Sökmotorstopp Februari 2009

This summary is not available. Please click here to view the post.

Good evening, how the ¤$/(#" can I help you?

Som jag redan nämnt så är det Red Nose Day 13 mars. Red Nose Day (även kallad Comic Relief) är ett årligt välgörenhetsjippo i komedins tecken där idén är att man ska ha roligt medan man samlar in pengar till varierande välgörande ändamål.

Liksom ifjol har mitt jobb fått i uppdrag att ta emot samtalen på Galakvällen, då folk under en direktsänd tv-show kan ringa in och skänka pengar. (Ett klipp från ifjol då Cathrine Tate besökte Tony Blair kan ses uppe till höger. Vem visste att Blair hade humor!) Men ifjol delade vi äran med ett företag nere i Birmingham, i år är det bara vi.

Och det sätter ju press på att lyckas skrapa ihop tillräckligt med volontärer. Jag var med ifjol och minns att vi hade kanonkul, men galan är en fredag så frågan är ju om den är så kul att man avsätter en pubrunda.

I veckan fick vi bekräftat att BBC kommer göra inslag på plats, och att vi under kvällen kommer få hjälp att ta samtal av ett antal hemliga, skotska gäster... Fast alla är inte så hemliga längre. Vi vet t ex att vi kommer få hjälp av en internationell fotbollsspelare, en komiker och - en kock.

Och helt plötsligt vill varenda kotte byta ut sin utekväll mot att jobba gratis!

Och jag och mina kollegor hoppas att vi inte ska behöva "kvalitetsbedöma" kockens samtal...

Livet är en ständig resa - framåt.

Har givetvis funderat mycket på den där (oväntade) Bekräftelsen under veckan. På samtal jag haft, känslor som ventilerats, upplevelser som delats och nya omständigheter som kommit upp i ljuset. Jag måste erkänna att på ett sätt så känner jag mig lite vilsen för jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt detta. Framförallt som det inte bara gäller mig och mitt liv utan andras liv också, i en sammanflätad samexistens. Utan egentlig Skurk, för alla har sin historia. Så därför står jag här med armarna fulla men har svårt att veta vilka fack jag ska sortera in saker i - vad som ska arkiveras, vad som ska ageras på och vad som ska slängas bort.

Och jag inser att även om världsbilden skakades om så förändrar skalvet inte direkt någonting. Inte idag.

Det som varit har fortfarande varit. Nu är fortfarande Nu. Och livet är alldeles för kort för att börja älta sånt som redan är för sent för att ändras.

Jag tror inte på att stirra i backspegeln för mycket - då missar man vägen framför sig. Man kan kasta en blick då och då som referens, men annars tror jag på att koncentrera sig på vägval och vyer omkring sig och framför. Man kan inte ändra på historien i vilket fall. Men man kan påverka vilken väg man går från Nu. Man kan avgöra om man ska njuta av det man har Här och Nu eller om man ska deppa över tråkiga upplevelser och missade chanser. Man kan ge sig själv en chans. En chans att Leva. En chans att bryta cirkeln.

Jag läste en gång för länge sedan att man inte kan förändra vad man varit med om, men man kan förändra framtiden genom att låta den onda kedjan sluta med sig själv. Jag tyckte redan då att det var ett väldigt klokt råd. Och det har jag försökt leva efter.

Så nu när jag kastat en blick i backspegeln så är det dags att vända blicken framåt igen. Det finns massor att uppskatta Här och Nu! Inte minst vetskapen om att Det som varit inte längre är. Tjoho!

Red Bull-effekten

Någon gång under den sex veckor långa utbildningsperioden nämnde jag att jag blir som en "squirrel on speed" om jag dricker två Red Bull. Jag blir precis som den hyperaktiva ekorren i filmen "Over the hedge", och det är sant! (Mina kollegor har sett det med egna ögon. En burk väcker mig - två och jag blir helt väck.)

Mina trainees har sedan dess försökt få mig att uppvisa detta "bouncing off the walls"-beteende, utan framgång. Inte ens de två mornar då jag i princip kom in gåendes i sömnen så lät jag dem uppleva fenomenet. Jag drack Lucosade istället. Liknande effekt (vakna till) men vänligare. Jag ska ju trots allt kunna utbilda dem också - sist jag drack två Red Bull under utbildning så kreverade gruppen av skratt och inget vettigt blev gjort på flera timmar...

Någon gång under morgonen passerade jag mitt skrivbord och möttes av en syn som fick mig att undra om jag fyllt år nu igen. På skrivbordet stod en STOR box Celebrations, lutat mot det stod ett rosa kuvert med mitt namn, flankerat av... två Red Bull.

Det var mina urgulliga trainees som gett mig en avskedspresent och ett kort med personliga hälsningar, som mina kollegor på allvar tyckte att jag skulle ta med till kvartssamtalet nästa vecka (fast jag tror utvärderingsformulären de fick av mig och utvärderingssamtalet de hade med chefens chef räcker... faktiskt).

Så jag tänkte att, ok, är de så gulliga så är de värda showen... Även om en av mina kollegor spontant utbrast:
"Oh no, they don't know what they've done! They've created a monster!"

Det tog säkert 45min att slurpa i mig drycken och jag kunde se att traineerna kastade små blickar åt mitt håll då och då, som om de var rädda att missa sekunden jag sköt i taket...

De behövde inte oroa sig. Jag tyckte själv att jag blev lite pigg, men förstod snart på folks reaktioner att jag både pratade kulspruta och studsade runt som en gummiboll! Eller som en "squirrel on speed". Jag uppfattade allt, allt var kul, idéerna sprutade - OchVarförVäntaLåtOssGöraDetNu!

Framåt sena eftermiddagen avtog effekten och jag började bli lugn och stilla igen. Och traineerna bara skrattade. Det trodde säkert att jag överdrev förut…

Vad vuxna gör på en vuxen arbetsplats

Jag tror hela kontoret drabbats av vårkänslor. Det brukar vara det som spökar när folk blir som skvatt galna. Förra fredagen utbröt ett gummibandskrig. Ett gerillakrig bakom chefernas ryggar och där de värsta förövarna var - förebilderna, teamet som de andra teamen ska kunna se upp till på alla sätt - Vi.

He, he.

Och det har fortsatt i smyg sedan dess. Kollegorna är inte dumma, och medan kvinnorna lämnat mig ifred så har männen försökt locka fram mitt vanliga Jag i veckan genom att kort sagt driva mig till vansinne. Ja, och blir man attackerad måste man ju gå till motattack, eller hur!

Så nu ligger gummiband bakom dataskärmar, i kaffekoppar och bland yucca-palmer. Och i eftermiddags lämnade jag kontoret med en fullträff - rakt i kollegans öra. Han sa "aj" så högt att han var tvungen att förklara att han stötte i tån... Jag flinade bara stort. Jag sköt honom mitt i prick - med 'pistolgreppet'. Yesssss!

Tur att vi inte är barnsliga av oss. Tänk vilket kaos det skulle bli...

Så länge såren går att riva upp så kan de läkas

Har inte riktigt varit mig själv den här veckan, men det blir så ibland. Eller, visst har jag varit mig själv, men inte det sprudlande jaget utan grubbeljaget. Och nu börjar jag undra om det inte, tvärtemot ett vanligt talesätt, faktiskt är bra att riva upp gamla sår ibland. För kan de rivas upp har de inte rostat samman utan man kan släppa ut var och lufta och ge det en ny chans att läka.

Tyvärr går det inte alltid att ge såret den behandling det kanske kräver, men det var intressant att öppna sårskorpan och ta en titt på det efter så lång tid. I början sved det och blödde, men det avtog så småningom. Och istället för att klaga över en ful såskorpa så kunde jag acceptera att jag en gång fick ett sår, ett ärr som sitter där för alltid, men som är en del av mig. Jag vore inte den jag är idag om inte sårskorpan funnits.

De första dagarna undrade jag vem jag varit om jag sluppit sårskorpan, om saker vore annorlunda. Men börjar man grubbla på det blir man ju deprimerad resten av livet och det är ju varken konstruktivt eller bra - för mig. Jag börjar dock förstå att det inte hjälper att gömma sårskorpan under plåster och säga att det inte påverkar mig. Jag börjar förstå att det faktiskt påverkat mig mer än vad jag kanske skulle önska, jag som redan för tjugofem år sedan sa att jag inte skulle låta det göra just det...

Och ett kvarts århundrade är länge nog. Det är dags att jag tar tag i sårskorpan och ger det den där behandlingen jag intalat mig att jag ska klara mig utan. Det måste få kosta, innan det är för sent.

Det är ändå mig det handlar om.

Fast just nu petar jag in det under plåstret igen, för det är ingen idé att dra igång något kostsamt om jag ändå ska flytta. Innan såret behandlas kan jag fortsätta försöka trotsa det på egen hand. Imorgon ska vi ut på krogen efter jobbet (igen) och den här gången tänker jag vara på partyhumör och fanimig tvinga mig att ta kontakt med minst 1 man som jag inte känner. Även om han är full och dryg så måste jag ju ändå träna på någon! Träning ger färdighet, och jag tänker gå en intensivkurs nu - innan jag blir för gammal för vare sig det ena eller det andra.

Det är ändå mig det handlar om.

Kulturfyran om Förlovningar

Jaha, då kom det till slut det som kvällstidningarna legat i beredskap för i mer än ett år: kronprinsessans förlovning. Kulturfyran funderar lite kring det här.

1. Har du varit förlovad?
Nej.

2. Vilket är ditt mest romantiska minne?
När jag stod på en p-ficka i ett stilla och ödsligt nordvästligt Skottland (Sutherland) och borstade tänderna medan solen gick upp över bergen som omringade sjön framför mig. Det var så romantiskt att jag tror att även om jag hade en man med mig så skulle jag glömma bort honom i den stunden...

3. Vilken är den mest romantiska filmen eller boken?
Film - Love Actually
Bok - PS I love you

4. Vad betyder romantik för dig?
En situation och omständigheter tillsammans med någon du står mycket nära, som liksom fyller dig med kärlek inifrån tills du nästan fysiskt börjar sväva. Det är de små men ack så tänkvärda sakerna som gör det.

Familjetrassel på försäkringsbolaget

Lyssnade in på ett samtal på jobbet idag där följande ihopdragna händelse utspelade sig.

Kunden: Jag ringer angående pappas livförsäkring. Han har dött och det här formuläret är lite krångligt så jag behöver hjälp.
[...]
Agenten: Så det är du som gör anspråk på försäkringen?
Kunden: Nej, det är mamma. Jag hjälper henne med allt nu när pappa dött.
Agenten: Ok...
[...]
Agenten sammanfattar betalningsmottagare: Så livförsäkringen ska alltså utbetalas till försäkringstagarens... eh... dotter? Nej, dotterdotter? Eller... fru?
Kunden något dröjande: Ja, min mamma alltså...

Jag vet inte, men visste vore något knas om dotterns mamma vore hennes syster! Såvida jag vet hette inte försäkringstagaren Fritzl...

Jag och mina kollegor fick oss ett gott skratt i alla fall.

Har du en högrep i fickan eller är du bara glad att se mig?

Jag vaknade och luktade hö imorse. Nej, jag luktade ju inte hö, men jag kände hölukt. Det var för att jag sekunderna innan stått i en ladugård och kramat en höluktande och varm Oliver. En Oliver som höll mig tätt till sig, som om han inte sett mig på väldigt länge och aldrig ville att jag skulle gå. Det kan nog vara så, för jag har inte tänkt på honom på väldigt länge... Det brukar gå i perioder. Och eftersom jag inte varit hos tandläkaren på sistone... Ha, ha.

Nåväl. Han kramade mig, jag kramade honom och kände hölukten i hans skjorta. Sen kände jag något annat. Hur han liksom pressade sig lite närmre... och han, hm, tja, han verkade rätt glad att se mig... kände jag.

Det roliga är att jag tänkte "tjoho, kom så lägger vi oss i höet, det här blir en toppendröm", men trots att jag var medveten om att det faktiskt var en dröm så blev jag blyg och liksom drog mig undan. "Nej, men inte kan jag väl..." Men förhelsikesbövlar! Det är en dröm!! Hur många andra chanser får du!!! (verkar stört omöjligt att drömma om honom nämligen, hur mycket jag än prövat förut, det är alltid nån annan som dyker upp. Så bara det att få krama honom är ju stort!)

Ja, och jag missade ju den här chansen också, för strax efteråt ringde klock-%#"()¤&.

Men drömmen slutade inte direkt där. Jag har nämligen gått runt hela dagen och känt hölukt i näsborrarna! Det var nästan så att jag bad att få krama en kollega, bara för att få känseln av skjorta också... *skratt* Ok, ja, det verkar ju lite desperat. Men det är den tiden på månaden då jag tänder på en dröm, så vatusan! Och det positiva är att det snart är läggdags igen.

Tror att jag ska gå tillbaka till ladugården och se om han är kvar... :-D

Danne + Vickan = Sant

Stor dag på slottet! Victoria och Daniel har efter sju långa år förlovat sig. För att citera en välkänd källa - Äntligen!

Känns det inte lite som när de där två "perfekta" polarna går runt och strular medan alla andra VET att de kommer sluta tillsammans? Ingen är väl direkt förvånad nu, menar jag.

Fast jag måste nog ändå säga att jag tycker Daniel har en sund inställning och poäng när han förklarar i Aftonbladet att han behövde den här tiden:
"Jag har behövt tid att anpassa mig, lära mig vad det här går ut på. Det hade nog varit misslyckat om jag gått ner och knä och friat efter ett år."
I ärlighetens namn, fler äktenskap och fler par skulle nog tjäna på att tänka som dem... Det är ju inte bara en stor omställning att bli del av en kungafamilj, med allt vad det innebär. Det är ju också en stor omställning att avse att tillbringa resten av livet tillsammans, med allt vad det innebär.

En snabbkoll i min egen omgivning visar att det verkar löna sig i längden att vara tillsammans ett tag - göra slut och ta en paus - för att sedan inse hur mycket man "hör ihop" och sedan bli tillsammans igen, starkare än någonsin.

Det är också coolt och så himla rätt, på något sätt, att Victoria fallit för någon icke-kunglig, icke-adlig. Personligen skulle jag önska att de gick ett steg längre och att Daniel slutar kalla henne "kronprinsessan", det låter ju bara fånigt!

Fast det kanske är för snabbt marscherat...

Och Oscarn går till... rätt vinnare för en gångs skull.

Oscarsgalan har än en gång förlupit. Och liksom de fyra senaste åren utan mig framför tv:n... Jäkla ofog att visa det på betalkanal, jag som bara har "council TV"!

Nåväl. Tack vare mitt Unlimited Card och taskigt TV-utbud så har jag faktiskt sett varenda film i årets gala - utom de 'utländska' samt kortfilmerna. Och för en gångs skull tycker jag faktiskt att akademin fick saker och ting rätt!

Jag har sett Slumdog Millionaire och rekommenderar den varmt. En underbar film som är tragisk mest hela tiden men som lämnar en riktigt upplyft efteråt. Åtta Oscars kammade den hem, däribland Bästa Film och Bästa Regi.

Sean Penn fick en Oscar för insatsen i Milk. Han spelar en homosexuell man som ger sig in i politiken för att slåss för de homosexuellas rätt i samhället. Den första i sitt slag - på 70-talet! Sean Penn är kanon i rollen och blev ännu mer så när jag såg den riktiga Milk i en TV-snutt efteråt. Killen är ju på prick! Skådespeleri eller härmeri...? Hur som helst, stark insats. Å andra sidan hade jag inte protesterat om Mickey Rourke vunnit. Trodde faktiskt att Oscaren var hans...

Kate Winslet fick efter sex nomineringar så äntligen kliva upp på podiet, för sin roll i The Reader. Förutom en skum dialekt (men alla som försöker spela utlänningar får ju en skum dialekt...) så var hon nästan given efter att ha spelat allt mellan ungdom och pensionär. Personligen tycker jag hon har bättre insatser i sitt CV, men som vanligt väger de säkert in lång och trogen tjänst också... Hon var f ö inte helt fel i Revolutionary Road heller. Å andra sidan, även i denna kategori fanns fler vinnare. Hade vare sig protesterat mot Meryl Streep (Doubt) eller Angelina Jolie (Changeling).

Märkligt att inte ABBA fick Oscars för bästa filmmusik... ;-)

Animerad film hade väl det svagaste året i mannaminne. Wall-E var ingen favorit hos mig (hoppas dialogförfattaren inte skrev på ackord, med tanke på att det bara fanns två repliker: "Waaaall-eee" och "Eeeeevaaaa"), men i jämförelse med Bolt och Kung Fu Panda... Jag lutar nästan åt att utnämna "Fly me to the moon" eller vilken 3D-film som helst istället. De var åtminstone innovativa och bjöd på något extra - en känsla av att vara där!

Heath Ledger fick en välförtjänt Oscar postumt för sin genomknäppa Joker och det var han värd, i mina ögon. Har hört att Penelope Cruz är värd sin också, men jag tänker banne mig inte chansa och somna till ännu en Woody Allen-film. Jag har gett upp honom nu.

Förhoppningsvis var det här sista Oscarsgalan i sovande tillstånd. Jag räknar med att vara tillbaka i Sverige och kunna kolla på festen nästa år! Vi syns då.

Bekräftelse av det oförlåtliga

Jag kan inte förvänta mig en ursäkt. Den tiden har inte kommit än. Om den någonsin gör det. Jag är inte ens säker på att personen i fråga förstår att hon borde be om ursäkt. Å ena sidan torde hon vara medveten om sina handlingar och någonstans borde en klocka ringa; "det här kan inte vara rätt"... Å andra sidan anar jag att det är så mycket trasigt inom henne att hon inte riktigt reflekterar så långt. Jag tror faktiskt att hon någonstans tycker att hon gjorde vad hon kunde, att hon handlade i möjligaste mån rätt...

Kan man inte få en ursäkt så kan man inte få upprättelse.

Men man kanske inte alltid behöver en ursäkt. Vad ska man med en upprättelse till? Det förändrar ändå inte vad som hänt. På ett sätt kanske en ursäkt inte ens är önskvärd, för det som hänt går inte att ursäkta. Det går inte att förlåta. Det enda man kan göra för att inte gå under av bitterhet är att förlikas med vad som hänt och gå vidare. Men någonstans saknas en pusselbit... någonstans vill man få en... bekräftelse.

En bekräftelse på sin egen verklighet. Sin egen upplevelse. Det handlar inte om rätt eller fel. Men det handlar om att få bekräftat att Det Här verkligen hände.

Och ibland när man får en oväntad bekräftelse så är det som om lite av den där grådimmiga stenen i hjärtat försvinner. Det var faktiskt Det Här som jag upplevde. Det finns en till människa som var där, som blivit påverkad av det, som har känslor och åsikter om det. Som kan bekräfta. Bekräfta att hon behandlade mig illa.

Men världen är inte svart eller vit. Jag har fått min bekräftelse. Men hon har inte fått sin. Och jag känner för henne. Jag tror inte att hon kan räkna med en ursäkt hon heller. Men jag önskar henne en bekräftelse. Jag vet vad det kan betyda för den grådimmiga stenen i hjärtat.

Ibland kan en bekräftelse vara värd så mycket mer än ens den mest genuina ursäkt.

Exotisk IKEA-mat - både på gott och ont

På IKEA i Glasgow sker just nu en oroväckande förändring på matavdelningen. Man har redan bytt ut Delicatos goda dammsugare mot Hägges halvsunkiga och tagit bort Estrellas goda Sour cream & Onion samt Dillchips för att göra plats åt IKEAS egna billiga och oräfflade chips!

Man har vidare bytt förpackningar på diverse sylter så att etiketten visar IKEAs blåbär/hallon/jordubb et c istället för Önos. Dessutom har man döpt om den underbart goda Apelsin- och flädermarmeladen till - sylt! Tja, kanske har något med EU-regler och frukt/sockerhalt att göra? F ö köper jag sylt på mataffären så jag fäster inte så stor uppmärksamhet vid det.

Men nu har man dessutom offrat de oslagbara Schweizernötkakorna för att göra plats åt en hel invasion av Daim. Vad är det med Daim och Storbritannien, egentligen? Hela ön är ju snart begravd i den där knäck-wannabeen! Daimchokladkaka, Daimrullar, Daim i påse, Dubbel Daim, Daimtårta, Daimglass, Daim i styckbit... Får jag se en till Daim-vad-som-helst så tror jag att jag skriker. Så himla märkvärdigt är det väl ändå inte, Daim?!

Ta hit lite Dukatkakor, Nonstop, Lakrisal, Zoo-påsar och ta tillbaka Gott & Blandat, så får vi se på andra bullar. Ja, fast bullar finns redan. Jättegoda frysta IKEA-kanelbullar.

Något som jag däremot inte tror är direkt gott - men absolut exotiskt - är Lasagne gjord på älgfärs! De har redan tagit in de där torkade älgköttschipsen som kostar dryga pundet för fem flagor... Nu även Älg-lasagne.

Jag gillar älgstek, det är kanoners. Men jag minns att mamma malde älgfärs när jag var liten och sedan gjorde köttfärssås på det... och det var nästan lika äckligt som lever. Den där vilda älgsmaken som är så god som stek gjorde sig definitivt inte till spagetti! Så jag tror att jag hoppar över älg-lasagnen också. Ja, och köttbullarna. Varför köpa IKEAs äckliga köttbullar när man kan köpa Mamma Scans goda i flera av matbutikerna!

Jodå, i mitt hem samsas haggis och Irn Bru sida vid sida med köttbullar och Ahlgrens bilar. En härligt internationell röra!

När tystnaden talar

Båten glider under tystnad
Ingen ser rosten i skrovet
Båten springer läck
en kork sätts i
Båten gilder under tystnad

Korken hoppar ur
Båten gungar till
Vatten kommer in
Rosten uppmärksammas

Rosten har alltid funnits där
Men en del visste inte om det
En del visste om men ville inte veta
Alla sitter nu i samma båt
Och rosten fortsätter infektera grunden

Motto: Gå aldrig hem tomhänt från en Oscarsgala

Förra året fick jag pris för "Best Supporting Agent", men i år hade de helt glömt bort mig, i varenda kategori. En kollega, som normalt inte är det minsta tävlingsinriktad, vann ifjol "Best Dressed" och sedan hon fick veta att hon är nominerad igen så har hon faktiskt visat en ovanligt sammanbiten sida. Det var tydligt att hon gärna ville ha två Oscarsgubbar på sitt skrivbord.

Oscarsgalan har växt sedan ifjol. Förra året hölls en ceremoni och mindre "party" i aulan på jobbet, men i år hyrdes en avdelning på Yates's och galan förvandlades till en helkväll.

Kollegan fick sin andra Oscarsgubbe, ett koppel andra fick sina välförtjänta priser (även om vissa vann för att de råkat ha olyckan att födas till en direkt kopia av fotbollsjournalisten/komikern Tam Cowan...) och vissa fick dränka sin besvikelse i drinkar. Själv vann jag 2:a pris på entrébiljetten - två biobiljetter. Eftersom jag redan har ett Unlimited Card så fick jag viss uppvaktning av kollegor som var väldigt sugna på att befria mig från detta pris!

Det är kanske inte optimalt att lägga en fest helgen före löning, i en traditionellt sätt jobbig månad. Nu verkade de flesta inte bry sig, fast de begränsade fria drinkarna gick åt som smör i solsken. Själv lyckades jag dra ut på min £10-budget hela kvällen. Cocktailen var god och när jag druckit hälften spädde jag på med mer (gratis) juice så att jag i princip drog ut på den över tre glas... "Long Vodkan" jag köpte därnäst var inte alls gjord enligt konstens regler utan smakade skunk. Så jag tog ett gratis glas ananasjuice, hällde över vodkadrinken och, voila, drickbar! Man får inte vara dum.

Blinka lilla Venus

Tack, Chris, som på fem röda löste mysteriet med den magiska stjärnan. Det visade sig vara "planeten vilken-det-nu-var" och den heter... Venus!

På Astroinfo.se kan ni läsa mer om denna Aftonstjärna som tydligen dyker upp vintertid i just väster. Kolla gärna in länken, det var intressant läsning!

Nu tror jag faktiskt att den magiska stjärnan blir ännu mer magisk att kolla på på kvällarna, nu när jag vet att det är en grannplanet. Wow...

Mysteriet med den blinkande... stjärnan?

Jag vet inte om mysteriet hänger lokalt över Skottland eller om det är internationellt, så det vore kul att höra om någon annan uppmärksammat detta himmelska fenomen.

Fenomenet är en stark stjärna i väster (västsydväst?). Den lyser så starkt och befinner sig så pass längre ner på himlavalvet jämfört med andra stjärnor att det är lätt att tro att det är ett flygplan eller en helikopter. Men ljuset står stilla. Inte ens en helikopter har bränsle nog att stå still så länge, för nu har jag sett den i över två månader!

En bekant och jag bilade längs Loch Lubnig norr om Callander och diskuterade vilt vad ljuset kunde vara. Jag hade någon vecka tidigare hört en människa vid busshållsplatsen peka ut en lysande himlakropp och uppspelt påpekat att det var planeten... vilken-det-nu-var. Så jag trodde ljuset kunde vara den planeten, vilken-det-nu-var. Bekantingen tyckte ljuset sken för starkt, dessutom hade den ett "kringsken" likt en lampa, vilket enligt henne bevisade att det måste vara en lampa men enligt mig bevisade att ljuset befann sig närmare jorden än en vanlig stjärna.

Vi åkte hela tiden längs sjön och eftersom ljuset befann sig ovanför bergen så spekulerade vi i radiomaster et c. Men ljuset försvann inte, det stannade på samma ställe på himlen hur vi än körde. Så alltså måste det höra till himlen.

Jag har sett denna lysande himlakropp ända sedan dess, alltid på samma ställe på himlavalvet - väster. Ikväll tog jag några kort så att ni kan se hur den är positionerad. Jag har försökt googla i blindo, men har inte funnit några nyheter om nyupptäckta planeter på himlavalvet eller starkt lysande stjärnor i väster, långt under de övriga stjärnorna.

Så, ordet är fritt - någon som har en teori??

Dags för Röda Näsor igen

13 Mars är det dags för Red Nose Day igen. En stor välgörenhetsgrej där hela UK skojar runt för att samla in pengar. Roligheterna har redan börjat. På jobbet har vi börjat samla in pengar för att få raka av en snubbe hans stolta (men ack så vedervärdiga!) skägg och ett gäng kollegor ska abseila ner för kontorsfasaden - 35meter! Det är en halv Globen... Nä, jag ska inte vara med, har en känsla av att de skulle tappa mig!

Den 13:e är det sedan stor tv-gala FULL av roliga klipp. Förra årets höjdpunkter, i mitt tycke, inkluderade Cathrine Tate på besök hos Tony Blair... Blair visade sig faktiskt kunna vara en riktig lustigkurre! Under kvällen kan man ringa in och skänka pengar. Gissa vilket kontaktcenter som tar emot dem... Nä, jag tänker inte avsätta en kväll för att gå tillbaka på telefonerna - inte nu när jag väl kommit bort från dem! Men jag vet att kvällen brukar vara kul även i kontaktcentret. Vill minnas att jag sa att jag bara skulle vara där till 8-halv 9, men jag vill minnas att jag lämnade vid halv tolv...

Alla ställer upp. Till och med Wellington-statyn vid Exchange Square i Glasgow har bytt sin traditionella trafikkon mot en Röd Näsa. Själv tänker jag köpa en röd näsa på Sainsbury, för om inte annat så är de väldigt söta... och pengarna går ju till välgörenhet!

Från bergstopp till dalbotten i en knävändning

Snabbresumé: Mitt knä hoppade ur led förra januari, 2008. Efter magnetröntgen visade det sig vara mer komplicerat än vad man först trott. Knät hade nämligen legat något ur led ända sedan det hoppade ur led förra gången - för femton år sedan. Detta hade lett till att skelettet börjat fylla 'tomrummet' genom att skapa en utväxt. Dessutom var knät helt utslitet, så illa att ingen läkare i Skottland sett något liknande (jo, de diskuterade mig på en konferens...). För att undvika knäprotes i min låga (tackar!) ålder så gjordes en operation i juli då man brände bort utväxten och puttade tillbaka knäskålen på plats. Sedan dess har jag haft intensiv sjukgymnastik för att sakta men säkert jobba upp rörlighet, styrka och smidighet.

Egentligen skulle sista återbesöket till knädoktorn varit i november, men eftersom jag inte var riktigt bra då så bestämde de att träffa mig igår igen. Troligen skulle det vara sista mötet.

I dagsläget har jag full rörlighet (nåja, kan bara sträcka ut till 10 grader, men eftersom det varit så i femton år så får vi se om det ändras av sig självt i framtiden). Styrkan är mycket bättre och balansen och uthålligheten blir stadigt bättre. Enda problemet är väl egentligen smärtan jag känner inne i knät när jag går länge, eller anstränger det. T ex när jag lyfter och böjer knät med tyngder runt foten, när någon håller emot och jag rätar ut benet, eller när jag går i trappor med tungt att bära. Det är en speciell vinkel i 'mitten' av rörelsen som är värst, när benet väl är böjt eller utsträckt så är det ok.

Läkaren förklarade att det var en smärta jag inte skulle bli av med. Mycket kan förbättras med starka benmuskler, men enligt både läkaren och sjukgymnasten har jag redan bra styrka i benet. Det enda som hindrar mig från att göra vissa övningar/rörelser fullt ut är just smärtan, inte brist på styrka. Och smärtan har att göra med förslitningsskadan; brosket bakom knäskålen är nästan bortnött.

Enda sättet att få bukt med det är en knäprotes. Men det är de inte villiga att göra än på 20 år, inte förrän patienten är väl i 50-årsåldern. En knäprotes håller bara i ca 30 år, så gör de operationen nu så kommer jag inte ha något knä alls när jag är pensionär. Istället för en aktiv ålderdom blir det en ålderdom i rullstol.

Och det var då läkaren drog undan matten för mig.

Varje gång jag knallar i långa, branta nedförsbackar så skyndar jag på nedslitningen. Så hur ofta var jag egentligen ute och vandrade i bergen?

Läkaren skakade då på huvudet och sa att det var bäst att byta ut Munro-boken mot en om "low level walking". Ett par berg om året skulle jag kanske klara av, absolut inte fler än ett var 10 vecka. Var 10:e vecka?! Varannan månad?!?! Det är 4 om året!!! Och troligen skulle smärtan vara för stor för att ens få mig att göra det så ofta. Så ofta?! Läkaren sa att det så klart var upp till mig att lyssna på kroppen, men hon rådde mig att prova med några vänliga, flacka, småkullar innan jag försökte mig på något högre. Och att försöka hålla mig ifrån branta berg. (eh?) Hon upprepade sedan att även om jag inte lyssnade på hennes råd ("I've spoken to you people [hill-walkers] before, I can see in your eyes that you're already trying to dismiss my advise") så skulle jag tänka på att varje smärtsam vandring snabbade på förslitningen och att jag gjorde bäst i att "hålla mig nere i dalen och träffa bergsvandrarpolarna på puben".

Ja, för det skulle ju inte svida det minsta - höra om deras ljuvliga dag uppe på Ben Lomond medan jag traskat runt vid vattenbrynet.

Ok, jag fick en chock. Det finns ingen förberedelse för att få sin favorithobby bortryckt från en. Sin livsstil. Skälet till att jag över huvud taget lämnade familj och vänner och flyttade till Skottland!

Tanken på att inte kunna besöka alla de där bergen jag senaste året haft innanför ögonlocken medan jag sjukgymnastat och intalat mig själv att det är jättekul att knalla på dalnivå... Fast det är ju för att jag kunnat kolla upp på kullarna och 'vetat' att snart, snart så kan jag vara där uppe igen. Snart kan jag ligga på en bergstopp och pilla mig i naveln i solen igen.

Efter läkarbesöket knallade jag runt i Kelvingrove park ett tag, förvirrad, chockad, nedslagen... Troligen var det chocken för det fanns nog inget skäl att böla så som jag gjorde. Ja, och sedan var jag så klart inte riktigt närvarande resten av dagen. Det tog så på krafterna att vara nedstämd, så jag somnade före halv tio på kvällen och sov tills klockan ringde.

Idag har jag på ett sätt förlikat mig med verkligheten. Och jag tänker att jag får plocka russinen ur kakan. Ben Nevis, Schiehallion, Ben Hope. En i taget. Då och då. En camping på Ben Macdui bör väl fungera för jag kan gå upp en dag och ner en annan. Och visst kan jag väl knalla genom dalarna och tälta vid vattendragen. Jag behöver kanske inte gå upp på höjden... om jag kan lära mig uppskatta utsikten från marknivå... Och Kebnekajse tar ju flera dagar, så den kanske inte är så brant? Och nog kan jag göra en kraftansamling om jag skulle ta mig till Peru, för Inkaleden kan ju vara värd lite förslitning och smärta...

I övrigt känner jag mig lite paff. För nu har jag förlorat det starkaste skälet till att stanna här i Skottland. Nu kanske det till och med vore bäst att flytta tillbaka till Sverige så snart som möjligt - innan det framgår exakt hur surt det är att inte kunna ge sig ut varje/varannan helg. Nu räcker det ju med ett par semesterresor per år...

Blandbergsvandring... inte som temporär lösning utan... på riktigt. Hm. Jag har nog inte riktigt förlikat mig med tanken än... Även om det, ehrm, är för mitt eget bästa. Faktiskt. (Ja, ja, kom igen, jag försöker intala mig här! Ju mer jag intalar mig att jag kommer få lika kul nere på marken, desto större chans att jag faktiskt får det. Positivt tänkande, ni vet!)

Hm, på tal om positivt tänkande. Det var nedför jag inte kunde gå... Så... om jag går upp och sedan ringer Mountain Rescue? Eller hoppar fallskärm?? Åker rutschbana?!

Nähä, inte det. Ok då.

Inget grepp om situationen alls

Hade tänkt.... Ville bara säga...

Jag vet inte.

Jag är bara tom.

Tror att chocken lagt sig dock för händerna har slutat darra. Men alla tankar och känslor som virvlade imorse har tagit slut. Jag är helt slut. Och tom.

Jag skriver nog imorgon istället. När jag kan tänka rationellt igen. När jag kan tänka praktiskt och vara positiv igen.

Ikväll fortsätter jag vara tom. Och känna mig precis lika tillplattad som när läkarna för många år sedan sa att jag inte kunde spela fotboll något mer. Då rycktes också mattan undan under mina fötter. Kändes det som.

Jag är tillbaka på mattan imorgon. Vi hörs då.

Formkurvan måste ju börja någonstans...

Uppmuntrad av gårdagens promenad och motiverad till att kunna ge sig upp bland bergen när snön och isen smält så gick jag idag till gymmet. Det var en exceptionellt bra dag att gå till gymmet. Inte för att det är söndag, utan för att det är Old Firm. Gymmet var tomt.

Körde sjukgymnasprogrammet, med extra tyngd på övningarna som av olika anledningar ger besvär. Sedan tänkte jag ta tillfället i akt att testa formen i ett sånt där formprogram på cykeln.

Jag knappade in vikt (hrm, jo...) och kön och körde igång. Man skulle ligga på 60rpm och en hjärtfrekvens mellan 120-170 under 6-7min, efter det skulle man få sin dom. Man kunde justera styrka när man ville. Datorn uppmanade mig att öka styrkan. Och igen. Och igen. "Öka styrkan så hjärtfrekvensen ligger mellan"...

Jamenförbövelen! Jag låg redan på level 15 av 20, trampade som en drunkande elefant i lera och flämtade därefter. Hjärtat pickade som en kolibri och jag trodde aldrig de 6-7 minuterna skulle ta slut.

Efter dryga 6 minuter slutade helt plötsligt cykeln "fungera" och ett meddelande rullade på displayern: "Det måste finnas en hjärtfrekvens för att testet ska kunna genomföras. Det måste finnas..." Jag stirrade dumt men flåsande på displayern. Vad menade den? Nog fasen hade jag en hjärtfrekvens!

Det var då jag insåg det. Jag hade hållt händerna på den svarta delen av styret, inte på de där silverhandtagen som mäter pulsen...

Flåsande övergick jag till ett par styrkemaskiner tills jag återfått andning och normal hjärtverksamhet. Sedan gjorde jag om testet. Och som väntat kunde jag lugnt stanna på behagliga level 10.

Resultatet då? Tja.... 10% stod det. Säger mig inte så mycket, för vad är 'godkänt'? Fast å andra sidan kan man ju tolka det hur man vill för 10% är ju ändå.... kasst. Kanske borde jag inte förvänta mig så mycket mer efter förra året, med tanke på att jag just börjat kunna gå längre sträckor... Men ändå. Jag förväntar mig mer av mig. Ska blir intressant att se vad testet visar, säg om en månad!

Recept på en skön lördag

Alla som känner mig vet att jag är en pragmatisk människa, och inte bryr mig så värst om Alla Hjärtans Dag. Visst kan det vara sött att ha en dag då man visar sina nära och kära lite extra omtanke, men jag bryr mig hundra gånger mer om en kram i September än en ros 14 februari. Och jag förstår inte varför man som singel förväntas deppa ihop på alla hjärtans dag - man är ju lika mycket singel torsdagen före och måndagen efter!

Så. Dagen började med en bang. Åtminstone lät knackningen på dörren så och sömndrucket låg jag och trivdes under varmatäcket tills jag var tvungen att gå på toa. Då såg jag ett grönt paket. Paket! Mer paket! Igår tog jag en frisk morgonpromenad och hämtade ut ett, och imorse låg jag i sängen och öppnade ett annat. Och jag som trodde min födelsedag var över! :-) En Japp senare var jag redo att möta dagen.

Men först vågen. Jag hade en dålig föraning, mycket dålig föraning, för det känns som att mellangärdet svällt. Men... jag hade snarare gått ner sedan i julas! Glad överraskning, samtidigt som det betyder att jag inte blivit tjockare, bara "pluffsat till mig". Men nu kommer ju det ändras, nu när jag kan röra på mig normalt igen. Helt plötsligt kände jag starkt för att gå ut. Frisk luft, kullar?

Men jag har jobb att söka och artiklar att skriva och...

Som så många andra lördagar (det har blivit lite tradition nu) så sköt jag på besluten och började med att baka scones. Sedan bäddade jag ner mig i soffan till ett par avsnitt av Sex & The City.

Sedan ville jag ut. Det finns ett annat ställe jag hellre ville vara på i detta nu, men eftersom det inte är möjligt så ville jag i vart fall inte sitta instängd i en lägenhet utan luft. Jag ville ut. Ut och gå i friska luften. Så jag hoppade på bussen och åkte en rutt jag inte åkt förut. Det var händelserikt. Vi kom till en trafikolycka som var så färsk att polisen inte kommit än. Verkade som om bilarna snurrat runt i korsningen... för de stod vända helt galet och räcken på båda sidor var intryckta, liksom bilarna. Alla människor verkade ok dock. Sedan åkte vi förbi hus som jag kan se från mitt sovrumsfönster. Sedan kom det roliga och vi åkte ut på landet; böljande fält med får. Det roliga var att vi åkte längs en väg som jag så många gånger sett upplyst från biografen! Den är formad som en polkagriskäpp, och nu vet jag att den så småningom leder till East Kilbride, från ett håll jag inte åkt förut.

I East Kilbride knallade jag runt i ett litet förortsköpcenter - som visade sig vara gigantiskt!

Sedan tog jag nästa buss och hoppade av bakom Queens Park. Där tog jag en härlig promenad upp till toppen av kullen. Det var så skönt att vara ute, och att ha knallat uppåt, så jag satt en stund på en parkbänk och kollade in stan för mina fötter och försökte lista ut var saker och ting låg. Jag fortsatte sedan knalla runt lite planlöst i parken och kom så småningom till en brant nedförsbacke. Som ni vet så har knän lättare för att gå uppför än nedför, så jag tog det försiktigt... Tills jag märkte att asfalten inte var hal, då tränade jag medvetet på att försöka gå "normalt". Väl nere kändes det så bra att jag faktiskt gick upp och ned för backen två gånger till! Bara för att jag kunde! Folk måste ha trott att jag var galen...

Jag kände mig riktigt nöjd när jag väl tog bussen hemåt igen. Resten av kvällen mös jag i soffan med ett par sköna filmer. Och nu gör jag mig redo att gå och lägga mig igen. Med ett flin på läpparna. Det var en skön lördag. Nu är jag full av energi, så imorgon kan jag ta itu med alla Måsten.

Man vet att man haft en tuff vecka när...

... en av cheferna lägger armarna om en och säger "du ser väldigt trött ut". Själv är man för uppe i varv för att lägga märke till det.

Det har varit en tuff vecka. En där jag behövt visa ryggrad när diverse chefer inte kan göra det. För det första börjar jag misstänka att min egen (tolvåriga) (manliga) chef är rädd för kvinnor. Så fort någon av de andra (kvinnliga) cheferna säger något så nickar han som en hund och böjer sig till deras vilja, med en feg grimas om att "det är bäst att göra som de säger, det är politik inblandat".

Men att försöka lägga vantarna på Mina Trainees och använda dem som fullskaliga team-medlemmar när de fortfarande har två veckor kvar i träning - nä, där säger jag stopp. Och jag har deras chef på min sida. Inte min, han springer som en lydig knähund och vidarebefordrar meddelanden från teamets chef... Jo, det är väl sisådär 4-5 chefer inblandade i soppan...

Hur som helst. När soppan blev för grötig så sa jag till den vettiga chefen att "varför bestämmer vi inte bara, du och jag, hur det ska vara, och så blir det". Och hon verkade också trött på alla turer för så gjorde vi. Vi bestämde. Och ni skulle ha sett min (tolvåriga) (manliga) chefs min när jag meddelade vad vi gjort. Han såg ut som en liten skolpojke med slickepinne i mun som blygt skälvde "m-men, hon sa ju... så kan man väl inte göra". Fast det tyckte jag att man kunde, och la fram skälen. "O-o-ok då" stammade han fram.

Och så kunde jag äntligen göra helg.

Med mig hade jag i och för sig lite uppmuntran också. Och nu tänker jag nog till och med ta åt mig, för resultatet syns klart. Cheferna är helt lyriska över gruppen jag tränat, och hur jag har skött/organiserat/administrerat det hela. Gruppen låter inte alls som en nybörjargrupp på telefonen; de visar på både självförtroende, bra kundservice och kunskap. Jag är faktiskt lite förvånad själv... Men samtidigt säker på att upplägget jag gjorde, men som inte gjorts förut, är rätt väg att gå. Och när jag hörde en chef uttrycka till en annan chef att han önskade vi kunde behålla Gruppen avskiljd från kontaktcentret för de var så mycket bättre än de ordinarie agenterna och han var rädd att deras "excellens" skulle försvinna, då växte jag en smula. Förvisso skulle jag kunna tillbringa hela mitt liv med den här toppengruppen, men jag vill nog snarare se dem i teamet nu. Jag å min sida hoppas nämligen att deras kvalitet smittar av sig!!!

Efter denna vecka belönade jag mig därför med en bunt färska second-hand DVDs som jag inte sett (jo, det finns filmer jag inte sett!), kurade ihop i soffan och såg en komedi. Och somnade.

Från mig till dig på Alla Hjärtans Dag

Kulturfyran om Orange Kuvert

1. Har du koll på din pension och vet du skillnaden på PPM och avtalspension?
På A svarar jag Nja, jag har siffrorna men vet inte riktigt vad det kommer betyda när jag blir pensionär. På B svarar jag Ja. För min del har jag en del fåniga småsiffror som avtalspension, så jag funderar på att slå ihop dem...

2. Har du några tankar om vad du ska göra när du blir pensionär?
Göra allt det där jag inte har tid med när jag jobbar. Tro mig, jag kommer inte ha några problem att fylla dagarna!

3. Visst råder det åldersdiskriminering i Sverige. Många arbetsgivare sållar bort ansökningar från människor som fyllt 50, ofta till och med från 45. Har du några tankar om åldersdiskriminering, av unga eller gamla?
Det biter ofta sig själv i svansen. Exempel: Man anställer inte en 50+ för att de 'ändå ska gå i pension snart', men man anställer en 22-åring som året efter börjar plugga/ger sig ut och reser/byter bana. Och det är fel att anta att alla 21-åringar är omogna och inte klarar ett 'känsligt' jobb, unga kan i vissa fall vara mer fördomsfri och tolerant än 'den äldre generationen'. T ex gällande homosexualitet. Det är i vart fall min erfarenhet.

Får en att fundera när man i Sverige tycker 21-23-åringar är för unga för vissa yrken, medan samma yrken i Skottland är öppna för 17-åringar... F ö håller många företag, mitt t ex, ålder, kön, namn och ursprung hemligt i anställningsprocessen, ända till intervjustadiet. Bra idé, intialt sållas man inte bort pga ålder et c.

4. I en del österländska länder hyllas visdom och ålder. Dock inte så i vårt västerländska samhälle. När läste du om någon som är 65+ på gammelmediernas nöjessidor? Vem i så fall?
Ok, för det första, vem sätter likamedtecken mellan Visdom och Nöjessidor?? Tycker snarare det tyder på Visdom om man håller sig därifrån.

För det andra; Harrison Ford, Clint Eastwood, Billy Connolloy, Sean Connery, Judi Dench... och Julie Walters, Meryl Streep och ett koppel andra är runt 60.

Jo, det är vanligare med skådespelare - för att 65+ oftast är klokare än att fortfarande kuska runt och spela popmusik. Tina Turner, Cher, Mick Jagger och snart Madonna undantagen.

Omotiverande kurs om motivation

Var på kurs med Kurt idag, fast inte med Kurt utan med en galen irländare.

Ämnet var "Motivation, coaching, feedback" och jag tror att jag gick in med en förväntan att äntligen få tillfälle att utveckla mig, lära mig något nytt och få med mig en ny verktygslåda till jobbet.

Så fel jag hade.

Inget nytt under solen, förutom några ackronymer som bara befäste vad jag redan visste fast i andra ord. Det svåraste under hela dagen var att fylla i utvärderingen efteråt... "nämn 3 saker du lärt dig idag?" Eh, namnet på de andra deltagarna? "Vad av dagens kurs kommer du ta med dig i ditt arbete?" Eh... till slut svarade jag att jag skulle analysera vad jag redan gör och se vad jag kan tillämpa.

Jag har analyserat nu, och kommit fram till... att jag inte lärde mig något nytt. Vi skummade ju bara på ytan! Identifierade problem, diskuterade teoretiska coachingmetoder - men tyvärr gick vi inte vidare. Jag hade velat ägna mer tid åt att diskutera de där problemen vi identifierade, utbyta erfarenheter, få tips om hur vi kan överkomma dem.

Ett exempel är människor som inte vill förändra sig. Antingen har de en skev självbild och tror att de är på ett sätt som de inte är, och kan inte se verkligheten ens när man visar den. Eller så "önskar" de att de var annorlunda, men är inte beredda att ändra på sig, att lägga ner arbete på att förändra, de hoppas istället att omvärlden ska ändra uppfattning... Eller så bryr de sig över huvud taget inte, är nöjda med att lunka på och ids inte utveckla sig åt något håll. Så hur motiverar man dem? Hur coachar man dessa till förändring? Hur tacklar man en anställd som sitter under ett feedback-möte och rycker på axlarna och rullar på ögonen?

Vi enades om att man "måste försöka hitta ett sätt att nå dem, finna något de faktiskt bryr sig om", men vi gick aldrig in på hur detta skulle ske rent konkret. Så jag har en känsla av att vi alla kommer gå tillbaka till vad vi redan gör - och till slut ger man upp. Jo, det finns några få (tre av ett hundratal i mitt fall) som man bara ger upp; man drar igenom formaliteterna och båda två vet att inget kommer förändras till nästa tillfälle.

Jag känner att jag skulle behöva Motivation, Coaching och Feedback för att utvecklas i mitt arbete! Att få "All Green" på alla observationer, få höra "finns inget glapp, fortsätt bara i samma stil" men ändå inte få en bättre position (för att man inte är bra nog?) - det är frustrerande och omotiverande. Jag skulle vilja få vägledning och träning - inte kurstillfällen där man skummar på ytan och inte får med sig ett enda konkret tips när man lämnar rummet.

Och jag som har ett sådant där hopplöst fall på torsdag som jag hade hoppats jag skulle få fräscha idéer om hur jag skulle tackla... Antar att jag gör som jag brukar; tar ett djupt andetag och får det överstökat. Motiverande...

Bästa fotoalbumet på nätet?

För länge sedan laddade jag upp några bilder på Photobucket, men tilltalades inte av deras design. Så provade jag Flickr, men förutom att det var lögnihelvete att ladda upp bilder (systemet kraschade, bilder fick laddas om flera gånger) så upptäckte jag ju att jag bara fick ha 3 "album" totalt och att det skulle kosta $25 om året att få fler.

Nu undrar jag om någon kan tipsa om en fri men bra fotodelningsajt? Skulle vilja ha bergsvandrarbilderna lättillgängliga när jag skriver om turer eller tipsar folk om berg att bestiga. Ibland räcker liksom inte orden till... :-)

Tills dess fortsätter jag slösa tid på att dutta lite här och lite där.

Hur punkterar man snabbast en buss?

Man ringer och meddelar tio partysugna personer att festen har skjutits upp p.g.a. det dåliga vädret så kan de vara så snälla att vända bussen och köra tillbaka till jobbet igen.

Vi trodde först att hon som fick samtalet skämtade, men icke. 10min söder om Bothwell (en förort till Glasgow) på motorvägen så fick vi göra en U-sväng. Detta efter intensiv mail- och telefontrafik på morgonen för att ta reda på hur vi skulle komma att resa. Vi ringde t o m flygplatsen och bolagen, kollade internet osv osv. Trafiksidan var rolig. Ner till Dumfries var vägarna fina, så fort man kom in i England började varningstrianglarna poppa upp och nere i the Midlands, området runt Birmingham, var det så tjockt med varningstrianglar att man inte såg städerna!

Lustigaste trafikinformationen var ett område där det varnades för snö i norrgående riktning, men inte i södergående... måste vara den mest lokala snöby jag hört talas om!

Men buss kändes ändå säkrare än flyg eller tåg, för flygplatsen var stängd, förseningar var att vänta när den väl öppnade, tåg ställdes in - ett tag verkade enda alternativet vara att gräva en tunnel... Så vi bestämde buss.

Men företaget bestämde att det vore oklokt att uppmana folk att resa från Storbritanniens alla hörn i det här vädret, risken för olyckor var alldeles för stor. Så de ställde in kalaset och nu lutar det åt att det blir fest i April istället.

Antar att det är vettigt. Även om det kändes surt där i bussen. Istället för fest blir det nu vanligt jobb i två dagar, men... vi har i alla fall något att se fram emot! Och klänningen hänger nu redan så fin i garderoben.

Kommer galan snöa in, eller blir det "Oscars"-fest i Birmingham?

Någon som minns den där utnämningen jag fick på jobbet i somras och som jag först inte förstod vad det var, men som visade sig vara ett TCF-pris (Treating Customers Fairly) för att jag kom med ett förslag som företaget gillade och som jag fick £250 för?

Nu är det dags att träffa alla andra i hela Storbritannien som också fått dessa utnämnanden under året (delas ut varje månad) och så ska Årsvinnarna koras. Och detta sker på en jättegala nere i Birmingham; en fin, flashig sak där man ska gå i balklänning eller aftonklänning och karlarna bär fluga, typ. Eller kilt, om man kommer ifrån norr om gränsen.

Jag har i och för sig inte en fotsid aftonklänning, men jag har chockat mig själv och köpt den flashigaste klänning jag någonsin ägt. Och det på rea, nedsatt från £65 till £15... ok, ni kanske grymtar att ni förstår varför, men vatusan, för £15 går jag gärna i storblommigt! (Hm, f ö tycker jag nog faktiskt att mönstret är rätt snyggt... eller så har jag vant mig.) (Ej säker på om det blir naturfärgade eller svarta nylonstrumpor, men lutar åt natur som på bilden, kommer ha guldklocka/armband också.) Dessutom, som på alla galor brukar det ju alltid finnas någon kändis som inte följer mallen utan står ut med sin lite kortare och storblommiga klänning när alla andra kommer i fotsid himmelsblå - den här gången får väl jag vara kändisen dårå!

Kanske.

Jag kanske eller kanske inte flyger ner till Birmingham imorgon. Jösses... om ni såg emailtrafiken idag! Som ni säkert redan sett i diverse media så står Storbritannien stilla när det faller lite puder. Kommer 5cm snö stängs skolorna, så ni kan ju tänka er hur det går med flygplatser! Och nu hotar man med mer snö under natten och morgonen. Kort sagt, det är inte säkert att vårt lilla propellerplan (en kille Googlade på flygplansmodellen och vi kunde inte enas om ifall det var att ses som ett propellmodellflyg eller privatjet - för det såg inte ut att rymmas fler än oss 25 som åker från vårt kontor) kommer kunna lyfta, eller landa. Under dagen gavs säkert fem resealternativ, vilka alla lät vansinniga för flyget går på eftermiddagen och ifall det blir inställt så är det för sent för de andra alternativen.

Hur som helst, slutbudet var att kl 9 imorgon bitti får vi veta ifall det blir flyg kl 15 eller buss kl 10... Personligen åker jag hellre buss så att jag vet att jag kommer fram (motorvägarna var ok, sa de) än får veta kl 1 att det inte blir något flyg trots att det verkade så på morgonen.

Nåväl. Kommer vi iväg som vi ska (oavsett om det blir en timmes flyg eller sex timmars bussresa) så kommer en blogg vad det lider om festen där nere. Det blir nog kul. Gratis brukar bli kul, och nu är det ju resa, hotell, galamiddag och bar alldeles på företagets bekostnad.

Jisses, våra förslag måste ju ha sparat/tjänat in massor åt företaget för att göra det här kostnadseffektivt!

Det känns lite som att det är en Oscars vi ska på. Fick ett email med "instruktioner" inför galan. Vi har redan filmats när vi talat om vad vi gjort (en pinsam liten snutt där man/jag babblar något förvirrat medan man/jag svettas under strålkastaren) och dessa kommer visas när "vår" månad står på tur. Sedan kommer våra namn räknas upp och då sitter alla kvar och applåderar artigt. Sedan kommer orkestern spela en trudelutt, och då kliver vi fram och upp på scenen där vi skakar hand med några snubbar, tar emot applåder och sedan tas ett gruppfoto. Sedan går vi tillbaka till våra platser. Årsvinnarna förväntas sedan hålla tal... ok, det behöver inte jag oroa mig för, för så märkvärdigt var inte min lilla pryl. Men jag har en kollega som jag inte skulle vara förvånad över om han vann... Närmare en Oscars än så här lär jag väl aldrig komma!

Jösses, som sagt. Nu blir det galej! Weather permitting.

Det är kul att fylla år!

Det är kul att mysa med frukost på sängen medan man öppnar dagens första SMS.
Det är kul att äta en bit Frödinge prinsesstårta (köpt på IKEA!) till frukost.
Det är kul att öppna paket och kort i sängen och fnittra åt inbördes skämt. (f ö har jag nu en tysk 'frukostplatta' för morgonfrallan - som ser ut som en liten fotbollsplan!)
Det är kul att överraska kollegor på jobbet med rulltårta, utan att de vet varför...
Det är kul att komma till utbildningsrummet och åtta trainees välkomnar en med att sjunga "Happy birthday" och hurra.
Det är kul när ens trainees sjunger så högt att folk bankar i väggen, ha, ha.
Det är kul att få ett gratulationskort från sina trainees!
Det är kul att se trainees ösa upp kakor, godis och chips på bordet, medan en trainee har bakat en Victoria sponge dagen till ära (det är en delad sockerkaka med grädde och sylt, så nära "svensk" tårta man kan komma faktiskt).
Det är kul att se att det fanns fler marsipangrisar än man trodde, för den medtagna prinsesstårtan gick verkligen åt.
Det är kul att vara hög på socker hela dagen, för vi hade så klart börjat hugga in bland godsakerna redan före 9.15...
Det är kul att släppa lite på schemat och ha lite skoj efter lunch (och lunchen blev en sallad, för att balansera dieten...).
Det är kul när teamet upptäcker att man fyller år och hela teamet kommer in i utbildningsrummet, radar upp sig och sjunger "Happy birthday" i en tonart som inte finns på skalan!
Det är kul när det visar sig att den som bankade i väggen på morgonen inte var en som surnat till på sången, utan en kollega som låst sig ute i hisshuset... och nu lät oss veta det, ha, ha.
Det är kul att få ännu ett gratulationskort, samt en kartong choklad som säkert kommer väl till pass när vi landat från sockerruset.
Det är kul att få ännu fler SMS och Facebook-hälsningar.
Det är kul att varva ner från sockerruset i en biosalong och se Gerry på storbildsduk i "Rocknrolla".
Det är kul att falla pladask ner från sockertoppen och faktiskt somna mitt i filmen! (missade nog 15 minuter.)
Det är kul att prata med familj och vänner i telefon.
Det är kul att somna nöjd, glad och lycklig över att ha så många härliga människor i ens omgivning, inte p.g.a. uppmärksamheten, utan för alla knasiga, personliga, tänkvärda och gulliga grejer de kommer på!
Det är kul att få en hel dag med så mycket uppmärksamhet, och så många hjärtliga och magknipande skratt, att man blir alldeles matt.
Det är kul att fylla år.

Fast jag börjar förstå varför man bara gör det en gång om året... jag tror flinet räcker tolv månader till nu faktiskt. :o)

Ceilidh-dans i bilder

Tyska kompisen har emailat lite bilder nu, så jag tänkte visa hur kul man kan ha på en ceilidh!

Man behöver inte kunna stegen, inte ens känna varandra, för att ha roligt.

F har lånat ut sin ceilidhtokiga pojkvän T till mig (han kan alla steg). Snurra är ju inte så svårt, men vart tar jag vägen sedan...

T: "Ok, om jag släpper dig så följer du bara med och hakar tag i nästan famn."
Jag: "Ok. Nej! Du släppte för sent, nu missade jag ju honom!"

Honom alltså.

Glömde förresten nämna något i förra ceilidhbloggen. Dryckeskulturen. Ni som varit i Skottland vet hur drinkarna kommer fram som på snöre ute på krogen. Intressant - men förståeligt nog - så följs inte samma mönster på en ceilidh. Drinkar tas in, men däremellan tas både pint-glas och karaffer in. Med vatten. Jo, jag var seriös när jag sa att jag borde ta upp ceilidh-dans som en motionsform. Puh, så roligt!

Sökmotorstopp Januari 2009

Alltid lika kul att se hur en del hittar hit. Fast ibland undrar man ju just hur de hittade hit...

Svullen fot – när blev min blog ett medicinskt uppslagsverk?
Nordirland idag – mulet, någon regnskur, 2-5 plusgrader.
Populäraste barnsångerna – tja, lyssnar man på mina vänner och bekanta så verkar det vara jämnt skägg mellan ”Kalle Anka satt på en planka”, ”En kulen natt” och ”The wheels on the bus”.
Burns night – 25 Januari, se blogginlägg från samma datum.
Vad betyder inskränkthet? – Att man inte har någon kunskap och inte ens bryr sig om att skaffa kunskap, utan låter sig bekvämt forma korkade åsikter efter hur man i sitt eget lilla huvud TROR att saker förhåller sig.
Lapp om att vattnet är avstängt i huset mellan 7-10 – Brukar inte den sitta nere i porten, inte på min blogg???
Läsförstäelse test – du, jag föreslår att du börjar med rättstavelsetestet.
Farser – Farser och morse på stan…?
Fantomen på operan london biljetter the box office – hint: de i London talar engelska…
Skillnad mellan giftermål och äktenskap – Åh, den kan jag! Giftermål är när man säger ”ja” för att man vill, äktenskap är när man säger ”ja” för att partnern vill!
Burnsnight – snabbversionen av Burns Night
Skillnad på fleecetröjor – färg och storlek brukar vara en av skillnaderna.
Polisbilsnummer – gå upp på övervåningen och titta ut genom fönstret, de brukar sitta på taket.
Vad betyder haggis på svenska – haggis. Precis som smörgåsbord betyder smorgasbord på engelska. (psst... haggis är skotsk pölsa, fast kryddigare)
Dagsutflykter från glasgow – Edinburgh är ett hett tips, eller Stirling, eller Loch Lomond shores, eller Oban, eller Campbelltown, eller Callendar, eller...
Detox ont i huvudet - när i fridens namn skrev jag något som kunde leda dig hit?!
Flod halvflod – är inte en halv flod en bäck?
Ekorrn satt i granen tab - Så vitt jag vet har den ingen egen tab
Skillnad på köttfärs utomlands – Fetthalten brukar kunna skilja, har jag märkt. Annars är mosad ko mosad ko oavsett var du är.
Barnsång i ett hus vid skogens slut - Du kan väl fråga tomten som tittar ut.
Balquhidder buss travel – Sorry, det går varken buss eller bus förbi smultronstället. Det tillhör en av de gömda vrårna av Skottland. Man måste lifta eller ta bil.
Skotsk kändis – Ok, jag erbjuder en per månad. Stephen McManus är Januaris skotska kändis. Han är lagkapten i Celtic.
Rob roy whiskey – För det första skulle han kalla det för whisky!

På återseende.