Patettröskel

Hyrde en film igår. Iris. Ännu en av de filmer jag tänkt se men av någon anledning inte sett. (Vilket är märkligt med tanke på att både Judi Dench, Jim Broadbent och Kate Winslet är med, tre mycket bra skådespelare.) Vad fin den var! Förutom Alzheimer så skulle jag önska att jag hade lite mer av Iris i mig. Vi är båda förälskade i ord, även om hon håller gamla språkregler och korrekt språkbruk högt och jag tycker det roligaste som finns är att leka med både ord och skrivregler. Vad jag framförallt skulle vilja ha lite mer i mig är disciplinen att avsluta det jag skriver... Rättare sagt, jag skulle vilja lära mig att kliva över patettröskeln.

Historien sätter sig i huvudet och jag lägger ner all ledig tid på att överföra den till papper (eller i datorn nuförtiden). Det kan ta 10 sidor, 25 eller 75 men förr eller senare uppstår en lucka på en vecka, då jag inte skriver alls, och när jag sedan läser igenom den fantastiska historien med alla underbara karaktärer så... är det det värsta, mest patetiska dravel jag någonsin läst! Antingen är dialogen överdrivet utdragen, historien äckligt sockersöt, tidsaxeln helt ur led eller så har historien hamnat i en återvändsgränd utan varken stege eller tunnel därifrån. Ibland tycker jag till och med synd om karaktärerna; mina vänner som nu står där i den patetiska fantasivärden, tittar på mig med frågande blick och säger "Carina, vad håller du på med, varför gör du detta mot oss".

Jag tror att om jag bara en enda gång kunde ignorera den krypande känslan av genans vid denna tröskel så skulle jag nog äntligen få en bok klar. Istället börjar jag revidera historien från början, fundera över hur jag kan styra in den i rätt tonläge och till sist har jag fått en ny historia i huvudet som bara måste ut, och så börjar karusellen om från början igen. Ibland funderar jag på om jag inte bara kunde ge ut en bok med titeln "Patetiska försök till en roman" - den kanske blev en hit... Fast då skulle nog Iris vända sig i sin grav.