Livet är en ständig resa - framåt.

Har givetvis funderat mycket på den där (oväntade) Bekräftelsen under veckan. På samtal jag haft, känslor som ventilerats, upplevelser som delats och nya omständigheter som kommit upp i ljuset. Jag måste erkänna att på ett sätt så känner jag mig lite vilsen för jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt detta. Framförallt som det inte bara gäller mig och mitt liv utan andras liv också, i en sammanflätad samexistens. Utan egentlig Skurk, för alla har sin historia. Så därför står jag här med armarna fulla men har svårt att veta vilka fack jag ska sortera in saker i - vad som ska arkiveras, vad som ska ageras på och vad som ska slängas bort.

Och jag inser att även om världsbilden skakades om så förändrar skalvet inte direkt någonting. Inte idag.

Det som varit har fortfarande varit. Nu är fortfarande Nu. Och livet är alldeles för kort för att börja älta sånt som redan är för sent för att ändras.

Jag tror inte på att stirra i backspegeln för mycket - då missar man vägen framför sig. Man kan kasta en blick då och då som referens, men annars tror jag på att koncentrera sig på vägval och vyer omkring sig och framför. Man kan inte ändra på historien i vilket fall. Men man kan påverka vilken väg man går från Nu. Man kan avgöra om man ska njuta av det man har Här och Nu eller om man ska deppa över tråkiga upplevelser och missade chanser. Man kan ge sig själv en chans. En chans att Leva. En chans att bryta cirkeln.

Jag läste en gång för länge sedan att man inte kan förändra vad man varit med om, men man kan förändra framtiden genom att låta den onda kedjan sluta med sig själv. Jag tyckte redan då att det var ett väldigt klokt råd. Och det har jag försökt leva efter.

Så nu när jag kastat en blick i backspegeln så är det dags att vända blicken framåt igen. Det finns massor att uppskatta Här och Nu! Inte minst vetskapen om att Det som varit inte längre är. Tjoho!