Mormor blir äldre. Det blir inte barnbarnen.

Mormor fyllde 70 år idag. Min yngste bror tycker inte att hon är en "riktig" mormor, för de ska vara gamla och gaggiga, vår mormor är alldeles för ung, både till sätt och sinne. Tja, hon tillhör en annan generation i alla fall. Det må vara så att vi inte tycker hon är "tillräckligt" gammal, men det gäller i så fall hennes inställning till oss också, det fick vi lite väl tydliga bevis på innan kvällen var slut. Och då bytte min bror åsikt.

Eller vad sägs om följande; Vi var 13 personer på festen. Den började på en restaurang och avslutades hemma hos mormor och morfar med kaffe och tårta. Vi var sex barnbarn närvarande; den yngste fyller snart 18, den äldste (jag) är 29, resten är över 22 år gamla. Mormor hade fått för sig att alla inte rymdes runt soffbordet i vardagsrummet så.... hon hade dukat ett "eget bord för ungdomarna" (hennes citat) i köket. Ett barnbord!!! Vi blev alla så chockade att vi inte ens kom på att känna oss förnedrade till en början. Men det kom vi på att bli när hon la till "ja och så tar vi vuxna tårta först så får ni den sedan, då får ni äta hur mycket ni vill". Vi är inte direkt femåringar som vill leva på "godis och kakor", vi är tvärtom mycket figurmedvetna vuxna som jag vågar lova tar mindre bitar än någon av dem i vardagsrummet. Förnedringen avslutades med att hon säger "när ni ätit upp sedan kan ni ju ta med er en stol och komma in till oss i vardagsrummet". Men det gick inte att ta med en extrastol från första början!!!

Chocken har gått över och nu är jag bara förbannad. Förbannad på att ingen säger nåt, att jag har irriterat mig på detta i 15 år och att inte ens våra egna föräldrar tycker det är fel. På tal om föräldrar; hade jag varit min mamma idag hade jag haft man och fyra barn. Hade min äldsta lillebror varit pappa hade han haft fru och tre barn. Hade mormor placerat både oss och våra respektive vid barnbordet då? Om hon bara för en sekund åtminstone hade lekt med tanken på att det är 13 VUXNA som ska fika tillsammans, hur hade hon löst problemet då? Hade hon splittrat hela gruppen i två rum eller hade hon kanske gjort plats runt soffbordet. Man behöver faktiskt bara någonstans att ställa ifrån sig kaffekoppen på, tårtfatet kan man sitta med i knät.

Jag föreslog den sistnämnda lösningen men ingen köpte det. "Det blir bättre så här". Jättebra. Vi satt sex stycken främlingar i köket och ansträngde oss för att konversera utanför familjen. Vi har verkligen ingen kontakt med våra kusiner så vi gick nog igenom våra jobb och studier tre varv innan vi fortsatte att tala med våra egna syskon istället. När tystnaden var som mest tryckande kom mormor ut och sa att det fanns både Cola och päroncider i kylen och på bänken fanns chips, ostbågar, jordnötter, salta pinnar och en stor Twistpåse. "Ta hur mycket ni vill, tar ni inget får ni ta hem det, så det är bäst ni äter." Som sagt, vi är inga femåringar, så naturligtvis rörde vi varken det ena eller det andra. Och ingen tog hem något.

Med facit i hand och i hela den här kontexten passade därför mitt kärleksfulla specialgratualtionskort och min speciella blombukett (som visserligen gladde henne mest, för hon älskar dessa blommor) väldigt illa. Eller väldigt bra kanske. Mormor hade bestämt sagt ifrån att hon inte ville ha några presenter. Jag tänkte därför ge nåt lite annorlunda, som ändå påminner henne om att hon är mormor och jag barnbarn. Typ. Jag köpte kritor och ritade en teckning med motiv från deras f.d. landställe. Jag skrev "Grattis mormor 70 år" och skrev under precis sådär som man gjorde när man var liten; "Från Carina 29 år". Jag hade dessutom plockat en bukett vit- och blåsippor. Det hela var tänkt som en humoristisk men varm gratulation. Nu blev det helt fel - även om det lockade till precis det skratt jag var ute efter. Jag hade dock tänkt att det skulle vara ett skratt mellan henne och mig, inte att hon skulle öppna den inför allihop och sedan skickade runt katastrofteckningen. Det blev bara pinsamt.

Man må nu tycka att jag är barnslig och att jag därför inte är rätt person att klaga över att bli behandlad som en barnunge, men jag kommer ihåg en sak från den tiden då jag spelade teater. Vår regissör sa en gång under repetitionerna av Hamlet att "det spelar ingen roll om du anser att du är kung om de andra inte behandlar dig som en. Det är först då de behandlar dig som en kung som du är en kung." När fan ska jag bli vuxen då?!?