Slutseminarium

Jag tycker att jag är en rätt schysst människa, men så fort jag ska opponera på någons uppsats/paper så känner jag mig som Satan själv. Det är inte mitt fel. Jag får ju alltid skituppsatserna! Är det inte en halvdyslektiker som inte ens kan läsa av den tabell vi ägnat hela kursen åt att lära oss, så är det en som staplar citat på citat utan vare sig språkkänsla eller poäng.

Poängen är att jag någon gång skulle vilja vara en av dem som säger "bra, bra, bra, kanske du kunde tänka på... men jag kan inte hitta något att klaga på". Nu är det jag som säger "eh... bra med många rubriker kanske, men...." Tänk om jag någon gång kunde få säga något jag faktiskt tycker är bra, och inte bara något som jag känner att jag måste lyfta fram för att döva smällen av allt negativt.

Det är ingen direkt tröst att lärarna alltid håller med mig i min kritik. Snarare känns det som om de tar skydd bakom stackars opponerande studenter. När jag kört min kvart av vääääldigt överslätande och bomullsvadderad kritik så säger de att jag täckt allt och att de håller med, men de uttalandena är över på 30 sekunder så det är mina alla minns. Och alla minns dem, för vid nästa opponering skojar de om att de är glada att jag inte fick just deras paper...

Nästa gång ska jag kräva en bra uppsats, annars är jag sjuk. Jag vill inte vara Simon Cowell längre.