Ni vet när man längtar efter något så intensivt att man knappt kan tänka på något annat, man får nästan fysiska abstinens och det är så löjligt för det är en sådan bagatellartad grej, men man fortsätter tänka på det, ser det långt fram i fjärran och så - poff - har slumpen fört en rakt in i kärnan av det efterlängtade.
Så var det för mig idag.
Sista månaden, framförallt sista veckorna, har jag haft en märklig längtan efter att gå på teater. Inte efter någon speciell pjäs (men det blev ju inte bättre av att märka att så mycket kul går upp på scenerna i höst) utan mer efter själva forumet; att sitta i en salong, framför en scen, med direkt drama framför ögonen, i 3D. Jag ville helt plötsligt inte kunna spola, ha kameravinklar eller kunna se samma favoritscen flera gånger - jag ville gå på teater.
Idag fick Mia in mig hastigt och lustigt på en diskussionsstund på Kulturhuset med temat "rasbiologi", och då i samband med vetenskap. Lite kort och ostrukturerat men helt ok ändå. Efteråt, på väg ut, såg vi reklamskärmar om vad som var på G. Och där stod att Körsbärsträdgården hade premiär ikväll! Mitt hjärta hoppade över ett slag. Premiär ikväll, på Stora Scenen... 40 kronorsbiljetter!!! Mia var med på noterna, så helt plötsligt hade vi en "riktig teaterkväll". Tvårätters middag på Lilla Bussola och sedan klättrade vi upp i taket och kollade på Tjechov. Jag njöööööt av min hett efterlängtade teaterstund.
Men pjäsen var ju... rysk. Jag har svårt för ryssar, eller är det Tjechov kanske, för det är nog bara honom jag sett. Tre Systrar, Onkel Vanja, Måsen... jo, det är Tjechov alltihop. Sorry, men om jag förut tyckte att Shakespeare bara är bla bla bla så är Tjechov gråtråkig bla bla bla med en massa dolda meningar, rysk historia, rysk samhällsfilosofi och djupa tolkningar. Så jag vet inte riktigt vad jag tyckte för jag orkade inte försöka klura ut vad de olika personerna försökte tillföra... Antar att den var ok, för applåderna lät varma.
Den starkaste behållningen är väl att jag högst motvilligt måste erkänna att jag kände igen mig i "Den evige studenten". Ja herrejävlar... Men visst är det nåt med ryssar och studenter, Dostojevskij har ju också en sån i "Brott & Straff". Jag har för mig att de menar något mer än bara en som pluggar, att det en viss typ av människa/samhällsklass, att meningen är vidare än i Sverige. Men jag ids inte spekulera i det heller. Jag vet bara att jag kände mig träffad av den där studenten som närmade sig 30 men ännu inte börjat jobba. Men sak samma...
...hi, hi, jag var på teater idag! TJOHO!!!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment