. Och hade lättsockrad sylt i kylen...

Om fem veckor är jag arbetslös.

Idag hoppade jag.

Det var nog det svåraste jag gjort - att säga upp mig från en karriär jag gillar, fastän det ligger på 'fel' plats... Som tur är känner jag mig själv, så i emailet med uppsägningsbrevet så skrev jag bara en mening - "just do it." Och efter att ha stirrat på meningen ett par gånger så gjorde jag det.

Man kan väl säga att bomben föll... åtminstone såg det på folks ansikten ut som om en bomb detonerat. Och jag är väl lika förvånad som dem, antar jag... trots att jag gått och grunnat i månader.

Chefen hade svårt att dölja sin besvikelse, och chefens chef såg uppriktigt ledsen ut - tja med fyra år under bältet är man väl i det närmaste en institution. Men de uppmanade mig i alla fall att slå en pling ifall jag ångrade mig och flyttade tillbaka! Kul att ha i bakfickan. Men jag önskar snarare att svenska utbildningsföretag var närvarande, för jag började nästan rodna när jag fick höra vilka kvaliteer och framgångar jag har som coach och utbildare - så om någon företagsrepresentant hade lyssnat hade jag kanske haft ett nytt jobb redan nu! Eller...?

Jag hade lovat mig själv att inte bli emotionell, men vad farao, när chefen talade om nyheten för de andra i teamet så kunde jag inte se dem i ansiktet utan att ögonen blev våta. Så jag undvek det, annars kunde det bli långa fem veckor...

Ja, och resten av dagen kom ju folk fram och undrade vad som stod på, alternativt vad sjutton jag trodde jag pysslade med. Och faktum är att ju fler gånger jag fick upprepa mantrat "allt sammantaget, det här är det vettiga beslutet" och förklara litegrann hur jag tänkte (ja, inte alla punkter, bara dem jag ville dela med mig av), ju vettigare lät det. Folk köpte skälen och förstod, några kom med vinklar som jag inte tänkt på men som också lät vettiga, och under dagen förstod jag nästan mig själv bättre.

Det är ju så med att prata med andra, bolla, att man kommer ut ur sitt eget huvud och får höra andras tankar och idéer - och man lär sig mer om sig själv. Jag lärde mig att jag tagit det rätta beslutet. Definitivt. Trots att jag ändrar mig femtioelva gånger om dagen. Och att jag hellre bor i Sverige med familj och vänner och åker och vandrar i Skottland 1-2 gånger om året än tvärtom.

Sista arbetsdag blir nu 22/5. Jag räknar med att flytta en vecka senare.

Lagom till sommar, sol, t-shirt och shorts-säsongen! Svenska sommar - här kommer jag! Oj, ja, och söker jobb, så klart... he, he, glömde det...

Ett, två, tre - hoppa!

Beslutet att flytta hem till Sverige är taget. Sisådär femtioelva gånger. Fast jag måste dagligen påminna mig om att det är det Rätta beslutet. Här-och-nu-nerven vill ju nämligen stanna och göra höglandsutflykter varenda helg.

Så länge beslutet är taget och man söker jobb här bortifrån så är det ju frid och fröjd, då kan man läsa kartor över Rannoch Moor och åka till Pitlochry bäst man vill. Och då kan man knalla runt i shorts när vännerna hemma i Sverige är glada över att ha fått byta vinterjacka mot vårjacka. Men att stanna ger också utrymme för tvivel. Man kanske skulle ge Skottland ett par år till innan man beslutar...

Fast tvivlet växlar till säkerhet när man hör om roliga middagar och trevliga fikor där borta i Stockholm.

Före påskhelgen mådde jag nästan fysiskt dåligt av alla kval, men under påsken klarnade situationen (om igen) och med allt inräknat - nutid, framtid, omständigheter, möjligheter - så fann jag under en av mina filosofiska stunder att Skottland vore alternativet om jag planerade ett liv i ensamhet, utan mycket familjekontakt, utan barn - då skulle Skottland fungera. Men Stockholm vore alternativet om jag planerade ett socialt liv, med barn (oavsett partner eller ej). Och jag planerar både socialt liv och barn, så då är ju valet inte så svårt. Faktiskt. Det är bara att jag ska övertyga Här-och-Nu-nerven om vinsterna i långa loppet, The Big Picture. Framtiden.

Svårt är det däremot att söka jobb härifrån. Jag har redan flygit över på en intervju och hann ju knappt boka biljetten förrän jag insåg att det skulle kosta multum att flyga fram och tillbaka. Men trodde jag på att det skulle vara lika smidigt att hoppa på vinst och förlust och fixa på plats i Sverige, så som det var i Glasgow? Faktiskt inte, jag upplever en skillnad i hur snabbt och smidigt saker går i Skottland jämfört med Sverige, där kvarnarna mal. Fast jag insåg att det är det jag måste göra. Samla kraft och mod, säga upp min fasta tjänst, lämna alla gummisnoddsskjutande kollegor och flytta till Sverige - och söka på plats.

Under påsken fann jag styrka och trygghet. Idag kommer chefen tillbaka från semestern. Idag ska jag - *hacka tänder, bita naglar* - säga upp mig. Sista veckan i Maj flyttar jag till Sverige. Sen får vi se om jag flyger eller faller. Hoppa!

Kulturfyran om musik

1. Vad betyder jazz för dig?
Oljud och huvudvärk.

2. Vad betyder musik för dig?
Livets soundtrack.

3. Spelar du något musikinstrument?
Blockflöjt, om jag kommer ihåg hur man sätter fingrarna... Och lite munspel på ackord.

4. Eftersom vi ska få besked om domen i målet mot Pirate Bay undrar jag också: hur lyssnar du på musik nu för tiden? På datorn? I mp3spelaren? På skivor?
Mest på ipoden eller radion. Ipoden sätts även i stereon. Vissa skivor har jag inte på ipoden så då lyssnar jag på dem. På datorn lagrar jag musiken.

Emailbloggen gor sitt intag

Fr o m idag tar den har bloggen ett kliv in i framtiden. Den kan numera uppdateras via email - och om allt gar val ar det har inlagget ett bevis for det...

Tyvarr laggs inte prickar till automatiskt, sa for tillfallet blir dessa inlagg pricklosa.

Man kunde ocksa lagga till sa att man kan uppdatera bloggen via SMS. Ar inte det lite intressant, hur mobilen har gatt fran att vara en yuppie-nalle till att bli den lilla manick hela en manniskas liv kretsar kring. En mobil idag ar ju inte bara en mobil. Det ar en kamera, videokamera, harddisk, adressbok, fotoalbum, stereo, karta, internet, email, dataspel, nojescenter - och man kan uppdatera bloggen, facebook, twitter, vadhelst man vill, verkar det som.

Fast jag ar snal, och trots att jag foljt roliga resor med folk som uppdaterat facebook via mobil, sa tanker jag inte ta det steget. An. Det racker bra for mig att kolla runt vad vanner och bekanta pysslar med, samt uppdatera mina egna aventyr, medan jag kakar frukost, eller innan jag gar och lagger mig.

Fast vem vet nar lusten faller pa att blogga. Sa en emailanslutning kan ju aldrig vara fel! Vi syns i cyperspace pa en dator nara dig...
--------------------------------------------------------------------------------
Ok, och jag lärde mig just att inte emaila från jobbmailen, för då ingår en massa finstilt i slutet av emailet/blogginlägget... Tja, på det stora hela kan vi väl enas om att bloggemailet var en succé - det funkade ju!

You'll never walk alone - Minns Hillsborough, 20 år.

Idag var det exakt 20 år sedan katastrofen på Hillsborough stadium, då när 96 Liverpoolsupportrar klämdes till döds. 15 April 1989. Det känns som om det var igår.

Jag minns när det hände. Det var cupmatch mellan Liverpool - Nottingham Forest och folk hade forcerat spärrarna och vällde in på en redan överfull läktare. Man såg folk klämmas mot staketet längst fram, ett staket för högt för att med lätthet klättra över. För att stoppa huliganer. Skräcken lös i människors ögon. Tills ögonen förlorade fokus och liksom bara stirrade tomt, livlöst. Människor klämdes ihjäl där de stod.

Människor försökte klättra över staketet. De försökte klättra över till andra sektioner. Åskådare sträckte fram händer för att hjälpa till, drog folk upp till sektionen ovanför.

Polisen motade folk tillbaka. Prioritet nummer ett var att förhindra planinvasion, huliganattack. Säkerhetstänkandet 1989 var främst inriktat på huliganer. Inte på överfulla läktare. Faktum var att under lång tid efteråt skulle man fortfarande skylla tragedin på "huliganer", innan en utredning slutligen fann att det berodde på organisationsmässiga brister.

Till slut stängdes grindarna. Flödet stoppades. Till slut lyckades åskådare hjälpa människor över staketet. Döda människor, döende människor, överlevande.

Många dog där på fotbollsplanen. En del avled senare på sjukhus. 96 Liverpoolsupportrar dog sammanlagt, många fler skadades. Och polischefen som slutligen tog beslutet att stänga en tunnel - och därmed räddade många men samtidigt tog död på en del - han blev så djupt traumatiserad av händelsen att han hamnade på psyket.

Och fotbollsvärlden fick en väckarklocka. Man hade gått för långt i kampen mot huliganism - ogenomträngliga staket skapade en dödsfälla. Ståplats angavs som skäl till att det gick som det gick, krav på 100% sittplats slog igenom. Man kan diskutera ifall det verkligen är ståplats "fel" - det var snarare ett organisationsfel. Och ett plankningsfel. Människor utan biljett forcerade spärrarna för att få se en cupmatch - och klämde därmed ihjäl sina medsupportrar.

Nästan på dagen ett år efter händelsen var jag på plats på Anfield Road och såg ligamatchen mellan Liverpool-Nottingham Forest. Det var det mest känslosamma jag varit med om. Inte bara för att hela stadion stod upp och sjöng "You'll never walk alon" så det ekade genom stadsdelen. Röda ballonger släpptes mot skyn i halvtid och både Liverpoolare och Nottinghamsupportrar höll en tyst minut. Innan samtliga höll upp halsdukar och än en gång sjöng "You'll never walk alone". Sånt sätter spår hos en femtonårig tjej som besöker sin första engelska ligamatch.

I lördags visades minnesfilmer på tv - nog för att få vem som helst att bli lite våt i ögonvrån. Idag minns inte bara Liverpoolsupportrar, utan en hel fotbollsvärld. Och jag hoppas vi inte bara minns tragedin och de 96 döda, utan också vad tragedin skapade.

Publikvärdar. Sittplatser. Ökad arenasäkerhet i kombination med bekvämlighet. Lägre staket. Nödplaner. Samarbete mellan polis och föreningar i publikfrågor. De 96 människorna dog inte förgäves - fast alldeles, alldeles i onödan.

You'll never walk alone.

Med finklänning på galamiddag i Birmingham

Ett par dagar före påsk var det dags för den där galamiddagen, i företagets regi, som snöade in i februari. Vid lunchtid den 8:e April stegade därför ett tiotal pers ut från kontoret och tog taxi till flygplatsen, där:
1) jag förvånat - och till allas skratt - upptäckte att vi fått sittplatser... jag menade ju bokade sittplatser, men fick förstås höra resten av resan att jag kunde stå i mittgången om jag ville.
2) vi grundade med fri baileys och irländsk whiskey i taxfreen - såpass att kvinnan som bjöd på Bowmore inte tyckte vi behövde mer...
3) så vi drog till baren där vi inväntade flyget.

Nere i Birmingham stod redan ett koppel taxibilar och väntade. Vi kände oss som kungligheter när de tog våra väskor och visade oss till bilarna. Vi var säkra på att vi var kungligheter när vi kom till Forest of Arden. Hotellet såg ut som en stor engelsk herrgård och låg vid en golfbana. Spa, tennisbanor och golf ingick i hotelldealen - men ingen hade talat om det för oss! Kändes lite småtjurigt att man inte tagit med badkläderna faktiskt. Istället gick vi halvt vilse i korridorerna innan vi hittade våra rum. Våra egna rum! Det kändes superlyxigt med stor dubbelsäng (vissa fick t o m två!) och badrum med härligt badkar. Och en minibar som visade precis hur fint hotellet var... Jag beslöt att inte låtsas om att den fanns, slår vad om att de skulle dra av £2 bara jag öppnade dörren.

Jo, förresten, när jag checkade in frågade faktiskt kvinnan om jag önskade en eller två nycklar. Va?! Jag övervägde faktiskt frågan ett tag, men beslutade att det nog vore lite väl framfusigt att under kvällen sticka en nyckel i någon stackars mans hand... Raggade jag upp någon fick jag väl i vart fall följa med honom till rummet!

Gänget samlades i hotellbaren och jag unnade mig en dyr hotelldrink. £3.50 för en vodka lime! Oj, glömde att ni är svenskar, så det var väl billigt för er... ehrm. Sedan skrattade jag roat åt Scott som försökte impa på ett par tjejer (från andra delar av kontoret) med sin hi-tech mobil. De var måttligt roade... Tjejerna blev dock räddade av de gulliga änderna som knallade runt på området. Vi fastnade alla för dem och funderade snart på hur vi skulle kunna smuggla dem förbi säkerhetskontrollen och ta med dem hem! Vi hade långtgående planer, vill jag säga, så det var nog bra att vi senare skulle bli så glada i knoppen att vi glömde allt.

Någon timme före champagne-receptionen så försvann allihop till sitt för att svida om. Jag fick dessutom hoppa in som rörmokare eftersom pluggen i handfatet fastnat... Jag vet, först när jag lyckats lossa luckan under handfatet och stod med armen inklämd mellan rör så slog det mig - roomservice! Varför ringer jag inte bara roomservice! Fast det kändes som att det just då skulle gå snabbare att göra det själv.

Snart stod jag där, omsvidad i den glansigaste klänning jag någonsin ägt. Blommigare än jag någonsin varit. Nä, tycker definitivt inte klänningen kvalificerar som Aftonklänning, men för £15 och mycket lite planer att bära aftonklänning igen så fick det bli så. Tyvärr visade det sig att jag gått upp mer än jag kanske vågat ana sedan i februari, så den satt lite tajt under brösten... Äh, bidrog säkert till den mycket raka och värdiga hållning jag knallade runt med under kvällen!

Kanske inbillade jag mig bara, men när jag gick genom receptionen och passerade en grupp andra festdeltagare - i fotsida, glansiga, diskret enfärgade festkreationer - så tyckte jag allt de såg lite så där sidledes på mig... Som om jag vore en katt bland hermelinerna. Igen, äh! Jag känner inte dem, det är bara en kväll och precis som på Oscarsgalan så brukar det ju alltid vara någon som inte följer normen utan sticker ut! Tja, jag är väl TCF-galans Björk dårå. Jag hade åtminstone ingen död svan runt halsen... oj, kanske borde ha nackat en and!

Fast jag var ju inte ensam om att sticka ut. Glasgowkontorets favoritengelsman, Scott, var ensam kiltbärare - i ett tartan som festligt nog tillhör Scott-klanen! Han har bott i Glasgow så länge att han i princip är hedersmedborgare, fast pratar med utpräglad Devonshire-dialekt. Detta skapade ju en rätt intressant kombination på festen. Fast under champagne-mottagningen var alla fortfarande för nyktra och blyga för att prata med honom...

Festsalen i sig var utsmyckad helt i vitt - jättetjusigt! Vårt Glasgow-gäng upptog nästan två bord, fast jag måste säga att jag blev lite besviken när jag upptäckte att vi i princip satt tillsammans. Inte bara för att jag natten innan drömde om en charmig bordsgranne med sexig Yorkshire-accent (inte de-tröga-kusinerna-från-landet-varianten utan den sexiga varianten!) utan även för att det skulle ha varit kul att prata med lite nytt folk liksom.

Nåväl, vi hade en strålande kväll. Maten var god, och väldigt brittisk... Förrätt: laxbulle (som potatisbulle fast med lax i också) med nåt slags löv och vit sås. Varmrätt: Fläskkött stoppad med blodpudding (japp!) och inlindad i bacon, med potatismos och grönsaker. Efterrätt: Créme Brulée med chokladkaka (småkaka).

Efter maten - någongång vid nio-tiden... - började själva prisceremonin. Filmer visades upp från varje kontor (från sex olika ställen i Storbritannien) och min babblande harang var bortredigerad. Ha, ha, tja, det lät ju inte ens logiskt i mina öron, så... Men det roliga var att de övriga ställena hade en, två eller tre pers som blev uppropade på scenen. När det var vår tur blev alla tio uppropade! Så vi invaderade scenen och fick trängas ihop för att rymmas på fotot. Vi fick även inramade diplom. Oj, vilket jag nu inser att jag såklart borde ha tagit kort på! Äh, ni har väl fantasi.

Ännu roligare, av de tre sammanlagda vinnarna så kom både 3:e-pristagaren och vinnaren från vårt kontor! Kvinnan som vann är en av cheferna på vår avdelning och hon blev så rörd att hon faktiskt brast ut i tårar - och det innan hon fick ta emot en stående ovation när hon gick fram till scenen. Hon är värd det. Den utmärkelsen också, för hon har vunnit ett koppel senaste året. Bl a kom hon tvåa i, typ Företagarföreningens Nationella utmärkelse för Bästa Chef i hela Storbritannien. Det är tungt.

Tja, så allt sammantaget så kan man ju säga att vårt kontor är bäst. :-)

Sedan festade vi. Jag var inte på party, party-humör, men hann dansa lite, ta några gratisdrinkar (och t o m betala för en, för just som Scott och jag lämnade baren så annonserade de att baren var fri...), se vissa göra bort sig, se en normalt sett bitchig chef bli så pinsamt full att hon ramlade runt i fintklänningen, dansa med en man som verkade rädd för att snudda folk och strax efter midnatt såg jag och alla andra vad Scott hade under kilten. För den pinsamt fulla bitchen kunde inte hålla fingrarna i styr... Nåväl, efter det kändes det som att det var läge att utnyttja badkaret, så jag och en annan tjej drog oss tillbaka till våra rum och jag njöt av ett varmt midnattsbad. Kom nog i säng vid 2-tiden.

Vilket var tidigare än vissa andra. Några stannade till 4.30, en chef mindes inte ens att hon gick och la sig!

Så vi var en samling tröttmössor vid frukostbuffén. Sedan delade vi upp oss på taxibilar och jag och de två tjejerna i vår bil kunde se hur taxibilen framför oss inte ens lämnade hotellområdet förrän bakdörren öppnades och den högre chefen, som åkte med enkom som Högsta Hönset på resan, lämnade sitt visitkort... han lämnade några i papperspåsar på flyget också.

Resten av oss var tysta, trötta, bakfulla men rätt lyckliga. Tre av oss skulle tillbaka till kontoret... Ja, vaddå, kan väl inte slösa semesterdagar heller! Fast jag kan erkänna att jag inte var direkt produktiv. Först hämtade jag pommes frites med smält ost och en flaska IrnBru i restaurangen (toppenmat och toppendryck för blykepsar...) och sedan - färglade jag en påskteckning. Det låg ett ark på varje skrivbord, och det kändes precis som ett jobb tungt nog för mig just då. Ja, fast när kollegornas gliringar blev för många så skickade jag iväg några email också. Men det var inte tu tal om att kvalitetsgranska samtal. Alldeles för hög ljudnivå...

Hur som helst, det här var kul! Det här kan jag göra fler gånger! Och nu har jag ju en klänning - som sticker ut.

Skillnad mellan utlänning och utlänning

Någonstans är det väl ändå ett visst tecken på acceptans, på ett slags full integrering, när man som utlänning får SMS och email med rasistiska "skämt", med undertexten "hö, hö, 'vi' britter mot de där utlänningarna". Fast jag vet aldrig hur jag ska svara på de där. Jag känner mig väl inte direkt träffad av skämt som involverar utlänningar som lever på bidrag, men de där om utlänningar som kommer hit och tar jobben från hederliga britter...?

Det är väl som vanligt; "alla turkar är turkar, utom du, för dig känner jag". Hur många gånger har man inte rullat på ögonen åt sådana incidenter?

Dessutom är det lite intressant. Att ta emot samma skämt här som i Sverige. Som jag tagit upp några gånger förut - det är ingen som helst skillnad mellan Europeiska länder. Alla har samma problem, alla har samma nyheter, alla har samma skämt, och alla tar ut sin frustration på 'utlänningarna' - som kommer till vartenda land och lever på bidrag eller tar folks jobb.

Ibland har jag svårt att veta på vilken sida av staketet jag räknas bara. Jag föredrar nog att ta det för vad det är, oupplyst ventilation. Det vet ju varenda resonabel varelse att det inte är utlänningarnas fel att ekonomin är körd i botten, eller att det inte finns några jobb, eller att gamla faster Agda inte fick sin höftoperation för att kommunen inte hade råd. Fast det är en enkel och tydlig symbol att göra till syndabock.

Jag är en utlänning, fast inte en "sån", för mig känner man ju.

När förutsättningarna är goda når man kanske toppen?

Eftersom ALLA påskplaner gick i stöpet så intalade jag mig att det vore mysigt att ta den där dagen i Pitlochry istället, kanske t o m stanna över natten. Men först skulle jag göra det... och sen det... och sen kände jag att jag var på väg att spricka så var tvungen att hinna ventilera lite också... och sen ville jag bolla och lösa det... Ja, jag kunde kanske grubbla på det när jag var i Pitlochry...

Jag fixade och donade och ventilerade i små pysningar under fredagen och lördagen. Stressen kom ut och nu lät jag den, för nu hade jag liksom tid. Så packade jag väskan för söndagen, ställde alarmet, somnade på fläcken, vaknade och... var så tveksam inför att åka att jag insåg att jag inte alls kände för det. Jag kände för att ligga i sängen och tryna. Jag undrade om jag kanske inte behövde lösa det största Detet innan jag kunde koppla av och njuta - av något.

Så jag stängde av alarmet, vände mig om och sov till kl 11. Sedan kollade jag upp, grubblade, bollade och fick slutligen en lösning klar för mig, jag fann trygghet och lugn och... helt plötsligt var luften lättare, ljuset ljusare och jag kollade upp Ben Vrackie. Nä, skulle inte kunna nå toppen på 841m höga berget, men tror absolut att jag skulle kunna nå dammen på 500m höjd.

Och nu känner jag verkligen för att ge mig ut! Fridfull natur, berg, utsikt - här kommer jag, och jag har ro nog att kunna njuta i fulla drag!

Dags att läsa svensk film på engelska

När jag var i Stockholm nyligen fick jag boken "Låt den rätta komma in" av syrran. Hon varnade hätskt för att gå och se filmen, vilken i hennes tycke var helt avskalad och därmed både platt och fånig. "Men läs boken, den är skitbra."

Så nu läser jag boken. Men jag måste lägga på ett kol, för på fredag kommer filmen, "Let the right one in". Hit! Till Storbritannien! På vanlig biograf!!

Är inte det lite coolt i alla fall? Jag känner mig i varje fall lite stolt. Ingen filmfestival eller annan ursäkt, utan den kommer liksom bara hit - för att den är bra. Den har i vart fall fått finfina recensioner även i prestigefyllda filmtidningar som Empire och Total Film. Och jag har faktiskt redan sett trailern, före en annan film förra veckan.

Så jag ska så klart se denna svenska vampyrrulle. Jag tycker den verkar sevärd. Och den kanske är bättre textad?!

Veckan efter kommer dessutom en film jag länge velat se, men liksom prioriterat bort både i höstas och i julas. Maria Larssons eviga ögonblick, den där med Persbrandt... hon hustrun som blir misshandlad och får en kamera och börjar ta kort... här kommer den heta "Everlasting moments" i alla fall.

Stolt svensk ser fram emot båda två.

Jobbkod: Röd.

Det blev ett nej. Så mycket pengar utslängda på en intervju - och så får man ett nej. Jag sa ju det, så fort de frågar om jag verkligen inte tror att jag kommer känna mig uttråkad på deras jobb så betyder det "nej". Jag borde ha påpekat att jag spenderade över ett år på telefon i en kundtjänst - det tråkade ut mig till dödens död! Men jag hängde kvar. Så även om jag nu mot all förmodan skulle tröttna på att vända papper (vilket just nu låter som en dröm i min överarbetade hjärna. Folkfritt! Jag hatar folk just nu, är trött på hela rasen.) så skulle jobbet faktiskt bara vara i ett halvår.

Prutt.

Fast nu måste jag ta nya tag. Måste bara ställa om mig på Panikläge och skjuta på allt som rör sig.

Pratade med Proffice och Kelly Services för att höra vad de trodde om sommaren, ifall jag var puckad som flyttade just nu eller om de någonstans trodde att uppdrag kunde ticka in även under sommaren. Till svar fick jag ungefär "skicka CV, vi vet inte". Nu känner jag mig mycket klokare.

Nä. Nu känner jag mig helt vilsen. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? Vågar jag... Tänk om jag kommer till Stockholm och så trillar inte en enda administrativ tjänst in på flera månader?!

Fast idag sökte jag två till. En av dem vill jag verkligen, verkligen, verkligen ha! Igen. Känner ni igen visan?

Men jag kan inte vänta, det står ju klart att det är för dyrt att söka jobb härifrån, då försvinner ett par månadslöner bara på att flyga över på intervjuer! Och jag måste till Stockholm före 1 juni, annars riskerar jag att förlora lägenheten. Och då står jag både utan jobb och bostad...

Hm... måste nog bolla. Hör ni telefonen ringa så är det jag.

Edinburgh under ytan - ett besök i Mary King's Close

Mitt högerknä levde djävulen inne på Edinburgh castle och när jag lämnade vid sextiden haltade jag och hade en knäskål stor som en handboll. Men kvällen var ljuv och jag hade inte det minsta lust att åka hem. Inte att försöka hitta Cineworld heller, så jag beslutade att försöka hitta en av de där historie/litteratur/spökvandringarna som börjar på The Royal Mile.

På vägen gick jag förbi flera typiska och trånga gränder. För en gångs skulle rusade jag inte vidare utan jag kikade in, beundrade kringelikrokar på fasaderna, läste plaketter... och fann snart ingången till "Mary King's Close". Ni kanske har sett inslag om det på tv, eller läst om det i något resemagasin. I princip är det urtida, nåja, medeltida, gator som liksom löper under dagens gatunivå. Eller rättare sagt, stadshus.

Saken är att på 16-1700-talet så korsades Royal Mile av massor med trånga gränder, långt fler än idag. Med trånga gränder menar jag "du kan gå med armarna utsträckta och känna på båda sidor" - och på den tiden trängdes folk, fä och handelsmän i de gränderna. Husen på båda sidor kunde vara uppåt åtta våningar höga - och på den tiden fanns ju inga hissar! Med tanke på hur tätt husen stod så nådde ju inte solen ner till gautnivå. Gränderna på norra sidan (där utställningen ligger) löpte sedan brant nerför backen till en sjö, vilken numera är uttorkad och utgör istället Princes Street Gardens.

På 1700-talet skulle man bygga det som idag är stadshuset. För att få plats med det jämnade man ett par kvarter, däribland Mary King's Close - inte med marken, för då skulle huset luta brant, utan i nivå med Royal Mile. Åttavåningshusen kapades därför jäms tredje/fjärde/femte våningen - tjoff! Och stadshuset byggdes ovanpå resten.

På 1800-talet behövde man kapa fler hus, för att få plats med en utbyggnad, och det finns en rätt rolig historia om en man som vägrade flytta. Till slut köptes han loss, men han tog med sig allt från huset - inklusive dörrhandtag. Han hade dessutom sin arbetsverkstad i grannhuset, och fick faktiskt tillstånd att fortsätta använda den. Så, när City Chambers var byggt och alla gamla kvartersrester förvandlats till källare så fick gubben en nyckel så att han kunde fortsätta gå ner i källaren till jobbet. Verkstaden användes faktiskt fram till 1930-talet!

Det går falska historier om att när detta bygge startade på 1700-talet så byggdes folk in och fick leva resten av sina liv under jord (framförallt verkar en story om inmurade pestsmittade florera, för den hade t o m jag hört) men det är naturligtvis inte sant. Folk murades inte in, de kördes ut.

Ja, som ni förstår var allt detta för intressant för att motstås, så jag betalade £10 och gick på en av turerna. Jag hade turen att komma med en grupp som skulle knalla ner en timme senare, i övrigt var varenda tur slutsåld. Tips alltså, köp biljett i förväg!

Visst hade jag gärna knallat runt ensam där nere, eller ännu hellre med en guide, för jag undrar ju om det fanns fler bostäder lika "intakt" som de två förfallna som vi såg (resten var mer eller mindre uppgjorda), men tycker ändå turen gav en bred bild.

Vet inte om ni hört talas om den lilla spökflickan Annie. Jag såg något reportage om henne på TV för nåt år sedan, så jag visste att hon bodde i ett rum som vi skulle besöka. Det lustiga var att guiden började med att säga att Mary King's Close är fullt av spöken, ett av de spöktätaste gränderna. Sedan, när vi kom till Anne's rum så berättade han om när ett psycho... jag menar, psychic kom på besök så kunde hon inte känna något alls någonstans - förutom i detta rum där hon såg en liten flicka. Jag fick inte dessa två påståenden att gå ihop... å andra sidan tror jag inte på spöken heller. Fast när vi stod tryckta inne i detta rum och jag stod med ryggen åt väggen så kände jag byxbenen, framförallt det vänstra, smita åt baktill. Nä, tror inte att hon ryckte mig i benen, tror det drog från någon spricka i öppna spisen. Jag dröjde mig kvar utifall någon faktiskt ville mig något, men inget syntes, så... nä, tror fortfarande inte på spöken.

Men finns hon så måste hon vara världens mest bortskämda spökbarn. Det där psychot köpte en docka åt henne (därefter blev hon stilla, tydligen) och sedan dess kommer folk från hela världen och skänker dockor. Och småpengar. Fast en ung kille tog presenterna till en ny nivå när han i höstas lämnade - en Weslife CD!

En lördag med Sharpe på Edinburgh Castle

Slott eller klippa, buss eller tåg? Jag valde tåg till Edinburgh för att 1) jag alltid annars tagit bussen, 2) Waverley ligger ett par kvarter närmare dit jag skulle än busstationen... 3) det torde väl bara skilja några pund..? Ok, tre pund dårå.

Väl i Edinburgh studerade jag moln och vind och ett antal skyltfönster på väg upp till Royal Mile innan jag studerade klockan och beslutade att slottets öppettider fick bestämma Slott eller promenad längs Arthur's Craig. Slottet hade öppet fyra timmar till, vinden vände frisyren bak och fram och jag beslutade att det var dags för ett återbesök till Edinburgh Castle.

Det var nog fyra-fem år sedan sist, så visst hade saker förändrats. Biljettkontoret hade flyttat innanför murarna t ex. Och min favoritbit av vägen in genom inre porten var helt förstörd av en svart kur och biljettkontrollanter! Den biten som alltid triggade min fantasi till max; de branta, höga murarna och porten där man nästan kan ana soldater med spjut.

En annan sak som förändrats sedan förra besöket är Sharpe, och därmed intresset för Napoleonkrigen. Så helt plötsligt såg jag väldigt stor anledning att besöka de två militärmuséerna på slottet. Med regnet och vinden smattrande mot rutorna gick jag runt National War Museum och tittade på Sharpe's gevär, Sharpe's axelbälte, en porslinsfigur av Sha... nja, såg snarare ut som Cooper, och en hel monter tillägnad saker Sharpe tog från Tippoo Sultan av Mysore efter det att Sharpe dödat honom.

Ja, nu hängde ju ingen tavla av Sharpe bredvid montern utan en av Sir David Baird, född skotte, lieutenant-colonel vid fajten i Saringapatam. Han togs tillfånga av Tippoon, satt fängslad i fyra år, släpptes och återvände för att besegra honom. Enligt informationsbladet. Fast vi vet ju att han fortfarande satt fängslad där när Sharpe också blev tillfångatagen, och att Baird lärde Sharpe att läsa och skriva under fängelsetiden, innan Sharpe såg till att de kom ut och kunde fajtas inifrån medan armén attackerade utifrån. Det var ju Sharpe som såg till att britterna kunde komma in, inte en indisk förrädare som informationsbladet sa. Fast man kan ju inte begära att museer ska få alla fakta rätt. :-) Det var kul att se Tippoons svärd med tigerfäste på riktigt, den omnämns en del i böckerna.

Sedan gick jag vidare till The Royal Scots Dragoon Guards Museum och tittade på Sharpes svärd och på en riktig, äkta fransk guldörn! Wow... Inte den som Sharpe tog, för den finns på Horseguards i London, utan den som... vänta nu lite... Ensign Ewart? Det vet väl alla som läser Sharpe att ensigner dör, hela tiden, det är allt de gör, dör. De plockar inga franska örnar! Det måste också vara ett faktafel. Fast det finns en silverskulptur av när Ensign Ewart tog den (står framför Sharpes svärd i montern) och tavlan av samma händelse hänger i slottets Stora Sal.

Tyvärr sålde inte shoppen några Riflemen, inte ens som plastgubbe. Men de sålde medaljer och örnar. Jag stod länge och velade mellan en medalj från Waterloo eller en från Badajoz och beslutade till slut att Badajoz är min favoritfajt i hela kampanjen (Se Sharpe's Company) så nu har jag en medalj på väggen. Nördigt... Dessutom har jag en fransk guldörn på vandringsstaven. Det fanns små plaketter som man sätter på vandringsstavar, så jag kunde ju inte låta bli.

Sedan var jag tvungen att ta en kopp te och en scones på Redcoat Café och liksom låta fantasin flyga. Eh, eller kanske landa...

Slutligen upptäckte jag ännu en förändring sedan mitt förra besök. Då fick man gå in i en källare och med fantasins hjälp föreställa sig krigsfångar där. Nu hade man byggt en hel utställning, komplett med sängar och ljudspår. Bra gjort!

Ja, dagen handlade inte bara om Sharpe, förstås, fast jag har nog lugnt skaffat mig ett öppnare sinne för militärhistoria! Den enda besvikelsen under dagen var faktiskt att det inte fanns mer information om skottarnas roll under Gustaf Aldolfs krig på 1600-talen. Eller som filmen kallade honom, Gustavus Adolphus. De nämnde ju att många skottar deltog, men det var allt. Jag vet att t ex MacKay-klanen uppifrån Sutherland var högaktade under 30-åriga kriget. För de var hänsynslösa och oövervinnerliga. Jag hade gärna sett en utställning om det.

Nåväl, det var välspenderade £12. Priset är högt, men varje gång jag går så finner jag ändå att det är värt det. Den här gången traskade jag runt i fyra timmar, sedan stängde de. Jag skulle lugnt kunna spendera en hel dag innanför slottsmurarna. Nästa gång kanske.

Varför du kommer ångra dig om du bangar

Onsdag och torsdag i veckan.
Kompis: "Hänger du med ut på lördag, tänkte ses på Lloyds och gå till Boho."
Jag: "Nja, vi får se, jag har lite planer för helgen."

Lördag morgon via sms.
Kompis: "På G för ikväll? A och B hänger också på."
Jag: "Nja, hade tänkt åka till Edinburgh, tror inte jag känner för att gå ut ikväll."
Kompis: "Kom igen, vi har ju inte gått ut på år och dar, det blir kul!"
Jag: "En annan gång. Är inte på partyhumör."
Kompis: "Du hinner ångra dig, vi hörs ikväll, du kan komma direkt [från tåget]."
Jag: "Jag är inte klädd för att gå ut, vi ses på måndag."
Kompis: "Ses ikväll! :-)"

Lördag kväll via mobil på tåget mellan Edinburgh - Glasgow.
Kompis försöker göra sig hörd: "Kom nu, vi är på Boho, bara en drink!"
Jag: "Hm... kanske i alla fall..."
Någon minuts snack senare har jag ångrat mig igen, är inte alls på humör.
Kompis: "Synd, vi som brukar ha så kul. Nåväl, men du kommer ångra dig."

Hon visste det inte förrän ett par timmar senare - men visst skulle jag ångra mig. OH BOY så jag skulle ångra mig!!!

Igår kväll fick jag nämligen veta.... att... strax efter midnatt... i VIP-rummet på Boho... så... pratade kompisen med... med... Gerry Butler! Den Gerry Butler. Min Gerry Butler!

Håller fortfarande på att hämta andan. Men det ska väl lära mig. Lära mig att aldrig, aldrig banga, för man vet aldrig vad som händer!

Och man vet aldrig när Gerry tänkt åka hem och hälsa på...

Jävla skit. Och på Boho dessutom... Där fick jag så jag teg och gnisslade tänderna.

Kulturfyran om frågefyror

1. Hur många frågor och utmaningar, som Kulturfyran och olika bilduppgifter som Utan Ord hos Pumans dotter och Tisdagstema brukar du hänga på?
Typ bara Fredagsfyran, om ämnet inte är helt ointressant för mig.

2. Vad tycker du är roligast att svara på för slags frågor?
Totalt "random" frågor, såna som inte är ett dugg seriösa men brukar leda till roliga svar. Eller såna som sätter fart på fantasin. Som; vad har du under din säng? Vilken är din favorittapet? Om du var tvungen att slåss mot Katla, vilka fyra karaktärer från bok eller film skulle du ta med dig i fajten?

3. Har du något förslag på någon Kulturfyra?
1. Jag är...
2. Jag har...
3. Jag vill...
4. Jag ska...
:-)

4. Vilken kultur betyder mest för dig? Böcker? Film? Bild? Bloggar? Musik?
Det är väl kombinationen som gör det. Men det skrivna ordet betyder mer för mig - även när det är filmat. Böcker och film, säger jag.

Jaa, jag har inte en aning!

Det började med prat om planer för påsk och slutade med att en diskussion om Egyptien och andra historiska mysterier. Det visade sig att vår ständigt överraskande kollega Del var riktigt insatt och fascinerad av historia i allmänhet och Egyptien i synnerhet, så vi fick en intressant historielektion om faraoer och pyramider.

Och det faktum att vi än idag inte vet hur egyptierna gjorde med både det ena och det andra. Hur de byggde pyramiderna, med alla rum utstakade redan på planeringsstadiet, hur man lyckades bygga med så perfekta vinklar och väderstreck, hur man lyckades engravera granitsarkofager, hur man lyckades dra ut hjärnan ur näsan utan att förstöra skallben osv osv.

Och så fortsatte vi ju med andra historiska mysterier, som stencirklar och så.

Som jag tagit upp förut så gillar jag det. Det faktum att vi inte vet. Det kittlar min fantasi, och det känns på något sätt skönt att allt inte är utrett. Efter människans tusentalsåriga existens så är vi inte så mycket klokare. Vi vill veta allt och lösa universums gåta, men vi har inte kommit dit. Och som jag också tagit upp, jag tror att den dag människan vet allt så dör mänskligheten - för då förlorar vi vår drivkraft.

Det var en upplyftande dag, trots att jag gick hem från jobbet inte det minsta klokare än när jag gick dit. Men jag har åtminstone fått en allierad i sportfältsteorin vad gäller stencirkeln i Kilmartin Glen.

Inatt jag drömde...

... att jag fick ta hand om en "willylion puppy", dvs en snopplejonvalp, eftersom hans föräldrar dött. Jag utgår nu ifrån att ni är helt införstådda med vad ett snopplejon är, för av någon anledning var den kunskapen helt självklar i drömmen. Jag reflekterade inte ens på det förrän jag vaknade.

Ett snopplejon är en liten krabat som ser ut som en, ja, snopp. Den är grå och huden är sträv som elefanthud. Runt ollonet har den päls som ett lejon. Jag såg inga ögon, men den lilla snopplejonvalpen grät så förtvivlat efter sina föräldrar att tårarna sprutade - ur munnen. Mellan tårarna hulkade den "mommy, daddy". Och jag fick vagga och trösta den så gott jag kunde.

Ja... nu vill hälften av mina kollegor adoptera en egen liten snopplejonvalp, medan andra halvan oroar sig för min kreativitet och hälsa. Vet inte riktigt vilka slutsatser man ska dra efter den här drömmen, men... för säkerhets skull... Tolkningar undanbedes! =)

Låter du som din passbild?

Kom så tillbaka till Glasgow på söndagkvällen efter en blixtvisit i Sverige under helgen. Landade på Prestwick och tillbringade förvånansvärt kort tid i kön till passkontrollen. Jag lämnade över passet till passkontrollanten - tillsammans med ett boardingkort och något kvitto, skulle det visa sig.

Jag ursäktade mig och fällde någon kommentar om att det visst blev lite för mycket papper. Vi skämtade och jag fick tillbaka de överflödiga pappren. Så ler passkontrollanten:
"You don't have a very Swedish accent, do you."
Jag skämtade något om att jag nog måste ha bott här för länge i så fall. Gubben småskrattade och klämde och strök lite till med fingrarna över passet innan han med ett leende gav det tillbaka till mig.

Och då slog det mig, att det kanske var en skämtsam och uppriktig reflektion, men att situationen lika gärna kunnat vara smått misstänksam. Faktiskt. Jag menar, med stulna identiteter och pass i omlopp så är det klart att det är lite underligt om någon t ex dyker upp med ett finskt pass och pratar franska. Fast då är det i och för sig andra dialekter än skotsk/kanadensisk/sydafrikanska (vad han nu ansåg jag pratade den här gången) som skapar misstänksamhet.

Fast för säkerhets skull, nästa gång tror jag att jag gör bäst i att sätta upp håret i två pippilotter och skutta igenom passkontrollen visslandes "Här kommer Pippi Långstrump".

I väntans tider

Kom hem till mina föräldrar vid halv ett på torsdag/fredagnatten men var alldeles för nervös, grubblig och spattig för att somna. Vid halv fyra fick jag dessutom panik eftersom jag skulle upp 2,5 timmar senare! Är inte det rätt lustigt egentligen, hur den här sömngrejen ibland blir en sån stor grej, trots att det inte är det, men det blir det för man blir alldeles nojjig?!

Jag måste dock ha slocknat till slut för jag vaknade med ett ryck av mobilen. Det är det andra intressanta, för man kunde ju tänka sig att man vore halvdöd efter en sån lång dag och natt, men icke. Adrenalin ut i hårtopparna så studsade jag iväg till anställningsintervjun. Jag studsade såpass att jag var nästan en timme tidig!

Hur det gick? Jag vet inte. Blev lite brydd över allra sista frågan. Det var inte många frågor alls, inga av alla dessa standardfrågor togs upp t ex, vi pratade mest om företaget och jobbet... Ja, så de där slipningarna på flyget och under natten var ju förgäves. Fick inte ens chans att berätta att jag är Henrik Larsson. Hm, det är en lång historia... och troligen så cheesy att det var bäst att den inte kom fram i ljuset... hm...

Nåväl, sista frågan han ställde var "tror du inte att du blir uttråkad av det här jobbet". Lustigt nog har samma fråga ställts förut, och lustigt nog verkar den alltid ställas när det är ett jobb jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha! Som det där på Skotska fotbollsförbundet... Och det första man tänker är ju; "Hjälp, har jag visat för hög energinivå under intervjun nu?" Och sedan undrar man vad sjutton man svarar på det, förutom det uppenbara - fast samtidigt ohövliga; "nä, det är klart jag inte tror, för i så fall skulle jag ju inte ha sökt, framför allt inte när jag redan har ett jobb jag trivs med, vad trodde du, att jag är masochist". Minns inte riktigt vad jag svarade till slut, tror att jag påpekade att det här jobbet innehåller alla gobitar från jobbet jag redan har och att det är en ny branch så jag ser fram emot att utveckla mig... eller nåt.

Sanningen är att jag verkligen ser fram emot en roll som denna. Jag tror att jag efter alla hektiska år faktiskt ser fram emot en paus! Visst, vi hade det körigt när jag jobbade med administration en sommar, men det var ändå aldrig hjärtattackvarning som det kan bli ibland i rollen jag har - och då måste jag även hela tiden ängslas över att någon gång, någon dag behöva hoppa på telefon när det krisar... Visst, jag kommer sakna träningen, men i ärlighetens namn får jag inte så många tillfällen i vilket fall - och det är den enda biten jag verkligen kommer sakna. Så det är lugnt. Jag kommer definitivt inte bli uttråkad - undrar om de fattar det, de också.

Jag går förresten fortfarande runt och surar för att jag inte fick det där "trista" jobbet på Skotska Fotbollsförbundet. Tror fortfarande att jag skulle ha gillat det.

Jag avvaktar nu besked om ifall jag gått vidare till "steg 2". Och nu inser jag ju att jag inte har råd att flyga kors och tvärs för en följetong - då har jag ju i slutändan inte råd att flytta! Så alla tummar och tår hålls nu för att de A) kan effektivisera och köra alla steg under en dag - ifall jag går vidare - och B) att det blir napp direkt.

Fortsättning följer.