I den bästa av världar

"Vem kan du lita på?" sjöng Mikael Wiehe på 70-talet. Bowling for Columbine poängterade den obefogade rädslan och misstron och hur spiralen eskalerar när man försöker föregå katastrofer man t-r-o-r ska hända. Idag på Elverket såg vi allt detta kokas ihop i en pjäs kryddat med mycket och svart humor. Terrorism var otroligt bra, bra skriven och som pricken över i:t välspelad. Det är inte ofta man ser så många bra skådisar på samma scen...

Samtidigt som man påminns om skillnaden mellan en riktigt bra skådis och en hyfsad. När en av varje spelar mot varandra i samma scen märks det tydligt vem som låter som en normal människa och vem som låter som en som spelar i en pjäs. Det var klasskillnad mellan Mikael Nyqvist och tjejen i sängkammarscenen, om man säger så.

Det fanns vissa scener som stack ut i mina ögon, vissa personlighetstyper. En del känner jag väl igen och det var på något sätt befriande att se dem utifrån. Som den morbida varelse jag är skrattade jag till och med åt mig själv i en av scenerna. Men det kändes bara bra, att någon annan tog på sig min roll och bar mitt kors - för att klämma in en fin liten påskliknelse. Det var ju inte på riktigt, så då kunde jag för en gång skull slappna av och se det roliga i situationen. Det som de utsomstående verkade göra på den tiden. Skillnaden var väl att man här skrattade och samtidigt såg det destruktiva i det hela.

Det är inte många föreställningar kvar, men tänker ni gå på en pjäs i vår kan jag verkligen rekommendera den här.