Paniniminnen

Trodde inte mina ögon när jag var och handlade igår, kiosken sålde Paninibilder för fotbolls-EM. Jag trodde inte de fanns längre! I ren nostalgieufori var jag på väg att köpa ett paket, men jag nöjde mig med att gå hem fånleende istället.

Jag minns att fotbollsbilder inte var lika populära som hockeybilder på min skolgård uppe i Västerbotten. Kan ju förklaras med att våra favoritfotbollslag, IFK Rundvik och IFK Holmsund, inte spelade så högt. Däremot var samhället uppdelat mellan Björklöven och MoDo och Skellefteå var intressanta på sitt eget lilla vis. Det var nämligen alldeles särskilt roligt att använda Skelleftespelarnas bilder som voodoo-dockor...

Min idol hette Matti Pauna och spelade i Löven. Jag fick hans bild sommaren 87 på en bensinmack i Norrtälje. Jag flämtade som om jag vunnit en miljon och sedan dansade jag en stund till Norrtäljebornas förundran. Lövenspelare gick inte att byta till sig, dem fick man fixa själv.

Andra gick inte att byta bort. Min Svarte Petter hette Hans Cederholm och spelade i AIK. Han såg ut som en i björnligan och ingen hade hört talas om honom, men jag fick honom i vartannat paket. Ett tag fick han tjäna som tejp åt mina affischer, sedan kom jag på ett knep. Jag hade täta kontakter med Stockholm och allt som hände därnere var coolt där uppe. Alltså talade jag mig varm om vilken hjälte Cederholm var "Ner' i Stockholm", hur bra han egentligen var och att jag blivit erbjuden fantastiska saker i utbyte. Det funkade, det blev lite lättare att bli av med honom. Jag vill minnas att jag lyckades fixa Håkan Loob och en annan FBKare mot honom genom att sucka och låtsas att jag gjorde en jättetaskig affär. FBK:are hade nästan lika hög status som Lövenspelare. Det var de lagen som var Sveriges giganter på den tiden, om ni minns det...

Nejdå, jag var inte oschysst som lurades så där, hela grejen med hockeybilder är ju att göra bra affärer. Affärsklimatet var hårt och det låg på sitt eget ansvar att hålla sig informerad om spelare och deras status. Trodde man att Nichlas Holmgren var bättre än Göte Wälitalo så fick man skylla sig själv.

Det enda lurendrejeri jag erkänner mig skyldig till är Torbjörn Nilssons autograf. Pappa hade en bekant som hette Torbjörn Nilsson och som en gång hade spelat fotboll och faktiskt nere i Göteborg, även om det inte var för blåvitt eller ens på högre nivå. Jag såg på en check att hans signatur var ganska lik "den" Torbjörn Nilssons, så jag bad honom signera en hel A4. Dessa (katt)guldlappar levde jag på ett helt skolår. Vilka spelare jag lyckades byta till mig...

Albumen var det viktigaste i våra liv. Dels för att identifiera spelare man pratade om men också för att kolla statistik. Under varje bild fanns lite om spelaren och längst bak förde man in resultat från varje omgång. Jag var statistiknörd så jag hade järnkoll på det där. Kunde jag inte somna hände det att jag räknade ut medellängd, medelålder, medelskott på mål eller något annat medel. Ingen kunde angripa statistik baserat på ett hockeyalbum!

När jag och min lika sporttokiga kompis upptäckte killar i tolvårsåldern fick albumen en ny betydelse. Då och då satt vi där och vid sidan av "bäste back" och "skulle vi ta ut i Tre Kronor" valde vi "snyggast i varje lag", "snyggast på varje uppslag" eller om vi var riktigt pilska "snyggast på varje sida". Väsby IK var våra favoriter i det fallet; laget med 95% snyggingar, enligt våra statistiska uträkningar.

Någon gång under vintern i sexan kom min kompis pappa in när vi satt i hennes säng och valde "snyggast i laget". Vi tystnade, han tittade på oss, sedan vände han sig om och på vägen ut sa han högt för sig själv; "tack gode Gud, de är normala". Vad han nu menade med det...