Livet är ett tv-spel

Inga bloggar, inga mail, ingen koll, ingen träning, definitivt inget plugg. Jag har inte tid, jag håller på att rädda världen! Jag hade totalt glömt hur beroendeframkallande Zelda på Nintendo 64 är. De senaste dagarna har jag gjort ett tamt försök att läsa igenom artiklar jag måste läsa, men det har alltid slutat i tv-soffan. Hur var det nu jag gjorde för att hitta spöket och få hookshoten?

Jag är mäkta stolt, för jag har fixat alla tre stenar på egen hand och nu är jag STOR!!! Så långt har jag aldrig kommit förr! Och jag har gjort ALLT på egen hand, jag har inte begärt hjälp (när det gäller tv-spel frågar man inte om hjälp, man kräver det med stöd av hot om ond bråd död) av min bror en enda gång. Däremot har jag förstås sökt FAQ på internet... ibland kör man helt enkelt fast, jag tror det är en del av spelet, att man SKA involvera andra. Annars blir ju tv-spelsnördar helt isolerade.

Och - jag har inte dött en enda gång! Jag har varit nära, absolut, men då har jag snabbt sparat spelet och stängt av konsolen innan Carina hunnit dra sin sista suck. Det är det livet går ut på, att lura döden.

Nu har jag kört fast igen, i något blockflyttarpussel inne i en borg. Funderar på att vila hjärnan och kanske byta bort den där blåa hönan jag släpar på, jag ska visst ge den till en muterad kille i en skog och få en konstig svamp i utbyte. Kan vara skoj att se vart det leder mig.

Men vi tar det... på lördag!?!? Shit. Hm... kanske är tur att man har jobb imorgon och fotboll imorgon kväll. För förståndets skull. Även en besatt hjälte måste vila ibland.