Om att inte vilja vara kändis

Ni vet den där gamla klyschan; "jag vill bli rik och berömd". Får man välja? Rik eller berömd? Jag vill bara bli rik, tack.

För några dagar sedan utspelade sig en scen på jobbet som jag tyckte kändes oerhört obehaglig. Först kommer en tjej som köper lite godis och två veckotidningar. På den understa pryds i princip hela förstasidan av en bild på ett par och en text som basunerar ut att de är i kris. Sedan kommer nästa kund - mannen i paret på förstasidan...

I den stunden var jag så glad att jag inte var han.

Vidare, för några år sedan fick jag en idé om att jag ville ha ett bildspel som skärmsläckare. Bara en massa läckra karlar. Så, jag gick ut på nätet och sökte på några riktiga hunks; t ex Ed Burns, Ewan McGregor och Ben Affleck. Jag blev hänvisade till alla möjliga fansites, och vissa av dem var riktigt läskiga. En sida bestod enbart av privatfoton fans hade skickat in. Många var ju förstås med dem själva och idolen, men det fanns rätt många smygtagna foton också. NN äter mat, NN går in i en bil, NN sedd i en affär genom skyltfönstret, NN i parken, NN på gatan... Att se alla dessa foton, tagna runt om i hela världen, gjorde mig väldigt illa till mods. Snacka om att få sitt liv kartlagt! Jag använde inga av dessa foton.

Nej tack, jag föredrar att vara lyckligt anonym och få en liten dos av tillfällig uppmärksamhetskrydda vart tionde år.

Som den där gången när jag var 15 och vårt fotbollslag åkte runt på en liten minieuropaturné. Jag var den enda som fick skriva autografer. Det hände i Penmaenmawr i Wales. Efter en bankett tillbringades resten av kvällen på en pub (föräldrarna i puben, alla ungdomar inknökade i ett biljardrum...). Efter ett tag gick jag ut för att hämta luft och knallade längs bygatan. I en korsning kom fem blyga småkillar fram och sa att, visst var jag målvakten från Sverige? Och så frågade en av dem om autograf. Jag småpratade lite med dem och skrev till allihop. Sådärja, lite småkul. Förutom att några föräldrar stått ute och rökt och sett alltihop, så jag blev trackad i åratal för incidenten.

Jag är glad för att mina minuter i rampljuset stannade vid några autografer; jag slipper åtminstone se mig själv på obskyra hemsidor och mitt privatliv spekuleras i på skvallertidningarnas förstasidor. Och jag slipper se folk köpa skiten.