Puh. Det tog ett tag, men nu kan jag andas ut igen. Nu är det klart att Zlatan Ibrahimovic lämnar mitt kära Ajax och går till Juventus. En klubb jag inte håller på. Där kan han vara. Det är ett problem att ha en bra spelare man inte gillar i ett lag man håller på. På ett sätt borde man se till lagets bästa, men samtidigt kan man inte stå ut med typen. Det spelar ingen roll om vissa hävdar att hans kaxiga attityd är ett "spel". Har man så dålig självkänsla att man måste spela ett spel för att stå ut så får det stå för honom. Jag tål det inte. Och hans omognad är knappast ett spel. Jag har för många egna erfarenheter av den slyngeln för att tycka om honom - vad han än gör på planen.
Det roliga var att höra av mina holländska kompisar att han inte var omtyckt i Holland heller - av precis samma skäl som han är illa omtyckt i Sverige för. Men de frispråkiga holländska stjärnorna har nog gjort honom gott, visst visade han upp en mer vuxen sida under EM?
Personliga skäl väger tungt, det är därför jag inte heller vill ha Ronaldo i något av mina lag. Han sänkte sina aktier för all framtid i mina ögon efter skådespeleriet i VM 2002. Och så finns det en hockeyspelare jag bara inte tål - Nichlas Hävelid. För 100 år sedan tog jag med honom i mitt Dream Team, för att han var lovande, spåddes som poängmaskin och var billig. Karln bidrog inte med ett enda poäng! Inte hans fel att jag trodde på allt jag läste om honom och gjorde en dålig investering, men ändå.
31 August 2004
Årets tristaste 0-0 match slutade 0-2
Sport är drama utan manus. Det är därför det är kul, framförallt när de plötsliga vändningarna gynnar det egna laget. Örebro - DIF skulle sluta 0-0. Av någon anledning ändrades det i slutminutrarna och nu vann vi med 0-2 istället. Märkligt.
Spionerna från Utrecht kan dock inte ha blivit imponerade. Det är bra. Vagga in dem i falsk säkerhet, ni... De kom fram före matchen och frågade var de skulle hämta biljetter, de hade faxat upp att de skulle komma. Det kände inte ÖSK till, så holländarna fick plats längst nere vid ena hörnflaggan. Bra så. Min holländska är begränsad, men jag sa i vart fall "tot ziens" när de gick. De hajade till, såg DIF-märket på tröjan som stack fram under jackan och skrattade till. "Ei, vi vet att ni finns."
Jag och en kollega fick Kronblomstjänst före match. Det innebär att man står vid statyn och slussar Djurgårdare till vår sektion. En nervös, pliktskyldig, oerfaren, spattig ordningsvakt stod också där. Vi tänkte, som brukligt är, presentera oss och liksom få arbetsfördelningen klar - d.v.s. visa att vi har koll på vår uppgift så att mannen kan slappna av. Hans irrande ögon klarade inte att hälsa så läget stod klart; mannen skulle dyka på allt blåblått som rörde sig. Alltså var det bäst att vi tog ett steg tillbaka, annars skulle folk bli irriterade av att ha 3 papegojor i öronen. Var mannen nervös för att det var Stockholmare som kom, var han nyutbildad eller var han bara fel människotyp för jobbet? Pliktmannen fick regera, vi stod och snackade skit med ÖSKs publikvärdar.
De finns alltid, på varenda bortamatch, i varenda liten håla - stugsittarna. Människor som bor i sin lilla stuga, tittar på lilla tv:n, tror på allt, tror att hemskheter som var aktuella för 20 år sedan gäller även idag, aldrig har varit utanför tomtgränsen utan har skapat sig en egen skrämmande bild av världen utanför och som, när vi kommer, avvaktar, kollar in om vi är farliga och när de inser att så inte är fallet kommer framsmygande och försynt frågar, med en röst av lika delar nyfikenhet, skräckblandad förtjusning och spelat lugn: Kommer det några huliganer då? Egentligen har man lust att svara; vafan ska de till Örebro och göra?! Den enda sketna Örebroare värd att klappa på skulle väl vara du, som ställer så jävla dumma frågor! Men det svarar man ju inte. Stugsittaren den här gången var en publikvärd som visade sig vara mäkta fascinerad av huliganer i allmänhet och som ständigt besökte de svenska huliganernas egen hemsida. Som vanligt blandade han ihop alla Stockholmslag, så vi fick credit för något han läst att Bajarna hade gjort, och som vanligt trodde han att det var på arenen huliganerna skulle ställa till med bråk. Kul med folk som följt utvecklingen de senaste tio åren.
Men jag förstår att han var faschinerad av "riktiga" huliganer. Vi hade 3 värstingar på vår sektion igår; samtliga från Örebro, samtliga under 18, samtliga välkända av ordningsvakterna, samtliga döva... "I döda havet kan även en räka kalla sig fisk."
Vi åkte minibuss och i Örebro såg vi en kille och en tjej i tjugoårsåldern komma gående på trottoaren, de gick bredvid varandra, men båda tittade coolt rakt fram.
"Kolla nu när jag sätter myror i huvet på grabben." sa vår chaufför, tutade och morsade på tjejen.
I backspegeln såg vi killens huvud vända sig mot tjejen flera gånger.
"Hö, hö, hon kommer få förklara sig ikväll." skrockade chauffören. "En hel minibuss med grabbar. Var var du i lördags, älskling? Hö, hö."
Såvida vi inte spräckt ett förhållande - det var roligt!
Somnade vid Enköping på hemvägen och vaknade upp först i Rissne. Precis när vi körde om den enda bilen på väg - Abbe Barsom, en ljumskskadad spelare. Blev avsläppt vid Järva och vid busshållsplatsen stod två pers - båda supportrar. Ibland känns det som att hela världen är Djurgården.
Spionerna från Utrecht kan dock inte ha blivit imponerade. Det är bra. Vagga in dem i falsk säkerhet, ni... De kom fram före matchen och frågade var de skulle hämta biljetter, de hade faxat upp att de skulle komma. Det kände inte ÖSK till, så holländarna fick plats längst nere vid ena hörnflaggan. Bra så. Min holländska är begränsad, men jag sa i vart fall "tot ziens" när de gick. De hajade till, såg DIF-märket på tröjan som stack fram under jackan och skrattade till. "Ei, vi vet att ni finns."
Jag och en kollega fick Kronblomstjänst före match. Det innebär att man står vid statyn och slussar Djurgårdare till vår sektion. En nervös, pliktskyldig, oerfaren, spattig ordningsvakt stod också där. Vi tänkte, som brukligt är, presentera oss och liksom få arbetsfördelningen klar - d.v.s. visa att vi har koll på vår uppgift så att mannen kan slappna av. Hans irrande ögon klarade inte att hälsa så läget stod klart; mannen skulle dyka på allt blåblått som rörde sig. Alltså var det bäst att vi tog ett steg tillbaka, annars skulle folk bli irriterade av att ha 3 papegojor i öronen. Var mannen nervös för att det var Stockholmare som kom, var han nyutbildad eller var han bara fel människotyp för jobbet? Pliktmannen fick regera, vi stod och snackade skit med ÖSKs publikvärdar.
De finns alltid, på varenda bortamatch, i varenda liten håla - stugsittarna. Människor som bor i sin lilla stuga, tittar på lilla tv:n, tror på allt, tror att hemskheter som var aktuella för 20 år sedan gäller även idag, aldrig har varit utanför tomtgränsen utan har skapat sig en egen skrämmande bild av världen utanför och som, när vi kommer, avvaktar, kollar in om vi är farliga och när de inser att så inte är fallet kommer framsmygande och försynt frågar, med en röst av lika delar nyfikenhet, skräckblandad förtjusning och spelat lugn: Kommer det några huliganer då? Egentligen har man lust att svara; vafan ska de till Örebro och göra?! Den enda sketna Örebroare värd att klappa på skulle väl vara du, som ställer så jävla dumma frågor! Men det svarar man ju inte. Stugsittaren den här gången var en publikvärd som visade sig vara mäkta fascinerad av huliganer i allmänhet och som ständigt besökte de svenska huliganernas egen hemsida. Som vanligt blandade han ihop alla Stockholmslag, så vi fick credit för något han läst att Bajarna hade gjort, och som vanligt trodde han att det var på arenen huliganerna skulle ställa till med bråk. Kul med folk som följt utvecklingen de senaste tio åren.
Men jag förstår att han var faschinerad av "riktiga" huliganer. Vi hade 3 värstingar på vår sektion igår; samtliga från Örebro, samtliga under 18, samtliga välkända av ordningsvakterna, samtliga döva... "I döda havet kan även en räka kalla sig fisk."
Vi åkte minibuss och i Örebro såg vi en kille och en tjej i tjugoårsåldern komma gående på trottoaren, de gick bredvid varandra, men båda tittade coolt rakt fram.
"Kolla nu när jag sätter myror i huvet på grabben." sa vår chaufför, tutade och morsade på tjejen.
I backspegeln såg vi killens huvud vända sig mot tjejen flera gånger.
"Hö, hö, hon kommer få förklara sig ikväll." skrockade chauffören. "En hel minibuss med grabbar. Var var du i lördags, älskling? Hö, hö."
Såvida vi inte spräckt ett förhållande - det var roligt!
Somnade vid Enköping på hemvägen och vaknade upp först i Rissne. Precis när vi körde om den enda bilen på väg - Abbe Barsom, en ljumskskadad spelare. Blev avsläppt vid Järva och vid busshållsplatsen stod två pers - båda supportrar. Ibland känns det som att hela världen är Djurgården.
30 August 2004
Släkten är värst
Har haft sådan ågren över att behöva jobba den här helgen, för farmor fyller 85 och det var stort kalas uppe i Ångermanland. Men jag kunde faktiskt inte byta tiderna utan att loosa mer pengar än jag har råd med, så jag får nöja mig med att höra på efterhandssnacket och får kvista iväg med en blomma när farmor kommer hem igen. Men det är inte samma sak. Förutom det faktum att jag vill träffa och gratulera min farmor så brukar släktträffarna alltid bjuda på bra underhållning. Vilka människor. Vilka komplikationer, skandaler och märkliga beteenden. Ibland undrar jag om vi verkligen är släkt.
Jag var med när famor fyllde 80. Det var också ett stort släktkalas, även om vi var färre än vad de tydligen var nu. Det var det mest märkliga kalas jag varit på. Någonsin. Alla hade hälsat, kramat farmor och satt sig ner, kalaset hade knappt pågått en halvtimme. Då kröp det fram under ett samtal att en av mina kusiner var övertygad nazist. Och vi talar inte om en vilsen, missanpassad, outbildad tonårskille som gått med i någon nynazistisk grupp "för gemenskapens skull" utan om en välutbildad kille med höga betyg, som läser mycket, har studerat olika ideologier grundligt och ändå anser att nazismen är att föredra framför de andra ideologierna. På något sätt hade det känts bra om han varit en vilsen kille som inte visste vad han pratade om, men att resonera med någon som har genomtänkta argument... Resten av dagen och kvällen satt vi andra och försökte få grepp om grabbens åsikter, diskuterade politik och filosofi och försökte väl någonstans få honom att inse vilken bräcklig ideologi han gett sig hän.
Kalaset var surrealistiskt. Ute i trädgården fördes omväxlande intensiva, snärjande och lågmälda diskussioner där alla utom hans mamma ifrågasatte hans samhällssyn. Hon menade att han "ju faktiskt har rätt i en del". I köket inne i huset satt farmor, som upplevt nazismen på nära håll, och grät och hulkade "han är inte mitt barnbarn". Grattis på 80-årsdagen, liksom. Senare på kvällen, när farmor gått och lagt sig, åkte jag och mina syskon in till byn för att käka pizza och komma bort från det märkliga skådespelet i trädgården. När vi kom tillbaka någongång efter midnatt hade alla gått och lagt sig - utom min kusin och min pappa, som fortfarande satt ute, i skenet av ett värmeljus, och diskuterade människovärde.
I det ögonblicket kände jag en stor stolthet över min pappa. Det bara kom över mig. Han var den som diskuterat mest sansat med pojken under kvällen, d.v.s. som inte rest sig med ett "åh, det går ju inte att diskutera med dig", men också mest intensivt. När alla andra hade gett upp hade han oförtrutet vridit och vänt på varenda samhällsmekanism och människosynskugge för att blotta killens ideologi. Pappa, från vars mun jag genom åren hört fördomar om både homosexuella och andra folkslag, satt nu och förespråkade desammas lika värde, med just de argument som motsäger det han genom åren yttrat. När det väl kom till kritan var det alltså inget fel på hans människosyn utan tidigare suckar och utbrott var, liksom för de flesta, bara en missriktad frustration över svensk politik. Kanske är det bra att ställas inför extremister ibland, för att se sina egna, verkliga, värderingar.
Jag hade gärna velat veta hur den killen utvecklat sig, men tydligen hade han gått och blivit en gym-eremit, vars kropp inte byggts på morötter, som bara satt tyst och inte sa ett knäpp, ens när man försökte prata med honom. Eller hade han blivit lobotomerad? Hur som helst, detta kalas hade inte bjudit på några vulkaniska överraskningar utan 85-åringen hade fått det lugna tårtkalas man orkar med i den åldern.
Jag var med när famor fyllde 80. Det var också ett stort släktkalas, även om vi var färre än vad de tydligen var nu. Det var det mest märkliga kalas jag varit på. Någonsin. Alla hade hälsat, kramat farmor och satt sig ner, kalaset hade knappt pågått en halvtimme. Då kröp det fram under ett samtal att en av mina kusiner var övertygad nazist. Och vi talar inte om en vilsen, missanpassad, outbildad tonårskille som gått med i någon nynazistisk grupp "för gemenskapens skull" utan om en välutbildad kille med höga betyg, som läser mycket, har studerat olika ideologier grundligt och ändå anser att nazismen är att föredra framför de andra ideologierna. På något sätt hade det känts bra om han varit en vilsen kille som inte visste vad han pratade om, men att resonera med någon som har genomtänkta argument... Resten av dagen och kvällen satt vi andra och försökte få grepp om grabbens åsikter, diskuterade politik och filosofi och försökte väl någonstans få honom att inse vilken bräcklig ideologi han gett sig hän.
Kalaset var surrealistiskt. Ute i trädgården fördes omväxlande intensiva, snärjande och lågmälda diskussioner där alla utom hans mamma ifrågasatte hans samhällssyn. Hon menade att han "ju faktiskt har rätt i en del". I köket inne i huset satt farmor, som upplevt nazismen på nära håll, och grät och hulkade "han är inte mitt barnbarn". Grattis på 80-årsdagen, liksom. Senare på kvällen, när farmor gått och lagt sig, åkte jag och mina syskon in till byn för att käka pizza och komma bort från det märkliga skådespelet i trädgården. När vi kom tillbaka någongång efter midnatt hade alla gått och lagt sig - utom min kusin och min pappa, som fortfarande satt ute, i skenet av ett värmeljus, och diskuterade människovärde.
I det ögonblicket kände jag en stor stolthet över min pappa. Det bara kom över mig. Han var den som diskuterat mest sansat med pojken under kvällen, d.v.s. som inte rest sig med ett "åh, det går ju inte att diskutera med dig", men också mest intensivt. När alla andra hade gett upp hade han oförtrutet vridit och vänt på varenda samhällsmekanism och människosynskugge för att blotta killens ideologi. Pappa, från vars mun jag genom åren hört fördomar om både homosexuella och andra folkslag, satt nu och förespråkade desammas lika värde, med just de argument som motsäger det han genom åren yttrat. När det väl kom till kritan var det alltså inget fel på hans människosyn utan tidigare suckar och utbrott var, liksom för de flesta, bara en missriktad frustration över svensk politik. Kanske är det bra att ställas inför extremister ibland, för att se sina egna, verkliga, värderingar.
Jag hade gärna velat veta hur den killen utvecklat sig, men tydligen hade han gått och blivit en gym-eremit, vars kropp inte byggts på morötter, som bara satt tyst och inte sa ett knäpp, ens när man försökte prata med honom. Eller hade han blivit lobotomerad? Hur som helst, detta kalas hade inte bjudit på några vulkaniska överraskningar utan 85-åringen hade fått det lugna tårtkalas man orkar med i den åldern.
28 August 2004
"Aftonbladet" formulerar sig
Varför skriver Aftonbladet en rubrik som säger Utvisad fembarnspappa "torterad" ? Varför säger man inte Utvisad fembarnspappa tros ha torterats/möjligen torterad/kan ha torterats, sätter frågetecken efter konstaterandet eller helt enkelt grundlöst konstaterar, som man brukar; Utvisad fembarnspappa torterad. Med citationstecknen insinuerar man ju att man tvivlar på begreppet. Varför gör man det?
Texten i den korta notisen under rubriken lyder:
"En kurdisk fembarnspappa som i måndags utvisades till Turkiet efter avtjänat straff för narkotikabrott i Sverige, säger att han utsattes för tre dygns fysisk och psykisk tortyr efter ankomsten till Istanbul. Nu ska justitiedepartementet undersöka saken, rapporterar TT. "
Jaha, det är ju så det brukar gå till; att någon rapporterar att den blivit torterad och att man sedan följer upp saken. Varför tror man att den här mannen ljuger? För det måste man ju tro om man formulerar sig som man gör. Jag förstår inte...
Texten i den korta notisen under rubriken lyder:
"En kurdisk fembarnspappa som i måndags utvisades till Turkiet efter avtjänat straff för narkotikabrott i Sverige, säger att han utsattes för tre dygns fysisk och psykisk tortyr efter ankomsten till Istanbul. Nu ska justitiedepartementet undersöka saken, rapporterar TT. "
Jaha, det är ju så det brukar gå till; att någon rapporterar att den blivit torterad och att man sedan följer upp saken. Varför tror man att den här mannen ljuger? För det måste man ju tro om man formulerar sig som man gör. Jag förstår inte...
27 August 2004
Fredagsfyran, v. 35
Hi, hi, p.g.a. stress från Andreas sida fick man välja sin egen Fredagsfyra den här veckan. Eftersom jag inte varit med från början tyckte jag det var passande att välja den allra första (för att fira jubiléet). Åsså får man en sån där som man måste tänka igenom svaren på....
Temat är kändisar:
1. Vilken kändis skulle du vilja äta frukost med?
Ed Burns. Klockrent. En sen frukost hoppas jag.
2. Vilken kändis skulle du vilja ha med på konsert?
Konsert? Gick jag på hockey skulle jag vilja gå med Susan Sarandon (hockeyfan, hon också), men konsert... Någon som känner favoritbandet som lirar kanske? :-)
3. Vilken kändis skulle du vilja diskutera litteratur/ film/ musik/ vadsomhelst med?
Oj, det finns ju många man skulle vilja diskutera ett och annat med. Några ur högen; hockey med Wayne Gretzky, skådespeleri (teater vs film) med Stellan Skarsgård, filmskapande med Steven Spielberg, skrivande, journalism och politik med Jan Guillou, filmskapande (av uråldriga pjäser) med Kenneth Branagh, kyrkans historiska ställning med påven eller Ulf Ekman, politik med Tomas Bodström, fotbollstaktik med Sven-Göran Eriksson, livet och skrivande med Jonas Gardell, hockey och film med Susan Sarandon. Tja, och så finns det ju vissa jag skulle kunna tänka mig att diskutera vad som helst med, t.om. navelludd... Men helst av allt skulle jag en dag bara vilja råka sitta bredvid en mycket gammal man och prata om fågeln som hoppar kring våra fötter, och upptäcka att det är Raoul Wallenberg.
4. Vilken kändis skulle du inte vilja vakna upp bredvid?
Vaknar jag upp bredvid George W Bush har något gått väldigt, väldigt fel...
Temat är kändisar:
1. Vilken kändis skulle du vilja äta frukost med?
Ed Burns. Klockrent. En sen frukost hoppas jag.
2. Vilken kändis skulle du vilja ha med på konsert?
Konsert? Gick jag på hockey skulle jag vilja gå med Susan Sarandon (hockeyfan, hon också), men konsert... Någon som känner favoritbandet som lirar kanske? :-)
3. Vilken kändis skulle du vilja diskutera litteratur/ film/ musik/ vadsomhelst med?
Oj, det finns ju många man skulle vilja diskutera ett och annat med. Några ur högen; hockey med Wayne Gretzky, skådespeleri (teater vs film) med Stellan Skarsgård, filmskapande med Steven Spielberg, skrivande, journalism och politik med Jan Guillou, filmskapande (av uråldriga pjäser) med Kenneth Branagh, kyrkans historiska ställning med påven eller Ulf Ekman, politik med Tomas Bodström, fotbollstaktik med Sven-Göran Eriksson, livet och skrivande med Jonas Gardell, hockey och film med Susan Sarandon. Tja, och så finns det ju vissa jag skulle kunna tänka mig att diskutera vad som helst med, t.om. navelludd... Men helst av allt skulle jag en dag bara vilja råka sitta bredvid en mycket gammal man och prata om fågeln som hoppar kring våra fötter, och upptäcka att det är Raoul Wallenberg.
4. Vilken kändis skulle du inte vilja vakna upp bredvid?
Vaknar jag upp bredvid George W Bush har något gått väldigt, väldigt fel...
Teatern har öppnat - tjoho!
Ni vet när man längtar efter något så intensivt att man knappt kan tänka på något annat, man får nästan fysiska abstinens och det är så löjligt för det är en sådan bagatellartad grej, men man fortsätter tänka på det, ser det långt fram i fjärran och så - poff - har slumpen fört en rakt in i kärnan av det efterlängtade.
Så var det för mig idag.
Sista månaden, framförallt sista veckorna, har jag haft en märklig längtan efter att gå på teater. Inte efter någon speciell pjäs (men det blev ju inte bättre av att märka att så mycket kul går upp på scenerna i höst) utan mer efter själva forumet; att sitta i en salong, framför en scen, med direkt drama framför ögonen, i 3D. Jag ville helt plötsligt inte kunna spola, ha kameravinklar eller kunna se samma favoritscen flera gånger - jag ville gå på teater.
Idag fick Mia in mig hastigt och lustigt på en diskussionsstund på Kulturhuset med temat "rasbiologi", och då i samband med vetenskap. Lite kort och ostrukturerat men helt ok ändå. Efteråt, på väg ut, såg vi reklamskärmar om vad som var på G. Och där stod att Körsbärsträdgården hade premiär ikväll! Mitt hjärta hoppade över ett slag. Premiär ikväll, på Stora Scenen... 40 kronorsbiljetter!!! Mia var med på noterna, så helt plötsligt hade vi en "riktig teaterkväll". Tvårätters middag på Lilla Bussola och sedan klättrade vi upp i taket och kollade på Tjechov. Jag njöööööt av min hett efterlängtade teaterstund.
Men pjäsen var ju... rysk. Jag har svårt för ryssar, eller är det Tjechov kanske, för det är nog bara honom jag sett. Tre Systrar, Onkel Vanja, Måsen... jo, det är Tjechov alltihop. Sorry, men om jag förut tyckte att Shakespeare bara är bla bla bla så är Tjechov gråtråkig bla bla bla med en massa dolda meningar, rysk historia, rysk samhällsfilosofi och djupa tolkningar. Så jag vet inte riktigt vad jag tyckte för jag orkade inte försöka klura ut vad de olika personerna försökte tillföra... Antar att den var ok, för applåderna lät varma.
Den starkaste behållningen är väl att jag högst motvilligt måste erkänna att jag kände igen mig i "Den evige studenten". Ja herrejävlar... Men visst är det nåt med ryssar och studenter, Dostojevskij har ju också en sån i "Brott & Straff". Jag har för mig att de menar något mer än bara en som pluggar, att det en viss typ av människa/samhällsklass, att meningen är vidare än i Sverige. Men jag ids inte spekulera i det heller. Jag vet bara att jag kände mig träffad av den där studenten som närmade sig 30 men ännu inte börjat jobba. Men sak samma...
...hi, hi, jag var på teater idag! TJOHO!!!
Så var det för mig idag.
Sista månaden, framförallt sista veckorna, har jag haft en märklig längtan efter att gå på teater. Inte efter någon speciell pjäs (men det blev ju inte bättre av att märka att så mycket kul går upp på scenerna i höst) utan mer efter själva forumet; att sitta i en salong, framför en scen, med direkt drama framför ögonen, i 3D. Jag ville helt plötsligt inte kunna spola, ha kameravinklar eller kunna se samma favoritscen flera gånger - jag ville gå på teater.
Idag fick Mia in mig hastigt och lustigt på en diskussionsstund på Kulturhuset med temat "rasbiologi", och då i samband med vetenskap. Lite kort och ostrukturerat men helt ok ändå. Efteråt, på väg ut, såg vi reklamskärmar om vad som var på G. Och där stod att Körsbärsträdgården hade premiär ikväll! Mitt hjärta hoppade över ett slag. Premiär ikväll, på Stora Scenen... 40 kronorsbiljetter!!! Mia var med på noterna, så helt plötsligt hade vi en "riktig teaterkväll". Tvårätters middag på Lilla Bussola och sedan klättrade vi upp i taket och kollade på Tjechov. Jag njöööööt av min hett efterlängtade teaterstund.
Men pjäsen var ju... rysk. Jag har svårt för ryssar, eller är det Tjechov kanske, för det är nog bara honom jag sett. Tre Systrar, Onkel Vanja, Måsen... jo, det är Tjechov alltihop. Sorry, men om jag förut tyckte att Shakespeare bara är bla bla bla så är Tjechov gråtråkig bla bla bla med en massa dolda meningar, rysk historia, rysk samhällsfilosofi och djupa tolkningar. Så jag vet inte riktigt vad jag tyckte för jag orkade inte försöka klura ut vad de olika personerna försökte tillföra... Antar att den var ok, för applåderna lät varma.
Den starkaste behållningen är väl att jag högst motvilligt måste erkänna att jag kände igen mig i "Den evige studenten". Ja herrejävlar... Men visst är det nåt med ryssar och studenter, Dostojevskij har ju också en sån i "Brott & Straff". Jag har för mig att de menar något mer än bara en som pluggar, att det en viss typ av människa/samhällsklass, att meningen är vidare än i Sverige. Men jag ids inte spekulera i det heller. Jag vet bara att jag kände mig träffad av den där studenten som närmade sig 30 men ännu inte börjat jobba. Men sak samma...
...hi, hi, jag var på teater idag! TJOHO!!!
25 August 2004
Lagförslag ang besöksförbud på sportarenor
När jag började som publikvärd 1997 sa man att vi hade det lite tungjobbat för tillfället, men att en ny lag var på gång; att man skulle kunna porta huliganer "på riktigt". Sedan dök en våldtäktsdebatt upp och lagen föll i glömska. Lite senare plockades den upp, men då kom 11 september och så försvann den igen, dök upp, blev kvävd av ännu än våldtäktsdebatt, har nu dykt upp igen och… om alla våldtäktare och terrorister kunde hålla sig i skinnet nu så vi får vår lag någon gång!
I Sverige är denna lag idrottsföreningarnas högsta önskan. Människor utan kunskap i masspsykologi, gruppdynamik och de märkliga mekanismerna bakom "crowd disturbances" brukar kritisera klubbarna hårt när supportrar ställer till oreda, oavsett om det sker på arenan eller på en rastplats i Närke. Klubbarna har lagt ner ett enormt arbete på att svara på denna kritik, men en viktig kugge har fattats; de kan inte porta oönskade personer.
I Sverige finns inga speciella lagar för sportevenemang, utan det är allmänna regler som gäller. Med hjälp av klurig lagtolkning har föreningarna sökt nå sina mål, oftast med stöd inom det civilrättsliga området. Den främsta kompisen är den relativt nya s.k. "Arrangörsrätten". Den ger arrangören av ett evenemang rätt att ställa upp vilka regler den vill för sitt evenemang, förutsatt att de inte kolliderar med diskrimineringslagarna. Alltså kan de bestämma att bara dem med Djurgårdshalsduk får komma in, eller bara dem med gröna jackor. Med hjälp av denna rätt kan klubbar också neka oönskade personer tillträde till arenan. Problemet är att denna regel bara fungerar ute vid spärren. Om publikvärden/ordningsvakten inte känner igen personen eller om den lyckas knalla in i en obevakad spärr så kan inte klubben göra något. Trots att vi vet att en viss persons blotta närvaro räcker för att trigga igång fotfolket.
Nu sker visserligen inte så mycket på själva arenan längre (där är bevakningen för hög), men oavsett vad vissa tror så är bråkstakarna supportrar som faktiskt brinner för fotboll, så för dem är en portning ett grövre straff än fängelse. Döms de till fängelse förlägger de permissionerna till matchdagarna, blir de portade klättrar de på väggarna.
Dagens portning innebär att klubben uttrycker att en person inte är välkommen på deras evenemang (i max 2 år), men det bygger på samförstånd och respekt. Om personen väljer att trots förbudet finns helt enkelt inget att göra. Möjligen att gå till civil domstol och stämma honom för avtalsbrott, men det skulle definitivt kosta mer än det smakar. På detta sätt är dagens system helt tandlöst; påföljd saknas vid överträdelse.
Jag vet ju inte hur den nya lagen kommer se ut; men jag har några önskemål, som jag hoppas de tänker på:
1) Att besöksförbudet inte bara utfärdas i samband med brottslighet, utan att en klubb kan ansöka om det enskilt också.
2) Att det inte krävs brott som grund utan även samlade bedömningar av ordningsstöranden o dyl. Dem man vill porta begår sällan brott på själva arenan, utan uppträder olämpligt på andra sätt eller slåss i uppgjorda fajter flera kvarter från stadion.
3) Att fängelse, såsom i förslaget, finns med i straffskalan, så att funktionärer har rätt att göra envarsgripanden.
4) Att tidsgränsen respekterar säsongerna. 6 mån avstängning i september är ju poänglöst om fotbollsklubben ligger mitt i tabellen (och därmed inte spelar om guld framåt hösten), då portningen kommer verkställas off season, så att säga.
5) Att man tar ställning till det fallet att laget spelar match utomlands. Reseförbud? Eller ska vi fortsätta låta portade hålla lekstuga på utlandsmatcherna? Som det är nu ser de nämligen dessa matcher som andningshål och julafton.
I England, där detta problem ses som ett samhällsproblem och inte som ett internt föreningsproblem, la man tidigt ut säkerhetsarbetet och repressalierna på samhällsnivå. En domstol belägger personen med besöksförbud och överträds detta är det straffbart med upp till 6 månaders fängelse. Skulle det svenska lagförslaget gå igenom får vi en liknande lag, om än mildare i sin utformning. Det viktiga skulle dock finnas med – straff vid överträdelse (som det ser ut nu; böter eller fängelse i 6 mån). Och eftersom fängelse finns med i straffskalan kan även funktionärer gripa in. Tack för det, televerket. Men som sagt, den är inte klubbad än…
23 August 2004
Det är en sån dag idag...
Jag hade tagit semester den här veckan och grämt mig för att jag gått med på att jobba i helgen. Framförallt när jag fick veta att farmor har 85-årskalas då. Visste att jag var tvungen att registrera mig på kriminologin och betala terminsräkning, så jag tänkte ta en fixardag idag och semester tis-fre. Jag har grämt mig över att jag slarvat bort den här sommaren och inte haft någon semester alls. 4 dagar i början av Juli bara. Så jag tänkte verkligen ta vara på dessa 4 dagar i slutet av Augusti.
Igår kväll kollade jag upp kriminologischemat på nätet. Hade fått för mig att lektionerna började nästa vecka. Det gjorde de inte. De började idag... Det var den semestern, det. Så imorse var jag lagom pigg, för jag känner verkligen att jag behöver vara ledig, och det känns som att vårterminen tog slut i fredags, så hela kalendern snurrade framför ögonen. Och nu undrar jag om jag inte ska skita i kriminologi, skriva klart uppsatsen och ta semester resten av terminen, när 20p ändå är bärgade. Men jag vill ju gärna ta kriminologipoängen också...
Nåja, gick till Kårexpeditionen eftersom jag inte fått någon terminsräkning hemskickad. Konstigt, men det var likadan förra terminen.
"Jo," säger tjejen i luckan, "du har visst fått den hemskickad. Det står här i datorn."
"Nej, det har jag inte."
"Jo, i början av Augusti."
"Nej, säger jag, jag har inte det."
"Jo."
Och där hade vi kunnat stå. Jag har inte fått någon jävla räkning, oavsett var hennes dator säger. Jag vet för tusan vad som dimper ner i min brevlåda och eftersom jag vill betala via nätet och slippa alla jäkla köer så har jag irriterat mig över det där uteblivna brevet i flera veckor nu. Till slut skrev hon ut en räkning och tog betalt (tack och lov utan expeditionsavgift) men sedan vill hon ha 40 spänn för Campuskortet!
"Men skulle man inte få det gratis?"
"Jo, vi har ju skickat ett till dig och vill man ha ett nytt kostar det 40 kr."
"Men jag har ju inte fått något!"
Och så var vi där igen. Till slut sa jag att jag inte tänker acceptera några extrakostnader och frågade vart jag skulle vända mig då, när hon stod fast vid sitt beslut?
"Ja, det blir kårpolitikerna det."
Så där ja. Och de kommer hänvisa till posten... Ibland blir jag våldsam för mindre.
Så då köpte jag Cookie Dough-glass, åkte hem och hoppade i pyjamasbyxorna och nu tänker jag tjura resten av dagen.
Och inte vann J-O heller. Det är tydligt att ingenting ska funka idag. Det är en sån dag idag...
Igår kväll kollade jag upp kriminologischemat på nätet. Hade fått för mig att lektionerna började nästa vecka. Det gjorde de inte. De började idag... Det var den semestern, det. Så imorse var jag lagom pigg, för jag känner verkligen att jag behöver vara ledig, och det känns som att vårterminen tog slut i fredags, så hela kalendern snurrade framför ögonen. Och nu undrar jag om jag inte ska skita i kriminologi, skriva klart uppsatsen och ta semester resten av terminen, när 20p ändå är bärgade. Men jag vill ju gärna ta kriminologipoängen också...
Nåja, gick till Kårexpeditionen eftersom jag inte fått någon terminsräkning hemskickad. Konstigt, men det var likadan förra terminen.
"Jo," säger tjejen i luckan, "du har visst fått den hemskickad. Det står här i datorn."
"Nej, det har jag inte."
"Jo, i början av Augusti."
"Nej, säger jag, jag har inte det."
"Jo."
Och där hade vi kunnat stå. Jag har inte fått någon jävla räkning, oavsett var hennes dator säger. Jag vet för tusan vad som dimper ner i min brevlåda och eftersom jag vill betala via nätet och slippa alla jäkla köer så har jag irriterat mig över det där uteblivna brevet i flera veckor nu. Till slut skrev hon ut en räkning och tog betalt (tack och lov utan expeditionsavgift) men sedan vill hon ha 40 spänn för Campuskortet!
"Men skulle man inte få det gratis?"
"Jo, vi har ju skickat ett till dig och vill man ha ett nytt kostar det 40 kr."
"Men jag har ju inte fått något!"
Och så var vi där igen. Till slut sa jag att jag inte tänker acceptera några extrakostnader och frågade vart jag skulle vända mig då, när hon stod fast vid sitt beslut?
"Ja, det blir kårpolitikerna det."
Så där ja. Och de kommer hänvisa till posten... Ibland blir jag våldsam för mindre.
Så då köpte jag Cookie Dough-glass, åkte hem och hoppade i pyjamasbyxorna och nu tänker jag tjura resten av dagen.
Och inte vann J-O heller. Det är tydligt att ingenting ska funka idag. Det är en sån dag idag...
22 August 2004
Dax för en Klüft-paus
Vi satt ute i ett sånt där partytält och käkade kräftor tagna från sjön 250 meter ifrån matbordet. Vi snapsade (farsan bjöd på O.P, den enda snaps jag gillar, så kvällen blev blöt...), sörplade och skrattade. Då kommer syrran ut från stugan och hojtar:
"Klüft kastar!"
Tystnaden var total. Kan man avbryta en kräftskiva för OS? Är spjut viktigare än snaps? Vi var bara inne på andra snapsen än så länge, då är man inte tillräckligt berusad för att lägga vett och etikett åt sidan. Vi mumlade lite, gick igenom poängläget och kom fram till att läget inte var kritiskt. Vi fortsatte äta kräftor.
Några kilo kräftor och ett antal cl snaps senare var det dags för kubbspel. Spänningen var olidlig och syrran och jag hade precis slagit ner en kubb när mobillarmet ljöd i sommarnatten. Fem män och kvinnor hojtade unisont:
"Klüft-paus!"
10 sekunder senare satt hela festsällskapet inne i tv-rummet. Fest eller inte, man har alltid tid för en Klüftpaus - och ett OS-guld.
"Klüft kastar!"
Tystnaden var total. Kan man avbryta en kräftskiva för OS? Är spjut viktigare än snaps? Vi var bara inne på andra snapsen än så länge, då är man inte tillräckligt berusad för att lägga vett och etikett åt sidan. Vi mumlade lite, gick igenom poängläget och kom fram till att läget inte var kritiskt. Vi fortsatte äta kräftor.
Några kilo kräftor och ett antal cl snaps senare var det dags för kubbspel. Spänningen var olidlig och syrran och jag hade precis slagit ner en kubb när mobillarmet ljöd i sommarnatten. Fem män och kvinnor hojtade unisont:
"Klüft-paus!"
10 sekunder senare satt hela festsällskapet inne i tv-rummet. Fest eller inte, man har alltid tid för en Klüftpaus - och ett OS-guld.
20 August 2004
Fredagsfyran, v. 34
Varför inte tema fredagsfyran?
1. Vilken typ av frågor ska det vara på fredagsfyran: personliga, “debattaktiga” eller en hälsosam blandning av båda?
Jag gillar både och. Inte i meningen "det spelar ingen roll vilken av dem" utan i meningen "lite av båda".
2. Varför svarar du egentligen på frågor av den här typen?
Därför att jag har en sjuklig passion för formulär av alla de slag. Jag är SCB's favoritobjekt och jag fullkomligt älskar att gå till läkaren utomlands. :-) Jag kan helt enkelt inte motstå frågor med nummer före...
3. Finns det något med fredagsfyran du tycker ska förändras?
En bättre blandning av personliga och "seriösa" frågor skulle jag önska. Nu tycker jag att det varit väldigt mycket politik och bloggtyckeri ett tag.
4. Hitta en helt valfri fredagsfyrefråga och besvara den.
Jag letade och letade och till slut hittade jag en;
Vilket är ditt favoritrum?
I just den här lägenheten finns bara fyra att välja mellan (rum, kök, hall, badrum) och jag tycker liksom inte om något av dem! Men... Med annan väggfärg skulle jag nog gilla köket rätt bra.
1. Vilken typ av frågor ska det vara på fredagsfyran: personliga, “debattaktiga” eller en hälsosam blandning av båda?
Jag gillar både och. Inte i meningen "det spelar ingen roll vilken av dem" utan i meningen "lite av båda".
2. Varför svarar du egentligen på frågor av den här typen?
Därför att jag har en sjuklig passion för formulär av alla de slag. Jag är SCB's favoritobjekt och jag fullkomligt älskar att gå till läkaren utomlands. :-) Jag kan helt enkelt inte motstå frågor med nummer före...
3. Finns det något med fredagsfyran du tycker ska förändras?
En bättre blandning av personliga och "seriösa" frågor skulle jag önska. Nu tycker jag att det varit väldigt mycket politik och bloggtyckeri ett tag.
4. Hitta en helt valfri fredagsfyrefråga och besvara den.
Jag letade och letade och till slut hittade jag en;
Vilket är ditt favoritrum?
I just den här lägenheten finns bara fyra att välja mellan (rum, kök, hall, badrum) och jag tycker liksom inte om något av dem! Men... Med annan väggfärg skulle jag nog gilla köket rätt bra.
19 August 2004
Sluttramsat med superbunkern?
"Det var inte genomtänkt" säger Bodström idag om sitt löfte om ett nytt superfängelse. Tacka fan för att det inte var genomtänkt! Men media skrek efter huvuden och han var tvungen att säga någonting för att lugna den hätska situationen efter de två spektakulära rymningarna i somras. Men det fattade man väl att det bara var ett politiskt utspel. Att skissa på bunkrar a la Alcatraz är ju rent vansinne. Det vet varenda kriminolog och det visar varenda undersökning i kriminalhistorien, hur man än vrider och vänder på dem. OM man lyckas bygga en hermetiskt tillsluten anstalt så får man fångar därefter. Och när de fångarna släpps - vilket i princip alla blir förr eller senare - så ska de ut i samhället igen. Tro mig, vi vill inte ha de "människorna" ute i samhället...
Däremot kan man se över rutiner, säkerhet och konstruktion på de fängelser vi har och fundera över om eventuella förändringar behövs för den lilla klick fångar som likt rymlingarna i somras kräver högre säkerhet än de andra. Och jag tror nog det är det "utredningen" kommer göra, om den blir av. Nu är ju alla hemma igen och man håller på att nysta upp dem som hjälpte till, så huvuden rullar och superfängelset kan äntligen förpassas dit det hör hemma - i fantasin.
Ett litet tips till utredarna; bättre arbetsvillkor för fängelsepersonal. Och ett till; ändra interneringspolitik. Vi sätter fler och fler i fängelse, och längre tid, även för mindre brott. Där kör Sverige och Finland liknande politik. Titta hellre på Norge och Danmark som förvisso har fängelse för fler brott än oss, men mycket kortare. Om vi kortar straffen för fler brott så slipper "småbrottslingar" ta plats från dem som vi, allmänheten, verkligen vill ha inne. Vi betämmer faktiskt vår egen fängelsepopulation, det är ren kriminalpolitik, och vill vi ha många fångar så får vi det. Nu är vi inne i en stigande trend då vi vill ha fler fångar. Ökningen av fängelsepopulationen står INTE i proportion till ändring i allmän brottslighet. Minskar vi beläggningen blir stressen för fängelsepersonalen lägre, spänningen minskar och situationen blir förhoppningsvis lättare för både personal och interner. Nu vet jag att det finns en taktik med att ha viss överbeläggning också, men den behöver ju inte vara så abnorm som den är nu!
Däremot kan man se över rutiner, säkerhet och konstruktion på de fängelser vi har och fundera över om eventuella förändringar behövs för den lilla klick fångar som likt rymlingarna i somras kräver högre säkerhet än de andra. Och jag tror nog det är det "utredningen" kommer göra, om den blir av. Nu är ju alla hemma igen och man håller på att nysta upp dem som hjälpte till, så huvuden rullar och superfängelset kan äntligen förpassas dit det hör hemma - i fantasin.
Ett litet tips till utredarna; bättre arbetsvillkor för fängelsepersonal. Och ett till; ändra interneringspolitik. Vi sätter fler och fler i fängelse, och längre tid, även för mindre brott. Där kör Sverige och Finland liknande politik. Titta hellre på Norge och Danmark som förvisso har fängelse för fler brott än oss, men mycket kortare. Om vi kortar straffen för fler brott så slipper "småbrottslingar" ta plats från dem som vi, allmänheten, verkligen vill ha inne. Vi betämmer faktiskt vår egen fängelsepopulation, det är ren kriminalpolitik, och vill vi ha många fångar så får vi det. Nu är vi inne i en stigande trend då vi vill ha fler fångar. Ökningen av fängelsepopulationen står INTE i proportion till ändring i allmän brottslighet. Minskar vi beläggningen blir stressen för fängelsepersonalen lägre, spänningen minskar och situationen blir förhoppningsvis lättare för både personal och interner. Nu vet jag att det finns en taktik med att ha viss överbeläggning också, men den behöver ju inte vara så abnorm som den är nu!
Skolstart
I dagarna börjar tusentals barn skolan. Jag sitter och jobbar i Centrum och tycker det är otroligt kul att se de små halvkvartingarna välja ryggsäck i väskaffären och välja pennskrin hos oss. När de bär sina inköp ser de på något sätt både längre och äldre ut. Det är stora nu. De ska börja skolan.
Jag minns min första skoldag. Jag hade en splitterny ryggsäck; en röd, fyrkantig med Dr Snuggles. Jag älskade Dr Snuggles, men hade hellre velat ha en blå, fast den var slut. Kläderna var valda med omsorg och pappa hade tagit ledigt från jobbet för att följa med. Vi gick hand i hand hela vägen och jag minns att när jag såg alla andra med deras mammor kände jag mig på något sätt stolt över att gå med pappa. Som om det var högre status. Min hade tagit ledigt för att gå med mig. (Kom ihåg att detta var på den tiden då det fortfarande var vanligt att männen jobbade och fruarna var hemma.)
Jag minns att jag gillade lukten i klassrummet och att fröken såg snäll men gammal ut. Mitt under uppropet rusade jag ner till diskhon längst bak i rummet. Jag spottade ut min första tappade tand. Glatt hojtade jag: "Titta, pappa, min första tand!" Sedan fick jag sätta mig igen. Och då kände jag mig jättestor. Börja skolan och tappa en tand, då är man nästan vuxen ju.
Jag trodde att vi skulle ha lektioner hela dagen, men vi hade bara upprop, fick en läsebok och en mattebok och tittade i bänken. Sedan fick vi gå hem. Utan läxor! Jag var jättebesviken. Vår läxa var att slå in böckerna i papper, men det var ju ingen riktig läxa ju! Så det kändes som att jag blivit lurad på skolstarten.
Tänk, några år senare skulle man kasta besvärjelser över lärare som hade mage att ge läxor första veckan.
Jag minns min första skoldag. Jag hade en splitterny ryggsäck; en röd, fyrkantig med Dr Snuggles. Jag älskade Dr Snuggles, men hade hellre velat ha en blå, fast den var slut. Kläderna var valda med omsorg och pappa hade tagit ledigt från jobbet för att följa med. Vi gick hand i hand hela vägen och jag minns att när jag såg alla andra med deras mammor kände jag mig på något sätt stolt över att gå med pappa. Som om det var högre status. Min hade tagit ledigt för att gå med mig. (Kom ihåg att detta var på den tiden då det fortfarande var vanligt att männen jobbade och fruarna var hemma.)
Jag minns att jag gillade lukten i klassrummet och att fröken såg snäll men gammal ut. Mitt under uppropet rusade jag ner till diskhon längst bak i rummet. Jag spottade ut min första tappade tand. Glatt hojtade jag: "Titta, pappa, min första tand!" Sedan fick jag sätta mig igen. Och då kände jag mig jättestor. Börja skolan och tappa en tand, då är man nästan vuxen ju.
Jag trodde att vi skulle ha lektioner hela dagen, men vi hade bara upprop, fick en läsebok och en mattebok och tittade i bänken. Sedan fick vi gå hem. Utan läxor! Jag var jättebesviken. Vår läxa var att slå in böckerna i papper, men det var ju ingen riktig läxa ju! Så det kändes som att jag blivit lurad på skolstarten.
Tänk, några år senare skulle man kasta besvärjelser över lärare som hade mage att ge läxor första veckan.
17 August 2004
Ursäkta jag är sen, men...
Skulle träffa en internetbekantskap "på riktigt" ikväll och paddla kanot. Ni vet hur det är, man vill ju göra ett gott första intryck och åtminstone vara i tid. Så när jag klev ut från Centralen hade jag 15 min på mig att gå den 3 min långa vägen till mötesplatsen.
Jag blev 10 min sen.
Anledningen, ursäkten, lät så påhittad att jag faktiskt övervägde att hitta på en ursäkt, som lät trovärdig. Den sanna, men osannolika, ursäkten lät nämligen så här:
"Jag blev vittne till en misshandel runt kvarteret och ringde 112 och fick vänta på ambulans och polis och så tog jag hand om killen tills ambulans och polis anlände men jag hade SOS i luren ända tills kl 6 (då vi skulle ses) så jag kunde inte ringa och säga att jag var sen."
Hm...
Men det var sant! Först såg det ut som ett vanligt tjafs mellan två uteliggare/alkisar/narkomaner, men så började den ene dunka på den andre (det är där jag anser att gränsen mellan slagsmål och misshandel går; när den ene slår och den andre inte slår tillbaka). Den ene dunkade den andre i skallen med en systempåse med flaskor i. Det hörde man när påsen träffade skallen och flaskorna gick sönder... Offret fick sig några såna ordentliga slag, segnade ner och blev sparkad som grädde på moset. Då först ropade någon "sluta". Jag stod redan med larmcentralen i luren.
Killen blödde ymnigt från huvudet - och jag var världens sämsta vittne. Signalementet jag kunde ge på "den ene" kunde passa in på varenda kotte på Stadsmissionen. Nåja, det viktiga var ju att "den andre" fick hjälp. Trots att en av hans polare stod bredvid och hela tiden sa att "det ser värre ut än det är, det är bara ett ytligt sår", så är ju slag mot huvudet inte att leka med. Det är det som inte syns som är det farliga.
Så med larmcentralen i luren (hörde knappt vad tanten sa, för eftersom vi skulle paddla hade jag tagit med min gamla mobil) försökte jag ta hand om grabben - och hålla koll på hans polare också. De ville bl a ge honom öl för att släcka törsten. Men där var jag sträng, och gav honom min vattenflaska istället. Inga mer droger i den kroppen, inte inför ett sjukhusbesök.
När man ringer 112 så vill man gärna att det är som på film, att bilarna kommer med skrikande däck runt hörnet så fort man lagt på luren. Det gör de inte. I verkligheten tar det oändliga 10 minuter i centrala Stockholm. Hur oändligt ska det då inte kännas på andra ställen!
Nåja, till slut fick grabben vård och med lite regi fick jag hans skärrade polare att samla ihop och skicka med hans prylar också - inklusive de två intellektuellt väldigt tunga filosofiböckerna. Man undrar ju vad den hjärnan hade kunnat åstadkomma om den inte varit fullproppad med preparat...
På vägen hem, senare på kvällen, kom jag att tänka på en sak; det är lustigt hur autopiloten går igång vid sådana här tillfällen. Någonstans har nog publikvärdsutbildningen och erfarenheten ändå satt sig i ryggmärgen. Det var nämligen för mig helt självklart att ta kontroll och kommando över situationen. Trots att jag var ensam. Eller kanske just därför, för kostymnissarna vände bara på huvudet innan de gick vidare. Jag förebrår dem inte, vet man inte vad man ska göra är det lätt att man inte gör något alls, det är därför jag uppmuntrar alla att försöka gå Första Hjälpen-kurser och dylikt. Jag blev nu positivt överraskad av hur smidigt alla rutiner från fotbollsarenan fungerade ute på gatan också. Det enda som grämer mig är att jag fokuserade helt på offret under själva incidenten. Han stannar ju kvar, det gör inte gärningsmannen. Jag ska tänka på det nästa gång - så jag inte blir världens sämsta vittne. Nästa gång kanske det är ett bråk mellan några där offret faktiskt vill att man får fast den som slog honom.
P.S. Oavsett om internetbekantskapen trodde på min story eller inte så hade vi en väldigt trevlig kväll. Paddling i Djurgårdskanalen är en grymt underskattad umgängesform! D.S
Jag blev 10 min sen.
Anledningen, ursäkten, lät så påhittad att jag faktiskt övervägde att hitta på en ursäkt, som lät trovärdig. Den sanna, men osannolika, ursäkten lät nämligen så här:
"Jag blev vittne till en misshandel runt kvarteret och ringde 112 och fick vänta på ambulans och polis och så tog jag hand om killen tills ambulans och polis anlände men jag hade SOS i luren ända tills kl 6 (då vi skulle ses) så jag kunde inte ringa och säga att jag var sen."
Hm...
Men det var sant! Först såg det ut som ett vanligt tjafs mellan två uteliggare/alkisar/narkomaner, men så började den ene dunka på den andre (det är där jag anser att gränsen mellan slagsmål och misshandel går; när den ene slår och den andre inte slår tillbaka). Den ene dunkade den andre i skallen med en systempåse med flaskor i. Det hörde man när påsen träffade skallen och flaskorna gick sönder... Offret fick sig några såna ordentliga slag, segnade ner och blev sparkad som grädde på moset. Då först ropade någon "sluta". Jag stod redan med larmcentralen i luren.
Killen blödde ymnigt från huvudet - och jag var världens sämsta vittne. Signalementet jag kunde ge på "den ene" kunde passa in på varenda kotte på Stadsmissionen. Nåja, det viktiga var ju att "den andre" fick hjälp. Trots att en av hans polare stod bredvid och hela tiden sa att "det ser värre ut än det är, det är bara ett ytligt sår", så är ju slag mot huvudet inte att leka med. Det är det som inte syns som är det farliga.
Så med larmcentralen i luren (hörde knappt vad tanten sa, för eftersom vi skulle paddla hade jag tagit med min gamla mobil) försökte jag ta hand om grabben - och hålla koll på hans polare också. De ville bl a ge honom öl för att släcka törsten. Men där var jag sträng, och gav honom min vattenflaska istället. Inga mer droger i den kroppen, inte inför ett sjukhusbesök.
När man ringer 112 så vill man gärna att det är som på film, att bilarna kommer med skrikande däck runt hörnet så fort man lagt på luren. Det gör de inte. I verkligheten tar det oändliga 10 minuter i centrala Stockholm. Hur oändligt ska det då inte kännas på andra ställen!
Nåja, till slut fick grabben vård och med lite regi fick jag hans skärrade polare att samla ihop och skicka med hans prylar också - inklusive de två intellektuellt väldigt tunga filosofiböckerna. Man undrar ju vad den hjärnan hade kunnat åstadkomma om den inte varit fullproppad med preparat...
På vägen hem, senare på kvällen, kom jag att tänka på en sak; det är lustigt hur autopiloten går igång vid sådana här tillfällen. Någonstans har nog publikvärdsutbildningen och erfarenheten ändå satt sig i ryggmärgen. Det var nämligen för mig helt självklart att ta kontroll och kommando över situationen. Trots att jag var ensam. Eller kanske just därför, för kostymnissarna vände bara på huvudet innan de gick vidare. Jag förebrår dem inte, vet man inte vad man ska göra är det lätt att man inte gör något alls, det är därför jag uppmuntrar alla att försöka gå Första Hjälpen-kurser och dylikt. Jag blev nu positivt överraskad av hur smidigt alla rutiner från fotbollsarenan fungerade ute på gatan också. Det enda som grämer mig är att jag fokuserade helt på offret under själva incidenten. Han stannar ju kvar, det gör inte gärningsmannen. Jag ska tänka på det nästa gång - så jag inte blir världens sämsta vittne. Nästa gång kanske det är ett bråk mellan några där offret faktiskt vill att man får fast den som slog honom.
P.S. Oavsett om internetbekantskapen trodde på min story eller inte så hade vi en väldigt trevlig kväll. Paddling i Djurgårdskanalen är en grymt underskattad umgängesform! D.S
15 August 2004
Söndagsdagbok
Jävla OS. Hade tänkt knåpa på jobbansökningar och skriva smarta bloggar idag. Kröp upp i soffan med datorn i knät och slog på tv:n vid tiotiden i förmiddags - och började titta på gymnastik. Gymnastik! Vet ni vad jag svarar när folk undrar vilka sporter jag gillar? "Allt utom hästsport, konståkning och gymnastik." Och när Wagner (Wegner? Wigner?) slutat strutta runt tittade jag på boxning, judo, simning och seglande jollar! Allvarligt... Men cykelkommentatorn var så vilsen att jag bara blev irriterad, så då knäppte jag av.
Åkte iväg för att jobba på DIF-Halmstad. Tur att man har så bra koll. Min grupp var ledig... Tja, lite snabba samtal och så träffade jag Linda och syrran och gick som vanlig publik. Inte ofta man gör det, inte! Snygg häck Dembo Tourray har förresten. :-)
Vid en hands började vi prata om Maradona och "Guds hand". Vi kom fram till att vi vill ha en t-shirt där det står "Gud kan själv". Ja, ja, jag tyckte det lät som en kul idé i alla fall.
Mitt under matchen berättar syrran att man misstänker att morfar (75 år) har ALS. Vet inget om det mer än att man förtvinar och att den där tv-kvinnan hade det. Tänker ta en sväng på internet och läsa in mig. Längre tänker jag inte tänka än. Än så länge är det flunsan, as far as I'm concerned.
Fick skjuts hem av pappa i hans nya, fina bil. En silvrig Ford Mondeo där man kan välja om man vill ha automatlåda eller växellåda - och då växlar man med knappar på ratten! Låter som att Carina ska ut och köra bil ganska snart...
När jag kom hem och tog av mig t-shirten kände jag något märkligt. Tröjan luktade av en blandning av ny bil och tobaksrök! Vilken blandning.
Oh, har köpt 6 nya DVD för summa 400 spänn. Det blir ingen titt ikväll, men Narc åker på rätt snart. Den är BRA. Och sedan tänker jag dregla till Ewan McGregor i "Blue Juice", men jag kan inte tänka mig i min vildaste fantasi att den är någe bra... Vad skönt att filmsamlingen börjat växa igen. Jag var nästan orolig där ett tag.
Åkte iväg för att jobba på DIF-Halmstad. Tur att man har så bra koll. Min grupp var ledig... Tja, lite snabba samtal och så träffade jag Linda och syrran och gick som vanlig publik. Inte ofta man gör det, inte! Snygg häck Dembo Tourray har förresten. :-)
Vid en hands började vi prata om Maradona och "Guds hand". Vi kom fram till att vi vill ha en t-shirt där det står "Gud kan själv". Ja, ja, jag tyckte det lät som en kul idé i alla fall.
Mitt under matchen berättar syrran att man misstänker att morfar (75 år) har ALS. Vet inget om det mer än att man förtvinar och att den där tv-kvinnan hade det. Tänker ta en sväng på internet och läsa in mig. Längre tänker jag inte tänka än. Än så länge är det flunsan, as far as I'm concerned.
Fick skjuts hem av pappa i hans nya, fina bil. En silvrig Ford Mondeo där man kan välja om man vill ha automatlåda eller växellåda - och då växlar man med knappar på ratten! Låter som att Carina ska ut och köra bil ganska snart...
När jag kom hem och tog av mig t-shirten kände jag något märkligt. Tröjan luktade av en blandning av ny bil och tobaksrök! Vilken blandning.
Oh, har köpt 6 nya DVD för summa 400 spänn. Det blir ingen titt ikväll, men Narc åker på rätt snart. Den är BRA. Och sedan tänker jag dregla till Ewan McGregor i "Blue Juice", men jag kan inte tänka mig i min vildaste fantasi att den är någe bra... Vad skönt att filmsamlingen börjat växa igen. Jag var nästan orolig där ett tag.
Turinresan, del 4, "Due - Due"
Reglerna på Stadio Delle Alpi är enkla; allt är förbjudet. Förvisso är burkar, flaskor, dartpilar etc förbjudna i Sverige också, men i Italien är även tändare, paraplyer och stora bältesclips bannlysta! De rökande svenskarna fick raskt övergå till patriotiskt snusande.
Tänder man en bengal eller ett fyrverkeri blir man arresterad direkt, två dagar senare är det rättegång och sedan får man antingen punga ut med dryga böter eller spendera närmaste halvåret i Italienskt fängelse. Tänk, det var så man önskade att vissa personer fått med sig ett signalljus in... Men det hade de inte, för herrarna poliserna visiterade allesammans. Däremot lyckades några komma in med vinbuteljer. HM! Så dessa fick ju vi ta hand om.
Arenan såg ut som en gryta och det fanns helt enkelt inte några dåliga platser. Hela grytan hade tak förutom över planen, vilket förklarade den häftiga effekten av spöregnet i andra halvlek; det såg ut som en oval regnpelare i mitten, som något beam-grejs från Star Trek. Ja, för vi noterade bara ett stilla regn under första halvlek, spöregnet satte in vid paus. Nu har jag sett matchen på video och på tv ser det ut att hällregna från första stund. Där ser man. Ännu en sak tv förvanskar. ;-)
Banderollerna som syftade på 2-2 matchen mellan Sverige - Danmark i EM var fyndiga och härligt kaxiga. Däremot hann inte supportrarna mer än in på arenan förrän de började skandera; "Juve, Juve, vaffan culo!" Det är inte smart. Fuck off är stötande, vaffan culo är för italienare vad "te jodes" är för spanjorer - ofantligt mer stötande än ett simpelt fuck off. Den grövsta av grövsta förolämpningar. Det enda som skulle kunna vara värre vore väl att väva in italienarnas mamma i uttrycket... Alltså började hela arenan busvissla och innan matchen ens börjat hade morfar och farfar på långsidan rest sig och utstött förbannelser och gjort hätska gester mot Djurgårdarna. (Faktum är att när man hörde busvisslingar på tv så var det alltid sekunderna efter att Djurgårdarna skanderat sin favoritramsa.)
Men grenar av Djurgårdarna tyckte bara det var coolt att vara ute i stora världen och vara "internationell huligan". Vissa grenar ville, och gjorde allt för, att morfar och farfar skulle tappa fattningen och skjuta iväg en raket emot dem. Helst att hela familjen skulle klättra över det höga sektionsstaketet och starta upplopp.
Ett antal "Juve, Juve, vaffan culo" senare gjorde DIF 1-0 - och fick målet bortdömt för offside. Talkören satte i gång starkare än någonsin, samtidigt som den trevligaste grenen i gruppen kastade plastflaskor och mynt på sittplatspubliken. PANG! Morfar och farfar och hela familjen ställde sig naturligtvis upp och kastade tillbaka grejerna - med ränta. Småkusinerna lyckades dessutom ta sig till en avstängd sektion ovanför våra supportrar och kastade mynt och spottade uppifrån. Jag stod mitt i kaoset och kände mig som om jag var i Bagdad. Mynt haglade, en fylld flaska missade huvudet med en centimeter, en kille bredvid mig fick ett 2 Euro-mynt i huvudet, själv förvånades jag över att de där 1 centarna kunde få både huvudet och mina knogar (när jag började skydda huvudet) att blöda. Kravallpolis kom in på båda sidor om staketet och en vecka senare lyckades den, som vanligt, illa organiserade polisen få upp några man till småkusinerna också. Lugnet återvände.
Och Djurgården gjorde 1-0 på riktigt. 1-0 (!) på Juventus (!!) på bortaplan (!!!) i Champions League kvalet (!!!!). Sedan var det paus och hela Djurgårdessektionen gick omkring i ett lyckorus. Och drack vatten. Kvavt, varm och kvalmigt som det var så fick de små gubbarna som sålde dricka jobba för högvarv. Hoppas de jobbade på provision...
Något senare kom Det Största Ögonblicket I En Djurgårdares Liv. Tobias Hysén slår in 2-0 till Djurgården! 2-0!!! Alla, inklusive jag, skrek rakt ut tills rösten sprack, kramades, skrattade, grät, skakade. Det händer inte! Det är helt sjukt! Det finns inte! Helt plötsligt kommer jag på mig själv att stå helt paralyserad. Underkäken darrade, armarna och händerna var utsträckta som om jag skulle ta emot något och de skakade som av frossa. Jag kunde inte andas, bara flåsa, och skallen var helt tom. Jag visste inte vem jag var, var jag var eller vad som hände. Man hade kunnat släppa en bomb bredvid mig utan att jag hade reagerat. Lika plötsligt vaknade jag till och kom ihåg varför jag var där, återgick till min roll och kollade om de runt omkring var ok. Killen bredvid mig såg död ut, han var lika paralyserad som jag varit nyss. En Italienare snett bakom mig dansade och gav mig en kyss. Killen bakom mig stod och grät. Alla vände sig om och närmast viskade till varandra; "Det är helt sjukt, det är helt sjukt..."
Med facit i hand, om det där helt sjuka hade hänt l-i-t-e senare i matchen är det mycket möjligt att vi lyckats göra en ännu större bragd än vad vi gjorde. Juventus vaknade ju vid 0-2 och fick in två mål innan matchen var slut. Vi dansade chockade över 2-2 resultatet, men Djurgården och regnet kunde mycket väl ha fixat en 2-1 seger...
Slutet av matchen såg jag inte. Djurgårdarna skulle hållas kvar på läktaren ett tag efter matchen så vi blev flyttade ut till avspärrningen bakom läktaren. I regnet. Kravallklädda poliser stod bakom ett staket och vi ställde oss mellan poliserna och staketet. Vi kan tala svenska... En polisman frågade vad det stod, jag sa "due - due" och poliserna började tjattra hela högen. De såg nog ironin...
Oavsett vad svenskar får för bild av färgglada bilder från stämningsfulla italienska fotbollsmatcher och myspysiga reportage från någon italiensk familjerestaurang så är fotboll verkligen religion i Italien. Och fansen är galna. Vi talar inte om engelska huligangäng-galna, utan om hela familjen-som-går-på-match-och-tar-det-på-allvar-galna. I Italien har man problem med både rasistiska fans (och då talar vi om hela stadion, inte en klick i en klack), fyrverkerier som skjuts ur kurs (därav sträng lag) och rena slagsmål, både mellan spelare och publik. Därför förstår jag inte varför polisen på Djurgårdens sektion såg så himla nervösa ut! Såvida de inte snackat med den överspända polisen i Köpenhamn så kan de bara ha fått positiva omdömen om Djurgårdens supportrar från de andra länderna vi varit i. Men när man tittade på de små sparrisarna i Italien (bakom hjälm, sköld och benskydd såg de rätt klena ut, faktiskt) var det en samling nervösa skolpojkar som flackade med blicken, bet på naglarna, fipplade med kläderna, skrapade med foten och såg ut att önska sig in i pansarbilarna. När några supportrar började bli otåliga av att vänta och gjorde ett utfall mot staketet klev vi ett steg framåt, medan polisen hoppade till av rädsla och såg ut att vilja springa runt hörnet. Trodde de verkligen att svenskarna var huliganer, eller var det bara det att nordborna var minst ett huvud längre än dem som fick dem att rygga bakåt?
Förresten måste det finnas ett mysko strumpätardjur i Italien. När vi skulle byta om la jag byxor, tröja och strumpor i en prydlig hög på golvet. Jag tog av mig mina byxor, en minut senare skulle jag ta på mig strumporna - då var de borta! Jag letade i hela rummet, under varenda väska, men de var verkligen borta. Hur tusan gick det till? Som tur är fick jag låna ett par, men jag skulle bra gärna vilja veta vilka varelser som tuggat i sig mina svarta sockor. Smaklig måltid.
Tänder man en bengal eller ett fyrverkeri blir man arresterad direkt, två dagar senare är det rättegång och sedan får man antingen punga ut med dryga böter eller spendera närmaste halvåret i Italienskt fängelse. Tänk, det var så man önskade att vissa personer fått med sig ett signalljus in... Men det hade de inte, för herrarna poliserna visiterade allesammans. Däremot lyckades några komma in med vinbuteljer. HM! Så dessa fick ju vi ta hand om.
Arenan såg ut som en gryta och det fanns helt enkelt inte några dåliga platser. Hela grytan hade tak förutom över planen, vilket förklarade den häftiga effekten av spöregnet i andra halvlek; det såg ut som en oval regnpelare i mitten, som något beam-grejs från Star Trek. Ja, för vi noterade bara ett stilla regn under första halvlek, spöregnet satte in vid paus. Nu har jag sett matchen på video och på tv ser det ut att hällregna från första stund. Där ser man. Ännu en sak tv förvanskar. ;-)
Banderollerna som syftade på 2-2 matchen mellan Sverige - Danmark i EM var fyndiga och härligt kaxiga. Däremot hann inte supportrarna mer än in på arenan förrän de började skandera; "Juve, Juve, vaffan culo!" Det är inte smart. Fuck off är stötande, vaffan culo är för italienare vad "te jodes" är för spanjorer - ofantligt mer stötande än ett simpelt fuck off. Den grövsta av grövsta förolämpningar. Det enda som skulle kunna vara värre vore väl att väva in italienarnas mamma i uttrycket... Alltså började hela arenan busvissla och innan matchen ens börjat hade morfar och farfar på långsidan rest sig och utstött förbannelser och gjort hätska gester mot Djurgårdarna. (Faktum är att när man hörde busvisslingar på tv så var det alltid sekunderna efter att Djurgårdarna skanderat sin favoritramsa.)
Men grenar av Djurgårdarna tyckte bara det var coolt att vara ute i stora världen och vara "internationell huligan". Vissa grenar ville, och gjorde allt för, att morfar och farfar skulle tappa fattningen och skjuta iväg en raket emot dem. Helst att hela familjen skulle klättra över det höga sektionsstaketet och starta upplopp.
Ett antal "Juve, Juve, vaffan culo" senare gjorde DIF 1-0 - och fick målet bortdömt för offside. Talkören satte i gång starkare än någonsin, samtidigt som den trevligaste grenen i gruppen kastade plastflaskor och mynt på sittplatspubliken. PANG! Morfar och farfar och hela familjen ställde sig naturligtvis upp och kastade tillbaka grejerna - med ränta. Småkusinerna lyckades dessutom ta sig till en avstängd sektion ovanför våra supportrar och kastade mynt och spottade uppifrån. Jag stod mitt i kaoset och kände mig som om jag var i Bagdad. Mynt haglade, en fylld flaska missade huvudet med en centimeter, en kille bredvid mig fick ett 2 Euro-mynt i huvudet, själv förvånades jag över att de där 1 centarna kunde få både huvudet och mina knogar (när jag började skydda huvudet) att blöda. Kravallpolis kom in på båda sidor om staketet och en vecka senare lyckades den, som vanligt, illa organiserade polisen få upp några man till småkusinerna också. Lugnet återvände.
Och Djurgården gjorde 1-0 på riktigt. 1-0 (!) på Juventus (!!) på bortaplan (!!!) i Champions League kvalet (!!!!). Sedan var det paus och hela Djurgårdessektionen gick omkring i ett lyckorus. Och drack vatten. Kvavt, varm och kvalmigt som det var så fick de små gubbarna som sålde dricka jobba för högvarv. Hoppas de jobbade på provision...
Något senare kom Det Största Ögonblicket I En Djurgårdares Liv. Tobias Hysén slår in 2-0 till Djurgården! 2-0!!! Alla, inklusive jag, skrek rakt ut tills rösten sprack, kramades, skrattade, grät, skakade. Det händer inte! Det är helt sjukt! Det finns inte! Helt plötsligt kommer jag på mig själv att stå helt paralyserad. Underkäken darrade, armarna och händerna var utsträckta som om jag skulle ta emot något och de skakade som av frossa. Jag kunde inte andas, bara flåsa, och skallen var helt tom. Jag visste inte vem jag var, var jag var eller vad som hände. Man hade kunnat släppa en bomb bredvid mig utan att jag hade reagerat. Lika plötsligt vaknade jag till och kom ihåg varför jag var där, återgick till min roll och kollade om de runt omkring var ok. Killen bredvid mig såg död ut, han var lika paralyserad som jag varit nyss. En Italienare snett bakom mig dansade och gav mig en kyss. Killen bakom mig stod och grät. Alla vände sig om och närmast viskade till varandra; "Det är helt sjukt, det är helt sjukt..."
Med facit i hand, om det där helt sjuka hade hänt l-i-t-e senare i matchen är det mycket möjligt att vi lyckats göra en ännu större bragd än vad vi gjorde. Juventus vaknade ju vid 0-2 och fick in två mål innan matchen var slut. Vi dansade chockade över 2-2 resultatet, men Djurgården och regnet kunde mycket väl ha fixat en 2-1 seger...
Slutet av matchen såg jag inte. Djurgårdarna skulle hållas kvar på läktaren ett tag efter matchen så vi blev flyttade ut till avspärrningen bakom läktaren. I regnet. Kravallklädda poliser stod bakom ett staket och vi ställde oss mellan poliserna och staketet. Vi kan tala svenska... En polisman frågade vad det stod, jag sa "due - due" och poliserna började tjattra hela högen. De såg nog ironin...
Oavsett vad svenskar får för bild av färgglada bilder från stämningsfulla italienska fotbollsmatcher och myspysiga reportage från någon italiensk familjerestaurang så är fotboll verkligen religion i Italien. Och fansen är galna. Vi talar inte om engelska huligangäng-galna, utan om hela familjen-som-går-på-match-och-tar-det-på-allvar-galna. I Italien har man problem med både rasistiska fans (och då talar vi om hela stadion, inte en klick i en klack), fyrverkerier som skjuts ur kurs (därav sträng lag) och rena slagsmål, både mellan spelare och publik. Därför förstår jag inte varför polisen på Djurgårdens sektion såg så himla nervösa ut! Såvida de inte snackat med den överspända polisen i Köpenhamn så kan de bara ha fått positiva omdömen om Djurgårdens supportrar från de andra länderna vi varit i. Men när man tittade på de små sparrisarna i Italien (bakom hjälm, sköld och benskydd såg de rätt klena ut, faktiskt) var det en samling nervösa skolpojkar som flackade med blicken, bet på naglarna, fipplade med kläderna, skrapade med foten och såg ut att önska sig in i pansarbilarna. När några supportrar började bli otåliga av att vänta och gjorde ett utfall mot staketet klev vi ett steg framåt, medan polisen hoppade till av rädsla och såg ut att vilja springa runt hörnet. Trodde de verkligen att svenskarna var huliganer, eller var det bara det att nordborna var minst ett huvud längre än dem som fick dem att rygga bakåt?
Förresten måste det finnas ett mysko strumpätardjur i Italien. När vi skulle byta om la jag byxor, tröja och strumpor i en prydlig hög på golvet. Jag tog av mig mina byxor, en minut senare skulle jag ta på mig strumporna - då var de borta! Jag letade i hela rummet, under varenda väska, men de var verkligen borta. Hur tusan gick det till? Som tur är fick jag låna ett par, men jag skulle bra gärna vilja veta vilka varelser som tuggat i sig mina svarta sockor. Smaklig måltid.
Kvinnor kan
Vi har inte många tabun kvar, kan man ibland tro, men män som blir våldtagna är definitivt ett av dem. När ämnet kommer på tal avfärdas det ofta med antigen ett; "äh, det går ju inte rent tekniskt" eller ett nervöst skratt; "hö, hö, vilken dröm". Men faktum är att kvinnor visst kan. Dels rymmer svenska våldtäktsdefinitionen våldtäkt med föremål; ex. dildo, flaskor, fingrar. Dessutom kan man faktiskt tvinga penis till erektion. Det finns ett speciellt knep, som ofta används inom sjukvården, så åtminstone alla som gått vårdprogrammet sitter inne med kunskapen. Är då kvinnan stor och hotfull kan hon mycket väl våldta mannen på "normalt" sätt. Och dem som tycker att scenariot låter som en dröm har säkert inte utsatts för det.
Jag tror att en man som blivit våldtagen har det betydligt värre än en tjej. Må vara att rättsväsendet kanske ställer oväsentliga frågor ibland och ifrågasätter ett kvinnligt offers klädsel/sexvana/personlighet, men en tjej får sympatier med sitt öde. Och ju mer ingående frågor rätten ställer, desto mer sympatier från omgivningen. En man blir utskrattad redan innan anmälningsstadiet, en man kan inte komma hem och vänta sig en kram av familjen. Han får inga sympatier, bara hånskratt och förebråelser. Han är ju karl förihelvete!
Vi måste tala mer om det vi inte talar om för än är det långt kvar tills vi kan nå jämställdhet. Vi kan börja med att nå stadiet där åtminstone en överfallsvåldtäkt inte är skamligt - för något offer. Genom att inte betrakta män som riktiga offer och därmed inte kvinnor som riktiga gärningsmän, samtidigt som man, ibland förbehållslöst, ser kvinnan som ett naturligt våldtäktsoffer och mannen som en naturlig gärningsman, så har man redan gjort det man inte hade avsikt att göra; man har förpassat kvinnan till ett hjälplöst offer och höjt mannen till en aktiv, tänkande varelse. Bort med det!
I artikeln jag länkat till avslutar killen med att motivera varför tjejerna troligen valde honom som offer. Han formulerar principen ungefär som jag gjort genom alla år; dem som våldtar är inte dumma, de vill inte ha en brottningsmatch, de ger sig inte på berg när det finns småsten. Därför har jag känt mig trygg i mina X antal kilon. Någon fördel ska man väl ha av att vara överviktig! Oavsett kön.
Jag tror att en man som blivit våldtagen har det betydligt värre än en tjej. Må vara att rättsväsendet kanske ställer oväsentliga frågor ibland och ifrågasätter ett kvinnligt offers klädsel/sexvana/personlighet, men en tjej får sympatier med sitt öde. Och ju mer ingående frågor rätten ställer, desto mer sympatier från omgivningen. En man blir utskrattad redan innan anmälningsstadiet, en man kan inte komma hem och vänta sig en kram av familjen. Han får inga sympatier, bara hånskratt och förebråelser. Han är ju karl förihelvete!
Vi måste tala mer om det vi inte talar om för än är det långt kvar tills vi kan nå jämställdhet. Vi kan börja med att nå stadiet där åtminstone en överfallsvåldtäkt inte är skamligt - för något offer. Genom att inte betrakta män som riktiga offer och därmed inte kvinnor som riktiga gärningsmän, samtidigt som man, ibland förbehållslöst, ser kvinnan som ett naturligt våldtäktsoffer och mannen som en naturlig gärningsman, så har man redan gjort det man inte hade avsikt att göra; man har förpassat kvinnan till ett hjälplöst offer och höjt mannen till en aktiv, tänkande varelse. Bort med det!
I artikeln jag länkat till avslutar killen med att motivera varför tjejerna troligen valde honom som offer. Han formulerar principen ungefär som jag gjort genom alla år; dem som våldtar är inte dumma, de vill inte ha en brottningsmatch, de ger sig inte på berg när det finns småsten. Därför har jag känt mig trygg i mina X antal kilon. Någon fördel ska man väl ha av att vara överviktig! Oavsett kön.
14 August 2004
Kulturlördag
Har länge sett fram emot att se La Strada (Parkteatern), har inte sett filmen, men hade förstått att det skulle vara en entimmes pjäs med inslag av "lite cirkus". De spelade i Margaretaparken, som jag varit i en gång tidigare, och jag messade mina två kompisar att vi skulle ses på Sandsborgs t-banestation. I ett mail skrev jag att det låg på Hagsätralinjen. Tja, så jag åkte ut mot Hagsätra och upptäckte att stationen hette Sockenplan! Ringde genast mina vänner, som stod i Sandsborg punktligt och fint. Ibland blir man trött på mig för mindre. Men vi sågs till slut.
Precis när teatern började började det regna, det blev ett avbrott och sedan körde man igen. Efter halva pjäsen började det regna igen och man avbröt "för gott". Vafan... nu missade man ju slutet ju! Fast hellre det än att skådisarna halkat och brutit nacken eller elektroniken gett hela publiken en stöt.
Mina vänner åkte hem och torkade, själv hade jag ingen lust alls att åka hem. Så jag torkade inne på bion istället. Såg "I, Robot" och den var väl... sådär. Mycket fåniga förnumstiga "var är mänskligheten på väg" och otrooooligt enerverande produktplaceringar. T ex; filmen utspelar sig 2035, Will Smith köper ett par antika pjuck: Converse anno 2004... som visar lite väl ofta i bild. Och den antika CD-spelaren från JVC fick också en lite väl framskjutande roll. Men, men, alla animerade robotar skulle väl finansieras på något sätt.
Nu har jag köpte med mig lite Ben&Jerry hem, så imorgon efter DIF-Halmstad tänker jag äntligen sätta mig ner och kolla på "A month in the country" som kom i tisdags. Någon som minns Colin Firth anno tidigt 90-tal? He, he, den här filmen är ifrån 1987...
Precis när teatern började började det regna, det blev ett avbrott och sedan körde man igen. Efter halva pjäsen började det regna igen och man avbröt "för gott". Vafan... nu missade man ju slutet ju! Fast hellre det än att skådisarna halkat och brutit nacken eller elektroniken gett hela publiken en stöt.
Mina vänner åkte hem och torkade, själv hade jag ingen lust alls att åka hem. Så jag torkade inne på bion istället. Såg "I, Robot" och den var väl... sådär. Mycket fåniga förnumstiga "var är mänskligheten på väg" och otrooooligt enerverande produktplaceringar. T ex; filmen utspelar sig 2035, Will Smith köper ett par antika pjuck: Converse anno 2004... som visar lite väl ofta i bild. Och den antika CD-spelaren från JVC fick också en lite väl framskjutande roll. Men, men, alla animerade robotar skulle väl finansieras på något sätt.
Nu har jag köpte med mig lite Ben&Jerry hem, så imorgon efter DIF-Halmstad tänker jag äntligen sätta mig ner och kolla på "A month in the country" som kom i tisdags. Någon som minns Colin Firth anno tidigt 90-tal? He, he, den här filmen är ifrån 1987...
13 August 2004
Turinresan, del 3, "Bestämmare är ett eget kapitel"
Det roliga med Italienare är att alla vill bestämma. Vi hade fått direktiv var vid arenan vår buss skulle köra in och parkera. Där står p-vakt 1 och stoppar oss. P-vakt 2, med kalaskula, kommer och lägger sig i, släpper inte in oss men håller inte med 1:an. Då kommer p-vakt 3, med ännu större mage, störst mage bestämmer och han viftade bort oss totalt. Vi kör till nästa gate. En ny p-vakt, en ny stor mage och vår busschaufför visar sig vara supercool för han höjer rösten och getikulerar och hoppar till och med ur och diskuterar. Det finns stora skyltar på bussen som säger "DIF Security", men p-vakten vill bestämma lite och då har arrangören inget att säga till om.
Till slut kommer två polismänniskor och lägger sig i. Vi kommer in, parkerar mellan några polisbussar och kliver ur. Den grönvita polisen, den blåvita polisen och den (ö)kända polisen Carabinari (rätt stavat?) står i klunga. Fotfolket är en sak, men sedan fanns folk med den ena uniformen roligare än den andra. Fjädrar i hatten, revärer på sidorna och, ja, man kunde tro att man var på polismuseum! Fånigast uniform bestämmer. Några killar turistar lite och blir fotograferade med clownerna. Vi försökte få vår störste kille att posera bredvid en carabineri, men den stackarn skulle nog ha tappat manligheten totalt, för förutom alla skydd och batonger var han en sparris.
Och så bestämde någon lite till, fler la sig i, det blev möte och till slut fick vi stiga in i bussen och köra igen. Nu skulle vi tydligen in genom spelaringången. Sådärja. Men väl där bestämde två till och då skulle vi inte det längre. Vår busschaufför muttrade fula italienska ord när bestämmarna inte hörde. En liten minibil kom ut från det allra heligaste och då började det hända saker. Det var polischefen himself och han lotsade oss tillbaka till den första grinden. Han kom igenom, tjocka magen stoppade oss, polischefen hötte genom rutan och tjocka magen tvingades släppa in oss. Polischefen tänkte dock inte låta oss stå på parkeringen, han tog oss med genom den ena grinden efter den andra och till slut stod faktiskt bussen parkerad uppe på läktaren! Jo, precis bakom översta sittplatsraden! Sådärja. :-)
Efter matchen hade polischefen fixat poliseskort åt oss också. En framför och en bakom bussen, med blåljus och hela köret, hela vägen ut till flygplatsen! Det kändes ju flott att åka mot rödljus, men vid köbildning spelade det ingen roll hur mycket sirenen tjöt; italienare flyttar sig inte för en sketen polisbil med saftblandare på taket. Dessutom blåste ett antal bilar förbi oss på motorvägen också - trots att vi körde fort. Inte samma myndighetsrespekt där, då rå... Men vi var ju ändå glada över att Herr Överbestämmare var vår kompis, liksom.
Till slut kommer två polismänniskor och lägger sig i. Vi kommer in, parkerar mellan några polisbussar och kliver ur. Den grönvita polisen, den blåvita polisen och den (ö)kända polisen Carabinari (rätt stavat?) står i klunga. Fotfolket är en sak, men sedan fanns folk med den ena uniformen roligare än den andra. Fjädrar i hatten, revärer på sidorna och, ja, man kunde tro att man var på polismuseum! Fånigast uniform bestämmer. Några killar turistar lite och blir fotograferade med clownerna. Vi försökte få vår störste kille att posera bredvid en carabineri, men den stackarn skulle nog ha tappat manligheten totalt, för förutom alla skydd och batonger var han en sparris.
Och så bestämde någon lite till, fler la sig i, det blev möte och till slut fick vi stiga in i bussen och köra igen. Nu skulle vi tydligen in genom spelaringången. Sådärja. Men väl där bestämde två till och då skulle vi inte det längre. Vår busschaufför muttrade fula italienska ord när bestämmarna inte hörde. En liten minibil kom ut från det allra heligaste och då började det hända saker. Det var polischefen himself och han lotsade oss tillbaka till den första grinden. Han kom igenom, tjocka magen stoppade oss, polischefen hötte genom rutan och tjocka magen tvingades släppa in oss. Polischefen tänkte dock inte låta oss stå på parkeringen, han tog oss med genom den ena grinden efter den andra och till slut stod faktiskt bussen parkerad uppe på läktaren! Jo, precis bakom översta sittplatsraden! Sådärja. :-)
Efter matchen hade polischefen fixat poliseskort åt oss också. En framför och en bakom bussen, med blåljus och hela köret, hela vägen ut till flygplatsen! Det kändes ju flott att åka mot rödljus, men vid köbildning spelade det ingen roll hur mycket sirenen tjöt; italienare flyttar sig inte för en sketen polisbil med saftblandare på taket. Dessutom blåste ett antal bilar förbi oss på motorvägen också - trots att vi körde fort. Inte samma myndighetsrespekt där, då rå... Men vi var ju ändå glada över att Herr Överbestämmare var vår kompis, liksom.
Turinresan, del 2, "Turistperspektivet"
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag är en bergsmänniska. När vi flög in över alperna på väg ner mot Italien började jag tala ett nytt språk; en serie långa och korta stön. Så otroligt vackert! Bergen på min sida av planet liknade The Cuillins på Isle of Skye (Skottland) och jag önskade att jag körde på de slingrande vägarna. Wow.... I några dalar fanns sjöar och i en såg jag en glaciär. Kunde inte låta bli att undra om det var där man hittade Ötzi... På andra sidan av planet var det ordentliga alptoppar med snö. Jag tog naturligtvis kort åt båda hållen. Det var riktigt häftigt när vi flög in över ett molnområde, för helt plötsligt här och var stack en bergstopp upp. Läckert.
Det slog mig att förutom alperna så såg hela mellaneuropa ut som Skåne. Jajamän, lapptäcken hela vägen in i Italien. Och när vi flög in över Turin såg staden ut som Rosengård. Faktiskt! Men när vi landade och körde genom staden såg vi ju att det inte bara var betongförortshus och industrilokaler, utan stan såg faktiskt Italiensk ut. Dvs trånga gränder, fönsterluckor som får hela stan att se ut som en krigszon och balkonger på varenda byggnad. Och jag som trodde svenskar var balkongfreaks...
Efter den sagolika pastabuffén (se del 1) fick vi 2 timmars turisttid. De flesta stannade i den svala hotellvestibulen (eftersom det var läskigt kvalmigt ute), en del marscherade till Juventus souvenirbutik och själv knallade jag ut på sightseeing. Tänkte kolla priser på parfym, men det var ju lögn att hitta en butik! Nog var jag i Italien alltid; det gick minst 10 caféer på 1 butik. Och när man väl fann en så var den inte öppen. Säkert 80% av ALLT i stan var stängt, p.g.a. industrisemester.
Irrade runt lite och sprang till slut på puben Järnkaminerna abonnerat. Där var det blåblått... Synd att man inte kunde joina med en öl. Polisen var på plats, men de verkade inte riktigt veta vad de skulle göra. Inte vana vid fredliga supportrar, eller? Det visade sig att puben låg mitt emot det hotell Juventusspelarna tänkt sova middag på. Hö, hö, hö... Kanske förklarar ett och annat i matchen.
Naturligtvis visade det sig att det från puben gick en gata raka vägen tillbaka till hotellet jag utgick ifrån; och det var längs den gatan alla butiker låg! Jag var visserligen fortfarande mätt, så någon italiensk pizza insåg jag att det inte skulle bli, men man kan inte åka hem utan att käka riktig italiensk glass! Så jag köpte en choklad- och melonstrut. Mätt eller inte, den melonglassen var värd att dö för! Sagolikt gott! Och jag gillar den mjuka konsistensen. Riktigt krämig choklad och läskande melon.
Gick förbi några delibutiker och i caféfönstren låg både godis, choklad och bakverk som tävlade i läckerhet. Därför ställer jag mig frågan; hur kan alla italienskor vara så smala??? Tycker de inte om pasta, pizza, glass, choklad, kakor, ost....? Jag vill åka tillbaka till Italien som turist, men för figurens skull ska jag nog inte vara där längre än en vecka...
Förresten, som högrest nordbo var det ju bara att glömma att försöka smälta in i omgivningen. Kvinnorna gick mig till axeln.
Tänkte köpa en Juventus-pin, eller någonting, från stånden utanför stadion. Men dem såg jag bara genom bussfönstret. Tja, souvenir får jag väl köpa nästa gång. Köpte ju två roliga saker på flygplatsen ändock. Dels ett nytt slags Kinderägg jag aldrig sett för; den var i plast och det visade sig att i ena halvan fanns choklad och två kexkulor som man skulle äta med sked och i den andra låg en trist leksak. Original kinderägget är mycket godare. En rolig, men ologisk, grej var ett Snackpack jag köpte. Det var en cylinderformad plastgrej. 1/2 var behållare för is-te, som man bara stack ner ett sugrör i. 1/4 var breadsticks och 1/4 var nutella chokladgrejs som man doppar breadsticksen i. Problemet är; is-te vill man ju gärna ha kallt, men då stelnar chokladen, och är chokladen bra så är is-teet fesljummet. Hm.
Turin ska arrangera vinter-OS 2006. Tack vare det håller stan på att få tunnelbana. Sådärja, ett komplement till Italiens, och även Turins, huvudtransportmedel - vespan. Jo, jag behövde bara gå ett par kvarter för att vara säker på att det verkligen var Italien jag var i.
Det slog mig att förutom alperna så såg hela mellaneuropa ut som Skåne. Jajamän, lapptäcken hela vägen in i Italien. Och när vi flög in över Turin såg staden ut som Rosengård. Faktiskt! Men när vi landade och körde genom staden såg vi ju att det inte bara var betongförortshus och industrilokaler, utan stan såg faktiskt Italiensk ut. Dvs trånga gränder, fönsterluckor som får hela stan att se ut som en krigszon och balkonger på varenda byggnad. Och jag som trodde svenskar var balkongfreaks...
Efter den sagolika pastabuffén (se del 1) fick vi 2 timmars turisttid. De flesta stannade i den svala hotellvestibulen (eftersom det var läskigt kvalmigt ute), en del marscherade till Juventus souvenirbutik och själv knallade jag ut på sightseeing. Tänkte kolla priser på parfym, men det var ju lögn att hitta en butik! Nog var jag i Italien alltid; det gick minst 10 caféer på 1 butik. Och när man väl fann en så var den inte öppen. Säkert 80% av ALLT i stan var stängt, p.g.a. industrisemester.
Irrade runt lite och sprang till slut på puben Järnkaminerna abonnerat. Där var det blåblått... Synd att man inte kunde joina med en öl. Polisen var på plats, men de verkade inte riktigt veta vad de skulle göra. Inte vana vid fredliga supportrar, eller? Det visade sig att puben låg mitt emot det hotell Juventusspelarna tänkt sova middag på. Hö, hö, hö... Kanske förklarar ett och annat i matchen.
Naturligtvis visade det sig att det från puben gick en gata raka vägen tillbaka till hotellet jag utgick ifrån; och det var längs den gatan alla butiker låg! Jag var visserligen fortfarande mätt, så någon italiensk pizza insåg jag att det inte skulle bli, men man kan inte åka hem utan att käka riktig italiensk glass! Så jag köpte en choklad- och melonstrut. Mätt eller inte, den melonglassen var värd att dö för! Sagolikt gott! Och jag gillar den mjuka konsistensen. Riktigt krämig choklad och läskande melon.
Gick förbi några delibutiker och i caféfönstren låg både godis, choklad och bakverk som tävlade i läckerhet. Därför ställer jag mig frågan; hur kan alla italienskor vara så smala??? Tycker de inte om pasta, pizza, glass, choklad, kakor, ost....? Jag vill åka tillbaka till Italien som turist, men för figurens skull ska jag nog inte vara där längre än en vecka...
Förresten, som högrest nordbo var det ju bara att glömma att försöka smälta in i omgivningen. Kvinnorna gick mig till axeln.
Tänkte köpa en Juventus-pin, eller någonting, från stånden utanför stadion. Men dem såg jag bara genom bussfönstret. Tja, souvenir får jag väl köpa nästa gång. Köpte ju två roliga saker på flygplatsen ändock. Dels ett nytt slags Kinderägg jag aldrig sett för; den var i plast och det visade sig att i ena halvan fanns choklad och två kexkulor som man skulle äta med sked och i den andra låg en trist leksak. Original kinderägget är mycket godare. En rolig, men ologisk, grej var ett Snackpack jag köpte. Det var en cylinderformad plastgrej. 1/2 var behållare för is-te, som man bara stack ner ett sugrör i. 1/4 var breadsticks och 1/4 var nutella chokladgrejs som man doppar breadsticksen i. Problemet är; is-te vill man ju gärna ha kallt, men då stelnar chokladen, och är chokladen bra så är is-teet fesljummet. Hm.
Turin ska arrangera vinter-OS 2006. Tack vare det håller stan på att få tunnelbana. Sådärja, ett komplement till Italiens, och även Turins, huvudtransportmedel - vespan. Jo, jag behövde bara gå ett par kvarter för att vara säker på att det verkligen var Italien jag var i.
Fredagsfyran, v. 33
Tema: OS
1. Kommer du följa de olympiska spelen?
Njae, jag är mer en vinter OS-människa, så det finns inget jag kommer prioritera under sommar OS. Kanske följer jag några svenska friidrottare och någon gång zappar jag säkert över och blir fast i någon annan sändning. Om jag inte har nåt annat för mig.
2. Hur tror du det kommer gå för Sverige?
Ett par medaljer ska vi nog kunna skrapa ihop. Holm, Klüft & Co.
3. Vilker är din favoritgren/ -sport?
Faktiskt; tresteg och korta distanser häck. Det brukar bli så spännande omstarter...
4. I vad skulle du ta medalj?
Troligen kulstötning, men troligen inte eftersom jag inte skulle dopa mig. Var faktiskt lovande i 12-årsåldern (utan att ha tränat teknik alls) och snackade om OS 1994... men jag satsade aldrig. Är inte typen som tränar ensam.
1. Kommer du följa de olympiska spelen?
Njae, jag är mer en vinter OS-människa, så det finns inget jag kommer prioritera under sommar OS. Kanske följer jag några svenska friidrottare och någon gång zappar jag säkert över och blir fast i någon annan sändning. Om jag inte har nåt annat för mig.
2. Hur tror du det kommer gå för Sverige?
Ett par medaljer ska vi nog kunna skrapa ihop. Holm, Klüft & Co.
3. Vilker är din favoritgren/ -sport?
Faktiskt; tresteg och korta distanser häck. Det brukar bli så spännande omstarter...
4. I vad skulle du ta medalj?
Troligen kulstötning, men troligen inte eftersom jag inte skulle dopa mig. Var faktiskt lovande i 12-årsåldern (utan att ha tränat teknik alls) och snackade om OS 1994... men jag satsade aldrig. Är inte typen som tränar ensam.
12 August 2004
Turinresan, del 1, "Resan"
Det finns för mycket att berätta för att bara skriva en blogg. Den blir jättelång...
Liksom resan. Gick upp 5.30 på tisdagen för att samlas vid Stadion 7.30. Landade på Arlanda igen 4.30 på onsdagen och var hemma kl 6. Då hade jag slumrat en timme på flyget hem. Sov tre timmar och jobbade sedan till åtta på kvällen. Var död, jobbade idag och känner att inatt kommer jag nog att komma ikapp. Men det är värt vartenda gruskorn i ögonen!
5 plan var chartrade, men från tre olika bolag. Två av planen var finska; Air Finland och Finnair resterande 3 kom från nåt som hette Nordic Air. Supportrarna och vi var fördelade på dessa plan och det var rena lotteriet. Varför? Jo, för det var bara på de finska planen som man fick käk! Jag hade turen att åka med finnarna båda vägarna. Men jag tycker synd om dem som betalade 3500 och i bästa fall fick köpa kaffe och torr fralla för 50 spänn...
Fina, prydliga poliser mötte såklart upp i Turin. Och de var från minst två olika gäng. Den ena hade bilar som var grönvita och den andra var blåvit. Dumt med en poliskår... Och ena knarkhunden fick frispel. Han indikerade på snus och redan efter första planet blev han helt virrig i huvudet av alla snusande svenskar. Så han fick vila vid en påle resten av tiden medan den andre nosade runt. Den andre verkade också lite nipprig, för en av mina kollegor åkte dit - på Marlboro light!
Försenade (såklart) körde vi direkt till ett hotell där den stackars kocken stod och väntade med sin buffé. Allvarligt, bättre mat kommer vi aldrig få på en bortamatch! En himmelsk pastaröra, massor med olika sorters italiensk skinka, fräsch sallad, friterande smågrejer (blomkål, kycklingbitar, lökringar, oliver och nåt avlångt jag inte ens vet vad det var), 3 sorters efterrätt (marmeladkaka, nötkaka och créme caramel), hembakt bröd och grissinis på borden och vin och vatten till. Synd bara att vi var i tjänst och inte fick röra vinet. :-(
Det bästa med att flyga är säkerhetskontrollerna. När vi åkte till Dublin för två år sedan blev jag och mina kollegor visiterade manuellt också, för att vi såg skumma ut... supportrarna skrattade ihjäl sig. Nu hade vi jätteproblem på hemvägen; sjukvårdarna fick trubbel med sina sjukvårdsväskor, vassa föremål ni vet, och ordningsvakterna fick problem med skyddsvästarna. Framförallt när någon smart tvtittarmänniska fick för sig att ryggplattorna såg ut som knogjärn!
På hemvägen startade planen på snöre och det var faktiskt rätt läckert att se de andra planen genom fönstret. I horisonten såg vi också nåt läckert - åskoväder! Det är otroligt vackert från ovan, kan jag säga. Fast det var inte lika vackert när pilotfan styrde rätt mot det. Jag undrar om plan någongång har störtat på grund av turbulens? Jag vill nog kolla upp det, för de där skakningarna var läskiga! Framför allt när man försökte balansera en matbricka också... det bidde inte till att käka förrän vi var i Tyskland någonstans. Dem som inte kunde sova (piloten?) kunde kolla på "Cheaper by the dozen" - textat till finska! Kunde du inte somna förr...
Liksom resan. Gick upp 5.30 på tisdagen för att samlas vid Stadion 7.30. Landade på Arlanda igen 4.30 på onsdagen och var hemma kl 6. Då hade jag slumrat en timme på flyget hem. Sov tre timmar och jobbade sedan till åtta på kvällen. Var död, jobbade idag och känner att inatt kommer jag nog att komma ikapp. Men det är värt vartenda gruskorn i ögonen!
5 plan var chartrade, men från tre olika bolag. Två av planen var finska; Air Finland och Finnair resterande 3 kom från nåt som hette Nordic Air. Supportrarna och vi var fördelade på dessa plan och det var rena lotteriet. Varför? Jo, för det var bara på de finska planen som man fick käk! Jag hade turen att åka med finnarna båda vägarna. Men jag tycker synd om dem som betalade 3500 och i bästa fall fick köpa kaffe och torr fralla för 50 spänn...
Fina, prydliga poliser mötte såklart upp i Turin. Och de var från minst två olika gäng. Den ena hade bilar som var grönvita och den andra var blåvit. Dumt med en poliskår... Och ena knarkhunden fick frispel. Han indikerade på snus och redan efter första planet blev han helt virrig i huvudet av alla snusande svenskar. Så han fick vila vid en påle resten av tiden medan den andre nosade runt. Den andre verkade också lite nipprig, för en av mina kollegor åkte dit - på Marlboro light!
Försenade (såklart) körde vi direkt till ett hotell där den stackars kocken stod och väntade med sin buffé. Allvarligt, bättre mat kommer vi aldrig få på en bortamatch! En himmelsk pastaröra, massor med olika sorters italiensk skinka, fräsch sallad, friterande smågrejer (blomkål, kycklingbitar, lökringar, oliver och nåt avlångt jag inte ens vet vad det var), 3 sorters efterrätt (marmeladkaka, nötkaka och créme caramel), hembakt bröd och grissinis på borden och vin och vatten till. Synd bara att vi var i tjänst och inte fick röra vinet. :-(
Det bästa med att flyga är säkerhetskontrollerna. När vi åkte till Dublin för två år sedan blev jag och mina kollegor visiterade manuellt också, för att vi såg skumma ut... supportrarna skrattade ihjäl sig. Nu hade vi jätteproblem på hemvägen; sjukvårdarna fick trubbel med sina sjukvårdsväskor, vassa föremål ni vet, och ordningsvakterna fick problem med skyddsvästarna. Framförallt när någon smart tvtittarmänniska fick för sig att ryggplattorna såg ut som knogjärn!
På hemvägen startade planen på snöre och det var faktiskt rätt läckert att se de andra planen genom fönstret. I horisonten såg vi också nåt läckert - åskoväder! Det är otroligt vackert från ovan, kan jag säga. Fast det var inte lika vackert när pilotfan styrde rätt mot det. Jag undrar om plan någongång har störtat på grund av turbulens? Jag vill nog kolla upp det, för de där skakningarna var läskiga! Framför allt när man försökte balansera en matbricka också... det bidde inte till att käka förrän vi var i Tyskland någonstans. Dem som inte kunde sova (piloten?) kunde kolla på "Cheaper by the dozen" - textat till finska! Kunde du inte somna förr...
11 August 2004
Åh, vilken underbar dröm jag hade inatt!
Jag drömde att jag flög över de otroligt vackra alperna med sina sjöar, glaciärer och gröna dalar. Sedan åt jag sagolikt god pasta, italiensk skinka och fantastisk italiensk glass. Det roliga var att jag drömde att Djurgården spelade mot... ha, ha... Juventus *skratt* och det knäppa var att vi spelade 2-2 mot dem *LOL*. Ja, jag förstod ju att jag drömde, för det var till och med så att Djurgården ledde med 2-0 ett tag. :-) Vilken kul dröm.
Det märkliga är, det är nu först jag är på väg att gå och lägga mig...
Det märkliga är, det är nu först jag är på väg att gå och lägga mig...
9 August 2004
Man vet att man fått solsting när...
...ens solskyddskräm - "extra water resistant, extra resistant to rubbings" - spillts ut i väskan och man försöker få bort det med - tadaaa - blött hushållspapper! (btw, det där extraskyddet funkade verkligen.)
...man ska föra en sil med kokt rabarber tvärs över köket men inte vill spilla hett vatten på golvet så man använder - tadaaa - handen som skydd!
...man inte tycker sig ha tid med den där vuxenleksaken från McDonald's, så man sätter på sig stegräknaren först när man äntligen hunnit klart med allt och kan varva ner - framför tv:n!
...man på allvar tycker att "Rocco's restaurant" är skitbra.
...man ska föra en sil med kokt rabarber tvärs över köket men inte vill spilla hett vatten på golvet så man använder - tadaaa - handen som skydd!
...man inte tycker sig ha tid med den där vuxenleksaken från McDonald's, så man sätter på sig stegräknaren först när man äntligen hunnit klart med allt och kan varva ner - framför tv:n!
...man på allvar tycker att "Rocco's restaurant" är skitbra.
När lättjan slår in slås logiken ut
Något som verkligen irriterar mig är när jag ska träffa någon och de som argument för att inte ses hemma hos mig säger "det är så långt till dig". Ja, för det är naturligtvis kortare för mig att ta mig till dem.
Så då möts man inne i stan. För dit är det självklart att man ska orka ta sig. Även om det i vissa fall faktiskt blir längre resväg för oss båda.
Just därför är man chanslös när man ska träffa någon som bor inne i stan. Det är som att förorten är byggd av kryptonit. Innerstadens supermänniskor går upp i atomer utanför tullarna. Så även om man inte ska ses hemma hos dem så ska man ses inne i stan. Trots att badplatsen ute hos mig är mycket bättre, på alla sätt.
Suck. Tur att man inte är lat.
Så då möts man inne i stan. För dit är det självklart att man ska orka ta sig. Även om det i vissa fall faktiskt blir längre resväg för oss båda.
Just därför är man chanslös när man ska träffa någon som bor inne i stan. Det är som att förorten är byggd av kryptonit. Innerstadens supermänniskor går upp i atomer utanför tullarna. Så även om man inte ska ses hemma hos dem så ska man ses inne i stan. Trots att badplatsen ute hos mig är mycket bättre, på alla sätt.
Suck. Tur att man inte är lat.
Om att inte vilja vara kändis
Ni vet den där gamla klyschan; "jag vill bli rik och berömd". Får man välja? Rik eller berömd? Jag vill bara bli rik, tack.
För några dagar sedan utspelade sig en scen på jobbet som jag tyckte kändes oerhört obehaglig. Först kommer en tjej som köper lite godis och två veckotidningar. På den understa pryds i princip hela förstasidan av en bild på ett par och en text som basunerar ut att de är i kris. Sedan kommer nästa kund - mannen i paret på förstasidan...
I den stunden var jag så glad att jag inte var han.
Vidare, för några år sedan fick jag en idé om att jag ville ha ett bildspel som skärmsläckare. Bara en massa läckra karlar. Så, jag gick ut på nätet och sökte på några riktiga hunks; t ex Ed Burns, Ewan McGregor och Ben Affleck. Jag blev hänvisade till alla möjliga fansites, och vissa av dem var riktigt läskiga. En sida bestod enbart av privatfoton fans hade skickat in. Många var ju förstås med dem själva och idolen, men det fanns rätt många smygtagna foton också. NN äter mat, NN går in i en bil, NN sedd i en affär genom skyltfönstret, NN i parken, NN på gatan... Att se alla dessa foton, tagna runt om i hela världen, gjorde mig väldigt illa till mods. Snacka om att få sitt liv kartlagt! Jag använde inga av dessa foton.
Nej tack, jag föredrar att vara lyckligt anonym och få en liten dos av tillfällig uppmärksamhetskrydda vart tionde år.
Som den där gången när jag var 15 och vårt fotbollslag åkte runt på en liten minieuropaturné. Jag var den enda som fick skriva autografer. Det hände i Penmaenmawr i Wales. Efter en bankett tillbringades resten av kvällen på en pub (föräldrarna i puben, alla ungdomar inknökade i ett biljardrum...). Efter ett tag gick jag ut för att hämta luft och knallade längs bygatan. I en korsning kom fem blyga småkillar fram och sa att, visst var jag målvakten från Sverige? Och så frågade en av dem om autograf. Jag småpratade lite med dem och skrev till allihop. Sådärja, lite småkul. Förutom att några föräldrar stått ute och rökt och sett alltihop, så jag blev trackad i åratal för incidenten.
Jag är glad för att mina minuter i rampljuset stannade vid några autografer; jag slipper åtminstone se mig själv på obskyra hemsidor och mitt privatliv spekuleras i på skvallertidningarnas förstasidor. Och jag slipper se folk köpa skiten.
För några dagar sedan utspelade sig en scen på jobbet som jag tyckte kändes oerhört obehaglig. Först kommer en tjej som köper lite godis och två veckotidningar. På den understa pryds i princip hela förstasidan av en bild på ett par och en text som basunerar ut att de är i kris. Sedan kommer nästa kund - mannen i paret på förstasidan...
I den stunden var jag så glad att jag inte var han.
Vidare, för några år sedan fick jag en idé om att jag ville ha ett bildspel som skärmsläckare. Bara en massa läckra karlar. Så, jag gick ut på nätet och sökte på några riktiga hunks; t ex Ed Burns, Ewan McGregor och Ben Affleck. Jag blev hänvisade till alla möjliga fansites, och vissa av dem var riktigt läskiga. En sida bestod enbart av privatfoton fans hade skickat in. Många var ju förstås med dem själva och idolen, men det fanns rätt många smygtagna foton också. NN äter mat, NN går in i en bil, NN sedd i en affär genom skyltfönstret, NN i parken, NN på gatan... Att se alla dessa foton, tagna runt om i hela världen, gjorde mig väldigt illa till mods. Snacka om att få sitt liv kartlagt! Jag använde inga av dessa foton.
Nej tack, jag föredrar att vara lyckligt anonym och få en liten dos av tillfällig uppmärksamhetskrydda vart tionde år.
Som den där gången när jag var 15 och vårt fotbollslag åkte runt på en liten minieuropaturné. Jag var den enda som fick skriva autografer. Det hände i Penmaenmawr i Wales. Efter en bankett tillbringades resten av kvällen på en pub (föräldrarna i puben, alla ungdomar inknökade i ett biljardrum...). Efter ett tag gick jag ut för att hämta luft och knallade längs bygatan. I en korsning kom fem blyga småkillar fram och sa att, visst var jag målvakten från Sverige? Och så frågade en av dem om autograf. Jag småpratade lite med dem och skrev till allihop. Sådärja, lite småkul. Förutom att några föräldrar stått ute och rökt och sett alltihop, så jag blev trackad i åratal för incidenten.
Jag är glad för att mina minuter i rampljuset stannade vid några autografer; jag slipper åtminstone se mig själv på obskyra hemsidor och mitt privatliv spekuleras i på skvallertidningarnas förstasidor. Och jag slipper se folk köpa skiten.
8 August 2004
Vad händer i Darfur egentligen?
Nu kunde jag tyvärr inte hitta sidan på DN's internetsajt, men för er som vill veta mer om konflikten i Sudan så kan jag varmt rekommendera Mats Holmbergs artikel i dagens DN. Sakligt går han igenom vad som ligger till grund för katastrofen i Dafur och problemet med den. Läsningen av artikeln är ett krav om man, som jag, hoppar i taket av ilska varje gång TT krasst rapporterar att det är muslimer som dödar/våldtar/skändar kristna. Religion har inte med saken att göra!!! Och dessutom finns både kristna och muslimer bland offren.
Jag är heligt trött på att allt per automatik görs till en kristen-muslimsk fråga nuförtiden.
För er som kan engelska finns även mycket läsning att hämta hos Human Rights Watch.
Jag är heligt trött på att allt per automatik görs till en kristen-muslimsk fråga nuförtiden.
För er som kan engelska finns även mycket läsning att hämta hos Human Rights Watch.
Djupa frågor mellan affärshyllorna
Jag har en arbetskamrat som är rätt cool. Hon kan förvisso ge en hjärtinfarkt för mindre, så som hon springer runt som en symaskin på kokain, men hon är härligt positiv och rättfram. Hon är en sådan som kan ställa en rak fråga utan att verka bufflig och som kan ta upp personliga samtalsämnen i lunchrummet utan att någon i samtalet känner sig besvärad.
Igår frontade vi hyllor när hon, som ett samtalsämne taget ur luften, frågade om jag tyckte att jag haft en lycklig barndom. Vad svarar man på det? Vad är en lycklig barndom? Finns den alls? Vill man ha haft en sådan?
Jag tror ärligt talat inte att det finns någon som upplevt en helt igenom lycklig barndom. Kriterierna är ju förstås högst subjektiva, men vari ligger det lyckliga? Man kan ju inte jämföra med någon annan, möjligtvis med den förändring man hade önskat, men man vet ju inte vad den förändringen hade fört med sig. Visst finns det saker man önskar hade varit annorlunda och som man fick både magvärk och huvudvärk av, men utan den värken tror jag att man dansat fram i en töcken. Jag tror helt enkelt inte det är bra att ha haft en för lycklig barndom. Om allt och alla varit snälla, trygga och glada, vad har man för erfarenheter då?
Jag tror att en människa som växt upp i den lyckliga sagoboksbarndom vi alla lite till mans drömt om är en oerhört naiv, blåögd och sårbar människa som vuxen. Jag tror helt enkelt inte att det är normalt med en lycklig barndom. Och inte nyttigt heller. Det finns grader även i helvetet, men jag anser att vissa saker inte går att jämföra med varandra. Säger man att hon som blev sexuellt utnyttjad i 10 år har haft det värre än hon som fick stryk i 10 år så förringar man på ett sätt den sistnämnde, och det är inte rätt. Och i det sällskapet är det lätt att vifta undan hon som aldrig fick en kram av sina föräldrar, eller hon som inte hade några kompisar.
Jag minns en tjej som jag kände en gång. Hennes föräldrar var gifta och var socialt uppskattade, de bodde fint i ett tryggt villaområde, hon gick i bra skola, hade många vänner, fick senaste prylarna och åkte på språkresor och utlandssemestrar. Vi läste i en kvällstidning om ett barn som blivit slagen regelbundet under en längre tid. Tjejen sa att, hon på ett sätt önskade att det varit hon, för då hade åtminstone hennes mamma och pappa rört vid henne.
Jag hade en normal barndom. Tack och lov.
Igår frontade vi hyllor när hon, som ett samtalsämne taget ur luften, frågade om jag tyckte att jag haft en lycklig barndom. Vad svarar man på det? Vad är en lycklig barndom? Finns den alls? Vill man ha haft en sådan?
Jag tror ärligt talat inte att det finns någon som upplevt en helt igenom lycklig barndom. Kriterierna är ju förstås högst subjektiva, men vari ligger det lyckliga? Man kan ju inte jämföra med någon annan, möjligtvis med den förändring man hade önskat, men man vet ju inte vad den förändringen hade fört med sig. Visst finns det saker man önskar hade varit annorlunda och som man fick både magvärk och huvudvärk av, men utan den värken tror jag att man dansat fram i en töcken. Jag tror helt enkelt inte det är bra att ha haft en för lycklig barndom. Om allt och alla varit snälla, trygga och glada, vad har man för erfarenheter då?
Jag tror att en människa som växt upp i den lyckliga sagoboksbarndom vi alla lite till mans drömt om är en oerhört naiv, blåögd och sårbar människa som vuxen. Jag tror helt enkelt inte att det är normalt med en lycklig barndom. Och inte nyttigt heller. Det finns grader även i helvetet, men jag anser att vissa saker inte går att jämföra med varandra. Säger man att hon som blev sexuellt utnyttjad i 10 år har haft det värre än hon som fick stryk i 10 år så förringar man på ett sätt den sistnämnde, och det är inte rätt. Och i det sällskapet är det lätt att vifta undan hon som aldrig fick en kram av sina föräldrar, eller hon som inte hade några kompisar.
Jag minns en tjej som jag kände en gång. Hennes föräldrar var gifta och var socialt uppskattade, de bodde fint i ett tryggt villaområde, hon gick i bra skola, hade många vänner, fick senaste prylarna och åkte på språkresor och utlandssemestrar. Vi läste i en kvällstidning om ett barn som blivit slagen regelbundet under en längre tid. Tjejen sa att, hon på ett sätt önskade att det varit hon, för då hade åtminstone hennes mamma och pappa rört vid henne.
Jag hade en normal barndom. Tack och lov.
7 August 2004
Teknikens framfart
När man betalar med kort i vår affär sker betalandet i fyra steg;
1) Du drar kortet
2) Du slår koden
3) Du trycker OK
4) När summan kommer upp på skärmen godkänner du det genom att trycka OK igen.
Idag kom en farbror in och gjorde steg 1-3. När summan kom upp sa jag:
"Och så får du godkänna summan."
"Ja, det gör jag." sa han muntligt till mig och nickade.
"Alltså, inte till mig. Maskinen måste veta, tryck..."
Men längre hinner jag inte förrän farbrodern böjer sig över kortterminalen och in i dragspringan säger med klar och tydlig röst:
"Jag godkänner."
En halv kassakö bet sig i läppen.
1) Du drar kortet
2) Du slår koden
3) Du trycker OK
4) När summan kommer upp på skärmen godkänner du det genom att trycka OK igen.
Idag kom en farbror in och gjorde steg 1-3. När summan kom upp sa jag:
"Och så får du godkänna summan."
"Ja, det gör jag." sa han muntligt till mig och nickade.
"Alltså, inte till mig. Maskinen måste veta, tryck..."
Men längre hinner jag inte förrän farbrodern böjer sig över kortterminalen och in i dragspringan säger med klar och tydlig röst:
"Jag godkänner."
En halv kassakö bet sig i läppen.
Drömmar om Turin...
Inatt drömde jag att jag tvingades ställa upp som målvakt i Juventus i matchen mot Djurgården. Collina krävde det, när Buffon visade sig ha en förkylning. Man säger inte nej till Collina... Och jag var livrädd för att det skulle synas att jag försökte släppa in mål åt DIF. Förstår inte var den drömmen kom ifrån. :-)
Järnkaminernas humoristiska t-shirts är förresten guld! Den "svenska" versionen säger ju "Hej bönder - vi är DIF", så den här italienska är jätteskoj.
Järnkaminernas humoristiska t-shirts är förresten guld! Den "svenska" versionen säger ju "Hej bönder - vi är DIF", så den här italienska är jätteskoj.
6 August 2004
Fredagsfyran, v. 32
Tema: blogg
1. Vad är en bloggs främsta styrka?
Den går inte genom något filter eller någon censur utan författaren har stor frihet att skriva om vad den vill. Obekvämt eller inte.
2. Finns det någon fördel gentemot mer traditionella media?
Samma svar som ovan.
3. Känner man, som innehavare av bloggen, något ansvar inför läsaren?
Tja, vill man ha kvar den/dem man har får man ju se till att producera lite vettigt någorlunda kontinuerligt. Sedan beror väl typen av ansvar på vilket slags blogg man har.
4. Vad säger du om Sudan-affären?
Att den där snubben måste ha en högre tanke om bloggvärlden än vad jag har. Jisses, ingen jag känner vet ens vad en blogg är! Så att de skulle ha en sådan otrolig makt tror jag inte på. Det är nog bara så att bloggare gärna vill tro att de har större inflytande på världen än vad de har. Men vad gäller Sudan har jag nog mitt på det torra för jag har nämnt katastrofen både på min engelska och svenska blogg.
Hm... jag tar nog inte bloggandet på lika blodigt allvar som de här frågorna verkade hoppas på. Men, men. Har det inte varit lite väl mycket dunka-varandra-i-ryggen-frågor om bloggande på sista tiden?
1. Vad är en bloggs främsta styrka?
Den går inte genom något filter eller någon censur utan författaren har stor frihet att skriva om vad den vill. Obekvämt eller inte.
2. Finns det någon fördel gentemot mer traditionella media?
Samma svar som ovan.
3. Känner man, som innehavare av bloggen, något ansvar inför läsaren?
Tja, vill man ha kvar den/dem man har får man ju se till att producera lite vettigt någorlunda kontinuerligt. Sedan beror väl typen av ansvar på vilket slags blogg man har.
4. Vad säger du om Sudan-affären?
Att den där snubben måste ha en högre tanke om bloggvärlden än vad jag har. Jisses, ingen jag känner vet ens vad en blogg är! Så att de skulle ha en sådan otrolig makt tror jag inte på. Det är nog bara så att bloggare gärna vill tro att de har större inflytande på världen än vad de har. Men vad gäller Sudan har jag nog mitt på det torra för jag har nämnt katastrofen både på min engelska och svenska blogg.
Hm... jag tar nog inte bloggandet på lika blodigt allvar som de här frågorna verkade hoppas på. Men, men. Har det inte varit lite väl mycket dunka-varandra-i-ryggen-frågor om bloggande på sista tiden?
Glädjefnatt
ÅhvetduvetdujagskaåkatillTurinochjobbapåJuventus-Djurgårnpåtisdagförchefenväcktemigimorse
ochfrågadeomjagkundehängamedochdetärklartattjagkan!!!
Jag åkte bara en halvtimme tidigare till jobbet och tjatade fram en ersättare, för naturligtvis skulle jag ha jobbat på tisdag.
Och nu är halva min arbetsplats (där alla är Djurgårdare) avundsjuka och pappa är jättejätteavis, men det ska han vara för han har fått se både EM och VM, så nu är det min tur att se en höjdarmatch. Jag hoppas jag får se nåt... Är det som det var i Dublin när vi mötte Shamrock Rovers i UEFA-cupen så lär jag inte få se en passning, men är det som det var i Köpenhamn samma år så ska jag nog åtminstone kunna åka hem med en någorlunda matchbild. Om inte så spelar det mindre roll för vi torskar säkert med 0-6 och jag spelar naturligtvis in matchen.
Wow...
TJOHO!!!
ochfrågadeomjagkundehängamedochdetärklartattjagkan!!!
Jag åkte bara en halvtimme tidigare till jobbet och tjatade fram en ersättare, för naturligtvis skulle jag ha jobbat på tisdag.
Och nu är halva min arbetsplats (där alla är Djurgårdare) avundsjuka och pappa är jättejätteavis, men det ska han vara för han har fått se både EM och VM, så nu är det min tur att se en höjdarmatch. Jag hoppas jag får se nåt... Är det som det var i Dublin när vi mötte Shamrock Rovers i UEFA-cupen så lär jag inte få se en passning, men är det som det var i Köpenhamn samma år så ska jag nog åtminstone kunna åka hem med en någorlunda matchbild. Om inte så spelar det mindre roll för vi torskar säkert med 0-6 och jag spelar naturligtvis in matchen.
Wow...
TJOHO!!!
5 August 2004
Tyskor, skatt men ingen film
Nu har jag varit i Nynäshamn också. Tjoho! Vet ni hur långt bort det ligger?!? Det tog en timme med pendeltåg från centralen. Men det var perfekt att möta upp min tyska kompis Nina där. Dels fick vi en timmes prat-tid och desutom fick hon se mycket svenskt landskap. Och kor.
Vi fick bara några timmar ihop eftersom hon, efter mycket grunnande, valde att ta sista färjan tillbaks till Gotland igen. Under den tiden uppdaterade vi varandra på vad folk (läs: kompisar från året i Glasgow) gör och vad vi själva gjort. Vi pratade om hur mycket vi längtar tillbaka, allt vi inte hann göra och eftersom båda två återvänt en gång sedan förra sommaren delade vi med oss av det också.
Och vi konstaterade en lustig sak. Vi som bodde där hade förvisso blandade åsikter om haggis, men alla gillade Irn Bru. De som kom och hälsade på oss kände inte till Irn Bru men hade mycket bestämda och negativa åsikter om haggis. När de åkte hem tyckte de alla om haggis, men ingen gillade Irn Bru. Konstigt, va...
Och Nina blev jätteavundsjuk på att jag kan köpa både Irn Bru, shortbread och Minstrels (typ neverstop) på våra "English shops". :-) Då vet jag vad jag ska ta med mig när jag åker till Berlin. Vilket jag gör snart. Typ lika snart som jag åker till Haag och Freiburg. En schysst lön, så...
Jag fick förresten mina skattepengar igår. Dubbeltjoho! Det vore ju kul om man inte behövde klara vardagsutgifter med dem... Funderar på att skämma bort mig själv med en sån där kabel mellan mobilen och datorn så jag kan föra över de foton jag tar. Har börjat bli flitig användare av den funktionen och jag har grämt mig över att inte kunna använda vissa bilder i bloggen. Tänkte ju använda email-funktionen till att skicka bilder till datorn, men trots att jag fyllt i siffror enligt instruktion kan jag bara ta emot email, inte skicka. Bajs.
Ännu en otroligt varm dag, så nu tänker jag lobba för en dag på stranden med några polare. Det är ju inte direkt väder för att kolla på Irreversible, idag heller. Inte någon annan film heller. Tänkte byta in tre gamla filmer på en secondhand affär, men jag skulle få 15 spänn styck för dem! Jisses, då kan de lika gärna stå kvar och fylla ut DVD-hyllan.
Vi fick bara några timmar ihop eftersom hon, efter mycket grunnande, valde att ta sista färjan tillbaks till Gotland igen. Under den tiden uppdaterade vi varandra på vad folk (läs: kompisar från året i Glasgow) gör och vad vi själva gjort. Vi pratade om hur mycket vi längtar tillbaka, allt vi inte hann göra och eftersom båda två återvänt en gång sedan förra sommaren delade vi med oss av det också.
Och vi konstaterade en lustig sak. Vi som bodde där hade förvisso blandade åsikter om haggis, men alla gillade Irn Bru. De som kom och hälsade på oss kände inte till Irn Bru men hade mycket bestämda och negativa åsikter om haggis. När de åkte hem tyckte de alla om haggis, men ingen gillade Irn Bru. Konstigt, va...
Och Nina blev jätteavundsjuk på att jag kan köpa både Irn Bru, shortbread och Minstrels (typ neverstop) på våra "English shops". :-) Då vet jag vad jag ska ta med mig när jag åker till Berlin. Vilket jag gör snart. Typ lika snart som jag åker till Haag och Freiburg. En schysst lön, så...
Jag fick förresten mina skattepengar igår. Dubbeltjoho! Det vore ju kul om man inte behövde klara vardagsutgifter med dem... Funderar på att skämma bort mig själv med en sån där kabel mellan mobilen och datorn så jag kan föra över de foton jag tar. Har börjat bli flitig användare av den funktionen och jag har grämt mig över att inte kunna använda vissa bilder i bloggen. Tänkte ju använda email-funktionen till att skicka bilder till datorn, men trots att jag fyllt i siffror enligt instruktion kan jag bara ta emot email, inte skicka. Bajs.
Ännu en otroligt varm dag, så nu tänker jag lobba för en dag på stranden med några polare. Det är ju inte direkt väder för att kolla på Irreversible, idag heller. Inte någon annan film heller. Tänkte byta in tre gamla filmer på en secondhand affär, men jag skulle få 15 spänn styck för dem! Jisses, då kan de lika gärna stå kvar och fylla ut DVD-hyllan.
3 August 2004
Lägesrapport
Det märks att man har fullt upp. Hinner ju inte ens blogga innan man ska i säng... Just nu kollar jag också på "The bäst of Lorry" på DVD. Den är från 1989 och, allvarligt, vet ni hur lite som ändrats på 15 år! Samma krig (Israel, Groznyj...), samma problem, samma bekymmer. Till och med samma reklam; visste ni att Gevalia körde med "när du får oväntat besök" även 1989?
Köpte den när jag träffade min bror igår. Vi käkade sushi och skulle sedan gå på bio, men det var över två timmar kvar tills filmen började och då är det ju så lätt att knalla runt och kolla i affärer... Så jag kom hem med en DVD. Hoppsan.
I helgen var jag och hälsade på mina föräldrar i sommarstugan. De har ett projekt i Roslagen, så vill man se röken av dem under sommarhalvåret får man pallra sig ut dit. När jag kramat om dem och hälsat på syrran undrade jag dock vad jag gjorde där... Vi satt runt ett bord ute; tysta, koncentrerade. Morsan och farsan löste korsord, syrran läste en deckare och jag trummade med fingrarna och var rastlös. Hela kvällen. Inget småprat, inget kortspel, inget nånting. Förrän morsan gick och la sig och farsan och jag beslöt att kolla på Den tredje vågen. Fast han somnade såklart när det var en halvtimme kvar, som vanligt, och det var omöjligt att väcka honom. När eftertexten rullade stängde jag av. DÅ slog han upp de ljusblå och utbrast: "Vad gör du!?!" Han är gullig... Fast se på tv hade jag ju kunnat göra hemma förstås.
Nåja, nyrökt abborre till "förrätt" till lunchen hade jag ju inte kunna få hemma. Fyra små stackare delade vi på, farsan och jag. Och så satt vi och smackade och mmmade vid matbordet medan mamma lagade lunch. Jag gillar att vara med farsan. Vi säger kanske inte mycket, men vi gör något ihop och liksom bara är. Jag föredrar det framför att babbla i ett om ingenting.
Idag jagade jag hallon i skogen, utan större framgång. Har nu ½ liter hallon, 1 liter blåbär och en kopp smultron i kylen. Och tusen myggbett och hundra rispor på armarna. Man får ta bären med skogen, eller vad var det det hette? Saken är att jag fått för mig att jag vill göra hallonsylt. Enligt receptet ska det vara 2kg hallon - vet du hur lite de där rackarna väger?! Jag har en STOR påse i frysen men den väger inte ens 1½kg. Det kommer ta tid innan det blir nån sylt av det där... tills dess kan jag ju fundera på vad jag ska göra med alla blåbär. Muffins, kaka och paj är det enda jag kan komma på, men det var inte direkt sötsaker jag hade i åtanke när jag gav mig ut i morse.
Imorgon ska jag träffa en tysk kompis över dagen. Om hon pallrar sig över vattnet från Gotland. Vi får väl se. Isåfall kanske det kommer en rapport om det också. Så småningom.
Köpte den när jag träffade min bror igår. Vi käkade sushi och skulle sedan gå på bio, men det var över två timmar kvar tills filmen började och då är det ju så lätt att knalla runt och kolla i affärer... Så jag kom hem med en DVD. Hoppsan.
I helgen var jag och hälsade på mina föräldrar i sommarstugan. De har ett projekt i Roslagen, så vill man se röken av dem under sommarhalvåret får man pallra sig ut dit. När jag kramat om dem och hälsat på syrran undrade jag dock vad jag gjorde där... Vi satt runt ett bord ute; tysta, koncentrerade. Morsan och farsan löste korsord, syrran läste en deckare och jag trummade med fingrarna och var rastlös. Hela kvällen. Inget småprat, inget kortspel, inget nånting. Förrän morsan gick och la sig och farsan och jag beslöt att kolla på Den tredje vågen. Fast han somnade såklart när det var en halvtimme kvar, som vanligt, och det var omöjligt att väcka honom. När eftertexten rullade stängde jag av. DÅ slog han upp de ljusblå och utbrast: "Vad gör du!?!" Han är gullig... Fast se på tv hade jag ju kunnat göra hemma förstås.
Nåja, nyrökt abborre till "förrätt" till lunchen hade jag ju inte kunna få hemma. Fyra små stackare delade vi på, farsan och jag. Och så satt vi och smackade och mmmade vid matbordet medan mamma lagade lunch. Jag gillar att vara med farsan. Vi säger kanske inte mycket, men vi gör något ihop och liksom bara är. Jag föredrar det framför att babbla i ett om ingenting.
Idag jagade jag hallon i skogen, utan större framgång. Har nu ½ liter hallon, 1 liter blåbär och en kopp smultron i kylen. Och tusen myggbett och hundra rispor på armarna. Man får ta bären med skogen, eller vad var det det hette? Saken är att jag fått för mig att jag vill göra hallonsylt. Enligt receptet ska det vara 2kg hallon - vet du hur lite de där rackarna väger?! Jag har en STOR påse i frysen men den väger inte ens 1½kg. Det kommer ta tid innan det blir nån sylt av det där... tills dess kan jag ju fundera på vad jag ska göra med alla blåbär. Muffins, kaka och paj är det enda jag kan komma på, men det var inte direkt sötsaker jag hade i åtanke när jag gav mig ut i morse.
Imorgon ska jag träffa en tysk kompis över dagen. Om hon pallrar sig över vattnet från Gotland. Vi får väl se. Isåfall kanske det kommer en rapport om det också. Så småningom.
Subscribe to:
Posts (Atom)
){kind=link}