Vinna eller försvinna

Sitter och lyssnar på Peter Jöbacks nya CD "Det här är platsen". (mycket bra, för övrigt) Det är såklart den helt underbara "Du har förlorat mer än jag" som fångade mitt intresse. Men låten är lite väl vuxenförnuftig, jag saknar en sak. Refrängen ska ju gå; "Du, du har förlorat mer än jag - ha, ha!"

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, sägs det. Det håller jag i och för sig inte med om, men i just det här fallet måste jag säga att full njutning nås först när jag inte bara vet att jag gått segrande ur striden utan då jag kan lägga an det där förnöjt kaxiga flinet också.

Som när jag fick veta att killen som mobbade mig i 8 år vid 25 fortfarande bodde hemma, gick arbetslös, meckade med Epa-traktorer och hängde med andra mindre lyckade individer. Det kanske var hans dröm, vad vet jag, men jag kände att jag vunnit. Jag bodde i min drömstad, gick min drömutbildning, utövade min drömhobby (som jag inte kunde utöva innan jag flyttade till drömstaden), hade riktiga vänner, ett rikt socialt liv och trivdes allmänt med livet.
"Du har förlorat mer än jag - ha, ha!"

Jag tror inte jag är ensam med denna primitiva inställning. Tänk bara på alla klassträffar runt om i landet. Jag tror ingen jag stött på har sagt att det varit kul att träffa alla gamla kompisar eller ta igen förlorade stunder. Klassträffar verkar istället vara till för att jämföra sig med sin gamla årskull och gradera sig själv och andra enligt sin personliga måttstock. "Yess, jag har lyckligast familj/rakast karriär/gått ner mest i vikt/finast bil/rest mest/gått på minst lyckopiller/..."
"Ni har förlorat mer än jag, ha, ha!"

Någon gång kanske jag också blir så mogen som i Jöbacks text och struntar i "ha, ha" utan bara nöjer mig med att helt krasst konstatera att "du har förlorat mer än jag". Men det ska nog till en mycket fin f.d. relation för det.