17 February 2009

Från bergstopp till dalbotten i en knävändning

Snabbresumé: Mitt knä hoppade ur led förra januari, 2008. Efter magnetröntgen visade det sig vara mer komplicerat än vad man först trott. Knät hade nämligen legat något ur led ända sedan det hoppade ur led förra gången - för femton år sedan. Detta hade lett till att skelettet börjat fylla 'tomrummet' genom att skapa en utväxt. Dessutom var knät helt utslitet, så illa att ingen läkare i Skottland sett något liknande (jo, de diskuterade mig på en konferens...). För att undvika knäprotes i min låga (tackar!) ålder så gjordes en operation i juli då man brände bort utväxten och puttade tillbaka knäskålen på plats. Sedan dess har jag haft intensiv sjukgymnastik för att sakta men säkert jobba upp rörlighet, styrka och smidighet.

Egentligen skulle sista återbesöket till knädoktorn varit i november, men eftersom jag inte var riktigt bra då så bestämde de att träffa mig igår igen. Troligen skulle det vara sista mötet.

I dagsläget har jag full rörlighet (nåja, kan bara sträcka ut till 10 grader, men eftersom det varit så i femton år så får vi se om det ändras av sig självt i framtiden). Styrkan är mycket bättre och balansen och uthålligheten blir stadigt bättre. Enda problemet är väl egentligen smärtan jag känner inne i knät när jag går länge, eller anstränger det. T ex när jag lyfter och böjer knät med tyngder runt foten, när någon håller emot och jag rätar ut benet, eller när jag går i trappor med tungt att bära. Det är en speciell vinkel i 'mitten' av rörelsen som är värst, när benet väl är böjt eller utsträckt så är det ok.

Läkaren förklarade att det var en smärta jag inte skulle bli av med. Mycket kan förbättras med starka benmuskler, men enligt både läkaren och sjukgymnasten har jag redan bra styrka i benet. Det enda som hindrar mig från att göra vissa övningar/rörelser fullt ut är just smärtan, inte brist på styrka. Och smärtan har att göra med förslitningsskadan; brosket bakom knäskålen är nästan bortnött.

Enda sättet att få bukt med det är en knäprotes. Men det är de inte villiga att göra än på 20 år, inte förrän patienten är väl i 50-årsåldern. En knäprotes håller bara i ca 30 år, så gör de operationen nu så kommer jag inte ha något knä alls när jag är pensionär. Istället för en aktiv ålderdom blir det en ålderdom i rullstol.

Och det var då läkaren drog undan matten för mig.

Varje gång jag knallar i långa, branta nedförsbackar så skyndar jag på nedslitningen. Så hur ofta var jag egentligen ute och vandrade i bergen?

Läkaren skakade då på huvudet och sa att det var bäst att byta ut Munro-boken mot en om "low level walking". Ett par berg om året skulle jag kanske klara av, absolut inte fler än ett var 10 vecka. Var 10:e vecka?! Varannan månad?!?! Det är 4 om året!!! Och troligen skulle smärtan vara för stor för att ens få mig att göra det så ofta. Så ofta?! Läkaren sa att det så klart var upp till mig att lyssna på kroppen, men hon rådde mig att prova med några vänliga, flacka, småkullar innan jag försökte mig på något högre. Och att försöka hålla mig ifrån branta berg. (eh?) Hon upprepade sedan att även om jag inte lyssnade på hennes råd ("I've spoken to you people [hill-walkers] before, I can see in your eyes that you're already trying to dismiss my advise") så skulle jag tänka på att varje smärtsam vandring snabbade på förslitningen och att jag gjorde bäst i att "hålla mig nere i dalen och träffa bergsvandrarpolarna på puben".

Ja, för det skulle ju inte svida det minsta - höra om deras ljuvliga dag uppe på Ben Lomond medan jag traskat runt vid vattenbrynet.

Ok, jag fick en chock. Det finns ingen förberedelse för att få sin favorithobby bortryckt från en. Sin livsstil. Skälet till att jag över huvud taget lämnade familj och vänner och flyttade till Skottland!

Tanken på att inte kunna besöka alla de där bergen jag senaste året haft innanför ögonlocken medan jag sjukgymnastat och intalat mig själv att det är jättekul att knalla på dalnivå... Fast det är ju för att jag kunnat kolla upp på kullarna och 'vetat' att snart, snart så kan jag vara där uppe igen. Snart kan jag ligga på en bergstopp och pilla mig i naveln i solen igen.

Efter läkarbesöket knallade jag runt i Kelvingrove park ett tag, förvirrad, chockad, nedslagen... Troligen var det chocken för det fanns nog inget skäl att böla så som jag gjorde. Ja, och sedan var jag så klart inte riktigt närvarande resten av dagen. Det tog så på krafterna att vara nedstämd, så jag somnade före halv tio på kvällen och sov tills klockan ringde.

Idag har jag på ett sätt förlikat mig med verkligheten. Och jag tänker att jag får plocka russinen ur kakan. Ben Nevis, Schiehallion, Ben Hope. En i taget. Då och då. En camping på Ben Macdui bör väl fungera för jag kan gå upp en dag och ner en annan. Och visst kan jag väl knalla genom dalarna och tälta vid vattendragen. Jag behöver kanske inte gå upp på höjden... om jag kan lära mig uppskatta utsikten från marknivå... Och Kebnekajse tar ju flera dagar, så den kanske inte är så brant? Och nog kan jag göra en kraftansamling om jag skulle ta mig till Peru, för Inkaleden kan ju vara värd lite förslitning och smärta...

I övrigt känner jag mig lite paff. För nu har jag förlorat det starkaste skälet till att stanna här i Skottland. Nu kanske det till och med vore bäst att flytta tillbaka till Sverige så snart som möjligt - innan det framgår exakt hur surt det är att inte kunna ge sig ut varje/varannan helg. Nu räcker det ju med ett par semesterresor per år...

Blandbergsvandring... inte som temporär lösning utan... på riktigt. Hm. Jag har nog inte riktigt förlikat mig med tanken än... Även om det, ehrm, är för mitt eget bästa. Faktiskt. (Ja, ja, kom igen, jag försöker intala mig här! Ju mer jag intalar mig att jag kommer få lika kul nere på marken, desto större chans att jag faktiskt får det. Positivt tänkande, ni vet!)

Hm, på tal om positivt tänkande. Det var nedför jag inte kunde gå... Så... om jag går upp och sedan ringer Mountain Rescue? Eller hoppar fallskärm?? Åker rutschbana?!

Nähä, inte det. Ok då.

1 comment:

Pux said...

Usch vad trist! Men du verkar ha en rätt schysst inställning till det hela så du hittar nog ett alternativt sätt att ta dig både upp och nedför topparna. Heja dig!