Stevie Wonder på Stadion

Nu förstår jag att föräldrarna hade en poäng när de muttrade att min och mina syskons musik lät likadant.
"Är det verkligen en skiva och inte en 45 min lång singel? Det är ju samma låt hela tiden." sa pappa.
Vi förstod inte alls hur han kunde säga så.
 
Idag jobbade jag på Stadion under Stevie Wonder-konserten. Och jag förstår nu precis pappas infallsvinkel. Förutom "I just called" (odödlig klassiker) och två andra gamla hits som jag inte kan namnen på så var det drygt två timmars jämmer, elände och ett jävla oljud utan melodi! Jag fick huvudvärk. Ibland när oljudet skar lite extra i öronen såg publiken på läktaren framför mig helt extatisk ut och applåderade. Ett tag trodde jag att de var sadister som applåderade mitt plågade ansiktsuttryck. Intressant att en sådan subjektiv sak som olika musiksmak kan påverka kroppen även fysiskt.
 
Konserter är något nytt för oss. Vi är vana att jobba på fotbolls- och hockeymatcher och en och annan speedway-tävling, men konserter har en annan typ av publik. Den är helt galen. Det finns inga regler, det enda som gäller är att hänsynslöst få sin vilja igenom. Ska jag fram till scenkanten spelar det ingen roll att jag köpt biljett på sittplats längst bak, jag ska fram.
 
Därför hade vi en mini-tjurrusning dryga halvtimmen före utsatt konsertstart. Ett par hundra lyckades ta sig ner på innerplan innan vi fick kontroll över situationen igen.
 
Jag har varit på ett flertal konserter i mitt liv. I mitt naiva sinne trodde jag jobbet ikväll skulle gå ut på att peka ut toaletter och kolla en och annan biljett på folk som hamnat fel. Istället var det planbevakning a la UEFA-cupfinal som gällde. De som pröjsat 900 (!) spänn för att få sitta skulle prompt ner och stå och de som kommit undan med 700 spänn för ståplats ville efter 30 min vila fötterna. Själv fick  jag ingen användning av campingpallen utan fick springa fram och tillbaka längs staketet och se till att folk stannade på rätt sida. Så gott det gick.

Det är inte av jävelskap som sektioneringarna finns. Det mest akuta skälet är att räddningstjänsten bara tillåter ett visst antal på ståplats och ett visst antal på varje sektion, av säkerhetsskäl. En full ståplats är aldrig proppfull ända-ut-i-kanten, för förutom det faktum att folk automatiskt packar ihop sig så de ser färre ut än det är (se Oboy-paket...), så måste utrymme finns för nödutryckningar. Och nej, "men då flyttar jag ju på mig" är inget argument, för folk flyttar inte alls på sig. De vet inte ens vad som händer förrän det är försent. Så alla som argumenterade med att det redan är en massa sittplats-publik på ståplats (tjurrusningen ni minns) ökade snarare på vår angelägenhet att se till att det inte kommer in ännu fler. Sedan finns en rad andra mer eller mindre geniala skäl, som att 900-kronors publiken såklart skulle bli lack om de såg att det räckte att pröjsa 700 för att få tillgång till samma platser som dem.

Men jag undrar om inte många av de rena klagonissarna var ovana konsertbesökare. Som han som satt på sittplats längst fram på ena sidan och klagade på att ljudet var "katastrofalt". Japp, sitter man precis vid ena högtalaren så brukar det vara den man hör mest. Ett gammalt konsert-problem; se bra eller höra bra? (Kan upplysa om att dem som satt längst bort inte ens såg pianot på scenen, men ljudet var kanon.) Eller hon som ville låna min ihopfällbara pall till sin gravida väninna på ståplats. Jag sa nej, den får inte försvinna. "Men är det meningen att min gravida väninna ska stå?" Eh, ja, om man är så dum att man inte köper sittplats, och om det inte gick, inte tänker själv och tar med sig en pall. Jag erbjöd till sist att hon kunde få låna den om hon satt bredvid mig, men då blev kvinnan bara sur och gick. Det var inte mer angeläget än så alltså.

Vi pratade om att vi hoppas på att få jobba på Gyllene Tider också, för då är det åtminstone bra musik. Jag undrar bara, om publiken till en såpass lugn artist som Stevie Wonder är så här galen, hur ska då den till en popgrupp vara... Eller är det kanske så, som jag erfarit från mången fotbollsmatch, att Stevie-publiken helt enkelt anser sig vara så lugn och städad att regler inte gäller dem. Lite som VIP-publik på fotbollsmatcher. Säga vad man vill, men huliganer vet åtminstone att de gör fel när de gör fel.

Förresten, vad är det för vits med super-jätte-strängt foto- och upptagningsförbud (världsartist ni vet...) när hela publikhavet är fullt med mobiltelefoner? Klick - så skickas ett foto till polaren. Och dessutom har många moderna modeller en inspelningsfunktion. Det  var rätt sött, oftast är det ju tändare publiken brukar hålla upp, men under "I just called" var det ett hav av mobiler. Man lät vänner och bekanta lyssna "live" och jag vet åtminstone två som spelade in låten för att spara. Och tog foto. Lägg ner såna här diva-förbud för vanlig publik, utan gestapo-metoder går det i alla fall inte att upprätthålla.