Kan inte släppa Hallrymningen riktigt. Jag menar, hela historien är ju som en Gyllene Tider-CD. Först rusar ungfölen ut ur fängelset i något slags sommartider, hej, hej, sommartider, och kom så ska vi leva livet, men de inser strax att det är tuffa tider för en del, för en drömmare... Så åtminstone en av dem beslöt sig för att jag går och fiskar, vilket fick en annan att känna sig som Kung av sand tills, lätt fånget, lätt förgånget, de båda två miste friheten igen. Tja, tänkte de som var kvar, hej, hej, jag reder mig nog, jag sitter på en sten vid en sjö i en skog. D.v.s. tills den ene sprang ut på ett fält och nästan vädjade till polisen ta mig, nu är jag din. Och så, när alla vännerna gått hem var det bara en förvirrad stackare kvar som vandrar i ett sommarregn tills han somnar och blir gripen han också. "Jag borde förstås ha vetat bättre" tänkte han förgrymmat, men det är försent, det är över nu.
Jag vet, men sitter man trött på jobbet får man sina fnitterinfall ibland. Och då har jag med flit undvikit de självskrivna "Dåligt sällskap", "Du är en gangster, älskling" och en packe andra mindre kända men minst lika passande. Jag måste skaffa mig en hobby...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment