23 February 2009

Bekräftelse av det oförlåtliga

Jag kan inte förvänta mig en ursäkt. Den tiden har inte kommit än. Om den någonsin gör det. Jag är inte ens säker på att personen i fråga förstår att hon borde be om ursäkt. Å ena sidan torde hon vara medveten om sina handlingar och någonstans borde en klocka ringa; "det här kan inte vara rätt"... Å andra sidan anar jag att det är så mycket trasigt inom henne att hon inte riktigt reflekterar så långt. Jag tror faktiskt att hon någonstans tycker att hon gjorde vad hon kunde, att hon handlade i möjligaste mån rätt...

Kan man inte få en ursäkt så kan man inte få upprättelse.

Men man kanske inte alltid behöver en ursäkt. Vad ska man med en upprättelse till? Det förändrar ändå inte vad som hänt. På ett sätt kanske en ursäkt inte ens är önskvärd, för det som hänt går inte att ursäkta. Det går inte att förlåta. Det enda man kan göra för att inte gå under av bitterhet är att förlikas med vad som hänt och gå vidare. Men någonstans saknas en pusselbit... någonstans vill man få en... bekräftelse.

En bekräftelse på sin egen verklighet. Sin egen upplevelse. Det handlar inte om rätt eller fel. Men det handlar om att få bekräftat att Det Här verkligen hände.

Och ibland när man får en oväntad bekräftelse så är det som om lite av den där grådimmiga stenen i hjärtat försvinner. Det var faktiskt Det Här som jag upplevde. Det finns en till människa som var där, som blivit påverkad av det, som har känslor och åsikter om det. Som kan bekräfta. Bekräfta att hon behandlade mig illa.

Men världen är inte svart eller vit. Jag har fått min bekräftelse. Men hon har inte fått sin. Och jag känner för henne. Jag tror inte att hon kan räkna med en ursäkt hon heller. Men jag önskar henne en bekräftelse. Jag vet vad det kan betyda för den grådimmiga stenen i hjärtat.

Ibland kan en bekräftelse vara värd så mycket mer än ens den mest genuina ursäkt.

2 comments:

Anonymous said...
This comment has been removed by a blog administrator.
Miriam said...

Oj...det var poetiskt skrivet av dig. Förstår dig till fullo...hoppas hon läker inombords..när hon gör det kommer du att få din bekräftelse men tänk på vilken lång, lång väg hon har att gå och ärligt talat så tror jag inte att det går en dag utan att hon tänker på vad hennes agerande har haft för konsekvenser för andra...men hon vet nog inte hur hon ska handskas med tyngden av det.