Jag blir galen på mig själv. Här sitter jag och ser fel och brister och skavanker på löpande band, subjektiva omdömen, vinklade omdömen och alltihop pekar åt ett enda håll. Jag är sämst. X är perfekt. Så får jag ett mail av bästa kompisen som pang på, rakt på rödbetan, läser lusen av mig och pekar på självklara saker som innebär att jag ju inte alls är sämst. Och jag frågar mig själv; Hur kunde jag se världen så där knasigt?!? Hon har ju helt rätt och jag känner mig urkorkad som ens tänkt i de banorna. Jag läser om mailet jag skickade och inser att om någon skickat det till mig hade jag suckat och undrat om människan verkligen kan vara så trångsint. Det kan hon.
För fan, Carina, sluta vara en idiot! Går det så går det, går det inte så... har jag försökt. Jenny har rätt - jag kanske inte kommer närmare än så här. Just därför kan jag inte låta små skitdetaljer sänka mitt självförtroende. Gör jag det blir det bara värre. Dåligt självförtroende är en sann glädjedödare. Bra självförtroende är sexigt. Har jag hört.
När jag läser hennes svarsmail kan man tro att jag fiskat efter erkännande. Det har jag inte. Jag har försökt lägga fram fakta som talar emot mig, rent ärligt talat alltså. Men det var ju inte ärligt, det var högsta graden av självbedrägeri. Det minsta jag kan göra innan jag avrättar mig själv är väl att låta någon annan fälla avgörandet! Det ska jag göra nu också.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment