Är det rätt att handla fel om det är lika fel att handla rätt?

"Vad är det som står och står och aldrig kommer till dörren?" brukar vi skämta när vi samlat mossa ännu en match. Har vi stela ben och rötter under fötterna så är det ett bra betyg på våra polare. Och vi har för det mesta stela ben och rötter under fötterna.

Men så kommer det där undantaget som gör att man får liv igen. När adrenalinet pumpar, fokuseringen är total och musklerna får jobba. Det brukar ske cirkus en gång per säsong så på ett sätt är det typiskt att det skedde första hemmamatchen för nu vet jag ju att jag kommer samla mossa resten av säsongen.

Männen framför mig var beslutsamma. De hade mobilkontakt med "utsidan" och skulle i-n-t-e på toa. Vi var också beslutsamma. Ett tag var jag beredd på vad som helst, framförallt en mans ögon gjorde mig beredd på både danska skallar och box i magen. De var tio, vi var tre. De tryckte på, vi tryckte emot. Jag tror inte folk inser hur tung och stark jag egentligen är. Det syntes att en av männen tog det som en personlig förolämpning att bli stoppad av två tjejer och en grabb mindre än honom själv. I takt med att kontakten utifrån rapporterade hur deras "mål" förflyttade sig steg så frustrationen hos herrarna och sista minutrarna var det enbart adrenalin och statisk styrka från vår sida som höll dem på plats.

Juristen inom mig hade en etisk brottningsmatch med rubriken Olaga Frihetsberövande. Resten av mig förstod att vi här rent fysiskt förhindrade ett slagsmål utanför arenan. Vad som är moraliskt rätt och juridiskt rätt är inte alltid samma sak, men mitt lagbrott skadade i vart fall inte min klubbs anseende. Och ingen råtta heller för den delen.