Släkten är värst

Har haft sådan ågren över att behöva jobba den här helgen, för farmor fyller 85 och det var stort kalas uppe i Ångermanland. Men jag kunde faktiskt inte byta tiderna utan att loosa mer pengar än jag har råd med, så jag får nöja mig med att höra på efterhandssnacket och får kvista iväg med en blomma när farmor kommer hem igen. Men det är inte samma sak. Förutom det faktum att jag vill träffa och gratulera min farmor så brukar släktträffarna alltid bjuda på bra underhållning. Vilka människor. Vilka komplikationer, skandaler och märkliga beteenden. Ibland undrar jag om vi verkligen är släkt.

Jag var med när famor fyllde 80. Det var också ett stort släktkalas, även om vi var färre än vad de tydligen var nu. Det var det mest märkliga kalas jag varit på. Någonsin. Alla hade hälsat, kramat farmor och satt sig ner, kalaset hade knappt pågått en halvtimme. Då kröp det fram under ett samtal att en av mina kusiner var övertygad nazist. Och vi talar inte om en vilsen, missanpassad, outbildad tonårskille som gått med i någon nynazistisk grupp "för gemenskapens skull" utan om en välutbildad kille med höga betyg, som läser mycket, har studerat olika ideologier grundligt och ändå anser att nazismen är att föredra framför de andra ideologierna. På något sätt hade det känts bra om han varit en vilsen kille som inte visste vad han pratade om, men att resonera med någon som har genomtänkta argument... Resten av dagen och kvällen satt vi andra och försökte få grepp om grabbens åsikter, diskuterade politik och filosofi och försökte väl någonstans få honom att inse vilken bräcklig ideologi han gett sig hän.

Kalaset var surrealistiskt. Ute i trädgården fördes omväxlande intensiva, snärjande och lågmälda diskussioner där alla utom hans mamma ifrågasatte hans samhällssyn. Hon menade att han "ju faktiskt har rätt i en del". I köket inne i huset satt farmor, som upplevt nazismen på nära håll, och grät och hulkade "han är inte mitt barnbarn". Grattis på 80-årsdagen, liksom. Senare på kvällen, när farmor gått och lagt sig, åkte jag och mina syskon in till byn för att käka pizza och komma bort från det märkliga skådespelet i trädgården. När vi kom tillbaka någongång efter midnatt hade alla gått och lagt sig - utom min kusin och min pappa, som fortfarande satt ute, i skenet av ett värmeljus, och diskuterade människovärde.

I det ögonblicket kände jag en stor stolthet över min pappa. Det bara kom över mig. Han var den som diskuterat mest sansat med pojken under kvällen, d.v.s. som inte rest sig med ett "åh, det går ju inte att diskutera med dig", men också mest intensivt. När alla andra hade gett upp hade han oförtrutet vridit och vänt på varenda samhällsmekanism och människosynskugge för att blotta killens ideologi. Pappa, från vars mun jag genom åren hört fördomar om både homosexuella och andra folkslag, satt nu och förespråkade desammas lika värde, med just de argument som motsäger det han genom åren yttrat. När det väl kom till kritan var det alltså inget fel på hans människosyn utan tidigare suckar och utbrott var, liksom för de flesta, bara en missriktad frustration över svensk politik. Kanske är det bra att ställas inför extremister ibland, för att se sina egna, verkliga, värderingar.

Jag hade gärna velat veta hur den killen utvecklat sig, men tydligen hade han gått och blivit en gym-eremit, vars kropp inte byggts på morötter, som bara satt tyst och inte sa ett knäpp, ens när man försökte prata med honom. Eller hade han blivit lobotomerad? Hur som helst, detta kalas hade inte bjudit på några vulkaniska överraskningar utan 85-åringen hade fått det lugna tårtkalas man orkar med i den åldern.