"Det är lättare att krossa det som är levande än det som är dött"

Ja ni, som jag skrivit tidigare gillar jag pjäser som får mig att tänka i flera dagar efteråt. "Farmor och vår herre" var en sådan pjäs.

Först kan sägas att det var en helt underbar pjäs med otroligt bra skådespelare och som vanligt var det vissa fraser som etsade sig fast i minnet. Några av dem kommer jag nog behöva tänka igenom ett och ett för det var många, långa tankekedjor de skapade...

Bl a rubriken. Jag skulle önska att vissa människor gick och såg den här pjäsen, men likt farmodern själv tror jag tyvärr inte de skulle ta till sig något. De skulle inte själva se sig själva utifrån utan på samma sätt som i pjäsen skulle det råda minnes-konflikt mellan dem själva och dem de gjort illa. Vad pjäsen mycket bra visade var ju att dessa personer nog trots allt tror att de gjorde gott... Och även om de skulle inse sina misstag skulle de vara för stolta för att söka förlåtelse. Dessa personer ber inte om förlåtelse.

Vid ett annat tillfälle framför spegeln säger farmodern; "Det är bäst att vara artig, det är inte varje dag man möter sig själv". Och detta fick ju igång min hjärna på flera plan. Hur ofta ser vi egentligen oss själva, än mindre tillåter oss att möta oss? Att gå till tandläkaren kan vara läskigt, men frågan är om det inte är läskigare att möta sig själv. Det är nog bäst att vara artig, för vem vet vem man träffar på...

Förutom en uppsjö av andra fraser så fanns det personer och situationer jag också fastnade för. Personligheter som är sannare än man kanske vill tro, beteenden man inte vill tro ska vara så betingade som de egenligen är. Som sagt, pjäsen fick mig att börja tänka...

Något som också kändes otroligt skönt var att jag äntligen kunde radera Kunge Lear-katastrofen från i höstas och få tillbaka den ljusa syn på teatern jag hade innan. Hela andra akten satt jag som klistrad för det var så spännande, gripande, starkt och tankeväckande. Än en gång fick jag känna den magi bara en riktigt bra teater kan skapa. Nu minns jag varför jag gillar det så mycket. På samma sätt som Edward II, Edmond, Measure for measure och Outlying Islands omfamnade mig och sög in mig i sin värld ifjol fick Farmor och vår herre mig att försvinna ur tid och rum för ett par timmar igår kväll. En pjäs känns i händerna. Jag fick beordra mina händer att åtminstone ge Kung Lear en kort artig applåd för besväret att de gick upp på scen, medan det igår kändes i hela kroppen att ingen applåd kunde vara varm nog. Det är det som kallas teaterupplevelse.

Och jag är glad att Lille Skutt också uppskattade kvällen! :-) Du är bäst, söstra mi.