Allt är relativt

Jag har en bekant som söker in till polisskolan just nu och bl a ska de ansökande skriva en uppsats om sig själv. Första gången han sökte hade han skrivit om sitt liv idag, och falerat, sedan hade han kollat upp vad de är ute efter och det var snarare hur hans liv varit, så de kan bedöma hur pass stabil han verkar. Han frågade mer ingående vad de ville veta och då tog de som exempel ifall han blivit misshandlad eller mobbad. "Inte om du bara varit mobbad några år, utan om du typ varit det hela din barndom."

Jag kan förstå om man vill försöka utröna om folk bär på updämd ilska eller är folkskygga, men deras exempel visar hur lite de känner till om människopsyket. Människor är olika och händelser påverkar folk väldigt olika.

Min teori är att de som blivit varaktigt utsatta har störst chans att vara stabila. Något som pågår "hela ens liv" blir, hur absurt det än kan låta, något naturligt. Det är ens vardag och man lever med det. Något som bara händer en kort stund blir något onaturligt och risken är större att man har svårt att hantera det.

Jag känner en tjej som blev fysiskt och psykiskt misshandlad under tre års tid från 10-årsåldern. Det har satt djupa spår hos henne. Hon visste att det var fel, hon visste hur det kunde vara och därför förstördes något i henne under dessa år. Idag ser man tydligt hur hämmad hon är, på flera plan.

I kontrast vill jag nämna David Peltzer, som skrivit om sin barndom som från början till slut handlade om misshandel. I böckerna framgår det att han betraktade livet som normalt, det är så det är, och levde med det. Som vuxen jobbar han med det han i efterhand förstått var fel och har en väldigt "normal" personlighet, även om han själv säger att han kan vara lite väl kramig ibland.

Det finns ingen formula. Vissa som David intar en underdånig position för resten av livet och vissa som tjejen håller huvudet högt och menar att det var de andra det var fel på.

Jag tror inte någon kategori är ett undantag, jag tror det är två naturliga utvecklingar av samma sak. Antingen bryts man ner eller så stärks man, oavsett erfarenhet. Jag tror bara att om man inte haft något annat att jämföra med utan det "felaktiga" är det "normala" så ökar chansen att man lever i den verkligheten och utvecklas inom den på precis samma sätt som "alla andra".

Psykisk stabilitet är inte detsamma som en perfekt bakgrund, jag skulle nog vara mer orolig för dem som hela sin barndom mobbat eller misshandlat...