Recept på en skön lördag

Alla som känner mig vet att jag är en pragmatisk människa, och inte bryr mig så värst om Alla Hjärtans Dag. Visst kan det vara sött att ha en dag då man visar sina nära och kära lite extra omtanke, men jag bryr mig hundra gånger mer om en kram i September än en ros 14 februari. Och jag förstår inte varför man som singel förväntas deppa ihop på alla hjärtans dag - man är ju lika mycket singel torsdagen före och måndagen efter!

Så. Dagen började med en bang. Åtminstone lät knackningen på dörren så och sömndrucket låg jag och trivdes under varmatäcket tills jag var tvungen att gå på toa. Då såg jag ett grönt paket. Paket! Mer paket! Igår tog jag en frisk morgonpromenad och hämtade ut ett, och imorse låg jag i sängen och öppnade ett annat. Och jag som trodde min födelsedag var över! :-) En Japp senare var jag redo att möta dagen.

Men först vågen. Jag hade en dålig föraning, mycket dålig föraning, för det känns som att mellangärdet svällt. Men... jag hade snarare gått ner sedan i julas! Glad överraskning, samtidigt som det betyder att jag inte blivit tjockare, bara "pluffsat till mig". Men nu kommer ju det ändras, nu när jag kan röra på mig normalt igen. Helt plötsligt kände jag starkt för att gå ut. Frisk luft, kullar?

Men jag har jobb att söka och artiklar att skriva och...

Som så många andra lördagar (det har blivit lite tradition nu) så sköt jag på besluten och började med att baka scones. Sedan bäddade jag ner mig i soffan till ett par avsnitt av Sex & The City.

Sedan ville jag ut. Det finns ett annat ställe jag hellre ville vara på i detta nu, men eftersom det inte är möjligt så ville jag i vart fall inte sitta instängd i en lägenhet utan luft. Jag ville ut. Ut och gå i friska luften. Så jag hoppade på bussen och åkte en rutt jag inte åkt förut. Det var händelserikt. Vi kom till en trafikolycka som var så färsk att polisen inte kommit än. Verkade som om bilarna snurrat runt i korsningen... för de stod vända helt galet och räcken på båda sidor var intryckta, liksom bilarna. Alla människor verkade ok dock. Sedan åkte vi förbi hus som jag kan se från mitt sovrumsfönster. Sedan kom det roliga och vi åkte ut på landet; böljande fält med får. Det roliga var att vi åkte längs en väg som jag så många gånger sett upplyst från biografen! Den är formad som en polkagriskäpp, och nu vet jag att den så småningom leder till East Kilbride, från ett håll jag inte åkt förut.

I East Kilbride knallade jag runt i ett litet förortsköpcenter - som visade sig vara gigantiskt!

Sedan tog jag nästa buss och hoppade av bakom Queens Park. Där tog jag en härlig promenad upp till toppen av kullen. Det var så skönt att vara ute, och att ha knallat uppåt, så jag satt en stund på en parkbänk och kollade in stan för mina fötter och försökte lista ut var saker och ting låg. Jag fortsatte sedan knalla runt lite planlöst i parken och kom så småningom till en brant nedförsbacke. Som ni vet så har knän lättare för att gå uppför än nedför, så jag tog det försiktigt... Tills jag märkte att asfalten inte var hal, då tränade jag medvetet på att försöka gå "normalt". Väl nere kändes det så bra att jag faktiskt gick upp och ned för backen två gånger till! Bara för att jag kunde! Folk måste ha trott att jag var galen...

Jag kände mig riktigt nöjd när jag väl tog bussen hemåt igen. Resten av kvällen mös jag i soffan med ett par sköna filmer. Och nu gör jag mig redo att gå och lägga mig igen. Med ett flin på läpparna. Det var en skön lördag. Nu är jag full av energi, så imorgon kan jag ta itu med alla Måsten.