Det gör ont...

... att veta att vi nu för tiden inte har tio bidrag att välja mellan utan, vad var det, 30?
... att vi trots det bara får ihop en axelryckning till final.
... att vi dessutom lyckas få en av de minst melodiösa, mest tuggummisega nollpoängarna att vinna.
... att konstatera att vi kommer hamna låååååångt ner på resultatlistan i Istanbul...

Eftersom vi inte hade någon vinnare med hade det faktiskt varit lite kul att skicka After Dark (vars låt jag inte ens minns längre). "Vackra, svenska, blonda flicka" skulle få en ny innebörd i Europa...

Jag gillar inte idén med en massa delfinaler utan vill ha en final, som blir den där spännande folkfesten den var förr. Nu kan man på förhand kolla in bidragen och se om det är värt att kolla på finalen (vilket jag dumt nog inte gjorde, för i så fall hade jag inte sett den alls). Dessutom försvinner hela tanken med melodifestivalen när vissa av låtarna rullar oavbrutet på vissa radiostationer. Och inte ens genom upprepning blir de bra! Har en känsla av att radio spelat en stor roll i år...

Tyvärr inser jag också att vi kommer få leva med det här formatet. Melodifestivalen har hållit på i en månad nu - rent faktiskt. Tidningarna har skrivit varenda dag, morgonshowerna på radion har frossat och tv har fått in fina pengar på alla tittarsiffror som ledde till en massa telefonröster. Media har tjänat stort på det här, och man bänkar inte en vinnare. Tyvärr.

Så jag får väl bara gilla läget, rycka på axlarna och citera bidraget jag åtminstone har kvar i huvudet;
- Cé la vie.