Djupa frågor mellan affärshyllorna

Jag har en arbetskamrat som är rätt cool. Hon kan förvisso ge en hjärtinfarkt för mindre, så som hon springer runt som en symaskin på kokain, men hon är härligt positiv och rättfram. Hon är en sådan som kan ställa en rak fråga utan att verka bufflig och som kan ta upp personliga samtalsämnen i lunchrummet utan att någon i samtalet känner sig besvärad.

Igår frontade vi hyllor när hon, som ett samtalsämne taget ur luften, frågade om jag tyckte att jag haft en lycklig barndom. Vad svarar man på det? Vad är en lycklig barndom? Finns den alls? Vill man ha haft en sådan?

Jag tror ärligt talat inte att det finns någon som upplevt en helt igenom lycklig barndom. Kriterierna är ju förstås högst subjektiva, men vari ligger det lyckliga? Man kan ju inte jämföra med någon annan, möjligtvis med den förändring man hade önskat, men man vet ju inte vad den förändringen hade fört med sig. Visst finns det saker man önskar hade varit annorlunda och som man fick både magvärk och huvudvärk av, men utan den värken tror jag att man dansat fram i en töcken. Jag tror helt enkelt inte det är bra att ha haft en för lycklig barndom. Om allt och alla varit snälla, trygga och glada, vad har man för erfarenheter då?

Jag tror att en människa som växt upp i den lyckliga sagoboksbarndom vi alla lite till mans drömt om är en oerhört naiv, blåögd och sårbar människa som vuxen. Jag tror helt enkelt inte att det är normalt med en lycklig barndom. Och inte nyttigt heller. Det finns grader även i helvetet, men jag anser att vissa saker inte går att jämföra med varandra. Säger man att hon som blev sexuellt utnyttjad i 10 år har haft det värre än hon som fick stryk i 10 år så förringar man på ett sätt den sistnämnde, och det är inte rätt. Och i det sällskapet är det lätt att vifta undan hon som aldrig fick en kram av sina föräldrar, eller hon som inte hade några kompisar.

Jag minns en tjej som jag kände en gång. Hennes föräldrar var gifta och var socialt uppskattade, de bodde fint i ett tryggt villaområde, hon gick i bra skola, hade många vänner, fick senaste prylarna och åkte på språkresor och utlandssemestrar. Vi läste i en kvällstidning om ett barn som blivit slagen regelbundet under en längre tid. Tjejen sa att, hon på ett sätt önskade att det varit hon, för då hade åtminstone hennes mamma och pappa rört vid henne.

Jag hade en normal barndom. Tack och lov.