Varje dag är en skoldag - när man är skadad

Knät har känts bättre de senaste dagarna så igår kväll trodde jag att jag kunde ta bort stora bandaget och byta ut det mot ett "stödtubbandage" jag förut hade när jag idrottade/vandrade och förstärka med bandage, så får jag stöd men paketet blir inte så himla stort. Foten kändes kall, men det var kyligt i rummet så jag gick och la mig. Vaknade mitt i natten, foten var fortfarande kall och dessutom var fotleden svullen. Lektion 1: Knät är mer svullet nu än då jag var oskadd så det där tajta tubbandaget OCH extra bandage skar naturligtvis av blodflödet! Pucko.

Tog bort tuben och behöll ett tajt bandage. Tänkte att det nog skulle gå att gå till jobbet med det också för det där stora paketet började kännas fånig nu när jag kan "skyffla" snarare än "hoppa". Framemot eftermiddagen spelade det ingen roll hur jag höll benet, knät värkte. Lektion 2: Att något börjat kännas bättre betyder inte att det är bra. Lektion 3: Vilket bekräftades när jag skulle kliva av bussen och kryckan slant så jag satte ner foten i ren reflex - aj!

Igår testade jag också att ta några trappsteg upp "som vanligt" fast med kryckorna som stöd. Stilen såg säkert jättemärklig ut men det gick ju! Idag testade jag samma sak, släppte koncentrationen och knixade till - AJ! Lektion 4: Börja inte med cirkuskonster i förtid. Lektion 5: Och om du nu gör det, koncentrera dig för sjutton!

Nu är paketet tillbaka och jag tänker försöka acceptera att det här inte alls går över på en kvart.

Vem ska trösta Fantomen?

Hade en dröm inatt som riktigt vred om hjärtat på mig. En sådan där som jag inte kunde lämna och som var så känslosam att den nästan fick mig att gråta när jag tänkte på den. Tuffe...

Drömde att Glasgow "offrade" mig till Fantomen på Operan. Jag var skitförbaskad och rädd och tvärsur och någon okänslig snubbe (som lät väldigt lik en typiskt arrogant finansiell rådgivare...) menade att; "Dinnae fash yourself, lass, it's got tae be someone so it may as well be you". Vilket inte direkt hjälpte för varför var det tvunget att vara jag?!

Fantomen (Gerry Butler-fantomen...) bodde i ett jättestort spöklikt hus, ett Mansion. Han jagade runt mig i trappen och hallen med en värja medan han sjöng "Point of no return" så det ekade mellan väggarna. Till slut fick han in mig i ett hörn vid trappan och petade mig i bröstet med värjan så hårt att den vek sig nästan dubbelt och han kom rätt nära mig.

Åh... det var det ögonblicket som fick mig att smälta... Ni skulle ha sett hans sorgsna valpögon! Gud, jag börjar nästan böla när jag tänker på hans sårade, sorgsna, vädjande blick när han liksom nästan desperat viskade:
"Why won't you love me?"
Och jag vaknade av att jag sa - högt - att "but I would, and I would again!!!" Och sedan försökte jag somna om, men kunde inte för det var nästan morgon.

Och det gjorde så ont att jag inte kunde gå tillbaka och ge honom en kram och liksom bekräfta att han var älskad. Tuffe... Lilla Gerry-gubben... ;o) Ja, vafan, just den versionen kan jag nog allt älska.

Hoppas han är kvar inatt så att han kan få sin kram.

Sökmotorstopp Januari 2008

This summary is not available. Please click here to view the post.

Den som vill vara fin får ta tid på sig

Med ett knä svullet som en rugbyboll, utsatt, smärtsamt och så stelt att man inte kan lyfta foten mer än någon centimeter från marken så finns det vissa saker man inte gärna gör. Som att kliva i badkaret och ta en dusch.

Tidigare i veckan tvättade jag håret i diskhon i köket och satt sedan närmare en timme på toalettstolen inne i badrummet och tvättade mig så gott det gick med tvättlappar. Å ena sidan kändes det som om jag var invalid på sjukhus och å andra sidan undrade jag om jag fått en försmak på hur livet kan te sig på ålderns höst om det vill sig illa... Jag lär behöva vara en pigg och kry gumma i så fall, för efter tvätten var jag helt slut och behövde vila!

Idag har knät kryat på sig såpass att jag tuffade till mig och gick korta sträckor inomhus med bara en krycka. Vilket innebar att jag lyckades flytta frukosten från köket till vardagsrummet själv - tjoho! Duschtanken dök då upp, för nu var det hög tid att genomgå pärsen igen. Nej, jag duschar inte varje dag, är ni inte kloka, då hade jag ju inte hunnit vare sig gå till jobbet eller laga middag! Vad jag än gör så tar det tid; så förutom frukost, jobb och middag så hinner jag med EN syssla till. Ringa ett samtal, lägga om bandage, bädda sängen, duscha...

Jag kände att det vore himla skönt med en riktig dusch. Det var då jag kom att tänka på Rosa Dojjorna. (Japp, ska skrivas med stor bokstav) Jag köpte dem häromåret som ett lätt ombyte när jag är ute och vandrar; för att kunna byta om efteråt när fötterna är ömma och för att använda när jag svalkar mig i någon bäck med vassa stenar eller smutsig strandkant. Och för att skrämma bort folk med.

De är tillverkade i gummi och något våtdräkts-liknande material och torde vara stört omöjliga att halka i. Och mycket riktigt, när jag väl - försiktigt - tagit mig i badkaret så stod jag där. Som en klippa. Och fick min underbara dusch. Det är när man varit utan något som man inser hur mycket man uppskattar det. Och jag uppskattar mina Rosa Dojjor!

Saker du inser när du hoppar på kryckor

1. Det är grymt långt mellan övergångsställena!
2. Det tar fem minuter att gå tre trappor upp, när du tar ett trappsteg i taget.
3. Det är rätt långt till busshållsplatsen tvärs över gatan när du inte kan gena genom trafiken utan måste upp till rödljusen, gå över gatan och ner igen.
4. Snurrdörrarna på jobbet som taaaaar sååååån tiiiiid snurrar skitsnabbt!
5. Intervallen för grön gubbe är alldeles för kort
6. Det är rätt långt från framdörren till första sätet på bussen,
7. Det är därför bäst att se till att ha någon efter sig i busskön så att man hinner sätta sig innan chauffören stampar på gasen
8. Blöta bussgolv får kryckor att glida
9. Kylskåp - spis - diskbänk - diskho är alltid preeeciiiis utom räckhåll
10. Intervallen för hissdörrarna är väldigt kort
11. Dörrar har otroligt starka svängspiraler, så där så att man måste skjuta in en armbåge eller en fot för att de inte ska slå igen
12. Folk ÄR hjälpsamma
13. Man har muskler i handflatorna, åtminstone kan man få muskelvärk där...
14. Hur mycket tidigare du än börjar är du aldrig ute i tillräckligt god tid
15. Vardagslivet är fumligt utan två fria händer

Ur led är knät - och skrattkäken

Då har man varit och utforskat den skotska akutmotagningen dårå. Rätt underhållande - och gratis! Jag tar det från början.

På väg till bussen igår morse gick jag i en knapp märkbar nedförslut. Det var rätt halt för blötan på vägen hade frusit på. Knappt hade jag tänkt tanken förrän jag halkade till, högerknät slogs ur led och tillbaka och jag föll skrikandes till marken. Det jag de senaste fjorton åren varit livrädd för ska hända hände. Och det gjorde ont. Svärandes kämpade jag med gråten och försökte känna efter om benet var helt och värt att försöka stå på. Efter en stund hörde jag en röst bakom mig, lustigt nog var det en kollega - som sett mig, trott jag var ett fyllo och tänkt för sig själv "och den här tiden på morgonen, det här stället blir bara värre och värre".

Kroppen var chockad så skakandes stapplade jag till en låg mur och vilade ett bra tag innan jag stapplade vidare. Kollegan, som hade utbildning hon inte kunde vara sen till och därför gick i förväg och varskodde chefen, tyckte att jag skulle gå hem, men... tre trappor upp utan hiss? På kontoret har vi åtminstone hiss och dessutom sitter jag hela dagen. Dessutom trodde jag att det nog var ännu ett "nära-ögat-fall" och att knät skulle bli bra med ett par timmars vila. Jag borde ju ha reagerat på att knät faktiskt flyttade sig ovanligt långt och gjorde ovanligt ont den här gången...

För givetvis blev saken inte alls bättre. Tvärtom blev det svårare att stappla för jag kunde inte stödja på benet, det gjorde ont och knät svullnade till dubbla storleken. Jag rörde mig inte mycket, men jag var tvungen att ta mig till toa - hållandes i väggar, dörrar och skåp. Normalt tar ett besök 5 min om jag inte skyndar mig. 20 minuter senare kom jag tillbaka till skrivbordet.

Så vid tretiden gav jag med mig för allt tjat och lät företaget bekosta taxi till sjukhuset.

Om en människa stapplar in på akuten, knappt kan gå och söker stöd hos varenda vägg, element och stol hon kan lägga händerna på, kunde det inte då kanske kunna vara bra att erbjuda henne lite hjälp; en krycka eller en rullstol kanske? Nej då, två receptionister sitter i sin bur och två sköterskor ser mig genom en glasdörr, men de väntar så tålmodigt på att jag ska ta mig fram till luckan. Som om inte det är nog så är alla (golvfasta) plåtstolar vända mot ingången, som på bio, så folk sitter där tillbakalutade och följer spektaklet. Jag var på väg att erbjuda dem popcorn.

Jag hade oroat mig för att de skulle fråga efter National Insurance numret, likt hur man blir tillfrågad om personnumret i Sverige, för jag kunde inte minnas ordningen på siffrorna eller sista bokstaven. Men se det frågade de inte alls om, de tog bara kontaktuppgifter. Vanan trogen angav jag mamma som "next of kin" (nära anhörig) men när de frågade om vi var på samma adress så slog det mig att det funkar ju inte alls här borta, så M fick äran. Kunde inte låta bli att undra varför de ville ha kontaktuppgifter för en nära anhörig när jag bara pajat knät - räknade de med att jag skulle åka på MRSA eller något! Ja, ja, kalla mig paranoid, men UK har trots allt störst dödstal i hela västeuropa för mördarbakterien, den där som man får på sjukhus.

Och får man den någonstans så tror jag att man får den på toaletterna. Jag skojar inte. I receptionen på akutmottagningen hade de EN dam och EN herrtoalett. Jag var ju bara inne på damtoaletten (och det var efter alltihop när jag hoppade på kryckor) och jag vet inte hur jag ska beskriva den. Ni vet skrämselbilden man har av en pundartoalett vid T-centralen? Så var den. Skitig, nedsliten, luktade urin, trasigt kakel, plåtdörr utan lås(!) och stora varningsskyltar om att polisen patrullerar regelbundet. Hade det inte varit så akut så hade jag inte gått.

Western Infirmary, som jag var på, ligger vid University of Glasgow och har nära samarbete med medicinfakulteten. Jag har nog aldrig sett så många sköterskor någon gång! Fast hälften av dem gjorde förstås inget, mer än tömde påsar och klippte tejp, eftersom de var studenter där för att se och lära. Snygge och rolige Paul hade t ex en ung tjej i släptåg och medan han klämde, kände och böjde på mig så undervisade han henne. Det var också hon som hjälpte mig att klä av mig byxorna och sätta på en stor blå pappersskjorta - öppen baktill. Jag var glad att jag bar skjorta som gick ner över rumpan. Fast sedan visade det sig att jag skulle sitta i en säng, hon la en filt över benen - och sedan behövde jag inte kliva upp ur sängen igen. Skulle jag någonstans så rullade de bort mig, min brits var min plats, under alla fyra timmar jag var där. Kläder och väskan la de i en stor, genomskinlig plastsäck som stuvades bakom ryggstödet, så hade jag mina grejer med mig överallt. Smart.

Paul var dum mot mitt knä så jag började gråta och då hämtade tjejen pappersservett, det var hennes jobb. Fast sedan bönade han mig att sluta böla för annars kunde folk tro att han gjort mig illa. Jag sa att det hade han ju, då putade han med munnen och såg ut som en (söt) ledsen hundvalp, så då slutade jag böla och började skratta istället. Paul var kul, vi käbblade lite och skojade runt. Sedan skickade han mig på röntgen. En kul gubbe kom och rullade bort mig och menade att jag inte skulle bli avskräckt för att det var så många människor i väntrummet, de stod inte alls i kö utan hade bara inget bättre för sig. Snart hade jag inget bättre för mig än att ligga och försöka minnas texten till "Always look on the bright side of life". Det var alltid samma rad jag schabblade till...

Väl inne in röntgensalen, just när tjejen gått bakom skärmen för att trycka på knappen - DÅ mindes jag att jag hade mobilen påslagen! Så där pinsamt så tänkte jag att "äh, jag vet ju att de i alla fall inte kommer hitta nåt trasigt så vi kan väl lika gärna se hur det går". Sedan väntade jag bara på att en blixt skulle skjuta från mobilen och genom hjärtat när röntgen slogs på. Sedan undrade jag om all strålning i salen kanske gjort mobilen radioaktiv...

Intressant nog fick hon upp bilderna på datorn direkt och genom en glasruta kunde jag se dem. Såg bra ut. Fina vita ben.

Sedan rullades jag ut i en korridor och fick vänta på att nästa roliga gubbe skulle komma och rulla mig tillbaka till akutavdelningen. Jag låg en halvtimme ute i en korridor där Paul läste på en dator. Jag försökte att inte titta på honom, så istället läste jag affischer om förhållningsregler vid dykarolyckor och när de stuckit sig på smutsiga nålar.

Paul kunde, såklart, inte se något på röntgen så han hämtade en annan snubbe, som inte heller såg något. Så jag fick förklara - igen - för båda två hela mitt knäs historia och hur dagens skada var möjlig, och vad det var... Det slutade med att de ville att någon läkare på "Fracture clinic" skulle ta en titt i alla fall, dagen efter.

Sedan var det bara att plåstra om, justera kryckor och skicka hem mig. Jag började skratta när Paul tog fram ett stort, stelt paket som de tydligen ville sätta om benet för att fixera det. Det kändes minst sagt överdrivet, men Paul slet och svettades för han skulle banne mig få det på plats, trots att det var för tajt över låret. Jag försökte föreslå ett vanligt stödbandage, och när spännanordningen hamnade rakt över där det gjorde som mest ont så gav han till slut upp. Han försvann ut och när han kom tillbaka hade han hela famnen full av kompresser och grejer. Vid det här laget hade vi blivit så familjära att han inte bara fick svar på tal utan även fick vira bandage under ett regn av gliringar. Den unga tjejen såg ut att bita sig i tungan för att hålla tillbaka skrattet. Jag tackade för den fina rosetten han avslutade med och när han såg att tjejen klippt tejpbitar i onödan så fick jag dem som dekoration också. "Fartränder", som han sa...

Jag hade förvisso lite ont, men jag tror aldrig att jag haft så här kul på ett sjukhus - definitivt inte på en akutmottagning. Vet inte om det är så enkelt att det är Glasgowbornas lynne, eftersom alla där var precis lika lättsamma och skämtsamma som vilka snubbar som helst ute på stan. Det var mycket skämtsamt tjafs och skratt både mellan personal och mellan personal och patienter. Vem fariken behövde smärtstillande med den där skratterapin!

Jo, under natten insåg jag ju att jag borde ha tagit emot tabletterna i alla fall... Och idag har knät värkt jävulen. Jag tror att det var för svullet och bedövat för att smärta igår.

Idag besökte jag doktorn på "Frakturkliniken" och han lyssnade på hela min historia och skickade mig på "MRI scan", de ska ringa om en tid senare, och sedan vill han att jag ska till någon knäspecialist. Vi får väl se vad som händer, något säger mig att det här har blivit bra innan vi kommit så långt...

Intressant nog, förutom Pauls skämt om faktureringsavgifter och kryckor på avbetalning, så kostar kalaset inte en krona. Inte en penny! Akutmottagning, återbesök - gratis, går på skatten. Och än en gång fattar jag inte hur UK får ekonomin att gå ihop. Inkomstskatt på ca 22% och bokstavligt talat gratis sjukvård.

Fast det är klart, sjukhuset var helt klart nedslitet (mörka gamla trädörrar, slitna väggar och tak och möbler från 70-talet...), toaletterna är ett skämt - och UK har stora problem med MRSA... Jag antar att man måste prioritera för att få budgeten att räcka till. Jag hade nog hellre betalat ett par kronor och inte varit rätt för att dö om jag åker in med en öppen inflammation.

Å andra sidan, det går säkert att skratta bort - det också.
Fast nu ska jag ta till en gammal hederlig kodeintablett och försöka somna smärtfritt.

Så tar vi det från början...

Företaget är inte direkt känt för att komma med saker i god tid, så jag var inte jätteförvånad när jag i fredags fick veta att jag börjar mitt nya jobb på måndag! Snabba puckar, nu gällde det att städa ur skrivbordet. Eller var det mitt liv...? Otroligt vad med pryttel man känner att man måste ha på jobbet! Papper, checklistor och fondinformation från 2004(...) samsades med hostmedicin, påskkycklingar(!), kritor (eh) och glitterlim! Och en ursöt plåtpingvin, en mjuk "cute newt" jag tänker ta med mig, små tomtar och ett paraply som varit försvunnet i över ett år...

Nu är skrivbordet rensat, skjortan struken och lunchmackan iordninggjord. Och det känns lite som inför första dagen i skolan. Jag är lite nervös faktiskt... Jag borde inte vara det för jag ska bara flytta tio meter bort, jag känner alla redan och eftersom jag tränat större delen av året är inte jobbet direkt nytt heller - även om det tillkommer grejer. Men ändå... Och, ni minns den där träningen jag inte ville få i höstas, den som gjorde att jag fick börja ta samtal för ett team jag inte ville jobba i? (Eller snarare, jag ville inte börja ta samtal igen.) He, he, tydligen ska jag börja med att träna nyanställda i just det jag fick lära mig alldeles nyligen. Ordeal by fire!

Fast jag ser fram emot det här. Hoppas att jag inte misstagit mig på vad jobbet innebär bara. Å andra sidan, att döma av teamets kommentarer när jag träffat dem i korridorerna så tror jag inte det. Det kommer nog bli precis så bra som jag tror.

Fast det känns ändå som första dagen i skolan. Någon som vill följa med och hålla handen...?

Bokslut 2007

Dags för den traditionella summeringen av året som gått. De tidigare boksluten hittar ni i ämnesmenyn till höger.

Årets kom-hit-och-jävlas-om-ni-törs: Amerikaner må prata om CIA och engelsmän om antiterrorstyrkor, men när terroristerna kom till Skottland, då var det bagagehanterarna på Glasgows flygplats som visade var skåpet skulle stå.
Årets nyhetsprioritering 1: När Glasgowbor blev intervjuade i samband med ovan nämnda terroristattentat svarade de i princip mangrant "jo det var ju inget bra, men du, det här vädret vi haft..." *skratt* Underbart! Visar faktiskt precis hur skönt laidback Glasgowborna är.
Årets nyhetsprioritering 2: När övriga Europa rapporterade om upproret i Burma rapporterade brittisk media om Posh & Becks äktenskapskris, eller vad det var...
Årets acklimatisering: Har börjat ta med sandwich-matsäck till lunch, jag också! Trodde jag aldrig när jag först flyttade hit. Men vad med pengar jag sparar mot att äta i restaurangen!
Årets förstagångsväljare: röstade i Skotska valet för första gången, och troligen sista om SNP får som de vill och lyckas få Skottland självständigt. Då förlorar jag rösträtten.
Årets topp: Jämnt skägg mellan Beinn Ime och Carn Gorm, första munrot av fyra i Glen Lyon Horse shoe. Beinn Ime bjöd på en vindstilla och solig toppendag med underbar utsikt, jag satt på toppen i flera timmar. Carn Gorm bjöd förvisso på blåst och kyla, men fantastiskt storslagen utsikt och ett guldögonblick då jag såg ett oändligt tåg rådjur (fast i efterhand har jag fått veta att det måste ha varit hjortar för de är vanligare) som sprang över en lägre bergskam.
Årets bottentopp: Beinn Chabhar. Slafsvandring i träskmark i timmar och så var toppen dold i dimma så jag inte ens kunde gå dit!
Årets blåshål: Bergsmassivet Beinn a Ghlo utanför Blair Atholl. Första toppen blåste jag uppför på rekordtid (2tim istället för bokens bedömda 2,5 vilket normalt betyder ca 3,5 för mig...) och tredje toppen höll jag knappt på att nå p.g.a extremt starka vindar.
Årets tjurskalle: Om jag knallat hela vägen upp till toppen av Meall a Bhuiridh vid Glen Coe så tänkte jag banne mig inte gå ner förrän jag fått se utsikten. Om det så innebär att sitta och frysa under en termofilt i en halvtimme medan regnmolnen lättar - so be it!
Årets Film: Det tog ett tag, men så insåg jag ju att jag kunde använda filmfunktionen på digitalkameran! Och det gör jag nu, både i berg och dalar - och på konserter. Sedan kan jag njuta av Beinn Ime och Editors när jag vill.
Årets copyrightsskurk: Ehrm, jag. Två humorlösa vakter kom fram och väste i mitt öra på Proclaimers-konserten. Jag får ta och köpa svart tejp och tejpa för den lilla röda lampan på kameran nästa gång jag ämnar filma...
Årets inköp: Ipod Nano tredje generationen. Film, spel, musik - allt man behöver i smidig kompakt förpackning!
Årets CD: The Kissaway Trails cd med samma namn - en okänd dansk indiegrupp jag upptäckte på en Editors-konsert. Nu snurrar CD:n för jämnan!
Årets bok: Eller bristen på den... sökte förgäves efter något bra att läsa, till slut började jag läsa gamla billiga klassiker och lilla huset på prärien! Hoppas verkligen 2008 bjuder på något läsbart.
Årets teater: Sunshine on Leith - en musikal baserad på Proclaimers låtar!
Årets konsert: Athlete, utan tvekan. Fullt ös, inte ens en halvtaskig låt och jag upptäckte två nya skivor på köpet!
Årets tur-i-oturen: Proclaimers säljer slut sina konserter på tre sekunder. Samma dag som konserten var så blev en kollegas familj sjuk - pang bom så fick M och jag biljetter till denna fest!
Årets syskonträff: A&J kom över en helg och jag undrar fortfarande hur två händelserika dagar kunde vara så totalt avslappnande!
Årets flatmates: Australiensiskan, Spanjoren och nu Afghanen. Snart har vi bott jorden runt! Amerikan nästa?
Årets emmigrant: 2007 blev det officiellt. Det är inget som säger att det är för evigt, men för nu...
Årets semester: Varenda gång jag knallar upp i bergen - ett lugn man lätt blir beroende av...
Årets bröllop: Kaffekompisen & hennes tatuerade man! Så vackert...
Årets bebis: Världens Goaste Lille Viking! Så vacker...
Årets födelsedag: Jämnt skägg mellan min i februari - då jag och Mia picknickade i solen i Kilpatrick hills - och Mias i mars - då vi bilade upp till Inverness och tog ostkusten tillbaka.
Årets inspiration: Slains Castle norr om Aberdeen. Ligger vid en klippig och vindig kust. Bram Stoke fick idén till Dracula där och det kan man förstå, huvudet blev alldeles full av dramatiska intryck!
Årets grotta: Rob Roy's cave vid Loch Lomond. Gjorde ett försök att nå grottan för några år sedan men var tvungen att ge upp. Efter mycket letande bland klippblocken hittade jag i år till slut vägen till öppningen!
Årets missbedömning: Halv tank, tja det borde man väl hinna fram och tillbaka till Blair Atholl på? Icke. Hann bara dit. Och bensinmacken hade bara öppet 9-6 så jag skulle inte hinna dit efter vandringen heller. Alltså förlorade jag hela tjuvstarten eftersom jag fick sitta i bilen och vänta en timme på att de skulle öppna!
Årets nu-fick-jag-i-alla-fall-se-den: 2006 såg jag Celtic ta titeln men inte hissa bucklan, i år såg jag inte titelmatchen men väl nästa match då de tog emot pokalen!
Årets äktenskapsmäklare: Mina arbetskollegor - och chefer. De lade ner alldeles för mycket energi för att para ihop mig med en viss B, och hann planera både framtid och bröllop innan vi ens träffat! När vi väl gjorde det blev historien kort. Killen var en torris.
Årets Uppdrag Slutfört: Jag fick med M upp till toppen av ett Munro!
Årets Fröken: Fisken har hittat tillbaka till vattnet. Jag älskade lärarjobbet jag hade för över 10 år sedan och i år har jag fått uppdraget att träna nyanställda - och älskar varenda minut!Årets infriade nyårslöfte: He, he, minns ni det uppgivna uttalandet/nyårslöftet förra bokslutet? Tja, precis före jul fick jag nytt jobb, i "Contact Support Team" och ska nu utbilda, vidareutveckla och coacha anställda - fröken på heltid!
Årets infiltration: Cupfinal Celtic-Dunfermline, omöjligt att få biljett på Celtics sida så... vips blev jag Dunfermlinesupporter! Och höll band på mig så att jag inte upptäcktes, till skillnad från vissa andra på sektionen.
Årets uppsats: Skojar ni? Det är nog dax... ehrm...
Årets fredagsunderhållning: Titta ut genom fönstret. När man bor längs en huvudgata mellan city och östra delarna så bjuder hemvändande pubfolk på rätt god underhållning; gräl, slagsmål, svartsjukedraman... ibland krockar en bil med kafét på hörnet och ibland blir det polisjakt. Det blir aldrig tråkigt.
Årets bragd: 1-0. Borta. Mot Frankrike! MacFadden gav hela Skottland kollektiv hjärtattack när han skrällde in segermålet!
Årets sjukdomsfall: På ett kalenderår var jag borta vid 3 tillfällen. P.g.a. en 8 dagars läkarbeordrad sjukskrivning i samband med svår influensa så kom jag totalt upp i 12 dagars sjukfrånvaro. Då kallades jag till möte och fick muntlig varning för att jag varit borta för ofta... Enda kommentar jag tänker ge är; sjukt.
Årets fylla: Skattjakten. Alltid skattjakten; team building-kvällen som går ut på att supa skallen av sig - och det gör man.
Årets inköp2: Min tomteröda Mermot hardshell-jacka. Vind och regnavstötande samtidigt som den andas och är så lätt och tunn att den kan knövlas ihop till ingenting. Kanonköp som gör vandringarna så mycket smidigare.
Årets julklapp: Det var tydligen tänkt som utfyllnad i kartongen, men de fyrtioelva Minimjölchoklad och Minischweizernöt brorsan proppat i var det bästa av alltihop, tror jag! Jag har min egen chokladstapel på skrivbordet nu, ha, ha.
Årets det-var-som-attan: Lille Leon slog Läskige Rhydian Med Stora Rösten på målsnöret i X Factor. Det var det nog ingen som trott!
Årets tredje-gången-gillt: Hogmanay! Inställt i Edinburgh 2005, inställt i Glasgow 2006 - men i år fick vi gå på fest på George Square. Mindre än tidigare år iofs, men vi var där!
Årets livet-går-sin-gilla-gång: 2007. Inget storslaget, men full av rofyllda vandringar, ovanligt många konserter och så lite vardagsdramatik. Nästa gång får jag nog allt se till att ha något "speciellt" att komma med också.

Håll i hatten - i sovrummet

Förstå när man ligger i sängen i sitt rum högst upp i ett fyravåningshus byggt av sten, och känner sängen gunga för att väggar och golv vibrerar av blåsten utanför - då är det storm. Och storm var just vad vi hade i Glasgow under natten. Lokalradion rapporterade vindstyrkor upp till 90mph (145km/h) och imorse var trafikinformationen så lång att producenten till slut fick skynda på genom att spela introt på sången efter. Programledaren skrattade och sa att han aldrig under sina 11 år på stationen varit med om att trafikrapporten dragit över tiden, men trafikkaoset var totalt med nedfallna träd, omkullfallna lastbilar, kollapsade hustak, avstängda stadsdelar, försenade tåg, avstängda broar osv osv.

Själv skänkte jag chefen en tacksam tanke eftersom hon gett mig kompledigt idag, så jag kunde ligga kvar under täckena och gosa. Tills det var dags att ta hand om vattenpölen på fönsterkarm och golv, för blåsten hade tvingat in regn genom det stängda fönstret!

Jag hade nog förväntat mig större åverkan ute på gatan, för under natten (ni trodde väl inte att jag sov!) hörde jag bråte blåsa mot butikernas plåtjalusiner och jag väntade bara på att höra krossat glas, eller se en plankbit komma infarandes genom fönstret. Men förutom att sopor hade bytt plats och en träpanel låg utspridd över hela gatan så var vårt område förskonat. Jag hörde dock att gatan spärrats av en bra bit bort p.g.a. nedfallet taktegel.

Nu är det dock sol och vindstilla. Blåsmolnet tröttade väl ut sig själv till slut.

Mer om detta.

JVM = JätteViktig Match ikväll!

Tänka sig, småkronorna i VM-final! Det känns som om en hel hög småbröder tagit sig vidare där borta. Och jag känner mig så stolt. Det är ju nämligen så att trots att vi talar om en tuff sport som hockey så är det knappast stora, starka bufflar jag tänker på. Det är en samling småbröder; ivriga, osäkra, orädda ungkalvar. Och de bjuder allt som oftast på fenomenal underhållning, juniorerna.

Den bästa match jag någonsin sett tror jag fortfarande är juniorlandskampen mellan Sverige - Kanada ute i isladan i Upplandsväsby någon gång 98/99/2000. Den hade ALLT. Fart, tekniska trollkarlar, tuffa bamsebjörnar, snabbt spel, nerv, spänning, känslor. Eufori.

För ett antal år sedan följde jag Djurgårdens juniorlag nästan lika intensivt som jag följde A-laget. Jag och ett gäng kompisar satt bland föräldrar och polare på läktarna och hejade - ända fram till SM-guld faktiskt! Matcherna är fartiga, spelarna taggade; de vill inte bara vinna utan imponera, så de får drömkontraktet med elitserieklubben.

Och när man så sett Mackan Nilsson tjura i utvisningbåset med armarna i kors, Tellan Tellqvist ragga skjuts hem efter match och Kronwall tigga enkronor till en läskeblask - ja, då är det svårt att se dem som annat än en samling småbröder.

Jag kommer inte se matchen ikväll - här borta är ishockey ungefär lika exotiskt som cricket är för oss svenskar - men tro inte att jag inte tänker hålla alla tummar jag har! Jag har följt resan och småkillarna är värda en skräll - vi, som pumpat fina hockeyspelare i åratal, är värda ett VM-guld! Igen.

Gott nytt år!

Varmaste nyår i manna... Carinaminne. +10 och vare sig mössa eller vantar. En lånad cowboyhatt blev det dock mot duggregnet, för knappt hade vi kommit till festområdet vid George Square förrän en full kille snodde min ljusblå hatt (den dyrt förvärade 4-shots-för-en-hatt hatt) och dansade bort i vimlet.

Hoppas ni allihopa får ett trevligt 2008. Det ska i alla fall jag ha.

Gott nytt år!