Massor att skriva om, varför inget skrivs

Alltså, om nu någon fortfarande klickar in på den här bloggen så har ni nog märkt att det var ett tag sedan det hände något. Paradoxalt nog beror det mycket på att det som händer händer utanför datorvärlden, så pass att jag inte prioriterar ett par timmars bloggskrivande när jag väl har ett par timmar (du trodde väl inte saker skrivs på en kvart, va?) utan främst planering för utflykter - utflykter för den delen, t ex längdskidåkningsdebut i Bjursås (rapport halvt skriven...) - planering för vandringstrippar, sökande efter campingutrustning, träffar med kompisar, middagar, biodejter, träning, icke-bloggrelaterat skrivande, ja och däremellan kommer de där dagarna när jag helt enkelt inte har ork nog att formulera mig.

Men hur jag än vänder mig har jag rumpan bak och något fånigt slags dåligt samvete på axeln. Jag borde väl just därför lägga till en disclaimer i blogghuvudet: "Varning för oregelbunden uppdatering".

Nåväl, rätt vad det är dyker det upp ett nytt äventyr här. Vänta och se, om du orkar...

Det tar på krafterna att hålla med hushålle

Som Lotta på Bråkmakargatan Tjorven skulle ha sagt.

Här hade jag just ägnat över en timme åt att grovstäda lägenheten. Och vad händer? Då kommer jag inklampandes med smutsiga skor och lämnar avtryck över hela golvet. Jag blir tokig! Hur svårt är det att ta av sig skorna?! Ser jag inte att det är nystädat?! Det var sista gången jag städar. Nästa gång får banne mig jag göra det.

Jag är ju helt insnöad

För två minuter sedan såg jag en buss utanför fönstret. Det var ungefär samtidigt som solen började skina och förvandlade snökaoset till ett vintervykort. Snökaos. Jag brukar få allergiska utslag av sådana braskrubriker, fast imorse stämde det bättre än någonsin.

Utsikt från min lägenhet

När jag vaknade såg det inte ut som en snöglob utanför fönstret - det var så igenmurat vitt att man inte såg vad som fanns bakom snön! Det blåste och ven, och i stormen flapprade en presenning på huset mittemot. Huset såg jag inte, men presenningen hörde jag.

Medan jag gjorde i ordning mig hörde jag nyheterna på radion. De talade om snöstorm i halva Sverige och inställd lokaltrafik i Stockholm. Så jag kollade in SL:s hemsida - och mycket riktigt, varenda buss i hela länet var inställd!

De mycket få bilar jag såg utanför fönstret hade stora problem att ta sig fram. Vägarna var enkelfiliga. Så fort det blev möte fick bilarna problem och tvingades utöva kreativa backningar. En del körde fast. Jag gjorde ändå ett försök att ringa taxi, men det fanns så klart inte en bil ledig. Minuten senare kom jag på att jag trots SL:s resegaranti inte har råd med taxi i vilket fall. Inte om jag skulle behöva ta det hem också.

Barnen från Frostmofjället - innan geten fastnar i snön

Tanken att promenera till pendeltåget slog mig. Trots snöstormen utanför. Trots att jag såg några stackars själar kämpa sig fram i snön. Men om det tar 45 minuter att promenera till stationen på sommaren, hur lång tid tar det då i snöstorm? Jag såg en bild ur "Barnen från Frostmofjället" framför mig. Så beslutade jag att stanna hemma.

Festligt. För första gången i mitt vuxna liv är jag insnöad! En hel dag att göra vad jag vill på. Inomhus, alltså. Så jag tog en lång frukost och läste alla delar av DN medan jag lyssnade på Rix Morronzoo. Sedan spenderade jag förmiddagen med att måla min paint-by-number-tavla. Nu är bergen nästa klara, härnäst står träden på tur.

Dagens stora utmaning var att gå tvärs över gatan till affären. Jag kände mig lite hjältemodig som pulsade iväg så där. Det gjorde nog de äldre kvinnorna på skidor också. Och mammorna som drog barnen på pulkor. Vi var flera hjältar som pulsade runt och trotsade vädrets makter. Förutom den vita Volvon. Den hade gett upp, fast i en snödriva.

Motvilligt naturbarn

Per Elofssons myrträning, fjällvandrare och andra stavgångare med ett syfte åsido. Som jag ser det är det två grupper som går stavgång. Gamlingar. Och tjockisar. Eftersom jag inte är gammal vore det uppenbart vilken grupp jag tillhör. (Även om jag vore gammal vore det uppenbart vilken grupp jag tillhör...) Alltså skulle jag aldrig få för mig att gå stavgång, för det skulle kännas både fånigt och förnedrande.

Men idag kom jag inte undan. Jag och ett gäng skulle tydligen ut på isarna (d.v.s. gatorna) och gå stavgång. Inga undantag. Högst motvilligt ryckte jag åt mig två stavar, men avböjde därför än mer bestämt broddarna som erbjöds. Någon jäkla måtta med tanterier får det vara!

Vi hann inte ens svänga runt kvarteret förrän en av de hurtigare kom upp jämsides och kommenterade:
"Ja du har ju gjort det här förr, ser jag."
Jag blev så paff att jag tappade takten och började gå passgång. Tydligen var det där med vänster arm - höger fot inte självklart för alla. Tydligen är ett vanligt nybörjarmisstag att man går med vänster arm - vänster fot, även kallat passgång. Tydligen är vänster arm - höger fot och stavisättning med frånskjut bakom kroppen typiskt naturligt beteende av en erfaren stavgångare.

Hm. Eller av en som åkt mycket längdskidor i sin ungdom. Nu fick jag i alla fall veta att rörelsen sitter i ryggraden. Fast jag saknade skidorna något alldeles förskräckligt.

Hybris, Hybrisare, Hybrisast?

Igår fick jag hybris och åkte till Barkarby på min första feberfria dag. Följaktligen gick jag runt helt groggy på ICA på eftermiddagen, hade ingen aptit på hela dagen och kände mig rätt spak på kvällen.

Idag såg jag det underbara vår-soliga vädret - och svor över att det ligger blankis på marken. Inte överallt, men alldeles för tätt för att jag ska våga mig ut på någon längre, avkopplande promenad. Plötsligt blev jag himla sugen på att gå. Så jag gick till gymmet för att låna lite maskiner. Jo, först kollade jag runt lite vad läkare säger om att träna efter typ operation (gills verkligen skrapning, om den bara var för att ta bort EN polyp?!), samt efter feber. Min hybrishjärna lyssnade alldeles extra på dem som förespråkade Sunt Förnuft. Min hybrishjärna tyckte att den var alldeles kolossalt sund och förnuftig.

15 min cykel, 3x20 böj i någon maskin som är bra för ryggen och 20 min Crosstrainer senare var jag matt, snurrig och hade ont i magen. Tänk menssmärta fast av den milda typen, som när du undrar om du håller på att få mens eller inte. Jag var nog inte alls redo... Orkade inte ens hälften av kycklingsalladen efter passet, kl 14 - och har inte haft minsta aptit sedan dess. Är bara öm i magen, matt och groggy.

Och imorgon börjar "kursen", där jag kan se fram emot timslånga promenader fem dagar i rad. Låter mysigt! Låter också som att matt och groggy kommer bli allmäntillståndet närmaste tiden. Hybris, som sagt.

Jag är rädd för... Barkarby Quality Outlet

Jag fick några kläder i födelsedagspresent, men storleken är gränsfall. Idag lånade jag därför en bil och åkte till Barkarby Outlet för att byta på den stooora Intersportbutiken. Det var skönt att vara utomhus ett tag - kan jag tycka efter ett par dagar i mer eller mindre sängläge. Så jag beslöt att strosa runt på Quality Outleten också.

Ni kanske inte har varit där? Mitt bland hangar-schabrak som IKEA, Intersport, Jysk och MediaMarkt har man byggt ett slags småstad med mindre outlet-butiker. Perfekta trähus med gulliga verandatak, sex-rutiga små gulliga fönster och gammeldagsa dörrar som låter plingeling när man går in och ut. Gatan består av perfekt lagt rött tegel, gulliga blommor hänger från perfekta blomsterstolpar och gulliga ljusslingor löper i perfekta linjer mellan hustaken. De planterade träden växer i perfekta rader ur något som ser ut som brunnshål i marken, vilken är snö- och isfri året om så man kan gå hur mycket man vill utan broddar och blir man trött kan man vila sig på någon av de gammaldagsa, perfekta vinklade parkbänkarna. Och hela tiden kan man lyssna på de lugna melodier som, nä, inte spelas, de finns bara i luften.

Ett riktigt gulligt ställe, det där. Ett ställe man borde finna gemytligt och trivsamt. Jag vet inte hur det är med resten av besökarna men - jag gör det inte. Jag får rysningar, ser mig misstänksamt om och möter vänlighet med ett skrämt tillbakaryggande. Stället är för perfekt!

Det är så där krypande gulligt och perfekt så att det inte kan vara på riktigt. (Vilket det i och för sig inte är, det är ju konstruerat...) Jag får alltid en krypande känsla av att en Överhet och en armé insatsstyrkor sitter i någon av de omkringliggande hangarerna och bevakar hela stället via bevakningskameror. En spottloska, en negativ kommentar, ett oknutet skosnöre - och swiisch har vederbörande störningsmoment omhändertagits och oskadliggjorts. D.v.s. injicerats med valium, låsts in i en mörk källare eller deporterats till en hjärntvättsinrättning. Eller alla tre. Men av detta syns inget i den perfekta staden. Förstås. Naturligtvis sker allt under högsta diskretion. Det är därför jag får hjärtat i halsgropen och kalla kårar längs ryggraden när någon ler åt mig.

Barkarby Quality Outlet påminner alldeles för mycket om Stepford Wives för att jag ska känna mig trygg. Därför är jag livrädd för stället. För ens eget bästa tror jag att det är sundast att köra direkt till IKEA utan att ens titta åt Outleten. Vem vet, Överheten har säkert installerat någon infraröd målsökarstråle som vid kontakt med ens pupill direkt suger en till sig. Och då kanske man aldrig kommer därifrån. Inte som den människa man var när man åkte dit...

Lära känna - känna - lära känna om

två delar - eller 5 nivåer

Enligt en psykologisk riktning jag inte kommer ihåg namnet på består en människas personlighet av två delar. En del är ett slags inre kärna som inte förändras mycket över tid eller i olika situationer. Den andra delen är mer rörlig och både förändras över tid och i olika situationer. Till den första delen kan hänföras värderingar och ifall man baserar beslut på ren intuition eller om man tänker efter först. Till den andra kan hänföras saker man gillar och ogillar, hur man reagerar och hur man beter sig tillsammans med andra människor. Sådant beteende kan läras, läras om och utvecklas på ett mer märkbart sätt än beteenden som hör till den första delen. Naturligtvis kan människor utmana sig själva och t ex jobba på att bli mer impulsiv (om man är starkt logisk) men ofta känns det ovant och onaturligt och det är sällan man gör ett helt sidbyte. Tänk Dharma & Greg (eller Bones & Booth), det är inte troligt att dessa två helt skulle byta plats med varandra.

Detta minns jag att vi har diskuterat på två olika arbetsplatser i samband med olika utvecklingsföreläsningar, t ex DISC-testet.

Jag tänker ofta på det här i sociala sammanhang, personligheter. Och det slår mig hur ofta vi verkar definiera varandras personligheter efter sådant som hör till den Andra delen. "Han gillar deckare", "hon gillar inte fisk", "han berättar alltid pinsamma fylleminnen i fikarummet". Men allt detta kan förändras, läras om, utvecklas. Han ledsnar på deckare och blir såld på biografier. Hon får avsmak för fisk men börjar älska biffar. Han inser omgivningens obekväma blickar och börjar bita sig i tungan i fikarummet.

Ändå verkar vi fortsätta att definiera dem efter sådant som inte längre gäller. Först i en ny miljö blir deras nya beteenden "sanning". Det är som om vi efter en viss tid "känner" varandra så väl att vi inte längre känner varandra. Vi känner varandra så som vi en gång var och så som vi antar att vi är, men vi har förlorat förmågan att känna varandra. I nutid.

Den inre kärnan finns där fortfarande. Hon är bekvämare med att en vecka i förväg veta att hon ska gå på bio på fredagen, istället för att känna efter på fredagen vad hon vill göra. Han föredrar att mingla runt och prata med alla på festen istället för att sitta på samma stol och prata med nära vänner hela kvällen. Hon är bekvämare med siffror än bokstäver. Sådana beteenden inser vi snart inte går att rucka på. "Det är sådana vi är." Jag tror att den delen är så grundmurad att vi inte ens tänker på att det är en del av personligheten. Vi ääär ju sådana.

Istället blir den Andra delen vår personlighet. Och såsom personlighet ses det som något beständigt, något vi "är", trots att det är föränderligt. Hänger ni med?

Jag tror att det är därför en samling människor kan ha så olika uppfattningar om en viss person. Vi har träffat personen i olika sammanhang, i olika tidsperioder, och har därför olika bilder. Det är inte säkert att de gäller idag. Har man inte följt med på hela resan, sett alla förändringar, så är det lätt att det blir fel. Fel på så vis att jag känner dig så som du var för fem år sedan. Men du är du fem år senare.

Och jag tror att med tiden kan man behöva lära känna om varandra. Vi möttes för femton år sedan. Vi är inte samma personligheter som för femton år sedan. Vi har definitivt inte samma intressen, smak eller drömmar som för femton år sedan. Men vi tror att vi känner varandra. Inte undra på att vi undrar vem den andre är.

Det är troligen denna klyfta som gör att man upplever att man "glidit isär", att "livet gått olika vägar". Med tanke på vad jag sagt hittills tycker jag inte det är så förvånande. Om jag står och tittar på fläcken där du stod för fem år sedan är det inte så konstigt om du står fem år längre fram och undrar var jag tagit vägen.

Jag tror lösningen är att lära känna om varandra. Gå på dejt. Umgås i avslappnade sammanhang, i olika situationer, och känna av varandra - igen. Jag vet ju att du vill boka bio en vecka i förväg, men jag kan inte veta om du fortfarande gillar popcorn eller om du numera föredrar smågodis. Jasså, har du slutat äta godis?

Det bör inte ta så lång tid att komma ikapp. Det svåra blir nog att omvärdera informationen, att minnas vad som var beständigt och föränderligt och att se varandra så som vi är idag. Vi kan ju ha börjat jobba med våra egna personligheter, medan vi varit upptagna med att känna varandra.

Det är inte min födelsedag idag

Igår kväll fick jag ju feber. Hela dagen idag har jag pendlat mellan 37.5 och 39 grader. Till slut behövde jag i princip inte ens ta tempen för varje temperatur hade sina kännetecken.
39 = fryser som en gris och är groggy.
37.5 = svettas som en ko och är klar i knoppen.

Fast är det normalt att ha feber efter ett ingrepp? Någon sa i och för sig att man kunde få viss feber efter en skrapning, men jag minns inte om det var en läkare eller kompis. Och är det en kompis betyder det ju inte att det är normalt... kan jag ha fått en infektion? Enligt Google (nåja, någon sjukvårdssida) kan infektion ge feber, smärta och/eller illaluktande flytningar. Jag har bara feber. När bör man ringa?

Jag beslöt att vänta till imorgon bitti. En dag feber kan jag tillåta, men därefter kan det inte vara normalt.

Är det normalt att ha feber på ens födelsedag då? Man orkar ju knappt svara på gratulationerna! Än mindre skrapa alla trisslotter (vann 50 kr på morföräldrarnas - tackar). Det enda man orkar är att sova. När jag hade 37.5 orkade jag även slökolla på något program som inte kräver koncentration. Typ, "hem till gården"... Under en 37.5-runda nu på kvällen kände jag till och med att jag ville äta något (till skillnad mot att bara orka dricka tidigare under dagen) så jag smulade en muffins, skivade några överblivna jordgubbar och toppade med sista gräddskrapet. Voila, födelsedagsbakelse med C-vitamin!

Nä, jag håller med kompisen som ansåg att jag har rätt att välja en ny födelsedag när det blir så här. Så jag har bestämt att torsdag nästa vecka är min födelsedag i år. DÅ ska jag fira!

Nu ska jag återvända till sängen. Jag fryser.

Känn dig som hemma på sjukhuset

Note to self: om du tänker gå upp kl 10 en vardag och verkligen är mån om att sova så länge, se då till att stänga av mobilen för resten av världen går upp kl 7. Det spelar ju ingen roll att mobilen står på ljudlöst, för vid varje sms - plus ett samtal fem över sju (!) - surrar den till och väcker en!

Nåväl, till slut lyckades jag väl slumra om och slumra fram till kl 10. Då var det dags för nästa dusch x2 med Descutan. Vis från hårtrasslet kvällen innan såg jag den här gången till att inte skrubba och trassla för mycket. Jodå, tror minsann att det var en mindre klump hår som hamnade i toaletten idag.

Sabbatsberg är ett närsjukhus, tydligen, och vad jag förstod är Averis ett privat bolag. I så fall har jag inget emot privata sjukvårdsbolag. Lokalerna kändes riktigt hemtrevliga! Operationsavdelningen hade ett tydligt Dala-tema med träpaneler, blommiga tapeter, gardiner med stilistiska dalahästar och målningar här och var av Dalmasar och kullor. Väntrummet där jag satt efter ombytet kändes som att sitta i någons gillestuga.

Förresten, är det fel att tycka att den mörkblå rocken faktiskt klädde mig?

Jag hade ju nojjat mig över att sövas. Den nojjan byttes strax till en nojja över att behöva vara vaken under proceduren. Narkosläkaren snurrade på nån snurra och hmm:ade och gick sedan och hämtade kirurgen, för jag hade tydligen för högt BMI för att ett närsjukhus skulle få söva mig. Man kan ju tycka att de kunde ha kläckt ur sig det tidigare, för längd och vikt uppgav jag ju i december!

Kirurgen var dock en jättegullig man som jag genast fick förtroende för. Han sa att han kunde genomföra ingreppet med lokalbedöning och berättade exakt vad det hela innebar, beskrev hur smala instrumenten var och upprepade flera gånger att han skulle prata med mig hela tiden och att vid minsta obehag så skulle vi avbryta. I värsta fall fick de remittera mig till något "riktigt" sjukhus där de kunde söva mig. Jag beslöt att låta honom köra. Samtidigt undrade jag om jag verkligen skulle avbryta honom, för tanken att behöva gå igenom det här en gång till lockade ju inte.

Nåväl, så nu genomförde jag skrapningen med lokalbedövning. En gullig (tålig) tant satt bredvid mitt huvud och tog min hand. Den klämde jag sönder medan läkaren lekte handdocka med mig. Sedan fick jag bedövning. Det var det läskigaste av allt, för på ett kick blev jag helt groggy i huvudet och känslan av att inte vara alert och ha kontroll skrämde mig nästan mer än tanken på att jag låg där och bresade.

Läkaren sa att han såg vänster äggledare, och höger, och allt såg bra ut, och ville jag se? Ville jag se?? Hm... men innan jag hunnit bestämma mig så hade han gått vidare med kameran och ögonblicket var förbi. Kanske lika bra, vore nog surrealistiskt att se sig själv inifrån... Ok, så inget såg läskigt ut (hans ord) men en polyp hittade han. EN polyp?! Har EN liten rackare ställt till det på detta viset?! Han snodde den. Och skickade den på test, som en ren rutin. Han frågade inte om jag ville se den.

Istället tillfrågades jag om jag var ok med att gå - vilket kändes som en ren retorisk fråga. Ut i väntrummet vid receptionen (!) och där tillfrågades jag om jag ville ha kaffe eller te eller om jag ville klä på mig först. Eh, va? Groggy visste jag varken ut eller in, jag hade fullt upp med att känna obehag över att behöva sitta nyknipsad i min mörkblå rock bland fullt påklädda och sinnesnärvarande människor.

Jag hann tänka att jag saknade skotska sjukvården, där hade jag alldeles säkert inte stressats upp och iväg. Dessutom hade folk skämtat mer. Mer än det enda skämt jag dittills hört, när kirurgen strax efter att han var klar sa "det här var väl kul, det här vill du väl göra igen" (till vilket jag svarade "ska vi säga samma tid samma plats nästa vecka?"). De hade i varje fall inte låtit mig kvickna till ute i receptionen!

Jag mådde illa och till slut såg en sköterska det också, så jag fick komma in till ett slags uppvakningsrum. Som var tomt. Jag tänkte att det ju inte var så konstigt när folk kördes ut direkt efter ingreppen... Nåväl, sköterskorna var snälla och jag fick ligga på en brits med syrgas i näsan och ett finger i en pulsklämma. Och då och då pep apparaten som om jag var döende, men det var jag inte, det var bara glapp i maskinen. Däremot tog två sköterskor min puls och såg inte glada ut över resultatet. Den var tydligen låg. Så jag blev dopad. Fick efedrin i låret och kvicknade till på ett kick! Så pass att jag kunde ligga och uppskatta den blommiga tapet de hade i taket. Synnerligen lugnande och mycket trevligare än de vanliga sjukhusgrå taken. Så jag låg och tittade i taket och fick snart i mig smörgåsen de var så angelägna om att jag skulle få i mig.

Men sedan fick jag åka hem. Eller, ja, en timme satt jag och väntade på taxibilar. Jo, för färdtjänst skickade flera stycken, men det visade sig att jag satt vid en ingång och bilarna åkte till en annan. Till slut blev vi synkroniserade och jag kom hem och kunde sova.

Tills febern slog till. 39 grader hade jag på natten. Och då kan jag säga att det kändes oerhört skönt att ha någon som sov över hos mig. Ifall att... fast förutom att väcka kompisen med mitt vridande och stönande så behövdes ingen handfast hjälp. Det känslomässiga stödet var däremot ovärderligt. Tack, vännen, för att du gjorde dig omaket att sova hos mig, det betydde mycket!

Helt ren på schemat

Efter höstens mysko blödningar är det då dags för ett äkta kvinnoingrepp imorgon. Skrapning kallas det på svenska, och det låter ju inte så märkvärdigt. På engelska hymlar de dock inte, där heter det "Dilation & Curettage" (D&C), d.v.s. "Utvidgning och skrapning". Och det är nog mer korrekt... Enligt en kompis "blåser de upp livmodern som en ballong", vilket gör mig tacksam över att jag ska sova!

Men det är imorgon. Idag ska jag förbereda mig, vilket innebär mer än att bara andas djupt och intala sig att "det kommer gå bra". Jag måste nämligen fasta efter midnatt men ska inte vara på sjukhuset förrän 13.30! Vilket kräver ett schema.

18-19 Fika (tårtrester från gårdagens tidiga födelsedagsfika med familjen.)
19-19.30 Se till att ID och papper är iordning, samt lägga fram sängkläder åt gulliga kompisen som erbjöd sig att sova över hos nojjig Carina natten efter ingreppet. (Det där med att man k-a-n glida tillbaka i koma efter narkos har riktigt etsat sig i skallen den här gången. Och jag inser att det inte bara är ensamt att vara singel, det är farligt också. Och helt irrationellt började jag nojja över att det ju faktiskt gått bra alla andra gånger, men att för varje gång jag får narkos måste jag väl ändå närma mig den där 1 på 1000 när det inte går bra. Och jag vill inte dö än, så jag nojjade mig själv rädd... Det är vid såna här tillfällen man saknar en man som liksom 'måste' ställa upp. Tack och lov att jag har underbara vänner som finns där när jag piper "hjälp", även när jag bara är nojjig...)
19.30-20.30 Kolla email och kolla på film 1 av 2 som jag hyrt för att orka vara vaken ikväll. Planen är att vara vaken till efter midnatt så att jag kan sova till kl 10 imorgon och därmed slippa så många hungriga timmar.
20.30-21.00 Läsa bipacksedeln till Desuctan (tvålen jag enligt order ska tvätta mig med) och upptäcka att de vill att jag både ska ha på mig rena kläder och sova i rena sängkläder. Alltså får jag plocka fram rena kläder samt bädda om sängen. Vilket det i och för sig redan var dags för, och visst är det underbart att få gå och lägga sig nyduschad i en ren säng!
21.00-21.30 Duscha x2 enligt instruktion. Upptäcker att schampoot minsann inte har minsta balsamextrakt så därefter...
21.30-21.45 ...spenderar jag en kvart med att försöka reda ut det toviga håret! En skrämmande stor klump hår spolas ner i toaletten.
21.45-22.30 Lägger fram rena kläder för imorgon och kollar lite mer på film 1.
22.30-23.00 Laga spagetti och köttfärssås och äta. Nu ska jag väl stå mig!
23.00-01.15 Kolla klart på film 1, slöa lite, kolla film 2. Som visar sig vara kanonbra! Riktigt synd att jag är så trött att jag knappt har ögonen öppna. Men, men...
01.15 ... det innebär att jag somnar som en stock. Mätt och glad. Och renare än jag varit på länge!

Ett ögonblicks kärlek

Jag ser dig framför mig
omkring mig
Du omsluter mig
jag är mitt bland dig

Din doft smyger i mina näsborrar
sött, salt, flottigt kvalmigt
friskt, daggvått, maltigt avgasigt
en fish supper i vattenpölen utanför Tennents

Sandstenshusen böljar längs gatorna
Slantarna rasslar på First Bus
De två tornen markerar hemmets härd
I horisonten vakar kullarna över dig

Jag ser upp på månen och vet att den lyser även över dig
Jag ser karlavagnen och vet att den gömmer sig hos dig
Jag blinkar och ser Stockholms gator igen
Men du finns hos mig ändå, kära Glasgow,
i all din enkelhet

Fisken var i vattnet, men kunde lugnt ha hängt i hela simhallen

Idag fick jag för mig att jag ville simma. Jo, seru, det är en humörfråga för mig. Nio dagar av tio låter det dödstråkigt att simma framochtillbaka, framochtillbaka... men den tionde dagen får jag för mig att det låter skönt att glida fram i vattnet.

Så jag gick iväg i förmiddagssolen. Ja, för det var naturligtvis en sån där uuuunderbar vinterdag då fåglarna... ok, inte kvittrar, men solen lyser, snön gnistrar och hela världen ler. I alla fall jag.

Undrar om det inte är tio år sedan jag var i Sollentuna simhall senast...? Hur som helst så har de ett himla fiffigt system som går ut på att man får något som ser ut som en armbandsklocka, fast istället för klocka är där en liten röd plastbit. Denna sätter man på sig (tål både pool och bastu, kan jag nu intyga) och så blippar man in sig genom spärrarna. När man tagit ett skåp i omklädningsrummet så använder man även klockan till att blippa på och av låset. Hur smart är inte det?! Annars brukar man ju gå runt och våndas över ifall stället kör hänglås (som man glömt) eller 5/10-kronor (som man givetvis inte har). Har man köpt kombi-biljetter till t ex relaxavdelning eller gym så programmeras plastbiten och man kan öppna dörrarna med den. Jag vet detta, för jag glömde visst lägga till för att få softa i relaxavdelningen. Den får jag utforska en annan gång. Slutligen, när man är klar för dagen finns ett hål i spärrarna där man matar in "klockan". Vips så har simhallen fått tillbaka sin plastbit, och jag får gå ut.

Fast först skulle jag ju simma. Så pass taggad var jag att jag köpte simglasögon! Ok, de kostade bara 33 kr (jag trodde nog att de var dyrare...) och klar i knoppen som jag var så tänkte jag dels att det kunde vara skönt med tanke på linserna, dels minns jag att jag önskade att jag hade ett par i somras, när jag simmade i sjöar.

Om det var skönt att simma? Om det var skönt att simma! Med undantag för några tillfällen när jag trodde knät skulle hoppa ur led i benrörelserna till bröstsim, och att jag inte kunde köra bensparkar till crawl ordentligt (knät värkte, som jag misstänkte), så gick det toppen! När knät vid olika tillfällen fick nog, fick armarna helt enkelt bara dra ett tyngre lass, vilket de till min förvåning gärna gjorde. Jag trodde nog att jag skulle bli trött och behöva vila efter sisådär 5-10 minuter, men 30 minuter nonstop funkade fint. Ja, ni vet, oavsett vad man gör, ifall man springer, åker skidor eller simmar, när man kommer in i andningen och har hittat takten, då får man ju faktiskt en känsla av att kunna köra till världens ände. En härlig känsla!

Lika härligt var det efteråt att gå in och sätta sig i bastun. Det fanns en "våt" och en "torr". Ovan vid bastukulturen så vet jag inte vad skillnaden skulle vara, och ifall man kanske ska utnyttja båda i något slags ordning. Men jag chansade och gick in i den våta. Och satte mig högst upp. Sån är jag.

Snart kom en kvinna med östeuropeisk brytning. Hon frågade om det var ok att trycka på knappen. Eh, ok...? Knappen visade sig vara 2000-talets motsvarighet till träsleven och vattenbyttan. Vatten sprutade ur ett rör på stenarna - och jag fick en värmedusch. Rätt häftigt, faktiskt! Kvinnan hade en hel ritual där i bastun. Jag tänkte, med tanke på brytningen, att hon kanske var ryss... vann inte de bastu-VM sist? Två knapptryck senare kände jag att jag hade svettats ut det sista av julskinkan. Men en snabb dusch senare var jag ju tvungen att testa den torra bastun också. Skillnaden? Där fanns ingen knapp. Fast varmt var det, och jag började bli törstig, så det fick vara färdigbastat för mig. Men vad sköööönt det var, och vad härligt ren jag kände mig efteråt.

Jaa... jag vet inte om jag vågar säga det här, men... jag kommer nog att åka tillbaka. *flämt* Och varför inte ta med fika och lägga till biljett till relaxavdelningen, och så kan jag stanna typ hela dagen! Simma, basta, softa i bubbelpool. Kanske läsa i en solstol.... Ja, varför inte. Sedan skulle jag kunna sjunka ner i någon av lädersofforna ute i cafeterian och läsa lite till, kanske köa till golfsimulatorn (!) och kolla in någon av helgens matcher i idrottshallen. Hm, fast ska jag leka i lekparken i familjebassängen får jag nog sno med mig en unge, annars tittar de så konstigt på en.

Gå på medeljympa och lukta illa

Kalla det hybris om ni vill, men stärkt av otaliga gym-timmar, några tai chi-timmar och en stärkande men alldeles för trixig och påfrestande "aerolates"-timme (tydligen någon blandning av aerobics och pilates) tyckte jag att det var dags att prova en jympa-timme. Alltså packade jag träningsväskan och siktade in mig på Friskis & Svettis Citys medeljympa 16:30 igår.

Hela dagen gick jag runt och längtade. Jag körde regelbunden friskis-jympa för många år sedan och saknade deras helhetsträning när jag bodde i Skottland. Nu när knät klarar mer än på länge så skulle det bli SÅÅ kul att testa ett pass igen!

Ledaren var en riktigt charmig man (singel??) som till min glädje började med att påpeka att han var man, och alltså inte hade någon koordination, och alltså skulle han bara köra enkla men effektiva övningar under passet. Jag tänkte: Yessss!

Och gud var roligt det var! Visst hade jag glömt vissa rörelser, och tricket för att köra dem i takt, men det var uteslutande samma rörelser som kördes för tio år sedan så jag kom snart in i rutinen. Det som slog mig mest under passet var att gymmandet verkligen gett mig både kondis och styrka. Jag hade förberett mig på att inte orka både det ena och det andra - men se det var inga problem!

Det enda problemet var knät. Det gillade detta icke. Jag minns att jag förr brukade småjogga på stället när det var hopp/påfrestande övningar. Jag gjorde det nu också, men det dröjde inte länge innan knät smärtade. Nittio grader knäböj för att träna lårstyrka funkade rätt bra, tills jag lade till något häl-lyft eller gungning. Aj!

Kände mig både lycklig och genomkörd efteråt. Ville tillbaka direkt, stod i duschen och funderade över hur jag skulle kunna få råd med gym- och friskiskort. Sedan åkte jag hem.

Jag hann inte ens komma hem förrän knät hade svullnat upp till honungsmelonstorlek och värkte. Nu, ett dygn senare, är det likadant och det gör ont att stödja på det för mycket. Jag försökte värma upp mig och lederna med lite skonsam tai chi på eftermiddagen. Jag blev pigg, men knät fick ont. Ska nog låta det vila nu...

Men visst kommer jag testa igen! Om inte annat var det så otroligt kul att jag vill göra det igen. Men det får gå ett tag mellan gångerna och dessutom ska jag nog skaffa skor med ordentlig stötdämpning. Det blir alltså inget årskort, men 90 spänn för en engångsbiljett är ju som att gå på bio. Och visst är det värt att roa sig för det priset någon gång då och då!

Just ja, var du på passet och tyckte att det luktade illa under styrkeövningarna? Det var jag. Det var så skönt att ta i ordentligt med magmusklerna. Men musiken döljer tyvärr bara ljudet...

Det skulle tydligen inte åkas skidor den här helgen

När detta skrivs (9.58 lördag morgon) var det meningen att jag just skulle ha kommit fram till Bjursås och var i full färd med att hyra längdskidor. Som synes är jag inte där och gör inte det.

Ringde Bjursås igår för att boka bussresa och utrustning. När killen hörde att jag tänkt åka längdskidor så gick han iväg och kollade spårstatusen. (Såg för mig hur han gick ut och kände på snön, men det tror jag inte att han gjorde, det är säkert något dataprogram inblandat...) Sedan meddelade han att spåren var urusla. Jag fick en lång förklaring om slask och tö och isgator som gjorde spåren okörbara. Han uttryckligen avrådde mig från att använda deras anläggning. Däremot tipsade han om ett ställe en mil bort, men utan bil gjorde den mig ingen nytta.

Ja, man får väl tacka för en schysst och seriös inställning - just en sådan som gör att jag nu laddar för nytt försök nästa helg.

Tror att jag får ta och hantera helgens antiklimax med en timme på gymmet istället. Eller en promenad på Djurgården...?

Medan snön smälter tänker jag på skidåkning

För bara några dagar sedan låg snön djup och världen var en Bing Crosby-sång. Igår fick vädergudarna för sig att skoja med oss. Mitt i vintern beslöt de att skicka plusgrader! Så nu droppar det från taket så att det smattrar som regn på fönsterblecket. För två dagar sedan var det omöjligt att köra bil i området och människor var ute med ungarnas leksaksspadar och skottade! Idag ligger asfalten bar. Isn't it ironic, som Alanis Morisette skulle säga.

Och i detta töväder sitter jag och drömmer om längdskidåkning. Jag har börjat snöa in på tanken, faktiskt. Ett litet frö såddes förra året; det vore skoj att prova att åka. Eftersom jag älskar att vandra på sommaren så måste det ju vara lika lugnt och fridfullt att glida fram i skogen på vintern, eller hur? Alltså tror jag att jag skulle uppskatta det. Då, för ett år sedan, kunde jag inte sträcka ut högerbenet. Några fåniga missöden på trottoaren fick mig därför att ställa in tanken. Är det något jag minns från när jag var liten så är det att man sträcker ut benen i längdskidåkning. Om inte frivilligt så ofrivilligt när skidorna glider åt olika håll.

I år känns benet säkrare och jag kan sträcka ut mer än någonsin. Så pass att jag är beredd att prova skidåkning på plan yta i alla fall. Eventuellt flacka backar. Jag är lite orolig för vad som händer om jag ramlar med fart - plopp, så är knäet ur läge, liksom.

Så jag kontaktade mina föräldrar. Jag har ett vagt minne av att farsans gamla skidor stod kvar i förrådet - dem han, jag och brorsan till slut delade på eftersom ingen ides köpa nya. Jodå, skidorna och stavarna stod kvar. Men pjäxorna var spårlöst borta! Eftersom skidorna är från 90-talets början så är läget lite knivigt. Idag görs inte pjäxor med gummirand och tre hål, idag ser de ut som något slags rymdbasketkängor och har en heeelt annan fästandordning.

Hyra skidor. Smart! Då kan jag prova om detta är något för mig utan att investera mer än några hundralappar. Samtidigt kan jag ju faktiskt få skidor som är ämnade för just mig, min längd och vikt istället för pappas tjugo år gamla. Så jag började googla runt i Stockholmsområdet. Icke-sa-nicke. Ingen skiduthyrning här, inte. Jag ska tydligen inte alls prova på skidåkning... Eller?

Lösningen heter Bjursås. I Dalarna finns ju både snö och skiduthyrning. Vad det verkar ligger Bjursås närmast Stockholm. Deras skidanläggning har inte bara utförsåkning utan även längdskidåkning, de hyr ut utrustning för ett par hundralappar - dessutom har de direktbussar från Stockholm för fyrahundra pix! Istället för att koncentrera sig på bilkörning i tre timmar upp och ner så får jag sova ett par timmar upp och troligen även ner efter en aktiv dag i spåren.

Nu har jag snöat in på detta mer än någonsin. Förvisso kunde de inte lova mig platta spår, men jag tänker att jag nog kan ta det lugnt och försiktigt och känna mig för i alla fall. Om vädret är ok och snön ligger kvar i Dalarna på lördag - då åker jag!

Årsbokslut 2010

Som traditionen bjuder - ända sedan 2003 (!) - är det dags att summera året som gått. 2010 var ett år som på många sätt varit en reaktion av tidigare år. Nu är det 2011, nu går vi vidare. Men innan dess...

 

Årets uppsats: MIN! Efter alla år trodde väl ingen att den här dagen skulle komma, men efter opponering i februari så blev den KLAR!!

Årets examen: Min! I och med att uppsatsen äntligen avslutades så kan jag nu kalla mig jur. kand. med gott samvete.

Årets vägg: den jag tjongade in i i början av året. Jobbar ännu på att återfå/skaffa balansen.

Årets TV-program: DVD-boxar. Grey's Anatomy, Desperate Housewives, Robinson Crusoe, Criminal Minds, Bones... bästa tv-kanalen är DVD-kanalen.

Årets film: Inception. Så BRA.

Årets show: Blue Man Group på Göta Lejon. Tänk så jag våndades för priserna (runt 500 kr för en biljettjävel!) men tänk att det var värt varenda krona! Kanon!

Årets musik: fågelkvitter och susande träd. Skogens tystnad är min favoritplatta för tillfället.

Årets konsert: Oh, jämnt skägg mellan Biffy Clyro på Debaser och Moneybrother på Mosebacke. Båda var suveräna på sitt sätt! Kent? Alltså, kanske var det antiklimax men de gjorde inte lika stort intryck som de båda andra.

Årets framsteg: Helt plötsligt en dag i somras hände det - jag kunde gå normalt igen efter knäbesväret! Inte bara bra, jag går stadigare än någonsin och snabbare än på länge!

Årets bergsbestigning 1: Promenadvandringen vid Loch Awe. Nådde knappt ens början av berget, men ett stort framsteg efter knäoperationen. Sååå sköööönt!

Årets bergsbestigning 2: Det finns en kulle på Bogesundslandet, den gick jag upp på och njöt av utsikten.

Årets karriärmål: Eget kontorsrum med skylt på dörren. Toppen är härmed nådd. :)

Årets anonyma författare: Jaha, precis som ifjol kom en publikation där jag skriver, men precis som ifjol fick jag inte har med mitt namn. Nästa år kanske?

Årets så-rätt-men-så-fel: Skrivkursen "att skriva i yrkeslivet". Den visade sig väl inte vara precis som jag förväntat mig, men visst fick jag med mig några matnyttiga visdomar! Synd bara att den låg en tid då jag egentligen inte hade tid och ork för den, därför fick den inte den uppmärksamhet den förtjänade.

Årets bra-i-teorin: Konferens på Yasuragi. Underbart japanskt spa, men med konferensschemat blev det lite "oj, oj, 1 timme, skynda er att koppla av nu!" Kontraproduktivt, men vill tillbaka och utforska i LUGN OCH RO.

Årets kollo: konferensanläggningen på Färingsö. Har inte sovit i sådana baracker sedan mellanstadiet! Fast Hästenssängen var kanon.

Årets lekplats: Bogesundslandet. Ett stycke stillsam vildmark utanför Stockholm - favvovandringsplats just nu.

Årets drömjobb: Låter säkert helt vrickat, men där är jag just nu. :) Helt rätt ställe, och just nu även helt rätt arbetsuppgifter.

Årets hobby 1: grät banne mig hela våren igenom.

Årets hobby 2: satt banne mig och gapade hos tandläkaren hela hösten igenom.

Årets årskort: Skansen. Tänk, nu kan man kvista in och klappa renarna och köpa sig ett nybakat tunnbröd när man vill. Och julmarknaden gick jag på två gånger, bara-för-att.

Årets tant 1: Terapeuten som var pigg på att dra fram en massa fnurror men sedan inte hade tid att hjälpa mig att reda ut dem. Det enda de där sessionerna egentligen hjälpte mig med var att inse att härvan var större än jag trott...

Årets tant 2: Min underbara, urgulliga, jättebraiga tandläkare! Hon ser tyvärr ut att kunna gå i pension snart, men det får hon inte, för henne vill jag ha tills jag dör!

Årets växel: tvåans dragläge. Efter de senaste årens snurranden så var det väl nästan väntat med en motreaktion. Alltså går det mesta i lugnets tecken nu för tiden.

Årets oväntade besked: farmor må vara 90 år, men utan annat än småkrämpor så förväntade man sig liksom inte att hon skulle gå och dö över en helg. Gudmodern har gjort himlen sju sorters kakor rikare.

Årets väntade besked: Att det var så illa ställt som jag misstänkte, men som jag hoppades skulle ha vänt. Saknaden är stor och kärleken finns likafullt men nu har jag accepterat faktum - och går vidare.

Årets galning: Insane på Gröna Lund. Den som vill se skräck på bild, titta här.

Årets filmstjärnor: Kanske inte jag eller min kompis H, men vi var likafullt på audition och röjde! Och nu ser jag den där lilla snutten på tv om och om igen och tänker att det där hade faktiskt H och jag också klarat av ha, ha.

Årets nostalgistund: När jag hälsade på Klätterträdet på Landet.

Årets allsångare: Jodåminsann, det var jag det. Fast så värst mycekt allsång tyckte jag inte att det var.

Årets sommarlov: Förvisso några långhelger här och där, men med den härliga badsommar vi hade så kändes det verkligen som ett enda långt sommarlov!

Årets insikt: It takes one to know one, heter det. Efter i år kan jag ärligt säga att jag genom åren har gjort mitt bästa för att försöka sätta mig in i och att försöka förstå vissa människor, men att först när jag själv upplevde det de upplevde, först DÅ förstod jag, på riktigt. Tyvärr hjälper det ju inte att förstå i efterhand, men tack vare dessa människor har jag kunnat känna igen tecken hos mig själv och därmed tidigt kunna jobba emot strömmen, jobba emot att dras med och dras ner. Jag har dem att tacka för hur jag hanterar min egen situation just nu. Tack.

 

Så där, då kan jag lägga 2010 bakom mig, blicka framåt och koncentrera mig på 2011. Tabula rasa.

Mon the Hoops!

Jag tyckte det var kul när det blev klart att Fredrik Ljungberg skulle lira säsongen ut i mitt Celtic. En svensk i Celtic är kul, en bra svensk är kuligare, en snygg bra svensk är alldeles förträffligt. :) Fast det bästa var nog när tv4 sport direkt nappade på det här och beslöt sig för att visa dagens Old Firm. Rangers - Celtic. Fatta hur glad jag blev! Det är ju sååå sällan någon Celtic-match visas här borta i Sverige.

Så iklädd Celtic-tröja tog jag en 45 minuters promenad till mina föräldrars hem och lånade deras tv. Sedan kollade jag både på och vid sidan av planen i 90 minuter.

Ja, det har ju blivit så, nästan som en yrkesskada. Eftersom jag inte bara varit publikvärd i Djurgården utan även för Rangers (och i många matcher för Celtic) så kan jag liksom inte låta bli att kolla in säkerhetsjobbet på matcherna, och se vilka som jobbar. Idag var jag så klart nyfiken på att se ifall mina gamla kollegor fortfarande var kvar. Jodå, Big-Jim såg jag, och han som inte gillade mig (för att jag var Celtic) och några killar till. Skojsigt!

Lika skojsigt som att Celtic äntligen vann på Ibrox! Tror inte det har hänt sedan, tja 2008, va? Och jag äääälskar när vi vinner på Ibrox. Överhuvudtaget derbyna där. Det är något speciellt att stå packade på en läktare och ha tre emot sig. Vi mot världen, liksom. På Celtic Park är man ju i övertag, så känslan blir inte lika intensiv, tycker jag. Ååh, så gissa om det kom minnen tillbaka under matchen. Hur tjockt med folk det är före och efter matcherna när ett grönvitt HAV knallar till arenan. De läskigt nationalistiska sångerna som spelas på Ibrox i halvtid. Lukten av mince pie och chips. Sångerna...

Fick minsann en släng av hemlängtan. För att inte tala om när tv-sporten senare visade ett reportage från Baird's bar vid The Barras. Där har man ju sett ett antal matcher! Och den där ägaren de intervjuade, han kan ju vara mer än lite stingslig, ha, ha. Och gubbarna i hörnet, som alltid sitter vid samma bord. Och fylletanten från min gata som brukar raggla in och ut mellan pubarna vid Barrowland... Nostalgi.

Förresten, Fredrik var sjuk. Tack och lov drog tv4 inte in matchen p.g.a. det. Fast töntkommentatorn verkade ju tro att det skulle vara ett avbräck! När Celtic vann med 2-0 sa han att "de klarade sig ju riktigt bra utan Ljungberg". Tacka fan för det, det har de ju gjort hela säsongen!!

Suck. Glömde. Nackdelen med att ha Ljungberg i laget är att svenska töntkommentatorer kommer tro att han är nån jäkla Messias som "räddar" laget. Pfft!

Mon the Hoops!

Nu tar vi det från början

Då har vi fått ett nytt år igen. Och vad passar bättre än att då börja få ordning på bloggandet igen? Då kör vi. Första ämnet; allmänt dravel.

Hade en lugn och skön nyårsafton med en kompis. Åt lite god mat, pratade - och spådde framtiden i både musik, böcker, Shakespeare-sonetter och Robert Burns-dikter. Jodåsåatt... Mitt kärleksliv 2011 kommer tydligen illustreras av "Pippin couldn't bear it any longer and exclaimed: 'Oi, Oi!'" Och min låt blir Rikard Wolff och Eva Dahlgrens duett "Kvinnan jag älskar". Ja, nämen, det låter väl lysande!

Nyårsdagen betyder morfars födelsedag. Det börjar bli lite svårt att komma på presenter när de fyller 81... Men förutom en pocketbok tänkte jag att jag kanske fick fresta honom med ett glas maltwhisky och en whiskyinspirerad efterätt. Alltså bjöd jag på en Cranachan. Ett i mitt tycke fantastiskt god skotsk efterrätt gjord på färska hallon (jodå, finns nuförtiden även i januari, visade det sig!), rostade havregryn och grädde smaksatt med whisky och ljunghonung (ja, eller blomsterhonung eftersom jag upptäckt att det banne mig inte finns ljunghonung i Stockholm!). Succé! Slurp, så var skålarna slut.

Det är nog mitt tips, angående vad man ger någon som har allt, eller inte vill ha något, men som man ändå känner att man faktiskt vill uppvakta. En efterrätt och en god drink, av en sort som personen ifråga verkligen skulle gilla. För det har ni ju båda glädje av - plus att ni får samvaron på köpet. Det var synnerligen trevligt att få en stund med morfar, prata hockey och nyheter och smutta på ett litet glas Cragganmore. Likaså att efter en god middag (he, he, den kommer på köpet när man erbjuder sig att stå för efterrätten!) dela lite godsaker. Tror att jag redan ska fundera ut nästa års komposition ha, ha.

Förresten, det fanns så himla många olika recept på Cranachan på nätet. Ingredienserna var ju desamma, men proportionerna varierade högst olika! Likaså vilken whisky man rekommenderades. Här kommer därför mina tips och mitt recept:

Cranachan för 4 pers
3 dl grädde
2 dl rostade havregryn
500g färska hallon
1,5 msk maltwhisky
1,5 msk blommig honung
(Shortbread till servering)

Tips: 
Rostade havregryn - sprinkla gärna på lite socker när du rostar dem, då blir de lite krasigare och får god smak. Det gör inget om du gör mer än 2 dl, det beror ju på hur mycket du vill ha, det som blir över kan du ju ha i müslin...
Maltwhisky - Enligt flera källor, inklusive mig, blir det faktiskt godare med maltwhisky än blended. I Cranachan gillar jag fruktiga sorter som Glenmorangie eller Old Pultney, men testa gärna runt! Jag rekommenderar dock att inte ta rökiga sorter, ta i så fall mindre och smaka av för de ger en skarpare smak.
Blommig honung - ska ju egentligen vara skotsk ljung-honung... men i brist på det rekommenderas blommig honung. T ex Acacia, Acacia/apelsin.
Proportioner - Jag anger grova drag. Till 3 dl grädde angavs 2 msk whisky/honung i ett recept, i ett annat 3! Jag tyckte 1,5 fick whiskyn att tendera att ta över, den bör ju mer anas. Börja lågt och smaka gärna av medan ni ökar! Likaså avgör ju portionernas storlek hur mycket havregryn, hallon och grädde som går åt.

1. Rosta havregrynen i stekpanna eller ugn.
2. Vispa grädden, men inte för hårt, så där så att du kan vända bunken räcker.
3. Vänd ner whiskyn och honungen i grädden, men vispa inte, rör om istället.
4 (versionen jag föredrar). Ta glas eller skålar och varva grädde, hallon och havregryn. Du kan göra flera lager om du vill. Avsluta med en klutt grädde, sprinkla havregryn på det och lägg 1-2 hallon på toppen.
4 (alternativ version som är lika vanlig). Lägg undan 1-2 hallon per person. Krossa resten av hallonen grovt (inte mosa, det ska fortfarande vara hallon) och blanda detta med grädden. Varva blandninen och rostade havregryn i glas/skål. Avsluta med en klut grädde, sprinkla havregryn och toppa med 1-2 hallon.
5. För traditionell servering; servera ett shortbread (skotsk smörkaka) till.

Hoppas det smakar bra!