Mitt dilemma var ifall jag skulle åka ner till Göteborg privat, med biljett mitt på långsidan (långt från Celtic-folket), eller i tjänsten och kräva att få jobba med Celtic-supportrarna. I vilket fall skulle jag stanna till dagen efter. Jag skulle, för första och enda gången på svensk mark, klä mig i grön-vitt och oavsett resultat parta järnet med mina själsfränder från Glasgow. För ett dygn skulle jag troligen känna att jag var "hemma" igen.
Jag minns fjolåret, då otroliga 70 000 Celtic-fans var nere i Sevilla och det ändå fanns så många kvar i Glasgow att varenda pub var knökfull två timmar före avspark. Jag minns hur glada alla var efter matchen - trots att vi förlorat - och hur det festades och dansades i East End till långt in på natten. Jag minns också hur tidningarna stolt skrev om festandet nere i Spanien och att inte en enda supporter blivit arresterad. Jag minns detta och såg fram emot ett fantastiskt roligt dygn nere i Göteborg.
Villa Real slog Celtic med 2-0 igår. Min dröm tog slut. Nu hoppas jag på Newcastle och Villa Real i final, så vi åtminstone åkte ut mot finalisterna. Och jag slipper mitt dilemma. Antingen jobbar jag med britter jag kan prata med eller så jobbar jag med spanjorer jag bara kan säga "hej", "jag talar inte spanska" och "dra åt helvete" åt. Det blir nog bra vilket som. Fast inte lika bra som om Celtic gjort om bragden från ifjol.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment