I minoritetstankar

Minoriteter är kul. Det är kul för majoriteten tror att de känner minoriteten och är så försiktiga att trampa dem på tårna att de tenderar att inte låtsas om dem alls.
Är folk tjocka, feta, mulliga eller kraftiga?
Är folk zigenare eller romer?
Bög, lesbisk, homosexuell eller gay?
Svart, mörk eller neger?
Handikappade eller rörelsehindrade?
Utvecklingsstörda eller mentalt handikappade?

Ännu roligare blir det om man pratar med folk som kan placeras bakom någon av dessa epitet. Inte ens gruppen själv har en gemensam ståndpunkt för vad de vill kallas. Allt är fel, allt är rätt, allt går beroende på situation och sällskap.
"Don't call me black!" minns jag en Jamaican ryta åt mig i USA, "I'm a negro! Those motherfuckers [across the street] are blacks."
Där svalde jag i vrångstrupen minsann.

En kompis är gay, en är bög och en är avgjort homosexuell. En bekant är rom, hans syster är zigenare. Själv är jag nog... välbyggd.

"Om folk inte ens tillåts vara CP-skadade, vad är de då? Ett satans neutrum." som Jonas Gardell sa.